Melodikrysset nr 47 2008

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Visor till några av mina partisekreterare

Under ganska många av mina år på partiexpeditionen (s), 68an kallad, agerade jag inför fester – ibland självutnämnd, ibland vald av arbetskamraterna – som Afdelningen för nöjeslif. Jag hittad på hyss och skrev sketcher och sånger om arbetskamraterna. Ett modest exempel: inför 68ans julfest 1995 körde jag ett musikprogram genom brandvarnarsystemet – vilket dess värre omfattade också Nordbanken på nedre botten.

Till julfesten 1994 hade arbetskamraterna valt mig till julgran. Jag levde upp till förväntningarna genom att klä mig i smoking, dekorerad med julgransprydnader; bland annat hade jag färgglada kulor i grenen. Utstyrd på detta sätt sjöng jag från scenen:

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket,
Det blir inte roligt!

Partisekreterarna fick, i alla fall så länge det gick att hålla reda på dem, egna sånger.

I fallet Sten Andersson, som jag kamperade ihop med i många år, började det tidigt, men jag väljer att här återge en sång som jag skrev så sent som till Stens 70-årsdag 1993:

På Sten Anderssons tid

Musik: Lille Bror Söderlundh (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, 1993, fritt efter Nils Ferlin och en bearbetning av Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ned i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.

Bruten gammal man in från vänster – LEIF KARLSSON, PRO, solo:

Nu är allting på sned.
Min pension ska gå ned.
Jag har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utesett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja, de’ e’ något särskilt me de’!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.

Röd fana bärs in och alla i lokalen sjunger med:

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.
Och för rättvisan ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja. de’ e’ något särskilt me’ de’!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar men me’.
Han är skälm och gamäng
så han tål nog en släng.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de’ e’ något särskilt me’ de’!

(Ett jättefång röda rosor räcks över till Sten.)

I Bo Toressons fall väljer jag att återge en sång som jag skrev till hans 50-årsdag 1989:

Sextiåttan

Text: Enn Kokk, 1989, fritt efter Sölve Cederstrand, 1932
Musik: Fred Winter och Einar Fagstad (”Waxholm Ettan”), 1932

Det finns väl intet som är så härligt
som skogshuggarns sång;
du har väl hört den nån gång?
Det där om dragspel i Hunge
och trummor bing-bång,
om tête-à-têter med Vivianne – å
så älgjakter dagen lång.

Men se där uppe på 68an,
där finns det rakt ingen poesi.
I lag med Ingeborg och med Karin
och Marcusdotter får Amor tji.
Jag får biljetter och Kokks lapp-etter
men aldrig någon billet d’amour.
Men ändå lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

På många valfisken har jag varit
bland hajar och mört;
de stoltaste majtåg jag fört.
Bland gröna och blåbär
jag många förfört,
och med centern på klöverängar
har jag bedrivit min flirt.

Ja, jag har varit i alla hamnar
och tjusat flickor med fagert tal.
Dom har fått flygblad i sina famnar
från Uddevalla till Hudiksvall.
I sus och dus har jag sportat snus
– jag hade medvind, när det var val,
men ändå lätt har jag insett,
att 68an är numro ett!

Ty agitatorn han längtar hemåt,
när färden blir lång,
från stadshotellets balkong.
Det där om kyssar och kärlek
med PIA is wrong,
trots att texten är så förförisk i
klubbgängens sång.

För just där upper på 68an
jag har det härligt som aldrig förr.
Här kommer Gröning, den lilla Lottan,
här har jag Stenarv uti min dörr,
med argumenter och spritpresenter
och sen med Malis ambassadör,
så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

Och just där uppe på 68an
finns stränga Marja och så Wall Street.
Dom manar Krogvig att hålla måttan.
Karl-Åke Grandlund dom släpar hit.
I Lappland mötte jag inga lappar,
men dem från Kokk skulle ni ha sett.
Så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

(Här behövs en del förklaringar. Bo Toresson kom från och hade sommarstuga i Hunge; hustrun heter Vivianne. Han är passionerad dragspelare och älgjägare, dessutom snusare. PIA var hans stora utredning om Partiets Inre Arbete.

