Tidig svensk jazz

5 augusti 2009 15:39 | Musik | 4 kommentarer

Jag har tidigare publicerat ett par recensioner av de CD-boxar Caprice har gett ut i serien Svensk jazzhistoria – jag har hela serien komplett på CD numera.

Men jag kom i kontakt med den här utgivningen redan i seriens begynnelse, alltså på LP-tiden. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag en recension av den allra första utgåvan:

20-talsjazz

Dubbel-LPn ”Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken”, som Caprice (CAP 2009, distribution Rikskonserter) har gett ut, är faktiskt en guldgruva. Både för att den innehåller återutgivningar från skivor som bara finns bevarade hos ett fåtal samlare och för det utförliga texthäftets skull.

Låt er inte avskräckas av den lite raspiga kvalitén på A-sidans akustiska upptagningar. Det tar sig; de tre följande sidorna är (med undantag av en låt) baserade på elektriska upptagningar.

Men det är klart: Den 1952 återuppståndna Paramount-orkesterns nyinspelningar av ”Sweet Sue”, ”Dinah” och ”I’m Afraid of Youär överlägsna tekniskt/musikaliskt. Även om det finns ganska mycket äldre material som låter utmärkt, till exempel ”He’s the Hottest Man In Town” med Helge Lindberg och The Crystal Band och ”Säg mig på nytt de första blyga orden”, inspelad av okänd orkester för en reklamfilm.

Sen kan det ju ha en särskild glädje att att får höra ”Alexander’s Ragtime Band” à la brunnsoktett. Eller att höra ”Mustalainen” invävd i ”Can You Forget” med Rünos jazzband.

Det är också roligt att få höra hur de lät: Helge Lindbergs dansorkester, Håkan von Eichvald och hans kaosorkester med refrängsång av Wilhelm Arne och andra, musiker som Ragge Läth, bröderna Gösta ”Smyget” och Elis ”Plutten” Redlig, Folke ”Göken” Andersson, Leopold ”Leppe” Becker och Nisse ”Bagarn” Lind. Eller Karl Gerhard i ”Jazzgossen”. Eller Rolfs jazzband med refrängsång av Ernst Rolf.

Över huvud taget rymmer de här tjugotalsinspelningarna material av namn som har fortsatt att vara kända långt senare: Jules Sylvain, Karl-Ewert, Fritz Gustaf och Fred Winter.

Och tro det eller inte: I en inspelning från 1917 får man höra Calle Jularbo spela ”American Rag”.

Det senare är en two-step. En annan modedans från tiden är shimmy. Det mesta är foxtrot.

För det här är mer synkoperad dansmusik än jazz – improvisationer och solon får man leta efter.

Men materialet är valt med omsorg. Även om mycket är kommersiellt och överarrangerat hör man här klanger som bildar den svenska jazzens rötter.

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

4 augusti 2009 15:52 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

2 augusti 2009 15:26 | Konst & museum, Media, Musik, Politik | 19 kommentarer

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.

Melodikrysset nr 31 2009

1 augusti 2009 11:52 | Barnkultur, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag på det hela taget var lätt, men när vi kom till den allra sista frågan – den med ett stycke klassisk musik – ville polletten inte falla ned. Jag kom inte på kompositör eller titel men tyckte att stycket hade svensk klang, så jag tror att kompositörens hemland var Sverige, Se.

Den enda fråga där jag behövde använda Google för att komma på svaret var dagens melodifestivalfråga. 2004 tävlade Emil Sigfridsson, för övrigt inte särskilt framgångsrikt, med ”Innan mörkret faller”.

Annars började dagens kryss med en högaktuell svensk artist, Tomas Ledin. Dels kom låten från hans senaste CD, dels leder titeln på den spelade låten, ”Ut på vägarna igen”, in tanken på hans sommarturné.

Ganska snart därefter fick vi höra en ganska gammal Ted Gärdestad-låt, ”Sommarlängtan”.

Större än den blev Stig Olins ”På söndag, på söndag, på söndag”. Många barnfamiljer känner nog än i dag igen sig i den här texten.

Mer udda i raden av svenska sommarschlager är väl ”Alla vi – längtar efter sommaren” (1999) med den väl vid det här laget tämligen bortglömda gruppen Friends In Need, det vill säga Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk. Och Björn Borg skulle här leda oss till den efterfrågade sporten, tennis. Det klarar till och med jag som aldrig i mitt liv har läst sportsidor.

