Melodikrysset nr 29 2008

En av frågorna i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan att googla. Jag har aldrig sett Idol, varken 2004 eller senare, kan heller inte minnas att jag har hört Daniel Lindström eller hans ”Coming Through”.

Fast i början av sändningen var jag lite ängslig över något annat. Melodikrysset sändes i dag från dansbandsgalan i Borlänge, och dansbandsmusik är definitivt inte något jag gillar och behärskar. Tänk om det skulle bli massor av dansbandsmusik!

Mycket riktigt startade krysset med ett dansband, Simons, men det de spelade var för mig välkända ”Island in the Sun”, som blev världskänd genom Harry Belafonte, en artist som jag uppskattar och har skivor med.

I själva verket visade det sig i stort sett vara lugna gatan att lösa det här krysset.

Det är till exempel klart att jag ofta och gärna har lyssnat på ”Singin’ in the Rain”, som här skulle ge det övergripande begreppet nederbörd. Jag har förstås filmen på video, och jag såg också scenuppsättningen i Stockholm nyligen.

Som mina läsare vet, är jag sällan imponerad över låtar som förekommer i Melodifestivalen. Men Sarah Dawn Finer är en fin sångerska, om än ”I Remember Love” i 2007 års tävling inte hör till det allra bästa hon har gjort.

Och känner man inte till Lena Philipsson, ofta kallad Lena Ph, ska man nog inte försöka sig på att lösa Melodikrysset. Här sjöng hon ”Stjärnorna”.

Men jag ska gärna tillstå, att Evert Taube och hans diktade och tonsatta värld ligger mig personligen närmare om hjärtat. I dag förekom det två taubeanknutna frågor. Dels hörde vi ”Calle Schewens vals”, där det doftar av nyslaget hö. Dels hörde vi ”Dans på Sunnanö” med Rönnerdahl i en av huvudrollerna. Det här Sunnanö väcker för övrigt lite huvudbry hos mig. Här i Öregrund finns ett Sunnanö, men där finns ett bad med camping och servering, inte något pensionat av det slag Taube skriver om i visan. I ett lexikon med taubegeografi sägs Taubes Sunnanö lika fullt vara vårt Sunnanö här i Öregrund. Vet någon hur det förhåller sig med det här?

Ytterligare två av dagens musikillustrationer hör hemma bland det jag musikaliskt gillar väldigt mycket.

Dels hörde vi Thorstein Bergman (som jag för övrigt känner) sjunga Dan Anderssons ”Till min syster”.

Dels hörde vi Aston Reymers rivaler sjunga och spela ”Stockholms ström”. Aston Reymers rivaler har jag allt av på skiva (jag har alla Thorsteins skivor också), och jag har en gång hört dem live på Sergels torg i Stockholm. De började som gatuband och behärskar den här sortens miljö till fulländning, och mycket riktigt förvandlade de snabbt publiken på Sergels torg till en gungande och dansande massa, som var ett med deras svängiga musik.

TV-signaturer är inte min starka sida, särskilt som jag sällan ser dramaserier. (Däremot ser jag ofta och gärna TV-deckare.) Men att känna igen signaturen till ”Hem till gården” (”Emmerdale”) var inte alltför svårt.

Ännu lättare var det att identifiera Marve Fleksnes, suveränt spelad av Rolv Wesenlund.

Sist tar vi i dag de två barnmusikfrågorna.

Gullan Bornemark sjöng på sin tid ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Och ”En till som jag” hör hemma i ”Emil i Lönneberga”, som jag och Birgitta förstås passar på att se om igen, nu när den på nytt går i repris i TV.

Snart kommer vi då att få sällskap vid TV-apparaten. I dag kommer nämligen Viggo, snart sex, och Klara, tre, hit till morfar och mormor. De ska stanna här hela den kommande veckan. Jag har som överraskning köpt en riddarborg (ett tält), som nu står och väntar på gräsmattan. I riddarborgen finns också två sköldar och två (helt ofarliga) svärd. I barnbarnens sommar ska det finns mycket lek och äventyr. Och förstås badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Beredskapsjazz

Jag har genom åren då och då köpt boxar ur serien Svensk jazzhistoria. Det har skett när andan har fallit på, och så småningom hade vi stora delar av den här utgivningen men inte alltihop. När Birgitta och jag förra året hade gemensam 70-årsfest, fick vi förstås en del CD som vi redan ägde, och då passade jag på att byta dem mot de boxar med musik ur den svenska jazzhistorien som vi saknade.

Här om kvällen satt vi på glasverandan och lyssnade på Vol 4 i serien, Swedish Jazz 1940-42, med titeln ”Beredskapsswing” (2 CD, Caprice CAP 22040, 1995).

När den här musiken gavs ut, 1940-1942, var vi båda för små för att intressera oss för jazzplattor; själv fanns jag dessutom fortfarande kvar i Estland. Men vi blev ivriga radiolyssnare under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, då den här musiken fortfarande i hög grad levde. Alice Babs, Tore Ehrling, Charles Redland. Sven Stiberg, Svenska hotkvintetten – alla är de välkända för oss. När vi växte upp, hörde vi regelbundet Thore Ehrling spela modern dansmusik, som det hette, på Skansen, vilket sändes i radio.

