OD, Martin Fröst och Svante Henryson – vilken Caprice!

Jag har varit på ganska många av ODs Capricer, och den ena har aldrig varit den andra lik. Inget program annonseras ut i förväg, så det musikaliska innehållet blir varje gång en överraskning. Programsättningen utmärks dessutom av lekfullt insatta nycker: högt och lågt blandas, och de genrer som förekommer hålls inte alltid rena. Och eftersom en mycket stor del av publiken – sammanlagt flera fullsatta universitetsaulor – är brett musikkunnig, blir gensvaret från salongen överväldigande.

Det gällde i hög grad publiken vid den föreställning jag och Birgitta hade skaffat biljetter till, lördagens andra. När vi i slutet stod upp och applåderade vilt, var det verkligen djupt känt. Omkring oss satt många inbitna OD-fans ur Uppsalas offentlighet; framför oss satt till exempel förre OD-dirigenten Robert Sund. Men OD, och inte minst Capricerna, är så bra att de drar också långväga sakkunnig publik. Ett par rader framför oss satt Benny Andersson.

OD var, under ledning av sin nya chefdirigent Cecilia Rydinger Alin, bättre än på länge – de som till äventyrs trodde att den anrika manskören OD inte skulle kunna ledas av en kvinnlig dirigent måste alla vid det här laget ha tvingats tänka om. Hennes ledarskap är både elegant och exakt. Musikaliskt stöd hade kören som vanligt av Trio X. De nummer som framfördes spände mellan allt möjligt man kan tänka sig: klassiska OD-nummer, Anders Hillborgs vaggvisa och, mot slutet, Charlie Chaplins ”Smile”.

Men jag tror att ODisterna förlåter mig, om jag den här gången särskilt framhåller kvällens instrumentalsolister.

En av kvällens verkliga musikaliska överraskningar var att klarinettisten Martin Fröst fanns bland de medverkande. Den här unge mannen (född 1970) är redan en världsstjärna på sitt instrument. Birgitta och jag har tidigare hört honom både live – i Konserthuset i Stockholm – och på CD, och jag kan bara säga att han även den här gången var suverän. Ska jag välja ut något särskilt, vill jag nämna hans fantastiska samspel med OD i Mozarts klarinettkonsert – det var för övrigt Robert Sund som hade arrangerat det här stycket, så att allt utom en klarinettstämma görs av mänskliga röster.

Vi var och hälsade på Martin Fröst efteråt, i samband med middagen på slottet, berömde honom och berättade också att vi som svärson har en gammal skolkamrat till honom från Sollefteå.

Jag kan ganska mycket om många slags musik, men jag ska ärligt tillstå att jag dittills hade sumpat kvällens andra instrumentalsolist, Svante Henryson. Han är cellist, kontrabasist och elbasist, komponerar också – men jag vill genast säga att det stycke han hade komponerat för sig plus OD inte imponerade på mig. Det gjorde däremot hans spel – vilken musikant! Han rör sig till synes helt obehindrat mellan genrerna, i hans fall jazz, klassiskt och hårdrock. Han har spelat både med Oslo Filharmoniske Orkester och med storheter som Elvis Costello, Yngwie Malmsten och Anne Sofie von Otter. Jag älskar gränsöverskridare, särskilt när de är så bra som Svante Henryson.

För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.

Under lördagskvällen var det sedan, för dem som kunde få biljett och dessutom var beredda att betala ytterligare för det, Stor-OD i rikssalen på Uppsala slott. Redan det faktum att OD-sångare ur alla generationer med sina respektive plus kvällens gästartister deltar gör det här till en mycket speciell middag. Den här middagens musikaliska inramning är redan den värd varje krona det kostar att delta. Och hedersordföranden Hans Dalborgs middagstal är en show som kan tävla med själva Capricen, i vart fall om vi håller oss till spiritualitet. Konkurrensen om biljetterna är hård, men eftersom min hustru är så kallad moster i OD, får vi speciell förhandsinbjudan – märk dock att det alltså inte handlar om några gratisbiljetter.

För middagsaviften får man sådant som tartar på tonfisk och rökt lax med löjrom och olivtoast samt rosastekt älgfilé med murkelsås, örtstekt mandelpotatis och lingongelé. Jag som är diabetiker hoppade däremot över efterrätten, chokladkaka med mangosås och kaffedroppar – damen som satt mitt emot mig förbarmade sig dock över mig och gav mig sin kiwiskiva, så att jag fick två sådana i efterrätt.

