Sånger på internationella kvinnodagen

Röda bönor hette en, tyvärr alltför kortlivad, tjejsånggrupp på 1970-talet. LPn med samma namn, ”Röda bönor” (MNW 74P) från 1976 innehöll ”Det ska bli slut på rumban”, som jag ofta har spelat i mina mötesprogram med politisk musik. I gruppen ingick Charlotte Adlercreutz-Carlsson, sång, tvärflöjt, rytm, Mona Eklund, sång, dragspel, piano, syntheziser, trummor, rytm, Marianne Giselsson, sång, gitarr, trummor, rytm, tal, Annbritt Kronlund, sång, fiol, rytm, tal, Kjerstin Norén, sång, blockflöjt, gitarr, rytm, tal, Gunilla Szemenkar, sång, trummor, trumpet, rytm, Eva Vahlne, sång, trummor, rytm, Eva Westerberg, sång, gitarr, rytm, och Kaya Åhlander, sång, bas, gitarr, mandolin, trummor, rytm. Den här gruppen var väl inte helt musikaliskt perfekt i allt den företog sig – men allt gjordes medryckande och med gott humör, och så gillade jag tendensen i sångerna.

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Åhlander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärning vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– vad gjorde kvinnorna när männen drog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev sin världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– vad gjorde kvinnorna när männen topp-presterade?
Låg dom blånande och simulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och Lady Macbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut på manssamhället
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
Ay ay ay ay ay
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

En variant av den här sången, ”Historisk tango”, finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

“Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel. ”Kata Dalström” finns på Margareta Söderbergs LP ”Käringtand” (YTF 50121, 1976).

Här kommer texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, “landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta “socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant “landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan “Kata Dalström”.

Melodin påminner om “Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy “Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: “Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok “Arbetets sånger” med undertiteln “Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare (under signaturen Fritz Gustaf), men samlade också på politiska visor. Jag hjälpte förlaget, Prisma, med att ur hans väldiga samling vaska fram det mest publiceringsvärda.

Text och noter finns också i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

Ett genombrott för kvinnokamp i musikalisk form skedde 1974, med Margareta Garpes och Suzanne Ostens pjäs ”Jösses flickor” med musik av Gunnar Edander. Året därpå, 1975, resulterade den i LPn ”Jösses flickor Befrielsen är nära” (YTF 50190).

Där fanns också den sång som här i Sverige har blivit kvinnorörelsens kampsång framför alla andra:

Befrielsen är nära!

Text: Margareta Garpe och Suzanne Osten, 1974
Musik: Gunnar Edander, 1974

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan, vi vill, vi törs.

Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga
denna mänskliga värld vill vi ha.

Text och musik finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

En hörvärd senare inspelning med Maria Lundqvist finns på CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004).

2006 gav Stockholms stadsteater, där ”Jösses flickor” uruppfördes 1974, en fortsättning, ”Jösses flickor Återkomsten”. Det gavs då också ut en CD med det nya materialet.

Melodikrysset nr 10 2009

Jag kan ganska mycket om musik, men som jag tidigare har bekänt, är dansbandsmusik en akilleshäl. I dag blev jag alltså helt ställd när jag hörde näst sista ljudillustrationen, en låt med Sten & Stanley. Jag hade två bokstäver av tre, GA, och måste alltså leta upp en låt som hade de här bokstäverna i andra ordet i titeln. Jag googlade på Sten & Stanley och hittade alla deras många skivor – plockade alltså upp innehållet i dem en efter en. Till slut hittade jag en titel som stämmer på förutsättningarna, ”Du gav bara löften”. Så jag satsar på att det var den. Men det är alltså bara en gissning, om än underbyggd med indicier.

På sjuttiotalets dansgolv förekom det annars en låt med ett helt annat tryck: ”It’s a Hard Day” ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Mycket melodifestival- och Eurovision Song Contest-musik blev det i dag.

Framåt fredag-gänget gjorde en parodi på ”Ge mig en kaka till kaffet” från Melodifestivalen 2006, där kaka hade blivit maka. Men visst minns jag originalet med Östen med resten.

Vi hörde vidare Jill Johnson i ”Crazy In Love” från Melodifestivalen 2003. Jill såg jag så sent som i går kväll i TV, i det vinnande laget i ”Så ska det låta”.

Nick Borgen kom på andra plats i Melodifestivalen 1993 med ”We Are All the Winners”.