I partisekreterarens personliga kansli jobbade jag, känd för mina ofta elaka sammanträdesförstörarlappar, dessutom också hans sekreterare Ingeborg Larsson, kontoristen Karin Molin och så Eva Marcusdotter, som bland annat skrev talarmanus åt Toresson.

Lotta Gröning jobbade på den tiden på partiexpeditionens pressavdelning. Gunnar Stenarv var internationell sekreterare.

I kassan, där det fanns en skylt med texten Wall Street, arbetade partikassören Björn Wall och kassakontorets första dam, Marja Karlsson. Karl-Åke Granlund var revisor.

Den som gjorde av med alla pengarna var informationschefen Bo Krogvig.)

Till julfesten 1994 valde arbetskamraterna mig till julbock, och jag levde upp också till det. Till den festen skrev jag sånger till alla som efter valet lämnade partiexpeditionen och som skulle avtackas. Bland annat skrev jag den här:

Jag väntar…
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Till slut, vid julfesten 1995, varnade jag för att partisekreterarstolen höll på att bli en katapultstol:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut,
Linde snart ska bäras ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
får vi en vid namn Thalén.
Hon bör va orolig!

Last chorus: Gunnar Dahl

Mitt liv är numera så fyllt av begravningar att jag inte själv längre kan känna mig säker. Rätt vad det är blir det min tur.

Den Gunnar Dahl (1939-2008) som begravdes i fredags är inte Birgittas bror – han heter Gunnar Heijbel numera – utan en kusin, son till Martin och Ingrid; Martin var bror till Birgittas likaledes avlidne far Sven. Gunnar Dahl dog av de långt utdragna sviterna av en stroke.

Släkten Dahl är stor och rikt förgrenad. Över hundra släktingar och vänner deltog i begravningsgudstjänsten i Djursholms kapell i fredags. Att det var så många har knappast med plikt att göra. Gunnar var en vänsäll person.

Begravningar har, vilken form de än ges, en katharsisartad effekt på dem som finns kvar och deltar. Den här gången – så är det verkligen inte alltid – lyckades också officianten, kyrkoherde Staffan Hellgren, träffa rätt ton: han beskrev verkligen den människa vi var där för att ta farväl av.

Jag har svårt för det religiösa ceremonielet, också vid begravningar: deltar som icke troende aldrig i bön eller psalmsång. Men många av psalmerna är förstås, allt sedan barndomens psalmverstragglande, välbekanta för mig. Också för mig är ”Blott en dag” (svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (svensk psalm 297) en del av vårt svenska kulturarv. Mer symboliskt rätt kändes i just det här specifika fallet ”Var inte rädd” (svensk psalm 256). I den finns nämligen formuleringen ”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.”

Och Gunnar var en hängiven seglare, långseglare, till och med jordenruntseglare.

Denna tidskrävande och äventyrliga del av sitt liv finansierade han genom att bland annat vara framgångsrik fastighetsmäklare. Jag delar hans fäbless för Karibien, men hans verksamhet som affärsman ligger förstås långt från det jag någonsin skulle ha kommit på att ägna mitt eget liv åt.

Ändå kom vi alltid väl överens, förde vänliga samtal i samband med de sammankomster som brukar organiseras inom den dahlska släkten. Fast det var egentligen inte den vägen jag blev bekant med honom. På vårvintrarna brukade han nämligen åka skidor i Vålådalen. Där hamnade även jag några gånger samtidigt med honom, detta trots att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att ge mig ut i skidbacken eller i längdspåret. Jag var nämligen under en period där tillsammans med partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson och partisekreteraren Bo Toresson och deras närmaste medarbetare – varje år hade vi ett internat i Vålådalen för att diskutera olika knäck- och framtidsfrågor. Folket från statsrådsberedningen respektive partiexepeditionen åkte förstås också skidor mellan överläggningspassen. Alla utom jag. Jag brukade sitta kvar inne och rätta VU-protokoll. Då och då kom Gunnar och bröt rutinen: satte sig ner och pratade en stund. Det var så jag lärde känna honom.

