Livet är inte det värsta man har

I går var det vår bröllopsdag. Vi gifte oss 1986, men då hade vi redan i 22 år levt samman i synd, som det hette förr i världen. När vi kom hem den där fredagskvällen, efter borgerlig vigsel här i Uppsala och efter sammanträde med socialdemokraternas VU på Sveavägen 68 tidigare på dagen, hade vår dotter Kerstin, gripen av stundens allvar, dukat upp en bröllopsmiddag med något av det hon själv gillade bäst: pizza. Hon hade bakat den själv, och den var mycket god! Ett minne för livet – tack, Kerstin!

Jag brukar bjuda ut min hustru på bröllopsdagen, en sed jag säkert delar med många andra män.

I går råkade det sig så att vår son Matti och hans band Mack skulle ha spelning och releaseparty på Bistro Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala, så valet av ställe blev ganska enkelt. Matti och Mack skulle spela först 22.00, men jag ringde och beställde bord redan från 20.00. Vi tänkte vara klara med maten innan musiken kom i gång. Vi valde chilimarinerad scampi som förrätt och grillad hängmörad biff med rotsaksgratäng som huvudrätt. Gott!

Nästan med det samma träffade vi Matti, som hade samling med bandet bakom scenen. Efter en stund anlände hans Karin från Stockholm. Mot slutet av middagen kom också Mattis syster Anna, och under spelningen satt Karin och Anna med oss. Stackars Kerstin, som också hade tänkt komma, fick skrinlägga sina planer – både hon och resten av familjen är sjuka.

För Kerstin kan jag berätta, att det gick bra – jättebra – för brorsan och hans band. Låtarna på nysläppta singeln ”Silver” satt fint, även om jag saknade farsans mandolin i scenversionen av ”Sesame Street”. Också resten funkade bra; Hijazz har egentligen inget dansgolv, men på det minimala utrymmet framför scenen dansade snart många till de snabbare låtarna. Och det var stor publik, mer än fullsatt. Jag kollade med sonen och fick bekräftat det jag anade: bara några få hade i likhet med oss vänskaps- eller familjeskäl att tillbringa lördagskvällen där.

Ägaren till stället var helt uppenbart mycket nöjd med kvällen – Matti berättade senare att bandet är välkommet att göra nya spelningar där. Till och med vi, hans föräldrar, fick del av välviljan. När jag redan hade betalat kvällens nota, kom servitrisen in med två extra irish coffee med hälsning från chefen.

Vi tackade honom förstås sedan på vägen ut.

Melodikrysset nr 3 2009

Helt lätt tyckte jag inte dagens melodikryss var. Eller så var jag inte i min bästa form – jag fick lov att krysta fram vem som sjöng ”Girls In Their Summer Clothes”: jo, Bruce Springsteen naturligtvis.

Annat var i realiteten svårare för mig.

Jag har till exempel aldrig sett Madonna i ”Susan, var är du?” (”Desperately Seekin’ Susan”).

Äldre Disney-filmer har jag ofta sett flera gånger. Värre är det då med dem från senare år – några har jag gett i present till barnbarnen men aldrig själv sett. I någon av dem finns en svensk melodititel som uppenbart innehåller ordet ny – jag har säkerställt båda bokstäverna genom att lösa de båda ord som går in i det här – men jag vet alltså inte vilken melodititeln är och i vilken film den ingår.

Ett av dessa ord lyckades jag klara genom att googla. Sebastian Karlsson, han som här sjöng ”My Getaway”, hör inte till mina musikaliska bekanta.

Däremot klarade jag, med hjälp av den fortfarande lite barnsliga rösten, yet i ny: Hon som sjöng ”Thank You” var Amy Diamond.

Helt bortblåst ur mitt musikminne är däremot Blond och deras bidrag till Melodifestivalen 1997, ”Bara hon älskar mig”.

Därmed kan vi gå över till de ljudillustrationer som jag klarade med hjälp av pur egen kunskap.

Vi hörde Alf Robertson, som dog i julas, sjunga ”Ett minne till lunch”.