Vi hörde även Sanna Nielsens bidrag i 2001 års melodifestival, om än i engelsk version, ”Still Too Young”. I original hette den ”Igår, idag”.

Och så spelade Anders Eldeman en låt med Johnny Logan, som har vunnit Eurovision Song Contest två gånger fast för två olika länder. I dag hörde vi vinnaren år 1987, ”Hold Me Now”, som tillförsäkrade Belgien segern.

I raden av schlagerlåtar bör vi också nämna Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, där det förekommer sandaler av plast.

Två av dagens frågor hade anknytning till Olof Palme. Jag har haft honom på nära håll och också samarbetat med honom, till exempel om 1975 års socialdemokratiska partiprogram. Nyligen recenserade jag uppskattande första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, och så sent som i går – se nedan – träffade jag Östberg och Olof Palmes son Joakim.

Olof Palme var kommunikationsminister och således ansvarig minister för den lyckade högertrafikomläggningen 1967. Här hörde vi en dansk version av Peter Himmelstrands kampanjsång för högertrafiken, ”Håll dig till höger, Svensson”. (Jag kan ju passa på att säga, att folkomröstningen om högertrafiken var det enda tillfälle i mitt liv, då jag har röstat höger.)

Olof Palme medverkade också i Vilgot Sjömans mycket omdebatterade film från 1967, ”Jag är nyfiken – gul” – det gick så långt som till att Palme i riksdagen fick frågor om sin medverkan – mer om detta i Östbergs bok. Betydligt mer centrala roller i filmen hade annars Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Som ljudillustration hörde vi i dag ”Lenas vaggsång” med musik av Bengt Ernryd.

Vi hörde vidare två svenska låtar med klassikersmak.

Dels ”Axel Öman” (även kallad ”Skepp som mötas”) ur ”På kryss med Albertina”, en film från 1938.

Dels Gabriel Jönssons fina ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson, där man i texten hittar en dam vid namn Ellen.

Sen är det bara en signaturmelodi kvar att redovisa, en genre som jag ofta har svårt med. Men den här hör vi ju i Russ Conways version varje lördag, vi som löser Melodikrysset: ”Ju mer vi är tillsammans”. I orginal heter den detsamma, ”The More We Are Together”.

Och apropå det: tack för trevligt sällskap, alla ni där ute.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En och en halv konsert samma kväll. Och sen en eftermiddag mitt i arbetarrörelsens historia

I går hade vi en kollision i vår kalender. Dels hade vi en abonnemangskonsert att gå på i Musikens hus. Dels lockade Sofia Karlssons turnépremiär på Katalin.

Kanske skulle det här åtminstone delvis gå att förena, så vi startade med att gå till Katalin för att äta middag och samtidigt kolla hur Sofias konsert låg tidsmässigt.

Vi fick en mycket god middag: valde biff på ryskt surbröd med pepparrotsvisp, sallad, tomat och rödlök plus dessutom en skiva vitt vitlöksbröd. Det här rekommenderar jag!

Vi fick veta att spelningen skulle börja 20.00, alltså mitt under vår andra konsert, men att det nog skulle bli en andra del, som vi kanske skulle hinna till. Det senare trodde också Sofias föräldrar som vi känner – hennes pappa, Leif Karlsson, var min arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, och vi har också i övrigt träffats i många andra sammanhang, partisammanhang så väl som privata. De anlände till Katalin när vi höll på att avsluta vår måltid.

Också till evenemanget i Musikens hus lockade personliga band och böjelser. I dagens program, ”Svenska klanger”, medverkade förutom Uppsala kammarorkester också Allmänna sången. Dirigent var Cecilia Rydinger Alin. Under de år då Birgitta var ordförande i Sveriges körförbund, blev vi personligt bekanta med Cecilia, numera för övrigt ODs chefdirigent, och vi gillar båda körmusik.

Kvällens program ägnades således uteslutande åt verk av svenska kompositörer. Det första av dem, Jacob Axel Josephsons (1818-1880) ”Ouverture”, opus 14 (1851), hade möjligen här sitt uruppförande inför publik – ingen vet säkert. Sedan följde ”Mälarlegender” (1944) av Ture Rangström (1884-1947) och ett ännu inte helt fullbordat beställningsverk från 2009, ”Requiem”, av Anders Nilsson (född 1954).

