Protestsånger

Protestsånger har det funnits långt tillbaka i historien, men onekligen var genren särskilt stark under 1960- och 1970-talen. Vi som var unga då lyssnade mycket på protestsånger och protestsångare från USA och tog själva också efter.

Ett av den tidens bästa skivbolag, även när det gäller politisk musik, var Moe Aschs Folkways. Det räcker att nämna namn som Pete Seeger, Peggy Seeger, Woody Guthrie och Leadbelly för att man ska förstå vad det var för sångskapare Folkways hade i sitt stall.

Folkways hade också ett samarbete med Sis Cunninghams (en av medlemmarna i The Almanac Singers) och Gordon Friesens tidskrift Broadside, som publicerade och även spelade in radikala sånger av en yngre generation sångare. Folkways gav ut en hel serie Broadside-LP. Till dem som medarbetade i Broadside hörde Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs och Eric Anderson.

1970 grundade förre redaktören för Sing Out! Irwin Silber tillsammans med sångerskan Barbara Dane skivbolaget Paredon, som gav ut sång och musik och även agitatoriska talskivor från tidens många politiska krishärdar och revolutionära rörelser över hela världen.

Folkways skivor, inklusive Broadside-materialet förvaltas, liksom Paredon-skivorna, numera av Smithsonian Folkways i Washington och kan fortfarande samtliga beställas i form av CD-skivor.

Det gäller också skivor från det likaledes politiskt radikala Monitor samt från Fast Folk, ett folksångmagasin med egen skivutgivning av artister ännu yngre än de som förekom i Broadside.

Bland det myckna som Smithsonian Folkways ger ut som nya CD finns en hel serie klassiker med bestämt tema, till exempel bluesinspelningar gjorda på de olika skivmärken bolaget härbärgerar. I den serien har det nu utkommit en mycket hörvärd antologi med amerikanska protestsånger, ”Classic Protest Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW CD 40197, 2009). CDn inleds mycket stilenligt med ”Freedom Now Chant”, medborgarrättsaktivister vid ett massmöte i Mississippi 1964.

Föga förvånande speglar många av protestsångerna på den här CDn just kampen mot rasdiskriminering i USA. Ett suveränt exempel är Leadbellys ”Bourgeois Blues”, men inte heller Big Bill Broonzys ”Black, Brown and White” går av för hackor – du hittar båda texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Ett annat exempel på den här genren är Janis Ians sång om kärlek över rasgränserna ”Baby, I’ve Been Thinking” (även känd under namnet ”Society’s Child”), ytterligare ett Champion Jack Duprees ”I’m Going to Write the Governor of Georgia”. I några andra fall har man tagit med rätt sånger men fel sångare. Att ”Strange Fruit” här görs av Brother John Sellers har väl sin förklaring i att Billie Holiday inte gjorde sin berömda version på något av bolagen som ingår i Smithsonian Folkways. Guy Carawan är visserligen en av textförfattarna till ”We Shall Overcome” – se åter igen Kulturspegeln, Sångtexter – men som sångare är han mycket underlägsen Pete Seeger.

Också andra förtryckta amerikanska minoriteter får sitt. Indianernas rättigheter försvaras av Peter La Farge, själv indian, i ”As Long As the Grass Shall Grow”. Migrantarbetarnas öden och villkor besjungs av Los Perros del Pueblo Nuevo i den mycket hörvärda ”Corrido de César Chávez”.

Den nyss nämnda medborgarrättsrörelsen är bara ett av många exempel på att religion i USA också kan användas som förändrande kraft. Över huvud taget innehåller sånger av politiskt mycket radikala sångare i USA, i motsats till här i Nordeuropa, ofta religiösa referenser. Ett exempel från den här CDn är Woody Guthries ”Jesus Christ”, där han – inte i blasfemiskt syfte – granskar vad som skulle kunna tänkas hända om Jesus återvände till 1940-talets USA.

I enlighet med vad som förefaller vara redigeringsprinciperna för den här antologin, får vi i flera fall ta del av andra versioner än upphovsmännens egna. Ett exempel är nämnde Guthries ”This Land Is Your Land” – se åter Kulturspegeln, Sångtexter, där det också finns två alternativa svenska översättningar. Den inspelning vi här får höra är överraskande bra och gjord av ett gäng ur Fast Folk-generationen: Steve Forbert, Jack Hardy, Jill Burkee och Mark Dann.