Under de nämnda krigsåren var jazzen ännu i vida kretsar inte särskilt väldsedd. Tonsättaren Kurt Atterberg sa till exempel, intervjuad i Orkester-Journalen: ”Även som blott och bart dansmusik är den sortens ’jazz’, som går i den Armstrongska silvertrumpetstilen, alltså den stupida, tungomålstalande, vrålande jazzen, fullkomligt odräglig. Det verkligt onda med jazzen är emellertid de blekfåniga, mjäkiga, sentimentala, jamande, sliskiga refrängtexterna. Det vilar ett tungt ansvar över de anglosaxiska folken,” – märk udden! – ”som släppt lös denna kulturskymning över världen.”

Filmen ”Swing it, magistern” med Alice ”Babs” Nilsson hade premiär före jul 1940. Om den uttalade sig STIM-chefen Eric Westerberg i Filmjournalen: ”Flickorna som sjunger, låter som slynor. Alice Babs låter också som en slyna i radio. Fast radion kan man ju stänga av.”

”Slynan” Alice Babs sjöng ju senare gärna i kyrkor och var ett slag, vilket verkligen inte är min bag, aktiv i Moralisk Upprustning, MRA. Men då sjöng hon ungdomens upproriska musik, som de här herrarna och många med dem över huvud taget inte kunde ta till sig; hon sågs som en kulturfara. (I det tjocka texthäftet, som följer med den här boxen, finns också en intervju med Alice Babs, som indikerar, att hon i sina yngre år kanhända också var mer politiskt radikal än hon möjligen var senare: ”När 1 maj firades i Västervik med blåsorkester gick jag alltid så nära trumman som möjligt.” Sina första lärospån i branschen gjorde hon i arbetarrörelsemiljö: ”Pappa ackompanjerade artister som gästade Folkets Park och försökte få in mig som en liten del av programmet.”)

Som alla nymodigheter hade jazzen och dess dåtida dansvariant, swingmusiken, först slagit rot i de större städerna i Sverige. Beredskapen, massinkallelserna av unga män, ledde förstås till stora problem som att en eller flera ledande musiker i ett band plötsligt kunde inkallas för tjänstgöring i till exempel Värmland eller Norrbotten; till det kom under senare delen av kriget materialbrist (i fysisk mening) för skivproduktion. Men den hade också en intressant spridningseffekt. Grabbarna tog med sig sina instrument, hittade andra spelkunniga och spellystna där de hade hamnat ”någonstans i Sverige” och bildade nya band, som spelade på de danser där de inkallade killarna uppvaktade traktens tjejer. Andra turnerade som fältartister. Och så spreds jazzen över hela Sverige, blev det man alltså kallade modern dansmusik.

Den moderna dansmusiken hade för övrigt inte vattentäta skott mot den gamla dansmusiken. Inte bara så att man på dansbanorna blandade foxtrot med vals och ibland hambo – fråga mig; jag har uppevt det här; jag klarade vals men fasade för hambo. Lika intressant är det att instrument som användes för gammal dansmusik började användas också för att spela modern dansmusik. Emil Iwring spelade jazz på fiol, Erik Frank på dragspel, bara för att ta ett par mycket kända exempel.

De här båda CDna innehåller sammanlagt 50 spår, det ena roligare än det andra att lyssna på. Det rör sig genomgående om swingmusik med starkt markerad dansrytm, med vilket senare menas att musiker som Thore Jederby på bas ofta har en betydelsefull roll.

CDn öppnas starkt med Sven Arefeldt och Willard Ringstrans orkester i ”One Two Three Four” från 1940. Från samma år är till exempel Alice Babs med en blues, ”Diga Diga Do”, ”Avalon” (där Sven Jerring introducerar en ungdomlig grupp, The Juniors), Thore Ehrlings orkester med ”Roses of Picardy” och en helt underbar version av ”Farwell Blues” med Thore Jederbys septett.

Från 1941 härstammar ”How Do You Do, Mr Swing” med Alice Babs till Seymor Österwalls orkester, ”All of Me” med Thore Ehrlings Dixie Seven, ”Boogie Woogie” med Thore Jederby, ”Blues in C” med Hasse Kahn och Folke Eriksberg, ”Jam Session Blues” med George Vernon & co och ”Jag står i regnet” med Thore Ehrlings orkester.

Och som smakprov på hörvärda inspelningar från 1943 kan jag nämna ”Blue Lou” med Owe Kjells orkester, ”Friday the 13th” med Emil Iwrings kvintett, ”Monoton rytm” med Miff Görlings orkester och ”Wabash Blues” med Alice Babs till Erik Franks kvintett.

Detta alltså nämnt bara som smakprov. De här båda skivorna innehåller som sagt mycket mer värt att lyssna på.