Efter pausen fick vi à capella höra Ingvar Lidholms (1871-1927) körverk ”…a riveder le stelle” och därefter två verk av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), ”Florez och Blanzeflor” och ”Vårnatt”, båda med text av Oscar Levertin. Och så avslutades kvällen med ”Drömmarne” (1851) med musik av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1978) och text av Tekla Knös.

Mycket av det här var hörvärt, men när vi senare på kvällen skulle gå hem från Katalin, konstaterade vi, att Sofia Karlssons konsert ändå var kvällens höjdpunkt.

Vi kom till Katalin just när andra delen av spelningen hade börjat, och en hygglig dörrvakt hjälpte oss till och med att få var sin pall – konsertlokalen var knökfull, och folk stod längst bak.

Sofia sjöng ljuvligt bra. Det faktum att hon tappade någon textrad och fick göra nystart gjorde bara framträdandet ännu mer äkta. I den här andra delen av konserten fanns mycket vi kände igen från henne tidigare skivor, bland annat sånger av Dan Andersson – jag noterade att en av dem, med hjälp av det delvis nya band hon nu har, hade blivit ännu bättre. Publiken var entusiastisk och önskade själv flera låtar som hon sjöng.

Eftersom jag inte hörde första halvan av konserten och för lite av hennes nya, egenskrivna låtar måste jag be att få återkomma. Jag köpte nämligen ett exemplar av nya CDn ”Söder om kärleken” och fick den också signerad av Sofia, innan vi gick hem.

Kul också att se bekanta i publiken: våra partivänner Kjell Jernberg och Anita Berger, min kollega (V) i kulturnämnden Ulla-Stina Claesson och så ett par yngre socialdemokrater, som jag främst känner via bloggosfären, Joel Malmqvist och Marta Axner.

I eftermiddag har vi varit i Stockholm, på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I dess styrelse har jag suttit länge, som representant för socialdemokratiska partiet. Dit har jag också i egenskap av sekreterare vid Socialdemorkaternas VU- och partistyrelsesammanträden levererat mängder av protokoll. Där har jag själv bedrivit forskning dels när jag sammanställde min ”Joe Hills sånger”, dels när jag skrev min ”Vitbok” om IB. Även Birgitta har förresten på senare tid haft kontakt med det här arkivet – hon har levererat stora delar av sitt personarkiv.

Arbetarrörelsens arkiv är inte uteslutande ett socialdemorkatiskt arkiv – till exempel Vänsterpartiet och SAC (och dessutom förstås LO och dess förbund) förvarar också sina arkiv där – men genom att arkivet förvarar Socialdemokraternas arkiv plus till exempel Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Alva Myrdals arkiv, är det här det kanske viktigaste samtidshistoriska arkivet i Sverige, oumbärligt för forskande statsvetare, historiker och andra.

Den som har haft huvudansvaret för de här delarna av arkivet är Stellan Andersson, som nu behagar gå i pension (men blir kvar på 20 procents-tid). Stellan är en man som vet mer än de flesta om svensk arbetarrörelse, och när Birgitta och jag överlämnade vår avskedspresent, ett signerat exemplar av ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, konstaterade jag, att det på arkivet fanns en man som visste mer om socialdemokratin än de flesta i det verkställande utskott och den partistyrelse, vars protokoll han har fått att förvalta.

Det var alltså för att hylla Stellan vi hade samlats.

De socialdemokratiska ledare vars personarkiv jag har nämnt fanns representerade genom familjemedlemmar: Tage Erlanders son Sven Erlander, nu verksam med att ge ut faderns dagböcker, var där. Familjen Palme representerades av Joakim Palme, son till Olof. Alva Myrdals dotter Kaj Fölster var där och hade en del berättigade synpunkter på den film Hans Hederberg arbetar på – och som vi fick se utdrag ur; bakom kameran har för övrigt i allmänhet Jan Myrdal stått. Men det var inte det invändningarna gällde – Hans Hederberg har tagit si före att rekonstruera (de finns inte bevarade) Alvas brev till Gunnar Myrdal, brev i mycket privata frågor. Ingvar Carlsson, still going strong, var förstås där själv, och vi fick tillfälle att prata lite med honom, Leif Andersson (tidigare på riksdagsgruppen) samt den redan nämnde Sven Erlander. Bland andra närvarande partiföreträdare med vidimerat intresse för historia fanns Bengt Göransson, Pierre Schori och Ulf Larsson.