Depressionseran täcks på den här CDn inte av Guthrie utan av The New Lost City Ramblers, det vill säga Pete Seegers halvbror Mike Seeger, John Cohen och Tom Paley, som gör en mycket bra version av ”How Can a Poor Man Stand Such Times and Live”.

Mikes syster och Petes halvsyster Peggy Seeger får leverera en av de protestsånger som gjordes mot vietnamkriget, ”Agent Orange”. Udden mot samma krig har också Pete Seegers fantastiskt fina ”Waist Deep In the Big Muddy”, som du likaledes hittar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Principen att inte låta samma artist ha med flera nummer på CDn drabbar här Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn”. Liz Getz’ version är tyvärr mycket sämre.

Bob Dylan gjorde visserligen inspelningar som förvaltas av Smithsonian Folkways, men flertalet av de låtar som passar in på den här CDn sjöng han in för Columbia. Hans ”Blowing In the Wind” görs därför här av Broadside-gruppen New World Singers: Gil Turner, Bob Cohen, Dolores Dixon och Happy Traum. Traum har solo gjort dylantolkningar som är helt underbara, men den här insjungningen av ”Blowing In the Wind” är väl så där. Texten till ”Blowing In the Wind” finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Det senare gäller även för samme Dylans ”Masters of War”; där utreder jag också den melodistöld som ligger bakom Dylans succé. Om Dylans originainspelning av ”Masters of War” är suverän och Odettas tolkning av den också är det, kan man tyvärr inte säga samma sak om den cover The Bergerfolk gör på den här CDn.

Några av låtarna på denna CD med protestsånger handlar om mer enstaka ämnen och hatobjekt. Ett gott exempel är Sis Cunninghams ”Evicted Tenant”, ett annat Phil Ochs’ ”Talking Pay TV”.

Och så gör även en samlare och specialist till och med ett och annat fynd på den här samlings-CDn: Red Shadows ”Gone, Gone, Gone” till melodin till Beach Boys’ ”Fun, Fun, Fun” hade jag aldrig hört förut.

Musikaliskt allra bäst är ”When We Make It Through” med Barbara Dane. Den var titellåt på hennes LP från 1982 (Paredon P-1046) och spelades in på Cuba 1981. Bland de medverkande finns hennes son Paolo Mendez, åtminstone då bosatt på Cuba.

En invändning har jag också mot den här annars fina CD-utgåvan: den saknar sångtexter. Med de gamla Folkways-LPna följde det alltid ett texthäfte, och just i det här fallet, där innehållet i texterna är så väsentligt, hade det varit av stort värde, om man hade följt folkwaystraditionen.

Egensinnigt och hörvärt med Tore Berger

Gamle Blå Tåget-medlemmen Tore Berger är en egensinnig och hörvärd låtskrivare. En gång räddade han proggbolaget MNW genom att låna ut ärvda pengar; sin senaste CD, ”I huset långt på landet”, ger han ut på ett bolag som heter Brus och knaster (BRUS 004, 2009).

När jag lyssnar på Tore Berger, känner jag en själens sympati för honom. Vi är båda samhällsengagerade men dras båda till det lantliga och privata liv som speglas i titellåten; ”I huset långt på landet” bildar, bland annat med hjälp av Martin Hederos’ drillande pianospel och en text och en melodi som smakar Dan Andersson, en mycket fin inledning till skivan. Också flera av låtarna på slutet – ”I flykten över Kolketorp” med sina inlån från Elsa Beskows ”Olles skidfärd” och den avslutande ”Höstlåten” – skulle mycket väl ha kunnat skrivas av en annan gammal radikal, som för sin del numera hålls i ett hus i Öregrund.

Berger gör här också en gammal Blå Tåget-låt – den fanns med på debutalbumet ”Brustna hjärtans hotell” 1972 – som heter ”En sommarbild”, där det lilla livet stångas med det stora, i det här fallet ålandsfrågan.

I den nämns som sig bör även Rickard Sandler, och nu har Tore Berger, som uppenbarligen är fascinerad av personen Sandler, skrivit CDns längsta låt (8:38), ”Balladen om Rickard Sandler”, om den här mannen, hans politiska gärning och liv: studier, folkhögskola, översättningen av Marx’ ”Das Kapital”, arbetet i riksdag och regering och i Nationernas Förbund.

Över huvud taget har Berger skrivit låtar om flera historiska personer. Uppenbarligen har han fascinerats också av Verner von Heidenstam: Han figurerade redan i ”Solnedgång vid Fagertärn”, som fanns med på Blå Tågets CD från 1990, och Berger har med den även på sin nya solo-CD. På den återkommer han dessutom till Heidenastam i ”På Övralid”.