Melodikrysset nr 28 2008

Här råder lördagsfrid.

Jag städade huset i går, medan Birgitta klippte gräset; vi turas om att göra de här sysslorna varannan vecka. Sen badade vi fredagsbastu.

Ute skiner solen. Men ingen lördag utan Melodikrysset!

Dagens upplaga gjordes inför publik (i Grebbestad) och var därmed som vanligt inte alltför svår. Det här krysset innehöll faktiskt inte någonting, som låg utanför det jag behärskar.

Den inledande trippeln var till exempel enkel. Vi hörde Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” med musik av Benny Andersson, BA. Visste ni förresten, att Tommy tillsammans med Monica Nielsen har gjort en arbetarrörelseskiva, ”…med hjärtat fyllt av trots”?

Mindre överraskande är det kanske att en annan av dagens artister, Cornelis Vreeswijk, spelade in skivor på arbetarrörelsens eget skivbolag, A-disc. Här hörde vi dock honom i en holländsk version av ”Somliga går i trasiga skor”, politisk även den. Vilket skulle ge dåtidformen gick.

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor.
Säj, vad beror det på.
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött.

Vem bryr sig om hur dagarna går.
Dom vandrar som dom vill.
Medborgare, om ett hundra år
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol,
det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Vem bryr sig om hur nätterna far.
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar,
dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur,
han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor
tills dom har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor,
får sig ett gott skratt då.

Och för att fortsätta på den politiska linjen: Både när jag läser Astrid Lindgrens böcker om Madicken och när jag då och då ser repriser av filmatiseringen slås jag av hur politiskt radikala de här historierna är. Astrid kunde ryta till mot den socialdemokratiska regeringen (minns Pomperipossa-debatten!), men hon hade alltid hjärtat till vänster. Allt detta apropå att vi hörde ”Mera köttbullar” ur filmen om Madicken.

Hjärtat till vänster har utan tvivel också Peps Persson, även om ”Stjärnan i mitt liv” inte hör till den politiska delen av hans repertoar.

Peps har sina rötter i ett lantligt Skåne, och det leder mig över till Bröderna Djup och ”Vi bor på landet”, där vi hörde Gunnar Djup spela på lie.

Från landet är det sen inte ett så långt steg till småstaden. Vi hörde Ulf Peder Olrogs klassiker ”Violen från Flen”, som här skulle ge viol.

Som mina läsare väl har märkt, hyser jag kärlek till trubadurer och singers-songwriters. En rolig trubadur, som jag förstås har på skiva, är Stefan Demert. Här hörde vi dock hans ”Anna Anaconda” med Ove Engström, som jag faktiskt också har på skiva.

Det senare gäller även Mikael Samuelson, som har sjungit in både visor och musikalmelodier. ”Nattens musik”, som Eldeman spelade i dag, är hämtad ur ”Fantomen på operan”.

Jazzviolinisten Svend Asmussen turnerar än i dag, men jag gissar att han ändå är mer bekant för mig, 71 år, än för dagens ungdomar. Vi hörde hans signaturmelodi ”June Night”.

Folk i min ålder är uppvuxna också med den fantastiska vokalgruppen Andrews Sisters, vars paradnummer ”Rhum and Coca Cola” i krysset skulle ge dryckerna rom och Coca Cola.

För att kunna lösa Melodikrysset korrekt, får man dock inte vara fast i sin egen ungdoms musik eller i någon enda musikgenre.

För min del såg jag alltså BWO (Bodies Without Organs, med bland andra Alexander Bard) i årets melodifestival, där de sjöng ett av de bättre bidragen, ”Lay Your Love On Me”. Bard har jag förresten, till min stora häpnad, en gång sett på en socialdemokratisk valvaka. Och han var inte där för att underhålla.

Och eftersom jag lyssnar även på annat än populärmusik, vet jag förstås att den musik av Frédéric Chopin vi hörde var en etyd.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig, i båda fallen, ner till aktuell lördag.

Internationalen, med notskrift av Pierre Degeyter

I augusti flyttar Staffan Skott med sin hustru Maria Nikolajeva till Cambridge; jag får ett mejl med deras nya adress och e-postadress om detta. Av mejlet framgår det också, att Maria har börjat blogga. Hon bloggar på engelska, vilket väl har med den nya bostadsorten att göra. Jag upprättade genast en länk till hennes blogg.

Staffan rensar inför flytten. Med posten kom en bok. ”Vet inte om du redan har den”, skriver han.

Nej, jag har den inte, och jag vill gärna ha den.

Staffan skaffade den 1981 i Moskva, men även om den också har rysk text (utöver tysk dessutom även fransk och engelsk), är den utgiven i Östtyskland, DDR. Den är utgiven 1976 av Verlag Neue Musik i Berlin ”im Auftrag des Instituts für Marxismus-Leninismus beim Zentralkommitee der SED, der Akademie der Künste der DDR och des Verbandes der Komponisten und Musikwissenschaftler der DDR”. Utgivarna heter Inge Lammel och Gerhard Stübe. Lammel känner jag tidigare till; han är utgivare av en östtysk arbetarsångbok som jag äger.