Forskarsidan var också väl företrädd. Jag hälsade på Karl Molin och Yvonne Hirdman. Gunnela Björk påminde mig om fadäsen när hon en hel dag intervjuade mig om Olof Palme – bara för att sen upptäcka att bandspelaren inte hade fungerat. Nå, det blev en bra bok i alla fall. Och så hälsade jag på Kjell Östberg och berättade att jag just hade recenserat, berömmande, hans palmebok på min blogg. Det senare hade jag inte behövt göra. Kjell hade redan, trots att det här skedde för bara några dar sen, läst vad jag skrev.

Så här är det i bloggosfären, åtminstone om man har något intressant och kvalificerat att säga. Jag hade en pratstund med chefen för arkivet, Lars Ilshammar, som lite bekymrat konstaterade, att numera så mycket av det arkivet är satt att bevara inte finns som pappersarkivalier utan i stället på nätet. Arkivet hade faktiskt fört allvarliga samtal om hur man ska täppa till den luckan. Jag föreslog då att bloggare skulle erbjudas möjligheten att länka texter om arbetarrörelsen och dess historia, även om till exempel arbetarförfattare, till en uppsamlingscentral på Arbetarrörelsens arkiv, som på så sätt skulle kunna göra dem mer systematiskt sökbara av dem som nu söker pappersarkivalier på Arbetarrörelsens arkiv. Lars verkade tycka att det var en idé värd att pröva.

Vispop, en guldgruva för melodikrysslösare

Under årens lopp har jag skaffat ett antal text- och notböcker (även med ackord) med titeln ”Vispop”. På bokrean fick jag tag på nummer 13 i serien (redaktör Ingemar Hahne, Notfabriken, 2004).

Som man kan ana innehåller den här serien en hel del material från Svensktoppen samt melodifestivalerna, nummer 13 till exempel ”Byns enda blondin” av Niklas Strömstedt, ”Börja om från början”, ”Diggi Loo, Diggi Ley”, Carola-hiten ”Fångad av en stormvind”, ”Håll mitt hjärta” med text av Björn Skifs, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” av Per Gessle, ”Ängeln i rummet” av Eva Dahlgren plus mycket annat som är oundgängligt åtminstone för oss som löser Melodikrysset.

Men innehållet är mycket mer varierat än så. I den volym jag just har skaffat finns så blandad kost som Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, Evert Taubes ”Eldarevalsen”, ”Flickan i Peru”, ”Här Rosemarie, syns blåa Nämndöfjärden” och ”Sommarnatt (Kom i min famn)”, Mikael Wiehes ”Keops pyramid” och ”Ska nya röster sjunga”, Lasse Tennanders ”Nu blåser vi ut ljusen”, Olle Adolphsons ”Nu är det gott att leva”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, Ola Magnells ”Påtalåten”, Birger Sjöbergs ”Släpp fångarne loss”, Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”Sov lilla Totte”, Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor” samt skillingtrycket ”Lejonbruden”.

Vispop är uppenbarligen ett vitt begrepp. Men visst är det kul att få tillgång till allt det här.

Kulturmorgon

Då och då anordnar kulturförvaltningen kulturfrukost: bland annat vi som sitter i kulturnämnden inbjuds till en timmes genomgång av vad som sker i Uppsalas kulturliv. Det här sker mellan 08.00 och 09.00 på morgonen, så deltagarna serveras – mot egen betalning – också fralla plus kaffe eller te.

I dag hölls kulturfrukosten i Nannaskolan på Kungsgatan 26. Nannaskolan har renoverats med sikte på att kunna användas av musikklasserna, men dessa – eller kanske snarare en del av lärarna och föräldrarna – konstrar. Jag ska dock inte dra den historien här, detta eftersom de mest vägande inslagen i programmet i dag i stället kom från den kommunala musikskolan. Dess storband spelade jazz under ledning av Bo-Inge Svensson, och rektorn, Kaj Anderberg, berättade om skolans mångförgrenade och kvalitativt mycket högstående verksamhet. Man kan inte nog betona den kommunala musikskolans vikt, i Uppsala så väl som annorstädes, för den höga kvalitén i svenskt musikliv.

Därefter berättade Karin Hjelm om den spännande ombyggnaden av barnavdelningen på Stadsbiblioteket. Varför skulle barnen till exempel, bland alla böcker som stimulerar deras fantasi, inte ha en koja att leka i?

Kommunalt stöd till barns och ungdomars kultur är verkligen väl använda skattepengar!