Bästa spår: den lite gåtfulla och jazziga (bland annat med hjälp av Jonas Kullhammars tenorsax) ”En Mr. Walker”.

Melodikrysset nr 22 2009

Dagens Melodikrysset sändes från Frövi, och som det brukar vara med direktsända kryss: det var lätt.

Eldeman öppnade med Bamse och ”Dunderhonung, hej, hej”, men det undgick väl knappast någon att förlagan var ”Sommartider” av och med Per Gessle.

Också andra inslag i dag handlade om sommaren.

”Vi gå över daggstänkta berg, fallera” sjöng vi i småskolan, i mitt fall Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi stod stilla bredvid bänkarna, trots att det här är en vandringsvisa. Texten skrevs av Olof Thunman, som hade anknytning till mitt Uppsala – fast det visste jag förstås inte då. Musiken skrevs av Edwin Ericson.

På tröskeln till sommaren stod jag senare på trappan till Högre allmänna läroverket i Sundsvall (numera Hedbergska skolan) och sjöng ”Studentsången”, där vi studenter utlovades en ljusnande framtid, vilket ju var sant på den tiden. Eldeman försökte visserligen villa bort oss med en ljus elefant ur Povel Ramels parodi på ”Studentsången”, men visst kommer man i håg originalet, även om man hör följande:

”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
där den där lilla bagaren bor,
där den där lilla bagaren bor.
Hursa?”

Somrig är också Sven Paddocks och Eric Frykmans ”I en röd liten stuga” från 1936, en fortfarande mycket spelad låt under the Radio Days på 1950-talet, mina ungdomsår.

Eftersom den har förekommit som filmmusik, kan vi därmed övergå till avdelningen film och TV.

Jag ska genast bekänna att jag hör till den lilla minoritet som aldrig har följt Bengt Bratts ”Hem till byn”. Däremot kände jag omedelbart igen signaturmelodin till den här TV-serien, ”Berg-Kirstis polska”, därför att jag har lyssnat mycket på Jan Johansson.

Jag har heller aldrig följt ”Gudfadern” i TV, men jag tror att det är där den melodi av Nino Rota vi hörde förekom. Rota var hur som helst kompositör. Jag hade skrivit in hans förnamn redan när Eldeman uppmanade en person i publiken att ”rota lite”.

Ytterligare en lucka i listan över kända filmer är för min del ”Pretty Woman” från 1990. Däremot har jag förstås hört Roy Orbison sjunga ”Oh, Pretty Woman”. Den ingår i filmen, men Orbison sjöng faktiskt in den redan 1964. Jag minns den till och med på finska – ”Kaunis nainen” tror jag att den hette. Vår dagmamma Leila brukade spela den ibland, när jag hämtade ungarna, Kerstin och Matti, hos henne.

Däremot har jag sett ”Bron över floden Kwai” (”The Bridge On the River Kwai”, 1957). Mycket spelad i radio var också Kenneth Alfords ”Colonel Bogey March”, som ingick i filmen.

En urlätt fråga avslutade dagens kryss. Frågan var varifrån artisten kom. Det kunde man ha listat ut utan att känna igen artisten och låten: USA. Men hon som sjöng var Dolly Parton, som finns också i min skivsamling. Och den låt hon sjöng hette ”AppleJack”, ett namn som återkom i frasen ”Play a song for me, AppleJack, AppleJack”.

Dylan-fan är jag också, har alla hans officiellt utgivna skivor plus dessutom en hel del bootlegs; jag köpte ett stort, färskt bootlegalbum plus piratupptagningar av konserter på film så sent som här om dan. Här skulle ”Mr. Tambourine Man”, en höjdare, ge ett instrument i pluralis, nämligen tamburiner.

Darin (Zanyar) har jag också lyssnat lite på, dock utan att riktigt fastna för honom. I dag hörde vi ”Runaway”, som jag identifierade med hjälp av frasen ”I wanna love ya”.

Däremot är jag en helhjärtad beundrare av Olle Adolphsons viskonst, har också allt av honom på skiva. Till hans finaste kompositioner hör ”Det gåtfulla folket”. Den likaledes fina texten skrevs av Beppe Wolgers.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Hot-epoken – svensk jazz 1931-1936

Får kulturutredningen som den vill, försvinner Rikskonserters fantastiska Caprice som statligt ankare för att bevara det musikaliska kulturarvet. Redan detta är ett tungt vägande skäl för att byta till en röd-grön regering.