Så småningom förstod jag att Gunnar inte bara var en hängiven skidåkare utan också en hängiven seglare.

Och mycket riktigt speglades hans kärlek till vatten också i valet av icke-kyrklig musik vid begravningsakten. Vi hörde Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” och Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water”. Och som avslutning spelades – ”I’m Sailing”.

Vid defileringen lägger en seglarkamrat en seglarmössa, som också Gunnar har haft, på kistlocket tillsammans med alla rosorna. Och vid minnesstunden efteråt i Villa Pauli spelar en annan seglare ett munspelssolo till den bortgångne kamraten.

Flera – bland dem min hustru – påminner om den aura av spännande äventyr som fanns kring Gunnar, redan under de yngre årens sommarvistelser på Resarö.

Det är sorgligt när någon dör. Men också hugnesamt när denne någon blir ihågkommen i ett så ljust sken.

Tycker ni om Brahms?

Som vanligt när vi ska gå på konsert inleder vi med att äta ute. Den här gången blir det på Katalin, alldeles nära Musikens hus. Det börjar med att vi väljer fel två gånger i den lite nyckfulla menyn. Andra gången visar det sig att gösen har ersatts av odlad torsk, och det tar vi. Torsken är faktiskt riktigt god, och vi dricker vitt vin från Sydafrika till.

Torsdagens konsert ingår inte i serien av abonnemangskonserter. Men violinisten Anne-Sophie Mutters namn har lockat Birgitta att köpa biljetter. (Och eftersom hon var allra först i kön, lyckades hon till och med köpa biljetter till våra vanliga platser.) Birgitta har sett och hört Anne-Sophie Mutter live två gånger förut, båda gångerna på Lincoln Center i New York, och blev då mycket förtjust i hennes spel och scennärvaro, vid ett av dessa tillfällen för övrigt med stor mage – Mutter var höggravid.

Själv har jag tidigare bara hört henne på CD, vilket har övertygat även mig om att hon är en skicklig violinist.

På programmet stod den här gången tre violinsonater av Johannes Brahms (1833-1897).

Mutter spelade som förväntat oklanderligt, och vid hennes sida fanns pianisten Lambert Orkis som, framför allt i den tredje och sista sonaten, var mycket mer än ackompanjatör.

Ändå dröjde det mycket länge innan jag greps av musiken, och jag tror att det just var den – alltså Brahms musik – som gjorde mig sval. Brahms musik känns så balanserad, ibland idyllisk, att den inte riktigt passar min smak.

Den här känslan bemäktigade sig mig framför allt när jag lyssnade på de två violinsonaterna före pausen, nummer 2 i A-dur (opus 100, Thunersonaten) och nummer 1 i G-dur (opus 78, Regenliedsonaten).

Violinsonat nummer 3 i D-moll (opus 108, även den för övrigt komponerad vid Thun i Schweiz) fick mig äntligen på bättre lyssnarhumör, kanske för dess mollton, kanske genom att Brahms här i en sonat använder sig av den symfoniska formen med fyra i stället för tre satser, kanske, framför allt, för att violinisten och pianisten här växelvis hade dominerande roller.

Möjligen delade många andra i publiken mina synpunkter, för nu blev applåderna mycket kraftiga, och musikerna ropades in gång på gång.

Mutter greps uppenbarligen av denna stämning och levererade, efter nya och nya inrop, inte mindre än fyra extranummer.

Hon spelade, ackompanjerad av Orkis, tre av de sammanlagt 21 ungerska danser som Brahms komponerade under perioden 1858-1869. Av dem minns jag särskilt nummer 5 (allegro) och nummer 7 (allegretto). Mutter spelade här fingerfärdigt och virtuost som det anstår ungersk zigenarmusik – de här brahmsstyckena är bearbetningar av insamlad sådan.