Boken är bunden i ett rött linneband, och på pärmens första sida finns titeln i svart tryck: ”L’internationale”.

Dess huvudinnehåll består av ett faksimiltryck av Pierre Degeyters egen handteckande notskrift för ”Internationalen”, som han tonsatte 1888. (Texten, ursprungligen skriven som dikt, skrevs av Eugène Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871. Du hittar texten och historien bakom ”Internationalen” ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.)

1888 ledde Pierre Degeyter kören La Lyre des Travailleurs (Arbetarnas lyra) och fick då ett exemplar av Pottiers diktsamling ”Chants Révolutionnaries” (Revolutionära sånger), i vilken ”L’internationale” ingick. Den här aktuella notutskriften – sång- och pianostämma – är inte från då utan tillkommen 1906 men har Pierre Degeyters egen handskrivna introduktion på försättsbladet.

Den efterföljande, förklarande texten på fyra språk berättar sångens bakgrund och historia, inklusive hur det gick till när tonsättningen under en period tillskrevs Pierre Degeyters bror Adolphe. Den här texten berättar ungefär samma saker som jag gör under Kulturspegeln, Sångtexter, men den är naturligtvis på några punkter mer utförlig.

Vad som är intressant och slående är hur snabbt – på något år – den slog igenom som kampsång också i andra länder, till exempel Tyskland och Ryssland. Det som däremot är lite synd är att texten så ensidigt betonar ”Internationalens” karaktär av kampsång för kommunistiska partier. ”Internationalen” skrevs och tonsattes ju långt innan arbetarrörelsen hade splittrats i socialdemokratiska och kommunistiska partier, och i till exempel Tyskland (och Sverige) fortsatte den ju att vara kampsång också för socialdemokratin, det vill säga majoritetsriktningen inom arbetarrörelsen. En lite mer vetenskaplig historieskrivning skulle inte ha blundat för detta.

Men jag är glad över att ha fått boken. Tack, Staffan!

Högsommar. Och ett stråk av det stora vemodet rullar in

Högsommar. Det är en av sommarens vackraste dagar. Jag dricker förmiddagskaffe vid trädgårdsbordet. Ser på fruktträden på båda sidor om uteplatsen. Ser på Birgittas jättehöga bestånd av riddarsporrar, intensivt blå till färgen. Ser på min egen rabatt med rosor och pioner och en jättehög lilja i full blom.

Men jag känner mig inte glad, snarare vemodig till sinnes.

Varför är svårt att rationellt förklara, men jag har under den senaste tiden gång på gång slagits av att min tid till förfogande är på upphällningen. Min yngre bror dog före mig; jag har varit på gamla vänners begravningar. Även om kroppen just nu är i mycket bättre skick än under stora delar av fjolåret, känner jag av olika krämpor – och jag vet ju att det inte kommer att bli bättre.

Politiken, som förr tog större delen av mitt liv i anspråk, känns allt mindre lockande, vilket väl också märks här på bloggen: Det blir allt mer av kultur och privata upplevelser, allt mindre av politik och samhälle.

Inte så att jag har tappat något av mitt tidigare engagemang, no way! Men just därför läser jag allt färre ledare (för att inte tala om politikersignerade men pressekreterarproducerade debattartiklar) i de många tidningar vi har. Och jag orkar heller inte intressera mig för PR-spelet i Almedalen, vem som än framträder där. När politiken som nu är totalt sammanväxt med PR-branschen och alltså inte längre bärs upp av levande folkrörelser, har den förlorat sin mening. I dagens sommarprogram i P 1 hör jag miljöjournalisten Isabella Lövin göra en träffsäker iakttagelse: De politiska partierna har upphört med att bilda opinion – i stället exploaterar de opinioner.

Min gamle vän från redaktionskommittén för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Klas Gustavsson har i senaste numret av Tvärdrag (3 2008) en mycket intressant artikel om sammanväxningen mellan politiken och PR-branschen, ”Varför jobbar Göran Persson på JKL?”.

Sker det inte en omsvängning i motsatt riktning, kommer snart inga på allvar engagerade människor att vilja arbeta i de politiska partierna, vare sig de vi talar om liksom jag är 71 år eller fortfarande är unga, kanske högst 31 år.

Men jag hoppas fortfarande att många av de här unga – de finns; jag har mött dem – ska orka kämpa vidare. Förhoppningsvis är det lättare för dem, som ännu har livet framför sig, att inte låta sig slukas av det stora vemodet:

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.

* * *

Nu ska jag gå ut i trädgråden och rensa min rabatt i slänten mot berget.

Det är ett arbete som behöver göras, också det.

Öregrundsmåndag

Till sommarens nöjen för öregrundsbor så väl som sommargäster hör Öregrundsmåndag vid Fyrskeppet, det senare musealt uppställt uppe på en bergknalle på andra sidan hamnen. Nedanför Fyrskeppet har man ställt upp en liten scen, i år förresten en alldeles ny sådan, plus sittplatser åt publiken. Fast vackra sommarkvällar räcker inte sittplatserna till; klungor av publik sitter också på omkringliggande klipphällar eller står uppe på Fyrskeppet.