Borta sedan ännu längre tid tillbaka är Thore Skogman. I dag hörde vi hans ”Surströmmingspolka”, den som i Norrland går. Om Thore kan jag berätta att han av övertygelse turnerade tillsammans med Sten Andersson (s) i 1968 års val. Han till och med skrev en lätt politisk text, ”Härliga värld”, som finns utgiven på singelskiva med ”Internationalen” på baksidan!

Och apropå den politiska sfären: i förrgår var jag i Riksdagen och deltog i det inledande minnesprogrammet på temat ”Märkesåret 1809″, som högtidlighåller det år då Finland skildes från Sverige. Ett märkligt sammanträffande var det att i dag i Melodikrysset få höra den låt som inledde samlingsmusiken i Riksdagen i går, Povel Ramels ”Sorglösa Brunn” – i går hörde jag den med Blåsarsymfonikernas brasskvintett.

En annan kär gammal bekant i melodikryssammanhang är Lasse Dahlquist. I dag hörde vi hans ”Jolly Bob”.

Lasse Dahlquist förknippar vi ju bland annat med Västkusten. Den, fast förstås den amerikanska, besjunger Beach Boys i ”Surfing USA”. Och surfing försiggår – vilket här efterfrågades – i anslutning till en strand.

Ett helt annat resmål besjöng Ulf Peder Olrog i ”Resan till Chyterae” (som ibland också kallas ”Vi reser till Cythere”). Olrog är en sån där fin gammal vismakare, som borde spelas mycket mer än som sker.

Och då är det väl bara ett enda frågesvar kvar att redovisa. Filmparet Elizabeth Taylor och Richard Burton gjorde tillsammans bland annat filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

För egen del är jag glad över att inte ha levt i ett så stormigt förhållande som de här båda. I kväll ska jag bjuda ut min hustru på middag; det är nämligen vår bröllopsdag. Vi ska gå på Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala. Stället är också valt med anledning av att vår son, Matti Dahl, och hans band Mack spelar där i kväll, från 22.00 och framåt.

Märkesåret 1809

Det Norden vi lever i har ett historiskt förflutet, som när det gäller krig och våld trots allt inte är så olikt det Mellanöstern vi nu så ofta har anledning att diskutera. Våra grannländer har varit mindre lyckligt lottade, men Sverige har senare i ett par hundra år lyckats undgå väpnade konflikter.

När Sverige år 1809 förlorade sin östra rikshalva till Ryssland, var det en sexhundraårig epok som gick i graven. Dess förinnan fanns det inget separat Finland; Finland och Sverige ingick i samma monarki, med svenskar boende i den östra rikshalva som kom att bli Finland och många finnar boende i delar av svenska Norrland och Svealand. Fast även om vi då talar om tiden före nationalstaternas födelse, ska man naturligtvis inte romantisera: svenskarna – eller kanske snarare den dåtida svenska överklassen – utgjorde härskarklassen i det förenade riket.

Den ryska erövringen av Finland 1809 bidrog säkert, även om det knappast var meningen, till att väcka till liv de nationella känslorna i Finland och, senare när nationalstatsidén vann spridning, till att invånarna där började arbeta för ett självständigt Finland, inte återförening med Sverige.

Här kan det vara på sin plats att göra en parentes: Sverige försökte ju kompensera förlusten av Finland med att lägga under sig Norge. Norge inlemmades dock aldrig i samma slags riksgemenskap som Sverige hade haft med Finland utan ingick (läs påtvingades) en union med Sverige. Norge lyckades sedan utan att detta ledde till väpnad konflikt (vilket också var de fredspredikande nya stora svenska folkrörelsernas förtjänst) frigöra sig från Sverige. Detta är en del av Sveriges tvåhundraåriga fred men alltså en annan historia än den jag nu ska återvända till.

Sverige och Finland högtidlighåller gemensamt minnet av det år då Sverige och Finland skildes åt, ”Märkesåret 1809” som det kallas under de många aktiviteter som i de båda länderna genomförs under 2009. I Sverige utgjordes startpunkten av en invigningsceremoni och ett seminarium i Riksdagen den 15 januari. Eftersom min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, var en av deltagarna i seminariet, hade jag möjlighet att följa programmet på plats.