En av de kulturgärningar Caprice har gjort är att i en rad 2-CD-boxar med åtföljande minibok dokumentera hela den svenska jazzhistorien. Vi hade redan några av de här boxarna men passade efter vår sjuttioårsfest, då vi fick en del skivor som vi redan hade, på att byta till oss också resten av serien.

”Svensk jazzhistoria Vol 2, Swedish jazz 1931-36” (Caprice CAP 22038, 1997) har som titel ”Hot-epoken”.

Det spelades jazz i Sverige också under det tidiga 1930-talet, men från de allra första åren under detta årtionde finns inte så mycket jazz i egentlig mening utgiven på skiva. Det gör att den första av de båda CDna i den här boxen domineras av schlager- och dansmusik, där musikerna ibland gör krumsprång åt det jazziga hållet, hottar till spelet. Som schlager- och dansmusiknörd har jag för egen del inget emot att lyssna heller på de här låtarna, men naturligtvis blir de i det här sammanhanget mer spännande, när de innehåller tydligare jazzelement. Några exempel: ”The Scat Song” och ”hot-foxen” ”Rythm” med Håkan von Eichwalds orkester, där Sune Waldimir (!) i båda fallen står för scat-sången; Håkan von Eichwalds ”Singin’ the Blues” är inte dum den heller. TOGO-orkestern ligger nära upphovsmannen Duke Ellington i ”Rockin’ In Rythm”. Man förstår också, när man lyssnar på Radiotjänsts inspelning av ”Nobody’s Sweetheart” med Helge Lindbergs orkester på Skansens dansbana 1934, att det ofta svängde mer om musiken, när musikerna fick spela fritt inför publik.

På CD nummer 2, som täcker de par sista åren av epoken, blir det mycket tätare mellan de starka jazznumren. Här hittar man också några nummer, som har stått sig genom åren och som fortfarande spelas. Lyssna till exempel på Nisse Linds Hot Trio (Nisse Lind, dragspel, Birger Larsson, gitarr, och Thore Jederby, bas) i ”Dinah” och, inte minst, i ”Tiger Rag”. Det finns också en alternativ och fin version av ”Tiger Rag” med Georg Enders orkester, där man i stället för dragspelet får höra Allan Sundberg på violin; också Yngve Nilssons armstronginspirerade trumpetsolo är värt att lyssna på.

Fler bra låtar: ”Sweet Sue” med Sune Lundwalls Palais Orchestra, Georg Enders orkesters mycket ellingtonlika ”Black and Tan Fantasy” (med Gösta ”Smyget” Redling på trumpet), ”Atlantic Stomp” med Charles Redland och hans Atlantic-orkester, All Star Orchestra med Thore Ehrlings ”F och Bb7” samt Miff Görlings ”Miffologi” och ”St Louis Blues” med Arne Hülpers orkester. Även ”Blue Room”, ett stycke dragspelsjazz med Sten Westman, bör nämnas.

Av den långa intervjun i den medföljande boken med basisten Thore Jederby framgår också att Sverige redan under den här tidiga epoken hade besök av några av jazzens stora. På skivan möter vi till exempel Benny Carter, trumpet och altsax, i ett par nummer, till exempel ”Some of These Days” med Sonora Swing Band. I boken citeras också frikostigt de nedsättande och rasistiska tillmälen som i svensk press kom den gästande Louis Armstrong till del.

Boxen innehåller musik med en rad svenska jazzmusiker, vars namn för många av dagens unga förmodligen är okända. Här ett axplock utöver dem jag redan har nämnt: Zilas Görling,tenorsax, Nils ”Banjo-Lasse” Larson, Emil Iwring, violin, Sven Arefeldt, piano, Folke ”Göken” Andersson, violin, Gösta Törner, trumpet, Sam Samson, piano, Stig Holm, piano, och Staffan Broms, gitarr och sång.

Melodikrysset nr 21 2009

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Traditionell amerikansk musik med Jean Ritchie och Doc Watson

När jag på 1960-talet allt mer började intressera mig för traditionell amerikansk musik, fanns det ett säkert sätt att hitta bra artister och skivinspelningar: var Folkways skivutgivare, kunde man vara tämligen säker på att det fanns något lyssningsvärt i skivkonvolutet.

På det här sättet kom jag tidigt i kontakt med Jean Ritchie. Hon kom, som så många andra traditionsbärare, från Appalacherna, närmare bestämt från Viper, Perry County i Kentucky. Hennes instrument var dulcimer, och hon sjöng med klar, ljus röst.