Det är lite som allsång på Skansen fast förstås i mindre format: man kan köpa ett allsångshäfte och vara med och sjunga. Husband är Lill-Bengths, som jag tidigare har skrivit om. Och så förekommer gästartister.

Gårdagskvällens gästartist, sångerskan Annica Risberg, intresserade mig och Birgitta, och vi beslöt oss därför att gå till veckans Öregrundsmåndag och efteråt gå på efterfesten på Strandhotellets Seglarbaren; Birgitta bokade följaktligen bord där.

Det skulle hon inte ha behövt göra. Vädret denna måndagskväll var nämligen uruselt. Det småregnade och luften var iskall.

Fram mot sju gav vi oss ändå i väg, iförda regnkappor och med var sitt paraply, sällade oss sen till den lilla tappra skara som hade tagit sig till scenen vid Fyrskeppet. Vi lyssnade lite på allsången och på de fem förskoletelningar som tappert framförde ”Den blomstertid nu kommer” och ”Idas sommarvisa” och hörde också Annica Risberg sjunga en swingevergreen plus den gamla schlagern ”C’est si bon”, i vår ungdom skivsuccéer för bland andra Eartha Kitt och Louis Armstrong.

Men sen gjorde sig kölden allt mera påmind, och vi beslöt oss för att lite i förväg promenera över till Seglarbaren. På vägen dit noterade vi, att det förstås inte satt en käft på de många uteserveringarna vi passerade.

På Seglarbaren var det praktiskt taget tomt, när vi anlände. Personalen höll fortfarande på med att duka fram smörgåsbordet. Skylten med ”Reserverat” vid våra två platser vid ett långbord, lika tomt som vid de övriga, var en patetisk överdrift. Vi beslöt oss för att äta medan vi väntade på att fler gäster plus förstås de uppträdande från fyrskeppsscenen skulle anlända.

Alltså angrep vi smörgåsbordet. Där fanns en hel del att välja på, men för egen del tyckte jag att den havsbaserade delen (inlagd sill, strömming, gravad och rökt lax, räkor med mera) var vida godare än det övriga. Maten och värmen inomhus fick hur som helst både kroppstemperaturen och humöret att stiga.

Medan vi åt, började det drälla in lite fler människor; så småningom kom också musikerna och Annica Risberg. Men det handlade genomgående om mycket mogen ungdom. Mats, som vi känner från Konsums kassa och chark, såg ut som en riktig yngling i det här sällskapet. (Notera nu att jag själv är 71 år.) Men även då var det långt ifrån fullt i lokalen.

Fast när vi hade fått in var sin Cutty Sark – tack, Birgitta! – och bandet och Annica Risberg drog i gång, blev det faktiskt riktigt trevlig. Det blev ett antal jazzstandards från swingepoken, exekverade bland annat med dragspel – jag har från mina egna unga år ett nostalgiskt förhållande till dragspelsjazz. En man vid bordet bredvid ropade att han ville höra ”Lullabye of Birdland”, och den kom, med sång av Annica Risberg och allt. Och så var livet plötsligt inte så pjåkigt.

Medan Birgitta var borta vid baren, passade förresten han vid bordet bredvid på att heja på mig och säga att han gillade min blogg, särskilt det jag skriver om Öregrund med omnejd.

En ganska kul grej med att skriva blogg är att jag numera, faktiskt ofta, tilltalas av personer som jag inte känner men som säger att de läser min blogg.

Många nya sådana bekantskaper har jag förvärvat genom mina lördagskåserier om Melodikrysset. Rolf Arvidsson, normalt sångare i Lill-Bengths, kom i går kväll också över till vårt bord och sa, att han brukar läsa min blogg och att hans kumpaner i bandet är hängivna melodikrysslösare. Dock hade han missat, att jag faktiskt har skrivit, uppskattande, om deras Allan Edwall-CD.

Sen gick han tydligen hem och kollade och läste, för nu har jag fått ett glatt anrop från honom.

Melodikrysset nr 27 2008

Veckan har varit mycket trevlig: Sonen, Matti, har varit hos oss några dagar, hjälpt oss med att måla om de spröjsade dubbla sovrumsfönstren. Och så har vi umgåtts med honom och undfägnat honom med god mat. Vädret har under den senare delen av veckan varit jättefint. I går, fredag, klippte jag vår väldiga gräsmatta, och sen badade vi bastu. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Och oavsett årstid löser jag förstås Melodikrysset på lördag förmiddag.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Filmen ”Top Gun” har jag inte sett, men eftersom ledbokstäverna pekade mot att det sökta ordet skulle bli just Gun och Eldeman också gav oss titeln till låten ur filmen, ”Take My Breath Away”, googlade jag snart fram det rätta svaret.