Och så, när publiken aldrig visade några tecken på att få nog, avslutade hon med Brahms kända vaggvisa ”Nu i ro somna in”, i tyskt original ”Guten Abend, gute Nacht”.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Protest och uppror

Mitt förhållande till punken är kluvet. I min jättelika samling av politisk musik finns förstås allt av Ebba Grön. Men som skivrecensent under den aktuella perioden sågade jag också många av de skivor som var att betrakta som punk. Dels för att många av banden spelade illa. Dels – och det är kanske mer intressant i det här sammanhanget – för att jag, från mitt vänsterperspektiv, ofta fann punkarnas samhällskritik ostrukturerad.

När tidskriften MOJO nu (som bilaga till novembernumret 2008) ger ut samlings-CDn ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”, tvingas jag på nytt pröva mina gamla uppfattningar om den här musikgenren. I urvalet av sånger med protest och uppror som gemensamt tema finns för all del också en klassiker som Woody Guthries ”This Land Is Your Land”. Men i övrigt har de nyare av de här sångerna, bortsett från Billy Braggs ”Power In a Union” (som jag förstås har i min skivsamling), inte det klassiska arbetarklassperspektivet. Därmed inte sagt att detta är det enda legitima upprorsperspektivet; jag återkommer till detta.

MOJOs urval har förvisso just ett upprorsperspektiv, men detta perspektiv är i det här fallet väldigt tydligt präglat av tänkta och uttalade trådar till The Clash (1976-1986), vars låtar speglade livet i ett London, präglat av bland annat rasmotsättningar (ett ämne som definitivt hör hemma i mitt vänsterperspektiv på tillvaron) men också av andra sorters uppror med mer diffus bakgrund. The Clash får både börja och avsluta den här CDn, med ”Tommy Gun” respektive ”Clampdown”, som sägs vara inspirerad av Three Mile Island-haveriet. Men det går också trådar mellan å ena sidan The Clash och deras Joe Strummer och å andra sidan flera av de övriga artisterna och deras låtar.

De senare hör inte alltid hemma inom just punkmusiken, men de är, ibland mer, ibland mindre, prägalde av samma slags tidsanda.

Här finns till exempel några jamaicanska artister, med Bob Marley i spetsen. Marleys tema i ”Soul Rebel” – ”I’m a rebel, a soul rebel” – känns ganska allmänt om man betänker att det här är en CD med upprorstema. En annan jamaican, Tapper Zukie, har i så fall en mer utmanande titel på sitt bidrag, ”MPLA”. ”Leggo Violence” med Dillinger skulle jag vilja kolla lite mera, men jag har inte lyckats hitta texten.

Till det som gör den här skivan intressant hör just att den inte är Europa- eller USA-centrerad. The Action 13 har med ”More Bread to the People” åstadkommit en intressant protestsång mot missförhållanden i Nigeria. Och algeriern Rachid Taha har med ”Rock El Casbah” i Clash’s anda beskrivit en helt annan sorts miljö än den som finns i London.

Men USA finns förstås representerat, inte bara genom Woody Guthrie. Rasfrågan är ett tema i ”Choice of Colors” med The Impressions, ett stycke R & B som kanske är väl smörigt i min smak. Men Nina Simones ”The Backlash Blues” med text av den afroamerikanske poeten Langston Hughes biter desto bättre:

The Backlash Blues

Text: Langston Hughes
Musik: Nina Simone

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just who do think I am
You raise my taxes, freeze my wages
And send my son to Vietnam

You give me second class houses
And second class schools
Do you think that alla colored folks
Are just second class fools
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

When I try to find a job
To earn a little cash
All you got to offer
Is your mean old white backlash
But the world is big
Big and bright and round
And it’s full of folks like me
Who are black, yellow, beige and brown
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just what do you think I got to lose
I’m gonna leave you
With the backlash blues
You’re the one will have the blues
Not me, just wait and see

Upprorisk i samma anda är också New York-gruppen The Last Poets’ ”When the Revolution Comes”.

Och jag skulle gärna återge den mångfacetterade texten till ”H2O Gate Blues” med Gil Scott-Heron och Brian Jackson, om den inte vore så vansinnigt lång. (H2O, det vill säga vatten, heter Water på engelska.)