Av någon anledning – slump, gissar jag – dröjde det mycket längre, innan jag började lyssna på den senare mer kände Doc Watson. Han härstammade från North Carolina, i själva verket inte särskilt långt från Ritchies hemtrakter.

I Jeans hemtrakter dominerade kolgruvorna; i Docs dominerade tobaksodlingen. I bådas familjer fanns ett traditionellt musikaliskt arv, men medan Jean kom att utveckla detta traditionella arv dels i New York, dels genom studieresor till England, Skottland och Irland, var Doc självlärd: han lärde sig traktera gitarr, banjo och munspel, hämtade material från skivinspelningar (bland annat med The Carter Family) och försörjde sig också, eftersom han var blind, tidigt på att spela elektrisk countrymusik i kommersiella sammanhang.

De här två kände inte varann, hade aldrig mötts. Den som inte bara förde dem samman utan också fick dem att spela tillsammans var Ralph Rintzler, då knuten till Moe Asch’s legendariska folkmusikbolag Folkways. Det ledde till att Jean och Doc kom att framträda tillsammans och till att de, tillsammans och solo, gjorde skivor för Folkways.

Deras första konsertspelning tillsammans inför stor publik förevigades på Folkways-LPn ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (1963). Folkways togs efter Moe Asch’s död över av Smithsonian i Washington, och Smithsonian Folkways, som bolaget kom att heta, håller därefter Folkways’ samtliga 2.200 skivtitlar tillgängliga som CD. Smithsonian Folkways både nyutger folkmusik och återutger ständigt skivor från Folkways och andra övertagna kvalitetsskivmärken på CD, som släpps som nya i skivhandeln.

I det aktuella fallet, ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (Smithsonian Folkways SF 40005, återututgiven 1990 men fortfarande tillgänglig), har man gått upp i fullt CD-format genom att lägga till fyra låtar från den aktuella konserten, vilka inte fick plats på LPn från 1963.

Det samlade resultatet är mycket hörvärt. Jean och Doc sjunger solo respektive duett, inte så sällan också stämsång. Ibland är kompet Jeans dulcimer, ibland något av eller samtliga Docs instrument.

Här finns ekon av The Carter Family och rent av Mississippi John Hurt. Här finns ballader, även en och annan mördarballad. Här finns musik som Jean har hämtat hem från sin resa till de brittiska öarna. Här finns country blues à la string band. Här finns både kända låtar (”Pretty Polly”, ”Willie Moore”) och mer okända (som den i musikalisk dialogform framförda fina play party-låten ”Where Are You Going?”).

Därmed är vi inne på ämnet personliga favoriter. Bland dem finns ”Pretty Saro”, en ballad från Appalacherna sjungen av Jean till dulcimer, Docs solonummer (sång, gitarr, munspel) ”Wabash Cannonball” och ”The House Carpenter”, där Jean sjunger och Doc spelar banjo.

Och så måste den allra sista låten nämnas, ”Amazing Grace”. Den sjungs utan musikaliskt ackompanjemang av Jean, Doc och Roger Sprung plus publiken – det här är ju en gammal psalm.

Vad vi kanske inte har klart för oss i dag, då ”Amazing Grace” är ganska spridd, är att den här psalmen var nästan bortglömd, när Jean Ritchie och Doc Watson sjöng den 1963 och den gavs ut på skiva av Folkways. Judy Collins och, framför allt, Joan Baez gjorde senare covers av den, som är mycket snarlika den version Jean och Doc gjorde i Folk City; i Joans fall finns det till och med en röstlikhet med Jeans.

Eric Bibbs debutalbum från 1977

Redan i början av mitt grävande i amerikansk folkmusik stötte jag på Leon Bibb; så småningom lärde jag mig också att han ingick i den radikala frontorganisationen People’s Songs, som leddes av Pete Seeger.

Leon Bibb har en son, Eric Bibb, vars gudfar heter Paul Robeson och som – Eric alltså – i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Trots att han gjorde skivor här i landet, missade jag honom länge, visste inte ens att han fanns här. När jag så småningom upptäckte hans musik, förvånades jag till att börja med av att han ofta omgav sig med en rad svenska musiker.

I själva verket gjorde han sin skivdebut 1977, när han bodde i Sverige. Debutalbumet, ”Rainbow People”, har i år, 2009, återutgivits som CD (Opus 3, 7723), och jag har alltså först nu lyssnat på det.