Darin har jag bara på samlingsskivan ”Artister mot nazister”, men jag gissade på att det var han som sjöng, och när jag kontrollgooglade på hans namn plus melodititeln, ”Everything But the Girl”, visade det sig, att jag hade rätt.

Också Elin Sigvardsson känner jag till, men jag har aldrig lyssnat på CDn ”A Fiction”, där ”It’s a Shame” ingår.

Siw Malmqvist var uppenbart den som sjöng ”Älgen och årstiderna”. Men vem hade skrivit musiken? Helt uppenbart Owe Thörnqvist. Mycket w var det i dag!

Jag, liksom flertalet andra antar jag, klarade nog Gershwin, George respektive Ira som kompositör respektive textförfattare, men vem var den norska sångerskan? Jo, Karin Krog. Jag har för egen del ganska många norska skivor i min skivsamling och förundras ofta över att norska artister så sällan förekommer i svenska skivaffärer – därmed förblir de ju obekanta för flertalet musikintresserade här i landet.

För egen del drabbades jag i dag först av blackout inför den allra första och egentligen mycket lätta frågan, där vi fick höra Monica Bring och Svenssons treooo. Vad var det nu för välkänd melodi vi hörde, och vilken sångerska förknippar vi med den? Till slut gick det upp en talgdank: Jo, det var ju ”Vår sista dans” med Helen Sjöholm.

Men det fanns urlätta frågor också.

Vi hörde beatlesklassikern ”Let It Be”.

Och den kära gamla schlagern ”Min soldat”, han som gör beredskapstjänst någonstans i Sverige. Den här sortens folkförsvar är i dag dess värre ett minne blott.

Och vem har inte sett Walt Disneys version av ”Djungelboken”, som här skulle ge ordet djungel?

Jag är ingen dansbandsfan, men mångårigt lyssnande på Svensktoppen har gjort mig bekant med åtminstone de mest kända dansbanden. Här hörde vi ”Du sa farväl” med Sten och Stanley, där Stens bror Ebbe i strid mot rutinerna sjöng.

Mitt eget hjärta finns bland annat hos de gamla svenska folkvisorna. I dag spelades en av dem, ”Kristallen den fina”.

Den är en klassiker, och nu återstår att redovisa svaren på dagens tre frågor på sådant som brukar betecknas som klassisk musik.

Vi hörde ”Ungersk dans” av Franz Liszt, född i Ungern.

Vi hörde Jussi Björling sjunga ”La donna e mobile” ur operan ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Och vi hörde musik ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Giovanni”, på svenska kallad ”Don Juan”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Louis Armstrong om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans

Det lilla kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund har en speciell serie med böcker skrivna av legendariska musiker och bildkonstnärer: Chet Baker, Leonard Cohen, Bob Dylan, Billie Holiday, John Lennon, Yoko Ono, Boris Vian och Andy Warhol. Med musikernas böcker brukar det också följa med en CD.

Nu har turen kommit till Louis Armstrong. Hans bok ”Satchmo – My Life in New Orleans” utkom ursprungligen 1954. När Bakhåll 2008 ger ut den på svenska, kallas den följaktligen för ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” (övesättning Görgen Antonsson, efterord Gösta Hägglöf). Jag undrar om inte boktitelns Satchmo här kan vara en PR-grej: Satchmo (en förkortning av Satchelmouth) började han väl kallas först på 1930-talet? Den här bokens handling, om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans, går bara fram till början av 1920-talet, då Armstrong reste till Chicago för att ansluta sig till Joe ”King” Olivers band. Hemma i New Orleans gick han under smeknamnet Dipper (Dippermouth).

Det finns ingen spökskrivare angiven, och Gösta Hägglöf skriver i sitt efterord: ”Boken är verkligen skriven av Armstrong själv. Det amerikanska förlagets insats bestod, förutom redigering, i stort sett bara av en försiktig putsning och typografisk åtstramning av det ymniga bruket av utropstecken och andra skiljetecken, kanske också en liten dämpning av Armstrongs mycket färgrika berättarstil. Hans första bok, Swing the Music (1936) var i betydligt högre grad omskriven av förlaget.”

Detta är intressant. Armstrongs bok bär nämligen i så hög grad prägel av muntligt berättande, att man kunde tro att det handlade om en varsamt redigerad bandutskrift (det är känt att han älskade att använda bandspelare), alternativt om hopredigerade bandade intervjuer.

Till den uppenbarligen förhastade slutsatsen bidrar också den naivitet och spontanitet som präglar många av de episoder ur sitt tidiga liv han bjuder på.

Skildringen av barndoms- och ungdomsårens New Orleans (Louis trodde själv i hela sitt liv – han dog 1971, strax före sin 70-årsdag – att han var född år 1900, men han var i själva verket född 1901) är hur som helst färgrik och levande.

Han växte upp under mycket fattiga förhållanden, tillsammans med sin mor och en yngre syster. Fadern stack på ett mycket tidigt stadium, och Louis hann uppleva ett antal olika styvfäder, några avskydda, några fördragna, en gillad. Louis noterar utan fördömande moderns understundom vidlyftiga liv men skildar henne med värme. Särskilt älskar han hennes heta kreolska fattigfolksgrytor.