I den figurerar även Vietnam, och det leder oss vidare till Robert Wyatts ”Out of the Blue”, som har ett vad man skulle kunna kalla för nerifrånperspektiv på flygbombningar:

Out Of The Blue

Text och musik: Robert Wyatt

ahhhhhhhhhhhh
No need to wipe your feet
The welcome mat’s not there
I’ll just take care before you dare
To step inside my door

Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable

The room wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
Beyond all understanding
You’ve blown my house apart

You set me free
You set me free
You set me free
You set me free
You set me free to let you know
You set me free to let you know
You planted everlasting hatred in my heart
You planted everlasting hatred in my heart

My rooms’ wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
You planted all your everlasting hatred in my heart x4
You have planted all your everlasting hatred in my heart x5

”Out of the Blue” är musikaliskt ett intressant samspel mellan vokalt och instrumentalt.

Judy Collins på nytt

Jag skrev nyss om mitt förlorade förhållande till Joan Baez. Judy Collins är ett parallellfall. Jag har alla hennes gamla folksångskivor på Elektra, men senare, när hon ändrade inriktning, har jag bara lyssnat sporadiskt på henne.

På samma utförsäljning, där jag hittade Joan Baez’ senaste skiva, hittade jag en Judy Collins-CD från 1990, ”Fires of Eden” (CBS 4672732) och beslöt mig för att återuppta bekantskapen.

I ett avseende känner jag igen den sångerska jag en gång i världen blev ganska förtjust i: texter med en politisk underton finns fortfarande i hennes repertoar.

”A message of hope
A message of peace
A message of helping each other
Is all the message we need”
heter det i ”City of Cities”.

Och lyssna på

Fortune of Soldiers

Text och musik: Judy Collins, David Buskin och Robin Bateau, 1990

Was the fortune of soldiers to be always at war
Sighting down the barrel at whatever comes
Till the fighters forgot what they’re doing it for
And reason was lost in the sound of the drums

Twas the fortune of soldiers to be always alone
Forgetting the faces of all their loved ones
Far from their daydreams, far from their homes
Love songs were drowned in the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said peace can never be
They just couldn’t see
What one dreamer can do

Tis the fortune of bankers and builders of arms
To worship the profit however it comes
Up in their towers, sheltered from harm
Far from the smoke and the sound of the drums

Tis the fortune of dreamers to see what they see
To live with the scorn till the miracle comes
To teach us the music and show us the key
And the chorus to silence the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say that peace can never be
They just couldn’t see what one dreamer can do

Tis the fortune of children to have such a choice
To grow up to be dreamers or builders of guns
Born to be angels, born to rejoice
Not to grow up to the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s just a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said that peace can never be
It’s a fantasy

Det här indikerar samtidigt, att Judy Collins sånger, ibland skrivna av henne själv men oftar ihop med andra, är reflekterande mer än agiterande; de texter hon har skrivit speglar också ofta erfarenheter ur hennes eget liv.

Folksångerska är hon inte längre utan i stället singer-songwriter.

Och det är främst i musiken bristerna finns i de låtar hon har valt till den här skivan.

”City of Cities”, som jag citerar ur ovan, har poparr med mycket kör, och detsamma gäller ”Dreaming” – musikaliskt är de här låtarna inte bra. Jag är lika kritisk till fler låtar, som ”The Air That I Breathe” med sin ganska smöriga musik.

Mycket lite finner, när det gäller musiken, nåd i mina öron. Ska jag nämna något någorlunda hyggligt undantag, får det bli ”From a Distance” med sin ganska traditionellt balladaktiga ton.

En annan Joan Baez

Jag var – och är – en stor beundrare av den unga Joan Baez. Länge köpte jag varje ny LP, så småningom CD, med henne. Den Joan Baez jag gillade (och gillar) var en underbar folksångerska, också politisk aktivist.

Som så många andra som sjunger andras material började hon så småningom själv skriva sånger, de flesta av dem tyvärr inte i klass med folksångmaterialet. Därmed mattades mitt intresse för Baez; det finns fullt upp med skivor av henne från senare årtionden som jag aldrig har hört.