När man hör detta debutalbum så här post festum, har man ju redan hunnit lyssna på den Eric Bibb som har utvecklats mycket sedan dess. Kanske är det det som gör att jag tycker att ”Rainbow People” känns blekare än det jag senare har hört med samme artist. Och här är han knappast heller fullgången som kompositör – ”Sunday School” kan nämnas som exempel.

Flera av de traditionella låtarna han sjunger, som ”Candy Man”, är förvisso hörvärda men känns ändå tamare än de inspelningar jag har hört med andra artister. Ett exempel är ”Going Home”, som saknar den kraft den har, när den sjungs av Odetta, för övrigt vän till familjen Bibb.

Kanske har min reaktion också att göra med att Eric Bibb på samma LP, till och med i samma låt, titellåten ”Rainbow People”, blandar olika musikstilar utan att det blir något pregnant nytt. Men Bibb var, åtminstone när LPn gavs ut, av en annan mening, skrev på svenska i konvoluttexten: ”För oss känns det bra att höra nånting av jazz, blues, afrikansk, latin-amerikansk och klassisk musik på samma LP – en sorts regnbåge.”

Av de traditionella låtarna vill jag särskilt nämna ”Lead Me, Guide Me”, där Cyndee Peters står för både arr och sång.

Av Bibbs egna låtar tycker jag bäst om den inledande ”Catalina Estimada”, ett stycke behaglig latinojazz, bland annat med hjälp av Ed Epsteins sopransax.

Farväl, för andra gången

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

Melodikrysset nr 20 2009

Jag har barnbarnen, Viggo, snart sju, och Klara, fyra, hos mig här i Öregrund, men trots att jag då och då har blivit avbruten av dem under mitt melodikrysslösande, har det gått ganska bra att lösa också Melodikrysset.

Med ett undantag. Lasse Berghagen är en artist vars repertoar jag kan dåligt. Första ordet, på två bokstäver, i en av hans låtar börjar på D, och eftersom ordet har två bokstäver, är svaret gissningsvis då eller du, men så börjar flera av hans låtar, och jag kan dem inte. /”Då är du aldrig ensam,” föreslår en läsare som svar./

Inte heller Amy Diamond hör till de artister jag brukar lyssna på, men Melodifestivalen 2008, där hon sjöng ”Thenk You” (som väl egentligen heter ”Thank You”), ligger ju relativt nära.

Också Melodifestivalen 2007 ligger hyggligt nära i tiden. Där hörde vi Andreas Johnsson sjunga ”A Little Bit of Love”.

Men det fanns flera bättre svenska artister i dagens kryss.

En av dem var Håkan Hellström med ”Kär i en ängel”.

En annan var Idde Schultz med ”Fiskarna i havet”.

Ytterligare en är Carl Anton, som vi dock inte hörde personligen – vi skulle i stället identifiera hans ”Överbyvals”.

Betydligt äldre är ”Nu ska vi opp, opp, opp” med musik av Jules Sylvain och text av Gösta Stevens. Den minns vi med bland andra Ulla Billqvist och Lasse Dahlquist, senare även med Agnetha Fältskog.

En för många kär gammal bekant är August Södermans ”Ett bondbröllop”. Där den spelas brukar man ju svara ja.

I raden av dagens många svenska verk fanns också en talskiva. Vi hörde Lindeman berätta om sitt liv på Kiviks marknad, och Lindeman var förstås som vanligt Hans Alfredson.

Av dagens utländska sångnummer klarade jag lätt ”Have You Really Loved a Woman” med Bryan Adams, som kommer från Kanada.

Ännu lättare att identifiera var förstås ”My Way”, som vi brukar höra med Frank Sinatra. Fast egentligen är låten fransk och heter ”Comme d’habitude”.

Noel Gallagher i Oasis är jag inte lika bekant med, men det var han som sjöng ”Stand By Me”.

Dagens filmfråga var lätt. Vi hörde bland annat ”Med lite socker i botten (så går medicinen ner” ur ”Mary Poppins”. Den gjorde Walt Disney film av 1964, men ursprungligen är ”Mary Poppins” en bok av P L Travers.

TV-signaturen tyckte jag däremot, som vanligt, var svår. Till slut kom jag fram till att den var hämtad från en serie om amerikanska inbördeskriget, som på svenska heter ”Nord och Syd”. Den har jag aldrig sett.

Nu ska jag ägna mig åt barnbarnen, om ni ursäktar. Samt laga lunch åt dem och deras föräldrar, som kommer hit för att hämta dem.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.