Berättarteatern – Anna Haglund, Elin Fiske och Björn Dahlberg (en berättare och två musiker) – gav smakprov ur sin aktuella föreställning, som är bra men nog lite skrämmande för de allra yngsta.

Slutligen berättade Magnus Lindén och Milena Kraft om en kulturens karneval som planeras den 16 maj. Karnevalen, som äger rum i Stadsparken och centrala stan, bjuder på musik från alla de hörn av världen, som numera finns mitt ibland oss här i Uppsala.

Från Nannaskolan fortsatte jag till Akademibokhandeln/Lundeq för att äntligen handla reaböcker. Till höjdarna i årets bokrea hör att nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk i fina band såldes för bara 59 kronor per styck. Jag har gradvis köpt de här strindbergsutgåvorna och lyckades nu skaffa mig också det jag saknade. Av det hittills utgivna alltså – utgivningen är inte helt slutförd än.

Därutöver hittade jag en del böcker i ämnen som musik, litteraturhistoria, mytologi och skönlitteratur. Tillsammans blev det här två proppfulla jättekassar, som trots att de har bärrem var nästan omöjliga att bära för en man i min ålder och med min kondition. Så det blev taxi hem.

En bra slant kostade det sammanlagt. Men jag känner mig rikare nu, med alla de där böckerna jag fick med mig hem.

Working Girl Blues

Den feministiska analysen och jämställdhetskampen är inga helt nya fenomen för 1970-talet men slog brett igenom under detta årtionde. Fast den låt jag presenterar här har, kanske i ännu högre grad, ett arbetarklassperspektiv, ett kvinnligt sådant.

Hazel Dickens (född 1935) kommer från en gruvarbetarfamilj i West Virginia. Hon är bluegrassångerska och samtidigt facklig och feministisk aktivist. Som bluegrassångerska kom hon att ha mycket att göra med Mike Seeger, grundare av The New Lost City Ramblers och halvbror till Pete Seeger, och kom att bli bekant med och från 1965 göra skivor tillsammans med Alice Gerrard.

Alice Gerrard (född 1934) blev under 1950-talets senare del starkt intresserad av old time- och bluegrassmusik. Hon kom att bland annat spela ihop med Mike Seeger, som hon också gifte sig med. När de, i bästa samförstånd, separerade, bildade hon en kvinnlig grupp. Både under sitt äktenskap med Mike Seeger och senare har hon, utöver att vara soloartist, ofta samarbetat med Hazel Dickens.

Working Girl Blues

Amerikansk text och musik: Hazel Dickens, 1976

I got the early Monday-morning workin’ blues.
Put on my ragged, worn-out workin’ shoes.
Well the weekend was too short, but I can’t choose.
Every Monday brings these workin’ girl blues.
I’m tired of workin´ my life away and givin’ somebody else all of my pay
While they get rich on the profits that I lose,
Leavin´ me here with these workin’ girl blues.

Well, the boss says a raise is due ’most any day,
But I wonder, Will my hair be all turned gray
Before he turns that money loose and I get my dues
And I lose a little bit of these workin’ girl blues?
And I can’t even afford a new pair of shoes,
While they can live in any old penthouse they choose,
And all that I got is the workin’ girl blues.

”Working Girl Blues” hittar du på ”Hazel Dickens and Alice Gerrard” (Rounder ROUN 0054, 1976)

Jag lever samtidigt i många tidsepoker

Söndag förmiddag. Ljuset återvänder, som ett grönt skimmer genom de höga krukväxterna i mitt fönster.

Söndagsförmiddagarna är långa och fyllda av njutning: efter frukosten ett par koppar nybryggt kaffe och till dem våra tre morgontidningar, i radion först ”Godmorgon, världen!” i P 1 och sen ”Klingan” i P 2. Just nu sjunger en gammal bluesgud, Howlin’ Wolf.

I går löste jag Melodikrysset, och på kvällen såg jag melodifestivaldeltävlingen i TV. I den senare förekommer mycket usel musik, men det var kul att Malena Ernman, och i en tidigare deltävling Caroline af Ugglas, lyckades ta sig vidare.

Det finns en modernitetsdyrkan som stör mig, i musiksfären, i politiken, vad ni vill. Jag lever samtidigt i alla dessa sfärer i många olika tidsepoker, allt från nuet över de år i mitt mer än sjuttioåriga liv mitt medvetande har byggts under till ännu äldre eror i historien.