OD-middagarna är trevliga också på det sättet att man sitter med sin egen fru eller man. Men naturligtvis pratade jag under kvällens lopp också med damen till vänster om mig, Ulrika von Ehrenheim, och tvärs över bordet, Fanny Sachs. Men jag fick så småningom också god kontakt snett över bordet med Robert von Bahr, musikproducent och direktör för skivbolaget BIS, ett förnämligt bolag i den så hårt drabbade skivbranschen – Robert sa stolt att han faktiskt hade klarat krisen utan att avskeda någon. Som så ofta uppstår det mer än ytlig kontakt om man har något reellt att prata om, och jag tror att Robert plötsligt förstod att jag kunde en del om komponister, musiker och dirigenter, också själv hade träffat sådana som Eri Klas och Vlastslav Rostropovich. Sen tror jag att han tyckte det var kul att jag hade varit inblandad i skivutgivning, bland annat på salig a disc, som gav ut allt möjligt intressant alltifrån Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall och Monica Törnell till Bohuslav Martinů.

Vid kaffet och cognacen satt jag bredvid Cecilia Wikström och pratade bland annat om hennes nya liv i Bryssel och om min hjärtinfarkt nyligen. Hon verkade bli imponerad av antalet läsare på min blogg – just nu ligger genomsnittet på över 1.200 per dygn – och bad genast att få webbadressen. Mina läsare finns ju lite var stans i landet, men att jag läses också i Uppsala fick jag bevis på också under Stor-OD. Inte mindre än tre ODister kom fram och frågade vad jag tyckte om årets Caprice och vad jag skulle komma att skriva om den.

Ja, som väl har framgått tycker jag att 2009 års upplaga, trots några små invändningar, var en av de bästa Capricer jag har varit på.

Kvällen avslutades sen med dans till storband. Efter några varv på dansgolvet med Birgitta och ett samtal med min gamle estniske vän Jüri-Karl Seim och hans hustru Anu Krabo – Jüri-Karl och jag jobbade tillsammans för att återupprätta det socialdemokratiska partiet i Estland; Jüri-Karl har till och med bott och arbetat i Tallinn – blev det dags för ODs traditionella nattliga serenad.

Men efter den tog vi gamla taxi hem.

Melodikrysset nummer 49 2009

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.

Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?

Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.

Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.

I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.

Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.

Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.

Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.

Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.

Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.

Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.

Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.

Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Häftig blues med Louise Hoffsten

Jag har följt Louise Hoffsten allt sedan hon började ge ut skivor, och även om hennes plattor har växlat i inriktning och kvalitet, håller jag henne för att vara en av Sveriges allra bästa nutida sångerskor, framför allt bluessångerskor.

Jag har förstås också läst hennes självbiografiska bok ”Blues” (Bokförlaget DN, 1998) och känner till hennes ibland svåra kamp mot sin MS och är därför glad över att hon på nya CDn ”På andra sidan Vättern” (Courtstone Music/Border Music BLCD35, 2009) i ”Jag vet” lyckas göra rockig blues av en sjukhusvistelse.

”På andra sidan Vättern” är väsentligen en bluesskiva, på svenska, och som sådan i vissa stycken unikt bra. Den öppnar häftigt med ”Kände mig så vilsen” med text av Louise Hoffsten och musik av Leif Larsson. Den och flera andra låtar handlar, som så ofta är fallet inom bluesgenren, om relationer, och ”Kände mig så vilsen” lyckas också undvika genrens mycket vanliga schabloner.

Den visar att Louise kan skriva bra texter själv, men Peter LeMarcs medverkan som medförfattare till flera av texterna har i flera fall också den gjort, att bra låtar även textmässigt har blivit mycket bra. Ett exempel är den balladartade ”Förlåt”; ytterligare ett är ”Komposten” och de likaledes balladartade ”Mellan noll och ingenting” och ”Jag tror på dig och mig”.

Ytterligare en låt på den här skivan som jag faller för är ”Du är historia” med musik med häftig puls av Leif Larsson och text av Louise Hoffsten och Peter LeMarc.

Faller gör jag också för Louise Hoffsten själv. När jag hör henne göra ”Hemma i kväll”, ett stycke skitbra dansmusik av samma trio och på bilder i skivhäftet ser henne med svart herrhatt på sin blonda kalufs, får jag lust att bjuda upp henne.

Höst, höst, höst. Var ska man få tröst?

Dyster i hågen och trött i kroppen går jag ut på min dagliga motionspromenad. Har man nyligen haft en hjärtinfarkt, måste man hålla kroppen i gång, även om det tar emot alldeles förbannat.