Till de mer officiellt inbjudna gästerna hörde vårt kungapar och Finlands president Tarja Halonen, statsministrarna i Sverige respektive Finland och riksdagsledamöter från de båda länderna.

De som, likt min hustru, hade officiella roller att spela under dagen hade tilldelats fasta platser längst fram i plenisalen, men för oss övriga gällde fri sittning. Jag satte mig således i en bänk märkt Göran Persson (s) och fick bredvid mig sällskap av en finsk riksdagsman, Antti Vuolanne (s) – han såg min gammaldags partiros på kavajen och satte sig därför bredvid mig. Innan programmet kom i gång – samlingsmusiken av Blåsarsymfonikernas brasskvintett inleddes passande nog med ”Sorglösa Brunn” – kom mängder av gamla bekanta från politikens olika hörn fram och hälsade och bland dem också Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja (s), numera ordförande i Stora utskottet i Finlands riksdag, det vill säga det organ som där bereder EU-frågorna. Vi känner varann sen årtionden, och den här gången var det extra kul att höra att han – uppenbarligen med uppskattning – hade läst min bloggrecension av hans biografi över sin estniska mormor Hella Wuolijoki, ”Ett stänk av rött”. Erkki berättade förresten, att han samlar material för att eventuellt också skriva en biografi över den estniske socialdemokratiske politikern Jaan Tõnisson och fick ett litet tips om hur han skulle kunna få fram fakta här i Sverige.

De många fina musikstyckena som låg mellan anförandena – till exempel Ture Rangströms och Bo Bergmans ”Melodi”, Jean Sibelius’ och August Valdemar Koskimies’ ”Illalle” och Jean Sibelius’ och Johan Ludvig Runebergs ”Norden”, samtllga med Hannah Holgerson, sång, och Matti Hirvonen, piano, samt Armas Järnefälts ”Berceuse” med Cecilia Zilliacus, violin, och Matti Hirvonen, piano – lyckades i någon mån försona mig med den starka manliga övervikten bland talarna. Men när det nu var som det var, kunde man väl lika gärna ha förstärkt den genom att släppa loss till exempel M A Numminen?

Men jag vet: i ett sådant här sammanhang är det de med officiella roller som får tala, och de råkade alltså vara just män. Hade man bett Tarja Halonen tala, hade man ju också varit tvungen att be kungen göra det, så nu var det väl bra att blev som det blev.

Av talarna med officiella roller var det faktiskt ett par som sa tänkvärda saker.

Finlands statsminister Matti Vanhanen (c) betonade det jag själv skrev inledningsvis: ”Å andra sidan blev Finland autonomt och fick sin egen centralförvaltning som en del av det ryska kejsardömet. Detta skapade förutsättningar för byggandet av en egen nation och slutligen vårt lands självständighet.” Han vågade sig också på en aktuell politisk markering: ”Vi frågar oss självkritiskt om det officiella Finland har talat tillräckligt för finländarnas språkliga och kulturella behov i Sverige. Därför hoppas vi nu att Sverige fullt ut möter förväntningarna hos dagens sverigefinländare och i detta sammanhang kommer i håg finlandssvenskarnas ställning i Finland.” Även den finländske talmannen Sauli Niinistö (m) var inne på det första av Vanhanens av mig citerade temata: ”Det som 1809 sågs som en katastrof visade sig vara en lycka för Sverige och Finland.”

Det utan konkurrens mest intressanta anförandet hölls dock av Horace Engdahl. Hans anförande satte in 1809 i sitt historiska sammanhang – jag uppmanar intresserade läsare att för enkelhetens skull själva gå vidare till riksdagens hemsida, där det finns i sin helhet med nyanser och allt. Men jag kan inte låta bli att återge hans suck över den allt mer förlorade historiemedvetenheten. Han, liksom till exempel jag, läste under realskoletiden Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls ägner”, en förvisso alltför heroiserande skildring av 1808-1809 års krig – som ändå bidrog till att göra generationer medvetna om Sveriges och Finlands gemensamma historia. Också Engdahl är medveten om att ”Runeberg hade förskönat verkligheten och framställt en militär katastrof nästan som en seger”. Men: ”Den svensk-finska arméns ledande gestalter blev i alla fall levande för oss.” Och så den där sucken: ”Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste exotiska finländska ortsnamn som angav skådeplatserna för hans ’hjeltemod vid fäderneslandets försvar’ – Porosalmi, Sikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.”