I samband med Musikörats utförsäljning hittade jag en CD med henne från 2008, ”Day After Tomorrow” (Proper Records PRPCD 034) och beslöt mig för att pröva henne på nytt. Till det som lockade mig hörde det jag läste på omslaget: CDn har producerats av Steve Earle, och bland dem som har lämnat bidrag i form av sånger finns till exempel Elvis Costello, Eliza Gilyson, Thea Gilmore, Tom Waits och så förstås Steve Earle.

Och som man kan förstå finns här ett antal sånger som låter bra, till exempel ”Scarlet Tide” (Elvis Costello och Joseph Henry Burnett), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits och Kathleen Brennan), ”I’m a Wanderer” och ”Jericho Road” (båda av Steve Earle) och ”Requiem” (Eliza Gilkyson).

Baez stämma är inte så ljus som förr, och bara i titellåten spelar Joan Baez själv gitarr; i övrigt hör vi Steve Earle på gitarr.

Innehållsligt överraskar den här CDn mig genom att ha en religiös grundton – den har alltså en klangbotten som jag inte förstår mig på. Tonen slås an redan i den inledande låten, ”God Is God” skriven av Steve Earle:

I belive in prophecy.
Some folks see things not everybody can see.
And, once in a while, they pass the secret along to you and me.

And I believe in miracles.
Something sacred burning in every bush and tree.
We can all learn to sing the songs the angels sing.

Chorus:
Yeah, I believe in God, and God ain’t me.

Det är vackert alltihop. Men det berör mig inte.

Melodikrysset nr 45 2008

Jag har tydligen Andreas Pettersson från Södertälje att tacka för mitt förstapris i Melodikrysset för ett par veckor sen. Jag brukar ju aldrig själv skicka in svaren, men det hade Andreas gjort åt mig, berättade Anders Eldeman. Så stort tack för musiklexikonet, Andreas!

I dag hade jag en hel del problem med Melodikrysset, vilket nog mest beror på att jag har en hejdundrande snuva – näsan rinner och hjärnan verkar stundtals också ha runnit ut. En fråga har jag således löst bara med hjälp av ledbokstäverna. Melodin, riktad till någon, kom jag inte på – men den måste ha varit riktad till mor.

Det tog också lång tid innan jag kom på att den som sjöng ”Bullet” måste vara Charlotte Perrelli.

Inte heller mindes jag spontant Agnetha Fältskogs åttiotalslåt ”It’s So Nice To Be Rich”. Jag har större förståelse för att hon blev rik med hjälp av ABBA.

Resten av svaren kom ändå relativt lätt med tanke på mitt eländiga tillstånd.

Varken dansband eller Stefan Borsch är ju egentligen mitt gebit; däremot förknippar jag låtar som ”Only the Lonely”, ”Blue Bayou” och ”Pretty Woman” med Roy Orbison.

Och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den tid då revykungen Ernst Rolf spelades betydligt oftare i radio än som sker i dag. Han hade på sin tid stor framgång med ”Se farfar dansar gammalvals”.

Jag är i rätt ålder för att minnas även Eartha Kitt och hennes insjungning av ”C’est si bon”.

Från the radio days minns jag också Stig Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”, framförd av sonen Mats Olin.

Och naturligtvis hade jag öronen på helspänn när Beatles slog igenom. I skivhyllorna finns numera allt av dem på CD, däribland Lennons och McCartneys ”Let It Be”.

Det var mycket från scen och film i dag.

”Mary Poppins” finns numera som musikal, men fler har nog sett filmatiseringen, där Julie Andrews spelade Mary och Dick Van Dyke var sotare. Läs gärna också originalet, boken av P L Travers! Anders Eldemans ledtråd gissar jag att många i dag inte klarade att googla på. Sångtiteln var nämligen ”Supercalifragilisticexpialidocius”.

Ytterligare en filmad bok förekom i dagens melodikryss. Emma Thompson spelar i den film, ”En förlorad värld”, som bygger på en historia av Evelyn Waugh.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus är männen bakom musikalen ”Chess”, ur vilken vi här hörde ett musikaliskt avsnitt med Anders Ekborg och Helen Sjöholm.