Vi fick också höra en halvdansk låt, ”Gör mig lycklig nu”. De som sjöng var Mats Ronander och den mycket hörvärde danske artisten Kim Larsen.

Dagens barnvisa klarade väl alla: ”Imse Vimse spindel”.

En mycket fin visa, fast mera om barn, åstadkom Olle Adolphson och Beppe Wolgers med ”Det gåtfulla folket”. Jag älskar den!

I dag spelades också en ringleksvisa, dock med en text som knappast är skriven för barn, ”Jag gick mig ut en afton”. Fast här hörde vi inte texten utan en – jätteskön – instrumentalversion med Jan Johansson.

En mycket senare men likafullt mycket hörvärd visklassiker är Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), körde vi bland annat en lång serie artiklar om klarabohemerna, där man kunde få läsa om både Ferlin och Victor Arendorff.

Jag är också en stor vän av Povel Ramel, och hans och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna” hör verkligen till favoriterna. Wolgers igen!

Sist i dag tar jag ytterligare en gammal favorit, ”April In Paris”. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för broadwaymusikalen ”Walk a Little Faster”. Sen har den gjorts av mängder av fina artister, men den som jag själv är mest fäst vid är den med Count Basie från 1955.

Yip Harburg kan vara värd några ytterligare rader. Han har skrivit låtar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Over the Rainbow” men är också värd att ihågkommas som en av de många vänstermänniskorna i amerikanskt musikliv. Sitt politiska engagemang uttryckte han bland annat i texten till ”Brother, Can You Spare a Dime”, en låt om depressionen. Du hittar den texten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alltför korta sommarmöten

26 juli 2009 17:17 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Melodikrysset nr 30 2009

25 juli 2009 11:42 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dag har Anders Eldeman knäckt mig med en TV-seriesignatur – TV-serier är, som jag tidigare har bekänt, inte min starka sida. Alltså vet jag inte om TV-serien i den avslutande frågan handlade om Molly, Polly eller Dolly eller vad hon nu kan ha hetat. /Polly, ur ”Pang i bygget”, ska det vara, upplyser mig en läsare./

Inte heller har jag sett ”Dirty Dancing”, men i det fallet kom jag med hjälp av ledbokstäverna på varifrån musiken var hämtad.

Det jag slutligen hade svårigheter med var den där tangon som skulle ge ordet ”eld” – jag kände igen den, men polletten ville inte trilla ner. Fast det var ju inte låttiteln som efterfrågades. /”Kiss of Fire” var det, upplyser mig en annan läsare./

Däremot sa det genast ”Pling”, när jag hörde Kicki Danielsson på engelska sjunga sin låt från Eurovision Song Contest 1985, ”Bra vibrationer”, den som börjar ”Du ger mig bra vibrationer”. Den skrevs av Lasse Holm och alltså Ingela ”Pling” Forsman.

I årets svenska melodifestival klarade sig Caroline af Ugglas mycket bra, med ”Snälla snälla”.

2007 vann Helena Paparizou Eurovision Song Contest med ”My Number One”, vilket gav Grekland förstaplatsen. Här hörde vi dock bamseversionen av den här låten.

Även Ola Salo och the Ark har ju tävlat – mindre framgångsrikt – i Eurovision Song Contest, men i dag hörde vi inte deras bidrag där utan ”Little Dysfunction Dysfunk You”.

TV-signaturer är alltså inte min starka sida, men efter en stund kom jag på att den signatur vi i dag hörde till en barnserie måste höra till ”Scooby-Doo”, som vi förresten har i filmhyllan för barnbarnen, Viggo och Klara.

Erik Axel Karlfeldts och Sven Scholanders ”Vid Färjestaden” hör naturligtvis inte hemma i avdelningen barnvisor, men jag lärde mig den under folkskoletiden och vet att den handlar om Öland.

Och på nästa skolstadium, under realskoletiden, kom jag i kontakt med Birger Sjöberg och lärde mig texten till ”Den första gång jag såg dig”. Numera har jag allt av Sjöberg i bokhyllorna, också Fridas visor i skivhyllorna.

Och jag är lagom gammal för att inte bara känna igen ”Stenka Rasin” utan också själv minnas att den brukade spelas av trumpetaren Arne Lambert.

