Ewert Ljusberg på engelska

Ewert Ljusberg, född 1945 i Hede i Härjedalen, blev under 1970-talet en av de stora svenska trubadurerna. Ännu mer känd blev han sannolikt, när han 1983-1996 med Margareta Kjellberg som parhäst ledde ”Har du hört den förut?”, en serie TV-program med roliga historier för och under medverkan av publik på en krog i Sundsvall. Och så blev han förstås känd som president i republiken Jämtland.

Sen har han synts och hörts mindre, vilket sannolikt inte beror på honom själv – han har nämligen fortsatt att turnera och att ge ut skivor. Boven i sammanhanget är i stället media, vars recensenter under de senaste årtiondena inte har förefallit överdrivet intresserade av den viskonst Ewert utövar.

Genom ett (sällsynt) tidningsomnämnande uppmärksammades jag på hans nya dubbel-CD ”Songs for Beauties and Beasts” (Musikens Makt / Nacksving studio MMCD 12, 2008) och köpte den på Musikörat i Uppsala. Jag noterade då också, att skivbolaget har hämtat sitt namn från proggerans ledande publikation, Musikens makt, och att det göteborgska proggbolaget Nacksving uppenbarligen lever vidare åtminstone i skepnad av en inspelningsstudio. Vet någon något mer om detta?

Det kanske mest överraskande med den aktuella skivan är att Ewert Ljusberg, känd för att inte bara sjunga på svenska utan också ofta på mål, här genomgående sjunger på engelska. Eftersom idiomet, många av melodierna och ett antal av låttexterna så tydligt vetter åt det amerikanska, kan man ju gissa, att Ewert har just den amerikanska publiken för ögonen – men når man den, ens om man blir recenserad i till exempel ”Sing Out!”?

Detta sagt, trots att CDns inledande låt, ”Whatever Happened to Bombadill”, inte handlar om någon amerikan utan om Tom Bombadill i J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”. Men kanske har det här ändå att göra med den mer amerikanska (och mer våldsamma) tyngpunkten i låtmaterialet; om Tom Bombadill sjunger Ljusberg ”he never fought and he never will”.

Särskilt den andra CDn av två, ”Songs for Beasts”, har sedan flera låtar med udden riktad mot amerikanska krig och företeelser. En låt heter ”Bored of the War”, en annan ”On Terrorism” – i den senare understryks målet med dixietoner. Det senare gäller också ”On Birth Control”. Och i ”Moral Majority Song”, ett stycke countrymusik, sjunger Ljusberg i refrängen:
And we’ve got Fighting Spirit, Mickey Mouse and Jesus
And we’ve made a cross of gold for our beloved boy.

I själva verket står Ljusberg i flera avseenden en speciell gren av amerikansk radikalism, IWWs anarkosyndikalims, nära; märk att han själv kommer från gamla syndikalistbygder i Härjedalen. ”On Terrorism” har lånat melodin från en Joe Hill-klassiker, ”Ta-ra-ra-boom-de-ay” (som i sin tur lånade melodin från en revyvisa). I sin introduktion till ”Who Controls the Blame Pattern?” citerar Ljusberg den nutida IWWaren Utah Phillips.

I övrigt andas den här skivan i stor utsträckning sjuttiotal.

Fina instrumentala insatser görs av Bernt Andersson, känd från Nationalteatern: i till exempel bluesen ”Mental Morning Workout” (piano) och i några låtar av Shel Silverstein, den mexikanskinspirerade ”Yes Mr Rogers” (dragspel) och den mycket välljudande ”Michelangelo” (piano).

Den här utgåvan rymmer vidare flera låtar som vi förknippar med Cornelis Vreeswijk. Cornelis’ egen ”Ballad på en soptipp” gör Ljusberg lite à la irländsk pub – men riktigt lika bra som Cornelis’ originalversion är den inte, vilket inte har att göra med att den här görs i engelsk översättning (”Song from a Damp”). Lite roligare blir då ”Little Samba” (Atahualpa Yupankis ”La Pobrecita”), den som Cornelis döpte till ”Sambaliten”. En mycket rolig sak med den musiken (och flera andra låtar) är att två gamla Cornelis-musiker medverkar, Conny Söderlund på gitarr och Owe Gustafsson på bas – det var de här båda som kompade Cornelis, när han gjorde skivor för salig a disc. Den allra bästa låten med de här båda musikerna plus Ewert Ljusberg är också den en Cornelis-klassiker: Victor Jaras ”Neither Beer Nor Booze”, den som i Cornelis’ svenska version kallades ”Varken det ena eller det andra”.

Och så slutar CDn med ”One Day a Year”, Stig Dagerman tonsatt av Tore Haraldsen men här alltså framförd på engelska.

Naturligtvis är inte allt lysande på den här dubbel-CDn – den kunde gott ha sovrats lite mer – men det är ändå en utgåva värd att skaffa och lyssna på, verkligen inte bara för det politiska budskapets skull. Jag kunde gott ha nämnt ytterligare några låtar, men jag ska nöja mig med en kul sak, brorsan Arne Ljusbergs ”Reconsidering”. I den utövar Ewert Ljusberg något som liknar strupsång från Tuva – men i det här fallet är väl strupsången snarare från Härjedalen.