Som så ofta ställer jag kosan mot det småhusområde som finns på andra sidan Svartbäcksgatan. Jag kan inte se långt i mörkret och det våta dis som ligger som ett täcke över gator och trädgårdar. Men i fönster efter fönster lyser adventsstjärnor och adventsstakar, och i trädgårdarna ser man ljusslingor på äppelträd och buskar.

Det är advent. För min del tror jag – lika lite som de flesta av dem som har illuminerat sina fönster och trädgårdar – på Herrens återkomst, men allt det här lyser ju ändå upp lite i senhöstmörkret. Även i ett par av våra fönster lyser det stjärnor och i vardagsrummets stora fönster en uppsalalykta.

Birgitta har jobbat hårt för att vi ska få helgfint: städat, satt upp de här sakerna i fönstren, tvättat och strukit gardiner. Nu har hon gått till Fyrishov för att basta och simma. Mig har hon medvetet hållit borta från allt som kräver kroppsansträngning. Ett så ojämställt liv har vi nog aldrig levt som nu efter min hjärtinfarkt.

Advent alltså. Vad kan en icke-troende hoppas på? En jul till med barn och barnbarn. Ytterligare en vår och sommar i Öregrund.

Jag kände mig riktigt pigg direkt efter sjukhusvistelsen, men nu känns det tungt. Jag somnar en stund nästan varje eftermiddag. De korta dagarna och det eviga mörkret gör väl sitt till också. På valkonferensen i lördags kom en man och pratade med Birgitta om att han för sin del hade haft tre hjärtinfarkter, och att det varje gång tar mycket lång tid att bli pigg igen.

Visa i molom

Text och musik: Alf Hambe

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i molom går,
ty slokar sol på nattosamma näs.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min lyckas glada glejom,
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol förrinner ur min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Men skriva kan man ju alltid, inte bara för sig själv utan också för andra. Skrivandet gör att jag i alla fall fortfarande känner att jag lever – min dotter Kerstin, som förstår sig bra på sin far, har fångat mig på en typisk bild.

Skrivom!
Levom!

Melodikrysset nummer 48 2009

Jag gissar att många i dag hade problem med sångerskan som sjöng ”Meine Lippen, sie küssen so heiss”. Svaret är Anna Netrebko, rysk-österrikisk sopran, född 1971.

Andra kan ha haft problem med dagens rappare, Petter. Honom hörde vi i ”Det går bra nu”.

Själv hör jag till den kanske inte helt vanliga sort som både går på opera och har Petter i sina skivhyllor.

Fast om jag måste välja, lyssnar jag för egen del kanske ännu hellre på Eric Clapton – jag har förstås själv ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” med honom på CD. Det finns mycket Clapton i mina skivhyllor, och i det fallet är det faktiskt min son, Matti, som har fått mig att bli fan.

Av Evert Taube har jag allt han har spelat in på skiva, en hel del faktiskt i dubbla uppsättningar. Och jag kan min Taube hyggligt, vet att hans ”Oxdragarsång” börjar ”Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus”.

Också Cornelis Vreeswijk har jag komplett, åtminstone de svenska skivutgåvorna. Alltså vet jag att ”Deirdres samba” tilldrar sig i Copacabana. Jag har också hans ”Samlade sånger” i tre band, och där kan man inhämta, att musiken skrevs av Chico Buarque de Hollanda och i original heter ”Quem te viu, quem te ve”.

Jag har LPn ”Arne Domnérus spelar Povel Ramel”. Den inleds med en låt Povel Ramel skrev tillsammans med Beppe Wolgers, den underbara ”Ta av dig skorna”. Alla de nämnda är musikaliska favoriter. Domnérus uppskattade jag dessutom för att han, av uttalat politiska skäl, med sitt band valturnerade med Olof Palme.

Jag hör till den generation som i radio ofta har hört sånger av och med Lasse Dahlquist, vilket förstås gör att jag genast känner igen ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Lasse skrev ju ofta om Ada, men den Ada som förekommer i ”Bohus bataljon” – ”Där stod Ada och Beda och Kristin…” – är faktiskt inte hans utan Axel Flodéns; musiken skrevs av Sten Frykberg. Den här låten förekom i filmen med samma namn från 1949.

Vi gamla radioter känner förstås igen ”Gamle Svarten”, även när den som här spelas utan text. Och eftersom Svarten var en häst, får man väl förmoda, att han nyttjades av en ryttare.