Av samma skäl känner jag igen ”Gamle Svarten”, även när hästen, som här, misshandlas. Gamle Svarten var alltså häst, och hästar brukar bo i stall.

Därifrån kan steget synas långt till Buddy Holly och Genesis, men jag har lyssnat även på dem och klarade således båda.

I Melodikrysset är det bredden som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Joe Hill på svenska

23 juli 2009 16:19 | Musik, Politik | 17 kommentarer

När jag 1969 gav ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) på svenska, såldes den snabbt i tiotusentals exemplar, och jag bidrog på så sätt till att göra Joe Hill – Joel Emanuel Häglund, 1879-1915 – känd och sjungen i sitt gamla hemland, inte minst i dess arbetarrörelse.

I Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 7, 12 april) skrev jag om några av de LP-skivor som kom i den här svenska Joe Hill-boomen:

Joe Hill

Riksteaterns stora turné med Barrie Stavis’ Joe Hill-pjäs (se Aktuellt 3/1979) har medfört en ny våg av intresse för Joel Emanuel Hägglund från Gävle.

Pierre Ström, Oscar Norrman och Anders Granell, som medverkar i den uppsättningen, har också gett ut LPn ”Joe Hill lever!!!” (Riksteatern/YTF MUD-501360, MUDIST), Det är ingen dum platta, även om det kunde ha varit lite mer jävlaranamma och kampglöd i den; det gäller till exempel ”Svarta präster”. Och nog gör Monica NielsenDet är kraft i vårt förbund” bättre. Deras ”Halleluja gå och driv” är lite för popig i min smak. Och så vidare. Men åtskilligt är bra också. Till exempel ”Luffaren”, ”Allihopa kommer med” med dess barbershop singing, ”Vad vi vill”, ”Det är lång väg att gå i soppkön” och ”Världens alla slavar vakna” (jättebra!). ”Casey Jones” är i och för sig inte så dum, men den ska väl egentligen inte låta så här?

Det senare är en invändning som jag i än högre grad tycker gäller Mora Träsks LP ”Joe Hills sånger” (Mora Träsk Musik MTM 6, distribution Plattlangarna). Deras ”Casey Jones” – ursprungligen en järnvägsballad – är lite för snabb. I spänningsfältet mellan ursprungsmelodi och kampsång går åtskilligt intressant att göra. Men vad är poängen med att göra om Stephen Foster-melodin ”Vi ska sjunga” (med en ny, inte särskilt bra text av Leif Walter) till New Orleans-jazz? Men för att vara rättvis: Mora Träsk gör flera bra versioner av Joe Hill-sånger också. ”Räkna noga” (med banjo) och en inte så släpig ”Rebellflickan” till exempel.

Men den hittills bästa Joe Hill-LPn på svenska är fortfarande ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, MUDIST) med Finn Zetterholm.

Ett musikaliskt Stor-Ungern

20 juli 2009 15:35 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

2006 gjorde Birgitta och jag en lång och intressant resa på Donau, från Wien och nedströms – den som är road av att läsa om den här resan kan på bloggens sökfunktion använda Rapport från Donau som sökfras.

En av många iakttagelser vi gjorde var ungrarnas närvaro i flera av de länder vi besökte. Så här skrev jag då:

”Någonstans öster om Ural startade ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare).” (Siffrorna från då har sen dess något reducerats.)

Naturligtvis är inte alla dessa ungersktalande människor ättlingar till de magyarer som en gång i tiden startade en folkvandring från sina gamla hemtrakter strax öster om Ural. Ungrarna har genom erövring och kolonisation brett ut sig över hela det stora område jag beskriver ovan, och som härskarfolk där har de fått också andra folk, som kom att lyda under dem, att tala ungerska. Jag kan också tänka mig att det faktum att ungerskan, liksom andra finsk-ugriska språk som finskan och estniskan, har klarat trycket från de omgivande indoeuropeiska språken just för att språket, grammatiskt så väl som när det gäller ordstammarna, är så avvikande.

Jag är mycket intresserad av musik, även folkmusik, och i en liten skivaffär nära Saluhallen i Budapest köpte jag bland annat CDn ”Táncház – Népzene / Hungarian Dance House – Folk Music 2006” (Hagyományok Háza / Hungarian Heritage House HHCD 0105, 2006).