Därför blir jag glad när också mycket unga människor hämtar inspiration från det jag skriver. Därför blev jag stolt när min sjungande och spelande och komponerande son plötsligt frågade mig, om jag kunde tänka mig att skriva några texter åt honom och hans band. (Jag har inte försökt än, men det kanske kommer.) Därför gick det rakt in i hjärtat, när min dotter för ett antal år sen urbrast: ”Det är inte alla som har en pappa som lyssnar på Ocean Colour Scene”.

Ibland upplever jag att jag kanske trots allt inte är någon sorts överlevande dinosaurie. I dagens ”Godmorgon, världen!” var det ett långt inslag om Miles Davis’ ”Kind of Blue” från 1959, den som jag nyligen gav i födelsedagspresent åt sonen; jag skrev om det här på bloggen. Lite senare i samma program hörde man Olof Palme i ”Fördomar”, förvandlad till ett slags rap med hjälp av Latin Kings’ bakgrundsmusik på CDn ”Mitt kvarter”. Jag var med om att ge ut Olof Palme-CDn ”En levande vilja”, där originalet, ett radioanförande om invandrarna 1965, fanns – skivan gavs ut till tiosminnet av hans död.

Jag håller just nu på att läsa klart första delen av Kjell Östbergs Palme-biografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969”. Jag kommer snart att skriva om den, men jag känner starkt att Olof Palme, mycket mer än dagens partiledning (S), både levde i sin tid och, framför allt, betvingade och förändrade den.

I ”Klingan” hör jag en låt med den 89-årige Pete Seeger från en CD som jag för ett tag sen recenserade här på bloggen. I eftermiddag ska jag börja skriva på en stor artikel om Seeger, beställd av Flamman. Seeger fyller 90 senare i vår, men han sjöng tillsammans med Bruce Springsteen när Barack Obama installerades som president. Vad är 90 år, när man har något att berätta och sjunga?

I går spelades ”Air” av Johann Sebastian Bach i Melodikrysset, och nyss strömmade mer musik av Bach ut från radions P 2. God musik överlever, århundrade efter århundrade.

På motsvarande sätt är det inte säkert att recepten mot de svårigheter socialdemokratin och dess partiledare nu har finns att hämta vare sig hos spin-doktorer eller hos den nye partisekreteraren. Strunta i det krampaktiga fasthållandet vid det man tror är moderniteten. Mer intressanta recept finns kanske i stället att hämta hos för länge sedan döda socialdemokrater som Ernst Wigforss och Olof Palme.

Melodikrysset nr 9 2009

Dagens melodikryss innehöll några saker som var knepiga för mig.

Discomusik har till exempel aldrig varit något som jag har gillat, så den tyska discodrottningen Sandra World, hon med ”Maria Magdalena”, har jag aldrig hört. Hennes förnamn klarade jag på ledbokstäverna.

Jag hade också trassel med Annifrid Lyngstad-låten men kom fram till att det eftersökta ordet borde bli egen, och googling visade sedan att den av Anders Eldeman nämnde Benny Andersson har skrivit ”Min egen värld” åt henne. Men jag kan inte själv påminna mig den här låten. /”Min egen stad” heter låten, påpekar ett par läsare. Men egen är i alla fall rätt./

Bosson (som egentligen heter Staffan Olsson men har en far som heter Bo) deltog tydligen i Melodifestivalen 2004, men det har jag inget som helst minne av. Inte heller har jag tidigare hört hans ”You”.

Dagens andra melodifestivalfråga hade som svar Tommy Nilsson, som Eldeman spelar ganska ofta. Det vi hörde i dag, ”Jag tror på människan”, sjöng han i Melodifestivalen 2007.

Två utmärkta Lisor förekom i dagens melodikryss.

Lisa Nilsson sjöng ”Regn i Rio” och Lisa Miskovsky ”Lover, Be Careful” – tror jag; jag uppfattade inte riktigt titeln. /Jag uppfattade tydligen titeln fel. Miskovsky-låten heter ”Another Shape of My Heart” skriver en läsare./

Jag kan inte påstå att jag har hört mer av den betydligt mer säljande artisten Madonna än av de båda svenska Lisorna, men ”Like a Virgin” från 1984 har man ju inte undgått.

Evert Taube förekom dubbelt i dagens kryss. Dels hörde vi en estnisk version av hans ”Möte i monsunen” – kul för mig att få höra Taube på mitt modersmål. Dels hörde vi hans ”Den glade bagarn i San Remo”, och bagaren använder sig ju av deg.