Under eftermiddagen genomfördes sedan ett seminarium i riksdagens andrakammarsal, ”Ett gemensamt demokratiskt arv – tillbakablick och framtidsperspektiv”.

Dess första del, ”Det gemensamma arvet”, bestod av tre föredrag. Professor Torkel Jansson, Uppsala universitet, inledde med ett kvickt och infallsrikt föredrag på temat ”Förlorade Finland Sverige 1809?” De övriga två föredragen tog upp olika aspekter av samma tema, det faktum att varken Sverige eller Finland ens före de stora flykting- och invandrarvågornas tid fullt ut har varit nationalstater i språklig mening. Gun-Mari Lindholm från Ålands lagting talade, i mycket sverigetillvänd anda, om ”Åland i forntid och framtid”. Docent Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet pekade i sitt föredrag ”Sverige och Finland – varandras etniska spegelbilder”, främst med exempel på hur den nya riksgräns som drogs 1809, på hur betydande språkliga minoriteter kom att hamna på fel sida om den nya gränsen.

Den andra delen av eftermiddagen ägnades åt ”Reformerade grundlagar i Finland och Sverige”. I det här fallet fungerade min och Birgittas gamle kompis från Laboremus, journalisten Bengt Lindroth som moderator.

Som inledare fungerade Per Unckel från den svenska Grundlagsutredningen och Christopher Taxell från den finländska Grundlagskommittén. Mitt intryck – med reservationen att jag inte mer konkret har tagit del av förslagen – är att man i ingetdera landet riktigt har tagit tag i de grundlagsrelaterade problem som uppenbart följer av de båda ländernas EU-medlemskap. I Finland försöker man, och det var ett av Erkki Tuomiojas huvudspår, förstärka den folkvalda riksdagens kontrollmakt genom det så kallade Stora utskottet.

Jag hör inte till dem som tror att riksdagen och dess EU-nämnd där ska följa Finland i spåren; här tror jag mer på den linje som i debatten förespråkades av förra talmannen Birgitta Dahl: Den folkvalda riksdagens parlamentariska kontroll av regeringen, när den utövar sin uppgift att representera Sverige, förhandla och sluta avtal i EU, Europarådet och FN, vid internationella förhandlingar och toppmöten, måste stärkas, vilket det inte finns några formella hinder för. Eftersom det här är så viktigt för demokratins utveckling i ett EU-perspektiv, och över huvud taget i ett internationellt perspektiv, tar jag mig här friheten att citera utförligt:

”Det internationella samarbetet måste öppet debatteras, förankras, kontrolleras och följas upp i varje lands parlament och i samtal med medborgarna. Varje fackutskott i Riksdagen bör följa utvecklingen på sitt sakområde (miljö, jordbruk, skatter, hälso- och sjukvård o s v) inom EU, FN, det internationella förhandlingssystemet, tidigt upptäcka nya frågor och se till, att Riksdagen får inflytande över Sveriges förhandlingspositioner samt kontrollera regeringens arbete med frågan. Utskotten har initiativrätt också när det gäller EU-frågor, FN och internationella förhandlingar och bör utnyttja den. Riksdagen behöver inte vänta på initiativ från regeringen, FN eller EU. Regeringen bör informera utskotten och kammaren om sitt internationella handlande. Viktiga frågor bör debatteras i kammaren — öppet för medborgarna — och för alla Riksdagens ledamöter, också för dem, som representerar minoriteter i sina partier. Ytterst kan Riksdagen utöva sin kontroll genom misstroendevotum i kammaren.