Vi förknippar ofta ungersk musik med zigenarmusik, och mycket riktigt bor det många romer både i nuvarande Ungern och i de omgivande, från Ungern avskilda områdena. Men den här CDn visar upp en stor bredd i den folkliga ungerska musiken, också en instrumental bredd.

Det mest intressanta med den här skivan är emellertid att den i så hög grad täcker in musik, oftast folklig dansmusik, från större delen av det ungerska språk- och kulturområdet, alltså även de ungersktalande områden som i dag inte ingår i Ungern.

Det börjar i och för sig med csárdás-musik från nordvästra Ungern, och där finns likaså musik från både nordvästra och sydöstra Ungern samt från slättlandet.

Men ganska snart får vi höra slovakisk musik och mot slutet också musik från Bukovina (ett område som i dag är delat mellan Ukraina och Rumänien) respektive Moldavien.

Och framför allt får vi höra mycket musik från Transsylvanien, som i dag tillhör Rumänien, givetvis då främst musik som spelas och sjungs av den stora ungerska minoriteten där, dock också dansmusik som anges som rumänsk.

För övrigt gillar mitt eget musiköra inte minst några låtar med träflöjt och ett spår med både snabba och långsamma pardanser från just Transsylvanien.

Hur kommer det då att gå med de ganska stora ungerska befolkningarna i länderna utanför dagens Ungern?

Nationalistiska ungrare skulle förstås gärna se gränsrevisioner, men å andra sidan tror jag inte heller på att ungrarna i grannländerna, även om det har funnits vissa tendenser till emigration, kommer att flytta till Ungern i större skala, om gränserna består.

Frågor om språklig och kulturell autonomi för ungrarna har kunnat lösas på fredlig väg, och paradoxalt nog kan EU med sina öppna gränser i det här fallet bidra till att ungrarna i Slovakien och Rumänien, senare också förhoppningsvis i forna Jugoslavien, kan leva sina liv i nära kontakt med Ungern och dess språk och kultur.

Och om den ekonomiska utvecklingen i de ungersktalande områdena utanför Ungern blir god – betydligt bättre än vad som är fallet i dag – ökar nog till och med förutsättningarna för att den ungerska befolkningen i de här områdena också växer till antal. Det rör sig ju redan nu om så stora grupper, att de knappast riskerar att slukas upp av något annat majoritetsfolk. Och till att de ungerska minoriteterna i länderna utanför Ungern består och kanske också växer bidrar i så fall säkert också det särpräglade ungerska språket.

Melodikrysset nr 29 2009

18 juli 2009 12:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Veckans melodikryss sändes från Söderödagen på bygdegården i Långalma inte långt från mitt sommarviste i Öregrund. En representant för arrangörerna var faktiskt hem till oss och bad mig komma dit, gav oss kryss och pennor och lockade med att den läsk som serverades kom från Vasa-bryggeriet som finns i min barndoms och ungdoms hemtrakter. Men jag var hårdhjärtad. Så i stället hade Eldeman en annan estländare på plats, Kristian Luuk, hängiven melodikryssare liksom jag.

Det mesta i dagens kryss hade jag klarat ganska lätt även om jag hade varit där, men jag vill lyssna och plita i lugn och ro, gärna med en kopp kokkaffe bredvid mig, också underhålla mina läsare med diverse icke efterfrågade fakta.

Med två av frågorna tog det lite längre tid, innan polletten föll ned.

”The Things We Used To Do” sjöngs av Robbie Williams i duett med Jane Horrocks. Williams var, innan han blev soloartist, med i gruppen ”Take That”.

”So What” kände jag omedelbart igen, men det tog en stund innan jag med hjälp av ledbokstäverna kom på att hon som sjöng, Alecia Beth Moore, kallar sig Pink. Men hon skriver sitt artistnamn också som P!nk.

Resten var mycket lätt.

”Dancing Queen”, en stor hit med ABBA, har jag för all del inte sett i filmversionen av ”Mamma Mia”, men jag har sett scenuppsättningen på Broadway.

Nanne Grönvall har en lättidentifierad röst; henne har jag förresten hört live på en socialdemokratisk kongressfest. Här hörde vi henne i ”Håll om mig”, som slog mer på Svensktoppen än i Melodifestivalen 2005.