”Alla ska bada” med Galenskaparna/After Shave” – här hörde vi Anders Eriksson i ”Sol” – har jag inte sett, men jag har googlat mig fram till att det i slutscenen finns en bassäng och att till slut alla har badat.

Hans Alfredsons film från 1982 ”Den enfaldige mördaren” bygger på hans egen roman ”En ond man”. Den musikaliska ledtråden här var filmmusik skriven av Guiseppe Verdi.

Det här tyckte jag var ett kryss med bra bredd och lite att bita i.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Naturlyrik och danser med Uppsala kammarorkester

I går kväll var det dags igen för en konsert med Uppsala kammarorkester i den abbonnemangsserie som går på Uppsala konsert & kongress.

Birgitta och jag infann oss tidigt för att också hinna äta middag där, i restaurangen på bottenvåningen. Med tanke på ett par bärande inslag i kvällens konsert var det frestande att välja ungersk trerättersmiddag, men vi bestämde oss för att i stället äta husets hemlagade hamburgare. Det tog sin tid att få maten, men den var värd att vänta på: fina hamburgare av nötkött, rödlök, tomat, gratinerad ost, sallad med vattenkrasse och rödbetsblad, en sås med helt annat krut än den mjäkiga röra man brukar få på hamburgerbarer och så några grova pommes fritesstavar samt ett ovanligt gott bröd.

Orkestern, som leddes av fransmannen Franck Ollu, hade den här kvällen reducerad numerär men desto fler fina solister: Lena Jonhäll, klarinett, Sven Aarflot, fagott, och Sarah Lindloff, flöjt. Jag ser i programbladet att Lindloff under sin tid på Musikhögskolan hade min gamle klasskompis Eje Kaufeldt, under vår gymnasietid med efternamnet Karlsson, senare flöjtist i Stockholmsfilharmonikerna, som lärare.

Temat för kvällens program, ”Naturlyrik och danser”, indikerade inslag av programmusik som jag inte är så förtjust i – men man kan ju bortse från det som musiken avses illustrera. Richard Strauss’ (1864-1949) sena verk (1947) ”Duett-concertino” för klarinett, harpa och stråkorkester lär till exempel bygga på H C Andersens saga ”Prinsessan och svinaherden” – men själv finner jag musiken mycket intressantare när man inte försöker göra den här tolkningen.

Två av kvällens sammanlagt fem kompositörer var jag inte tidigare bekant med, och båda visade sig vara hörvärda.

Fransmannen Albert Roussels (1869-1937) ”Sinfonietta för stråkorkester” med sina klassicistiska drag var en sådan intressant ny bekantskap. Ännu mer fångade mig ”Toward the Sea II” av japanen Tõru Takemitsu (1930-1996), där pauserna spelar en lika viktig roll som musiken.

Konserten började och slutade med två ungerska kompositörer.

Av György Ligeti (1923-2006) spelades ”Régi magyar társas táncok”, där man mycket tydligt hör att stycket bygger på gamla ungerska danser.

Av Béla Bartók (1881-1945) spelades ”Divertimento för stråkar”, en utmärkt final för kvällens konsert. Också i den finns, men inte lika tydligt, spår av ungersk folkmusik.

Bartók bidrog tidigt, redan under min realskoletid, till mitt musikaliska uppvaknande. Musiklektionerna hörde till det stökigaste jag minns från Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi var i galopperande puberteten; många var busiga och högljudda och minst av allt intresserade av de kunskaper vår musiklärare, Music kallad, försökte bibringa oss. Ibland spelade han, kanske för att överrösta larmet, skivor för oss.

Vid ett sådant tillfälle spelade han Béla Bartók för oss. Jag har glömt vad, men det var i vart fall fråga om något som starkt avvek från allt vad jag dittills hade hört. Jag föll nästan i trans: Jaha. Så här kunde alltså musik också låta.

Från och med då vidgades den musikaliska mottagligheten hos en pojke som i sitt enkla arbetarhem inte ens hade mött de populära klassikerna som Mozart, Bach och Beethoven.