Det slit för att överleva som präglade hans eget tidiga liv liksom familjens och över huvud taget den svarta fattiga befolkningens liv skildras realistiskt men ändå i ett försonande skimmer. Allt finns med – hororna, de kriminella, krogarna, spriten, slumkvarteren, slitet – men ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” är mer en färgrik tidsskildring än social indignationsroman.

Till det här bidrar säkert Louis Armstrongs livsinställning: en vilja att förstå andra och deras motiv, en godmodighet ofta gränsande till godtrogenhet.

Ett exempel är Armstrongs skildring av ett ungdomsäktenskap, det enda av hans sammanlagt fyra äktenskap som hörde hemma i den här bokens tidsram. Han blir störtförälskad i en prostituerad tjej – helt uppenbart har han, vilket också framgår av mycket annat i boken, inga moraliska synpunkter på prostitutionen, som florerade på alla hak han spelade på i unga år. Hon är analfabet, svartsjuk (!) och, visar det sig, mycket kolerisk, vilket senare leder till tegelstenskastning makarna emellan. (Det är tur att det stannar vid det. Damen kan också hantera en stilett.)

Unge Louis’ väg till musiken går via en ungdomsvårdskola; han blir gripen för att en festnatt ha skjutit i luften med en pistol. På ungdomsvårdsskolan lär han sig spela kornett och kommer med i orkestern. Och sen vill han leva för musiken. Så fort han får chansen, spelar han – i olika konstellationer – på allt från sjaskiga syltor till lite finare ställen. Ofta ger dricksen (i många fall skänkt av prostituerade som vill höra speciella låtar) mer än det magra arvodet.

Redan under ungdomsåren i New Orleans med sitt rika musikliv får han tillfälle att höra storheter som Edward ”Kid” Ory och den redan nämnde Joe ”King” Oliver, även till exempel Jelly Roll Morton och, när Louis spelade på flodångare, Bix Beiderbecke. Med King Oliver hade Armstrong, vars stjärna var på uppåtgående, spelat redan i New Orleans. och det var alltså Oliver som tog Armstrong vidare till Chicago, där han började sitt segertåg över både USA och resten av världen.

Louis Armstrong påbörjade sin skivkarriär först 1923, och det är skälet till att den förnämliga CD som följer med boken knappast alls täcker den period som skildras i boken. Det enda som har anknytning till den perioden är i själva verket första spåret, ”Chimes Blues”, där Armstrong spelar kornett i King Oliver’s Creole Jazz Band.

På de allra första skivorna spelar Louis fortfarande kornett, så till exempel i ”Heebie Jeebies” med hans eget Hot Five (1926).

Men under senare delen av 1920-talet övergår han till att spela trumpet, och det är naturligtvis som trumpetare och sångare vi sen möter honom på den här samlings-CDn.

Och den är mycket representativ och bra, redan den ett skäl att köpa boken den är ett bihang till.

När jag nu räknar upp ett antal av de bästa numren, blir listan följaktligen lång:

”Basin Street Blues” med Louis Armstrong and his Orchestra (Hot Five 2), i vilken ingick till exempel Earl Hines på piano, 1928.

”When You’re Smiling” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1929.

”Just a Gigolo” med Louis Armstrong and his Sebastian New Cotton Club Orchestra, med Lionel Hampton på trummor (!), 1931.

”In the Shade of the Old Apple Tree” med The Mills Brothers, 1937.

”On the Sunny Side of the Street” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1937.

”When the Saint Go Marchin’ In”, med Louis Armstrong and his Orchestra, 1938.

”Nobody Knows the Trouble I’ve Seen”, med The Lyn Murray CBS Choir, 1938.

”Blues”, med Louis Armstrong and his Orchestra, bland andra Sidney Bechet, 1940.

”Ain’t Misbehavin’”, med Louis Armstrong and his All Stars, bland dem Jack Teagarden, 1947.

”Blueberry Hill”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1949 – men Fats Dominos version från 1956 var faktiskt vassare!

”C’est si bon”, med Sy Oliver’s Orchestra, i vilken Earl Hines ingick, 1950.

”Can Anyone Explain?”, med Ella Fitzgerald och Sy Oliver’s Orchestra, 1950.

”A Kiss To Build a Dream On” (”Give me a kiss…”), med Sy Oliver’s Orchestra, 1951.

”Bye and Bye”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1954.

Det här är ett mycket bra urval – ändå har jag inte nämnt många av de sammanlagt 25 låtarna.

Men naturligtvis finns det ett och annat jag saknar. Framför allt saknar jag för egen del Louis Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”, en stor hit 1954. Den lärde jag mig dansa till i en dansskola i Sundsvall.

Den liksom flera andra av femtiotalslåtarna är för evigt förknippade med min ungdom på 1950-talet, då man ofta, ofta kunde höra dem i radion.