Och apropå svalkande monsun: Mats Paulson – M P – skrev 1966 sin fina ”Visa vid vindens ängar”, den där vinden fladdrar till i en tyllgardin. Ack om det vore den årstiden!

Redan 1940 – mitt under beredskapen och andra världskriget – skrev Nils Perne (med signaturen Jokern) ”Min soldat”, som här skulle ge pluralen soldater. Ulla Billquists insjungning samma år blev en jättesuccé, och sedan fick den här sången en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” 1973.

Vi slutar redovisningen med två melodier som båda har klassikerkaraktär.

Jan Johanssons tolkning av ”Visa från Utanmyra” är ljuvlig svensk jazz i folkton.

Men det finns också musik från 1700-talet som lever. Ett exempel är ”Air” av Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klika på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Perssons pack är tillbaka

Nej, nej, det här handlar inte om den Persson.

Jag talar om Per Persson och det av honom 1989 bildade Perssons Pack.

Perssons Pack finns, men sparsamt, i min skivhylla – jag hade vid tiden för deras debut slutat recensera skivor. Däremot har jag en fullständig kollektion skivor med Aston Reymers rivaler, en musikaliskt jättespännande grupp som dragspelaren Magnus Lind ingick i. Jag nämner detta eftersom Lind är en av medlemmarna också i Perssons Pack.

Aston Reymers rivaler spelade bland annat reggae på svenska. Också Perssons Pack har en omisskännligt svensk ton i sin musik, som ofta och utan någon nedsättande klang brukar kallas bonnrock.

När nu Perssons Pack ger ut CDn ”Öster om Heden” (Capitol / EMI 50999 6 93727 2 8, 2009), är det fråga om en återkomst efter fjorton år utan någon ny skiva. Dagens yngre lyssnare (och skivköpare, får man ändå hoppas) känner väl dess värre inte till den här gruppen, men namn som Lars Winnerbäck och Annika Norlin (som sjunger på ett av spåren på den här skivan) kan väl bidra till att orientera nytillkomna åt rätt håll.

Någon har till och med jämfört Perssons Pack med Bruce Springsteens besjungande av sina forna lantliga domäner, men det räcker med att associera till Winnerbäck och Eldkvarn, så förstår ni vad jag menar.

Det vi hör är alltså bonnrock eller folkrock, och då inte bara till soundet. Per Perssons texter handlar om skitiga och enkla miljöer vare sig de återfinns på bonnlandet eller i storstan. De handlar om en värld av vilda bilfärder och droger. Människorna i hans texter är av en sort som de intellektuella och bestämmande där uppe aldrig brukar träffa, i alla fall sällan känner.

”Dina lungor dom var hårda som stål, men din skalle var inget att ha” heter det i ”Taskiga tänder, spetsiga skor”. ”Neråt, ja neråt vi jobbar oss neråt / Som vi gjort i våra hela liv, i våra hela liv” lyder ett par rader i ”Dom är efter oss”. Men där finns också ett trots: ”Vid varje enslig mjölkpall, bak varje skyddsrumsdörr / filas det nu på sånger som ingen har hört förr” (”Sångare utan orsak”). ””Jag är inte slagen förrän ni slår mig i järn / Men jag är inte tagen förrän ni fångat min själ” (”Bura mig in”).

CDns bästa spår är ”Stenad i Stockholm”, där Per Persson sjunger duett med Annika Norlin – lustigt nog är det han som här (och på alla andra spår) står för dom där ä-na.

Men jag skulle också särskilt vilja nämna CDns textlösa avslutning, ”Från åsen till byn”, som Per Perssn har skrivit ihop med Magnus Lind. Utöver Magnus Lind på dragspel vill jag i den här låten nämna Jesper Lindberg på banjo och steel guitar.

Lille Bror Söderlundh

Lille Bror Söderlundh, kompositör, orkesterledare, gitarrist, violinist och sångare, föddes 1912 och dog, blott 45 år gammal, i hjärtinfarkt år 1957. Som kompositör var han mångsidig, men framför allt har han satt djupa avtryck i svenskt musikliv genom att skriva musiken till en rad dikter och visor som i dag räknas till vår sångskatt.

Många av hans mest kända (plus några av hans mindre kända) kompositioner finns tillgängliga på CDn ”Lille Bror Söderlundh: Den vackraste visan…” (Svenska favoriter, Ancha ANC 0202-2, 2002), där Anders Eldeman står för urval och sångintroduktioner och Christina Mattsson (gift med Lille Brors son konstnären Michael Söderlundh) skriver om Söderlundhs liv och musikskapande. En utförligare presentation av Lille Bror Söderlundh finns i Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000).