Det finns alltså, inom ramen för vår författning och internationell rätt, goda möjligheter att skapa demokratisk trovärdighet och uppslutning bakom vårt EU-arbete och vår utrikespolitik. Det är utomordentligt viktigt att de tas tillvara. Jag tror inte på att vi kan skapa folklig uppslutning bakom det internationella samarbetet eller EU-arbetet av det slag, som behövs, genom att bygga upp nya, kanske indirekt utsedda institutioner, långt borta från människors vardag. De nationella parlamenten måste i stället fullt ut utnyttja sina möjligheter att delta i EU-arbetet och utöva parlamentarisk kontroll av sina förhandlande regeringar vare sig det gäller EU, FN, internationella avtal eller andra internationella organ.”

I ett senare inlägg konkretiserade Birgitta ytterligare sitt förslag med att konstatera, att riksdagen ju inte behöver ha detaljrika och utdragna debatter om alla tänkbara ämnen utan i början av varje session diskutera vad man ska prioritera, vilka ärenden som behöver särskild koncentration och fördjupning – här bör riksdagens utskott göra upp en plan för sitt arbete, gärna så att man förenar det nationella, europeiska och globala perspektivet.

Uppenbart var att seminarieåhörarna både från Sverige och Finland fann hennes förslag intressenat – hon fick nämligen kraftiga applåder.

Under samtalet sas det naturligtvis också intressanta saker av de två övriga deltagarna, Bo Könberg, före detta folkparipolitiker, och Heidi Hautala från De gröna i Finland; likaså togs det upp andra intressanta ämnen, till exempel FRA-frågan. Men jag tar mig här den engagerade referentens frihet att koncentrera mig på en enda fråga, som jag – och säkert inte bara jag – finner särskilt intressant.

Georg Riedel talade om barnen i Gaza

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.

Melodikrysset nr 2 2009

Dagens melodikryss rymde flera frågor som jag tyckte var svåra, utifrån mina musikkunskaper alltså.

Jag tar det för mig svåra först.

Schlagern med en titel och refräng hade jag svårt att identifiera. Eftersom jag hade inledningsbokstäverna och orden gick in i varandra, kom jag på att det finns en låt som i titel och refräng har frasen ”Lägg din hand i min (ska vara DEN enligt en läsare, HANS enligt en annan, vilket alltså inte rubbar mitt svar till lösning) hand”, men jag minns inte hur den går. Jag vill betona att det här är en gissning från min sida, så ta alltså inte för givet att jag har rätt svar.

Jag är vidare notoriskt dålig på signaturer till TV-serier, detta främst för att jag ser så få sådana. Men 1983 sändes i svensk TV den brittiska serien ”We’ll Meet Again”, som här döptes till ”Vi möts igen”, och den skulle det kunna vara.

Långt utanför mina normala referensramar ligger Idol-vinnarna. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att han med ”Close But No Cigarr” heter Marcus Fagervall.

Inte heller är jag närmare bekant med popbandet N Sync. Men här kom jag av okänd anledning nästan med detsamma på gruppnamnet, och kontrollgoogling på ”This I Promise You” bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Resten tyckte jag – men där kan ju andra ha en helt annan mening – var lätt.

Jag och Birgitta såg som vanligt Ingvar Oldsberg i ”På spåret” – ett både underhållande och lärorikt TV-progam – i går kväll, men att påstå att Oldsberg sjöng ”I Can’t Stop Loving You” är att ta i väldigt mycket. Upphovsmannen, Don Gibson, skulle ha vridit sig i plågor, om han hade hört det här. Vi kan väl hur som helst enas om att Ray Charles’ insjungning från 1962 var bättre.

Mycket bättre var då Bosse Parneviks avsiktliga röstförvrängning i parodin på ”Svensktoppen”, där Bengt Bedrup fick agera programledare eller snarare referent.

Inte heller kan jag väl gärna missa besjungaren av mitt Uppsala Owe Thörnqvist, vars ”Dagny” var en av dagens ljudillustrationer. Jag känner Owe en smula, eftersom han liksom min hustru har fått titeln ”hedersupplänning”; vi kommer snart att ses på middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Hustrun benämndes förresten ibland under sin politikertid som ”Svartbäckens rödaste ros”, detta eftersom vi bor i Svartbäcken.

Tage Danielsson har jag samarbetat en smula med inför 1968 års val, då han gav ut ”En soffliggares dagbok”. Han och Hans Alfredson har gjort många minnesvärda nummer, bland dem ”Ett glas öl” efter engelsk förlaga.