Visor kring Roslagens sjöfartsminnen

Roslagens sjöfartsminnesförening driver Roslagens sjöfartsmuseum på Väddö. Öregrund, där jag håller till under sommarhalvåret, ligger längre norrut men är också det en del av det Roslagen, vars inbyggare fordomdags gav sig ut på långväga färder till havs. Även Åland hör självfallet till samma utåtvända innanhav.

Den CD Roslagens sjöfartsminnesförening gav ut 2006 (en del av materialet finns tidigare på skiva), ”Saltstänk & bränningar. Traditionsrika visor från kust och hav” (RSCD 002), är därför långt ifrån så roslagsinriktad som man skulle kunna tro. Många av låtarna är sea shanties, framförda på engelska av försångaren Derek Hudson. Några av de här engelskspråkiga sångerna kommer mycket långväga ifrån; det främsta exemplet är ”Shenandoah”.

Bland dem som med körsång backar upp Derek Hudson finns till exempel Cacka Israelsson, och även på solistsidan är den här skivan kändistät. Egna nummer gör skådespelarna Bengt-Åke Varg, John Haryson och Tor Isedal och så Ewa Roos, som ju primärt är sångerska.

Och bland de uppbackande musikerna hittar man till exempel Sone Banger och Bengan Jansson på dragspel, Sture Åkerberg på bas och Anders Dahl på fiol.

Som väntat hittar man på en skiva av den här karaktären ett antal sånger av Evert Taube: ”Calle Schewens vals” och ”Möte i monsunen” med Bengt-Åke Varg och ”Eldarevalsen” med John Harryson. Inte når de här tolkningarna mäster Taubes egen nivå, ej heller sonens, Sven-Bertils, men det är ändå kul med omväxling.

Annat som är trevligt att lyssna på är Dan Anderssons ”Jungman Jansson”, ”Han hade seglat för om masten” (som ju blev schlager på sin tid) och den gamla visan ”Adjö, farväl för sista gång” med John Harrysson, Erik Axel Karlfeldts och Robert Norrbys ”Svarta Rudolf” med Tor Isedal och så Lennart ”Pim-Pim” Falks ”En kocka på ångbåten Rullaren” med Ewa Roos.

Naturligtvis finns det ett stänk av nostalgi och romantik över en skiva av det här slaget. Men so what, när platsen där man sitter och lyssnar är glasverandan på ett gammalt sjömansboställe i Roslagen.

Sommar med Margot Wallström

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden då hon satt i socialdemokratiska partistyrelsen och jag själv var denna församlings sekreterare. Margot är en trevlig person, lätt att ha att göra med. Hon hörde definitivt till dem som uppskattade mina sammanträdesförstörarlappar, bland annat denna som hon bad att få behålla: ”Socialministern bara mururoar sig!”

Till Margots egenskaper hör en idealism, som oftast, men inte alltid, är en tillgång för den som bär den. Den lilla inskjutna reservationen ovan gäller förstås hennes närmast gränslösa entusiasm för det europeiska samarbetet.

Men kanske måste man ha den här entusiasmen för att kunna fungera som EU-kommissionär. Jag råkar känna en person som före henne fick budet att bli svensk EU-kommissionär men som – trots att vederbörande verkligen inte var EU-motståndare – såg så många problem kring det jobbet, att svaret på Göran Perssons fråga blev nej.

Men Margot, med sin positiva och idealistiska läggning, sa alltså ja. Margot har som miljökommissionär åstadkommit goda saker, men hon har också drabbats av den blinda fläck, som tycks drabba nästan alla i maktposition i EU-systemet: Hon förstår inte att allt det goda hon och alla andra vill uträtta i Bryssel sammantaget lätt blir till en spiral som steg för steg minskar demokratins verkningskrets, inte heller att den federala demokratiska överbyggnad man försöker kompensera förlusten av nationell demokrati med i en union med skilda språk och kulturer och i avsaknad av en gränsöverskridande offentlig diskussion lätt blir mest kosmetika.

Alltså blev hennes kommentarer i dagens sommarprogram om Irlands nej, genom att hon till exempel inte förmår se skillnaden mellan beslut i folkomröstningar respektive parlament, häpnadsväckande platta.

Annars var mycket i hennes sommarprogram trevligt och hörvärt. Som till exempel historien om sonen som middagstalare och busfrö.

Annat var starkt berörande: Anna Lindh, vars tragiska död hon återvände till, kände jag själv inte bara från VU och partistyrelsen; eftersom Anna var SSUare från mitt eget län, kände både jag och Birgitta henne från unga år. Dessutom är Rolf Annerberg, som överbringade dödsbudet till Margot, en gammal vän till mig och framför allt Birgitta – han var Birgittas statssekreterare.

Det här sommarprogrammets roligaste inslag var nog det Margot sa apropå att hon brukar tillfrågas om sin relation till Göran Persson. Hon sammanfattade svaret i en sentens om skillnaden mellan att utöva makt respektive lagledarskap och spelade sedan Gunde Johanssons ”Torparvisa” i upprockad version med Sven-Ingvars.