Den politiska vägen har jag också kommit i kontakt med Cornelis Vreeswijk – min hustru har dessutom valturnerat med honom. Här hörde vi hans fina ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.

Jag har förstås allt med Cornelis i min skivsamling. Samma sak gäller Evert Taube – jag har både enstaka skivor och boxen med hela hans produktion, även mängder med Taube-sångböcker, dock i lägenheten i Uppsala där jag inte befinner mig nu. Annars skulle jag gärna ha citerat hela hans ”Här är den sköna sommar”, trots att jag har invändningar mot texten, där det sägs att det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Så generaliserande kan man nog inte uttrycka sig.

Också av Carl Michael Bellman har jag allt på skiva, så väl epistlar som sånger, och förstås också texterna till dessa. Så det är klart att texten till det som spelades i dag genast rann upp i minnet: ” lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Och skulle jag inte känna igen Georges Bizets och Henri Meilhacs opera från 1845 ”Carmen”, som jag har sett ett par gånger?

De som följer den här bloggen vet att jag trots min höga ålder hyser en stark kärlek till barnkultur i olika former. De gamla Pippi Långstrump-filmerna finns allihop här i sommarhuset i Öregrund, och när Viggo och Klara kommer hit på besök, ser morfar dem gärna tillsammans med dem. Så visst känner jag igen Sjörövar-Fabbe, även om sången om honom som i dag framförs på tyska.

Gamla svenska schlager från olika epoker brukar jag också för det mesta klara lätt.

Så visst associerar jag, när jag hör Anneli Rydé sjunga ”En sån karl”, genast till Lill Lindfors, som var den som ursprungligen, 1967, fick en stor hit med den.

1959 fick Lill-Babs en stor hit med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den skrevs av Stikkan Andersson.

Jag har tidigare bekänt att jag inte är en stor fan av mycket i Lasse Berghagens stora produktion. Men ett och annat hörvärt har han gjort. Till den gruppen hör ”Inte bara drömmar” från 1970. Svaret skulle här skrivas Lars.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

När stora daldammen brister…

14 juli 2009 12:22 | Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dagarna, när jag i TV ser bilder från den hotande översvämningskatastrofen i Dalarna, kommer jag att tänka på en sång från proggeran:

Harmageddon Boogie

Text och musik: Ove Karlsson, 1980

När storkommunens pampar blir för stora i truten
då samlas kommunalstrala djävlar runt knuten
Dom hjälper till att så och dom hjälper till att skörda
och dom är både blåa gröna bruna grå och röda

Refräng:
När allting går på sne och stora daldammen brister
då kan man inte laga den med Karlssons klister
då är det bara å kuta
dä ä inte värt å sluta
på Pilkalampinoppis topp

När oljan sprutar ut i sjön och vattnet förstör
då blir det inga fiskar åt vår broilerfabrikör
och ingen fisk går heller till hans hundmatsfabrik,
stackars gullisnuttan våran kockerspanieltik

När allting…

När drivhuseffekten gör atmosfären kvav
och polerna smälter och jorden blir till hav
då kunde väl delfinerna ta över kommersen
men dom dog ju redan i första versen

När allting…

När skogsbolaget huggit ner den sista lilla granen
då finns det ingen luft mer i ballongerna åt barnen
då blir det till att hålla andan hela dagen lång
och medan vi gör det sjunger jag på min sång

När allting…

När bomberna faller från himmelen ned
så är det skit detsamma om den fattige har nån sked
då blir allting ingenting på ett enda litet kick
och jämlikheten inför sig i samma ögonblick

När allting…

Som ni ser så är sätten att dö på flera
och innan vi slår till hittar vi säkert på mera
Man tycker att det räckte med ett sätt åt gången
men vi ska vara värst och dö av hela kånkarången

Mänskan är en skit som guppar kring i tidens älv
och visste hon det så skulle hon släppa sig själv
men hon verkar vara nöjd med att va fängslad i en ända
för om man släpper ut sig kan ju vad som helst hända
Hon kunde kanske flyta in till tidens strand
Hon kunde kanske rent av bli spolad i land
Hon kunde kanske hitta en sol att sova hos
Hon kunde bli förvandlad från dynga till ros

Mer att läsa om gruppen som sjöng den här låten, Arbete & Fritid, och om skivan de sjöng in den på finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^