För att det inte skulle bli för lätt fick vi höra en instrumentalversion med Roland Cedermark, och samma knep – att inte låta oss höra texten – tillgrep Anders Eldeman när det gällde ”Evert”. Den låten låg hela 27 veckor på svensktoppen med Matz Ztefanz med Lailaz.

En stor hit fick Susanne Alfvengren 1984 med ”När vi rör varandra”, fast den hade en utländsk förlaga, Dan Hills ”Sometimes When We Touch” från 1977. Här hörde vi låten med Vikingarna.

Melodifestivallåtar brukar i flertalet fall inte fastna i mitt minne, men Tommy Nilssons ”En dag” från 1989 mindes jag faktiskt, när jag i dag åter fick höra den fast på engelska (”Some Day”).

Den låt som i dag berörde mig minst var ”Wheel of Fortune”. Men visst hörde jag att det var Ace of Base som framförde den.

Och har jag nu inte glömt något, var väl det här alltihop.

Lars Ardelius får årets LundeQ-pris

Jag törs väl räkna mig till den del av Uppsalas offentlighet, som deltar i debatten inte bara om politik utan också kultur i vår del av landet. Så sent som i dagens Upsala Nya Tidning (27 november 2009) citeras på kultursidorna min bloggrecension av ”Peter Pan” i en översikt över vad andra (än alltså UNT) har tyckt om uppsättningen på Uppsala stadsteater.

I går kväll var det utdelning av LundeQ-priset. Det delas årligen ut av Akadmibokhandeln/LundeQ, är på 25.000 kronor och har hittills gått till en lång rad författare, bosatta i Uppsala eller i övriga Uppland utanför Stockholm. Priset har kvalitetsstämpel, och juryn har genomgående gjort ett gott arbete.

Årets pris gick till Lars Ardelius, och om det finns det inget annat än gott att säga. Ardelius, som är bosatt i Sigtuna, fick det för novellsamlingen ”Privata liv” (Ordfront, 2009), som innehåller bilder ur kända (och döda, är det bäst att tillägga) författares liv, händelser som, så som Ardelius framställer dem, kan te sig sannolika men som för den skull inte behöver vara sanna. Jag har för egen del ännu inte läst den här boken, men jag köpte ett exemplar och fick en dedikation från Ardelius till Birgitta, som har fått den av mig. (Hon var själv ute och höll föredrag i går kväll och kunde inte vara med på LundeQ.)

LundeQ-priset är således fortsatt ett kvalitetspris och har även i år gått till en kvalificerad författare.

Men i övrigt var ingenting sig likt, och jag tänker då inte främst på att antalet exponerade böcker i Akademibokhandeln/LundeQ har blivit färre.

Förr om åren har en utvald men ganska stor skara per post fått inbjudan till utdelningen av LundeQ-priset. Jag känner inte till de exakta kriterierna för att ha blivit inbjuden, men det jag har sett av gästerna har fått mig att dra slutsatsen, att en stor del av Uppsalas offentlighet med tonvikt på kulturliv och akademi har fått inbjudan – sannolikt har väl de inbjudna också sen gammalt handlat sina böcker på Akademibokhandeln/LundeQ. Till de inbjudna har således jag och min hustru hört.

I år kom det ingen inbjudan. Dock, när jag för kort tid sen var inne på Akademibokhandeln/LundeQ och hade hunnit till kassan, blev jag igenkänd av den dam som stod där – jag är stam- och storkund – och fick en inbjudan, utformad på ett annat sätt. Det hela verkade ha fått en inramning av kommersiellt jippo, man skulle inte längre ta sig in genom en bakre ingång och det stod inte längre något om buffé och vin till de inbjudna gästerna.

Följaktligen åt jag middag hemma innan jag gick dit och infann mig vid stora ingången mot Forumtorget. Där hamnade jag i en växande kö av främst ungdomar och förstod ganska snart att många av dem inte köade för att komma in på just LundeQs prisutdelning utan på annat som ägde rum i Forumgallerian under kvällen – bland annat skulle Darin uppträda.

Men också inne på LundeQ blåste nya vindar. Den alls inte lika stora publiken – jag kände dock igen några från tidigare evenemang – fick till att börja med lyssna på en författarstafett av ganska blandat slag. Innan den delen av programmet var över hann man på andra sidan av bokhandeln påbörja ett poetry slam-program med Kung Henry & Co, och för att vara med på prisutdelningen måste man förflytta sig till den delen av bokhandeln, där det inte fanns några stolar. (Jag och flera med mig tog dock helt sonika våra med oss.)