Om mina mellanhavanden med Cornelis Vreeswijk kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. I dagens melodikryss förekom hans roliga ”Brev från kolonien”, med text men inte musik av Cornelis. Musiken har han lånat från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Ponchellis ”La Giaconda” från 1876. I Cornelis’ sommarkoloni bor ungarna i baracker.

The Real Group finns också i våra skivhyllor. En av medlemmarna där, Peder Karlsson, är för övrigt son till ett par av mina politiska ungdomsvänner: förra statsrådet (s) Jan O Karlsson och förra medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, den nu döda Eva. Här hörde vi The Real Group i ett Povel Ramel-nummer, ”Johanssons Boogie Woogie-vals”.

En annan kär bekanting var Julie Andrews med ”A Spoonful of Sugar” (på svenska ”Lite socker i botten”) ur ”Mary Poppins”.

Då var det väl bara ett par klassiker kvar.

Vi hörde ”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Och så hörde vi en melodi som ofta spelades i radio förr, ”Skridskoåkarna” av Emil Waldteufel. Och skridskoåkning sker ju som bekant på isar.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.

It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing

Stora delar av 1970-talets svenska jazzelit spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnérus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken “Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Det här betyder nu inte att jag gillar Dompan och musikerna kring honom främst av politiska skäl. Under mina unga år, före rockmusikens genombrott, var det jazzmusik som gällde. Dansmusiken, den vi lyssnade på eller dansade till i folkparkerna hemma i Njurunda (Värstaparken) eller inne i Sundsvall eller för den delen under de legendariska midsommarfesterna i Juniskär, var företrädesvis swingmusik.

Arne Domnérus (1924-2008) var altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Hans musik kom jag, som bodde i en liten by utanför Sundsvall, främst i kontakt med via radion. Under 1950-talet (och också under 1960-talet, men då hade jag flyttat till Uppsala) spelade han i Radiobandet. 1967-1978 var han ledare för Radiojazzgruppen, men vid det laget hade jag redan börjat lägga grunden för vår vid det här laget mycket stora skivsamling, också hört honom live.

Birgitta har skaffat en dubbel-CD med Arne Domnérus, ”Memories of You” (Proprius PRCD 2019, 2008), som vi tillsammans lyssnade på i går kväll på glasverandan i Öregrund. Den innehåller inspelningar från 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet, och eftersom den till stor del består av jazzstandards av den typ Domnérus har spelat under hela sin musikaliska karriär, ger den en mycket representativ bild av den jazzmusik Dompan och hans bandmedlemmar exekverade.

Men där finns också en del musik som inte hör hemma i den huvudfåran. Tillsammans med Rune Gustafsson på gitarr gör han till exempel Bob Dylans ”Blowing In the Wind”. Tillsammans med Gustaf Sjökvist på orgel gör han ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, en negro spiritual – jag vet inte om det kan ha haft någon betydelse att skivbolaget, Proprius, drevs av en broderskapare, alltså en kristen socialdemokrat.

Annat kopplar jag till det samarbete Arne Domnérus hade med internationella storheter som Quincy Jones. Här finns en mycket bra inspelning av Jones’ med fleras ”The Midnight Sun Never Sets”. Den inspelningen är från 1995, då Domnérus samarbetade med en yngre generation jazzmusiker, till exempel Jan Lundgren på piano; vi hör vidare Lars Erstrand på vibrafon.

Samma sättning använder han när han gör en av jazzhistoriens stora slagnummer, Billy Strayhorns ”Take the A-Train”.

Och det vimlar av sådana nummer på den här skivan: ”Memories of You”, George Gershwins ”Lady Be Good”, ”Jazz Me Blues”, ”Hallelujah”…

Annat, kanske inte lika ofta spelat, låter minst lika bra. Lyssna till exempel på Johnny Hodges’ ”Jeep’s Blues”, där Dompan spelar både altsax och klarinett och backas upp av Bengt Hallberg på piano, Lars Erstrand på vibrafon, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på trummor. Jag vill också slå ett slag för ”Things Ain’t What They Used To Be”.