Det finns i Lille Bror Söderlundhs vismelodier ofta ett drag av folkton, som kan förleda en att tro att det rör sig om bearbetningar av melodier mycket äldre än det tidsspann den här CDn spänner över, 1939-1951. Men på den här CDn finns bara ett exempel på bearbetning av ett svenskt lån, ”Kavaljersvisa från Värmland”, som i filmatiseringen av Peder Sjögrens roman om finska vinterkriget ”Kärlekens bröd” (1954) hördes med en text som delvis var skriven av Sten Selander:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Lille Bror Söderlundh kom ursprungligen från Värmland, närmare bestämt från Kristinehamn, men blev mot slutet av sitt liv och även senare mycket mer förknippad med Dalarna, inte bara för att han från 1943 och framåt bodde i Leksand och var gift med keramikern och formgivaren Lisbet Jobs. Många förknippar honom också, helt korrekt, med Rune Lindström (1916-1973), vars versdrama ”Ett spel om en Wäg som till himla bär” (som för övrigt fortfarande spelas i Leksand) Söderlundh skrev musik till, när det 1942 filmades under titeln ”Himlaspelet”. CDn innehåller två exempel på samarbetet mellan Söderlundh och Lindström, dels ”Träskolunken”, inspelad med Harry Brandelius 1949, dels den mycket bättre ”En midsommarvisa”, inspelad 1950 med Tatjana Angelini och Åke Jelvings ensemble. Fast jag skulle förstås gärna också ha hört den senare i Harry Brandelius’ version, den som tydligen hade med så tydliga sexanspelningar att den svartlistades av Radiotjänst.

En av Söderlundhs mest kända kompositioner är hans musik till Ture Nermans dikt om första världskriget, ”Den vackraste visan om kärleken”. Här nämner jag den bara helt kort, eftersom jag har skrivit en separat text om den; den återfinns under Kulturspegeln, Sångtexter. På CDn finns den i två insjungningar, dels med den i dag tämligen okända (men mycket hörvärda) Eva Helena Grill, dels med Lille Bror Söderlundh själv. I det senare fallet, liksom i andra fall där han själv sjunger, slås man av vilken ljus röst han hade.

Annars är förstås Lillebror Söderlundhs långvariga samarbete med skalden Nils Ferlin legendariskt. Tillsammans har de åstadkommit en rad pärlor till den svenska visskatten: ”En valsmelodi” (som vi hör med Söderlundh själv i en inspelning från 1942), ”När skönheten kom till byn” (med Karin Juel 1949 och med Harry Brandelius 1939), ”På Arendorffs tid” (med Anders Börje och Sven Arefeldts orkester 1944), ”Får jag lämna några blommor” (med Lille Bror Söderlundh själv 1942 respektive med Zarah Leander samma år) och ”En liten konstnär” (med kompositören själv 1942).

Åtskilligt mer vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med att peka på att Lille Bror Söderlundh också hade en politisk sida och då inte bara när det gällde den redan nämnda ”Den vackraste visan om kärleken”.

Söderlundh samarbetade med Karl Gerhard och ledde Folkans orkester. Ett närmast legendariskt resultat var antinazistiska ”Den ökända hästen från Troja”, där Söderlund bearbetade och textanpassade musik av Isaak Dunajevskij. När den framfördes i revyn ”Gullregn” 1940, utövade tyskarna så starka påtryckningar (bland annat via UD), att den ströks – bara för att sedan återkomma i uppsättningarna i Göteborg och Malmö.

Intressant ur samma perspektiv är också Staffan Tjernelds text från 1940 om det tyskockuperade København, ”Balladen om den tysta staden”, med musik av Söderlundh. När Karin Juel lite senare djärvdes att sjunga den i den ockuperade danska huvudstaden, greps hon av Gestapo och utvisades.

Allra sist på den här fina och representativa skivan ligger en skapelse av Evert Taube, sjungen av honom själv: ”Balladen om Viola Brun och Spelman Söderlundh”, en hyllning som först publicerades i Vecko-Journalen 1948 och sedan i Taubes vissamling ”Ballader i det blå” samma år.

Allt det här plus ytterligare mycket annat gör att den här skivan är ett måste för alla som är intresserade av svensk viskonst.