Varför det så ofta låter så förbannat bra är inte lätt att förklara. Kanske finns svaret i den Ellington-låt som börjar ”I Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”.

Bob Dylan som radiovärd

Vår son Matti är en genommusikalisk person: spelar mängder av olika slags gitarrer och nu även den mandolin som ursprungligen var min pappas, sjunger, skriver sångtexter, komponerar, spelar i ett eget och ibland också andras band, finns på några skivor.

I vår stora skivsamling har han hittat artister och band som har blivit också hans favoriter, och omvänt har han lett sin gamle farsa till att göra nyupptäckter. Lite speciellt är det att far och son trots åldersskillnaden så pass ofta har gemensamma nämnare inom musiken.

En av dessa är att vi båda gillar Bob Dylan.

Alltså hade han hittat en perfekt julklapp till mig, dubbel-CDn ”Theme Time Radio Hour With Our Host Bob Dylan” (Ace CDHC2 1202, 2008). Det handlar alltså inte om någon skiva med Bob Dylan själv utan om låtar han har valt ut och spelat i en serie radioprogram.

Den som har läst Bob Dylans memoarer vet redan en hel del om de mycket mångsidiga musikaliska influenser som har präglat honom. Vi som är insnöade på Dylan vet dessutom att han aldrig har dragit sig för att låna, ibland på gränsen till stjäla material från andra musikmakare, vilket man som lyssnare är beredd att förlåta mot bakgrund av att Dylans versioner alltid lägger till en ny dimension.

Jag tänker inte analysera det här låturvalet för radio från den utgångspunkten. Konstaterar bara att Dylan under 1950- och 1960-talen som många i hans ålder lyssnade på mängder av artister och låtar av olika slag, av allt att döma dessutom i radio också hörde musik från 1930- och 1940-talen spelas. Eftersom åldersskillnaden mellan oss inte är särskilt stor – jag är född 1937, han 1941 – känner jag starkt för vad han har plockat fram ur skivhyllorna. Inte så att jag har hört alla de här artisterna och låtarna – urvalet har en omisskännligt amerikansk slagsida, och långt ifrån allt av det han spelar kunde på den tiden höras också här i Sverige. Men genrerna har, ibland med lite fördröjning, haft sina storhetstider även här: blues, rythm ’n blues, tidig rock ’n roll, pop, country, reggae, soul…

Lite extra kul blir det här av att Dylan ofta väljer att spela låtar med artister som aldrig har fått någon plats i något Music Hall of Fame; här finns till och med exempel på stjärnor som lyste bara en enda gång och sedan slocknade.

När jag nu avslutningsvis namnger några artister och låtar på de här CDna, finns där – märker jag – en övervikt för mer kända namn, vilket väl kan ha att göra både med att de kanske faktiskt är bättre men också för att det inför läsare som inte själva har hört de här båda skivorna känns meningslöst att rabbla namn på mängder av artister de aldrig har hört talas om.

Men jag måste göra några undantag. Jag gillade till exempel ”Pistol Packin’ Mama” med Al Dexter & His Troopers (1942), ”Take It Away Lucky” med Eddie Noack, ”I Drink” med Mary Gauthier (2005), ”How High the Moon” med Slim Gaillard (1959), ”I’d Rather Drink Muddy Water” med The Cats And The Fiddle (1939) och ”Ay Te Dejo En San Antonio” med Santiago Jimenez, texmexmusik med dragspel från 1986.

Bland mer kända namn vill jag nämna pianisten och sångerskan Betty Hall Jones med ”Buddy Stay Off the Wine” (1949), Memphis Minnie ackopanjerad av Little Son Joe med ”Me And My Chauffeur Blues” (1941), The Stanley Brothers med ”If I Lose” (1961), Sister Rosetta Tharpe with The Sun Price Trio med ”Don’t Take Everybody To Be Your Friend” (1947), Memphis Slim med ”Mother Earth” (1959), Jack Teagarden’s Chicagoans med ”Stars Fell On Alabama” (1943), Merle Haggard & The Strangers med ”Mama Tried” (1968) och Dinah Washington med ”Big Long Slidin’ Thing” (1954).

Åtskilligt annat kunde och borde nämnas; de båda CDna innehåller sammanlagt 49 spår.

Men lyssna själva och hitta era egna favoriter!

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 52 2008

God fortsättning alla melodikryssvänner, både med Melodikrysset och med helgfirandet!

För egen del upplevde jag dagens kryss som hyggligt lätt – men säkert kommer nu någon läsare att slå mig på fingrarna med någon felaktighet. Hur som helst: jag fastnade inte någonstans.

Den enda fråga jag fick googla på var den där Trombo Combo sjöng på spanska. Den hette, vad jag förstår, i svenskt original ”Det finns bara en Två av oss”. Här hörde vi den dock i en spansk version, ”Dos de nostros” – vilket väl betyder ”Två av oss”.

Jag skulle tro att en del av mina yngre läsare ibland tycker att jag har för konservativ musiksmak och inte tar till mig tillräckligt mycket av det nya. Men är det nya bra – som till exempel ”Oh Boy” med Miss Li – lyssnar jag mer än gärna.

Men naturligtvis underlättade det för krysslösare ur min generation att dagens ljudillustrationer i de allra flesta fallen var välkända för oss. För vi vet ju alla att Lasse Dahlquist skrev om Ada och att Evert Taubes Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Och vi är tillräckligt gamla för att både ha hört ”Granada” med James Last och Rolling Stones – även om ”Streets of Love” är av relativt färskt datum. Eftersom vi har lyssnat på Povel Ramel i stort sett från starten och fram till hans död, vet vi mycket väl att huvudpersonen i ”The Gräsänkling Blues” spelar bort hembiträdet Anna till Stig Järrel en natt då hustrun är bortrest till Mölle. Och det är klart att ”Jersey Girl” med Bruce Springsteen (egentligen av Tom Waits) finns i våra skivhyllor – fast här hörde vi förstås Göran Ringboms svenska (eller gotländska) version ”Min tös”.

Och skulle vi inte känna igen en av Elvis’ stora hits, ”Jailhouse Rock”? Musikstilen där kallades på den tiden rock ’n roll, numera bara rock. Och i det fängelse som låttiteln handlar om finns förstås mången cell.

Till och med ”Omaha”, den allra senaste CDn med Ulf Lundell, har jag köpt. På den finns hund-sången ”Spike”, som vi hörde i dag.

Några av dagens artister och låtar har jag till och med haft ett personligt förhållande till, så jag avslutar med dem.

Cornelis Vreeswijk startade och slutade som sosse, och jag fick honom en gång att ställa upp (som en tämligen osynlig medlem) i juryn till en valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s), som jag var chefredaktör för. Min hustru har valturnerat med honom. Själv var jag med om att ge ut ett par LP med honom på det tyvärr avsomnade arbetarrörelsebolaget a disc. Och det Oslo han skildrar i ”Turistens klagan” älskar jag allt sedan mitt första besök där under gymnasietiden på 1950-talet.

Lars Molin, mannen bakom TV-serien ”Tre kärlekar”, lärde jag först känna genom Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening – Lars var, på den tiden han var vägmästare i Östhammar, också kulturnämndsledamot (s) där. Lars spelade förresten in flera av sina filmer i de trakter där jag hålls under sommarhalvåret, bland annat ”Baddjävlar” i mitt Öregrund. / ”Tre kronor” ska det vara, påpekar en bättre bevandrad läsare. /

I ”Sällskapsresan” spelar Jon Skolmen Ole, men det är inte Skolmen utan regissören, Lasse Åberg, jag känner. Vi möts varje år på en middag hos landshövdingen i Uppsala, detta eftersom både han och min hustru har valts till hedersupplänningar. Lasse Åberg förekom förresten också i ett stort bildreportage i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s) – han hade på den tiden för övrigt kommunalt uppdrag för (s).

När det gäller den återstående frågan, också den ett stycke svensk filmmusik, förekom den i SFs jubileumsfilm ”1939”. Hustrun och jag var inbjudna till premiären den 18 december 1989 på Globen. Musiken vi hörde var Nils Landgrens ”Min arm omkring din hals”. Zenya Hamilton gjorde en singelversion av den.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.