Knappt hade sen Lars Ardelius tacktalat och satt sig för att signera böcker, förrän ljudet av Darin med komp dånade upp till oss från undervåningen i Forum-gallerian. Jag är inte säker på att många av dem som hade kommit dit för litteraturpriset i motsats till mig ens visste vem Darin var, men han kan nog ha bidragit till att en del av de äldre bokhandelskunderna gick därifrån utan att ens ha hunnit få någon bok signerad av Lars Ardelius.

Ibland tror jag inte kommersialismen är så smart som den utges för att vara.

En revolutionär kerub

Jag har träffat Sven Wollter i levande livet, talat med honom om politisk musik – en av mina egna specialitéer – i samband med en OD-middag; vi satt snett emot varann, och han hade för sin del gjort ett bejublat framträdande vid en av ODs konserter.

På scen kan han vara lysande. Jag håller honom inte för att vara lika skarp som politisk analytiker, men det är på något sätt svårt att inte gilla honom, till och med när han framträder som representant för den stollvänster som finns i KPMLr.

När han nu för KPMLrs skivbolag Proletärkultur (PROCD 109, 2009, distribution Border) har gjort en CD, ”Sånger från tjugonde seklet” är det svårt att, trots att jag verkligen inte delar alla budskap på den, ändå inte känna sympati: den här gamlingen, som ser ut som en ålderstigen kerub och som sjunger hellre än bra, envisas ändå med att mitt i den sinande men allt mer kommersiella skivfloden ge ut en platta som bärs av övertygelse – låt alltså vara att jag verkligen inte i alla stycken delar denna övertygelse.

I det sista ligger att skivan faktiskt också innehåller sånt jag gillar, till exempel en hygglig insjungning med stöd av kör av José Antonio Sanchez’ sång ”Den svarta tuppen” om kampen mot fascisterna i Spanien – den fanns, liksom här i Jacob Brantings översättning, med i min egen sångbok ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I samma sångbok publicerade jag Alfred Hayes och Earl Robinsons ”Balladen om Joe Hill”, i översättning av samme Branting. Här hör jag den gärna med Wollter och Bernt Andersson på munspel. Detsamma gäller Wollters insjungning av Joe Hills ”Svarta präster”, där Bernt Andersson i stället kompar på dragspel. Men jag kan berätta att Wollter på känt gammalt maner, fast på ett roligt sätt, på en punkt förvanskar Ture Nermans svenska text: Han har med refrängvarianten ”du får fik / bolsjevik / uti himmelens rådsrepublik”. När Finn Zetterholm på sin Joe Hill-LP, som jag har skrivit mapptexterna till, försökte sig på samma sak, blev Nerman rasande, och Finn fick sjunga in den på nytt, innan skivan kunde ges ut.

Sångerna varvas på den här CDn med dikter av Bertolt Brecht (givetvis till exempel ”Kommunismens lov”), Nazim Hikmet och andra samt ett par dagsverser av Stig Dagerman. Bland de senare finns den av Fred Åkerström tonsatta ”Varning för hunden”.

Dagerman var syndikalist, på så sätt en frände till Joe Hill, och Stig Sjödin, som Wollter läser en dikt av var socialdemokrat – även om just den här dikten är kritisk mot den egna rörelsen. Men revolutionär renlärighet tycks inte i alla stycken ha styrt det Wollter gör på den här CDn. Fred Åkerström var ju visserligen under en period med i KPMLr men lämnade rörelsen liksom, senare, Dan Berglund, som det finns två sånger av på den här skivan.

Allra bäst på den här CDn, där allt verkligen inte är guldkorn, är en frejdig insjungning av ”AK-sången”, där Wollter får bra stöd både av ett härligt komp och en medsolist, Dan Viktor.

I CD-häftet anges melodin som traditionell i bearbetning av Bernt Andersson och Bertil Goldberg och att texten har skrivits av Karlshamns Blåblusgrupp.

Jag kan passa på att berätta lite mera. Blå Blusarna var på 1930-talet de unga kommunisternas egna teater- och sånggrupper, som framförde det man brukar kalla agit-prop-teater. Den som vill läsa mer om dem kan ta del av Henrik Bramsjös, Magnus Florins och Ögonblicksteaterns bok ”Blå Blusen. Arbetarteater på 1930-talet” (Arbetarkultur, 1978).

Till dem som försåg Blå Blusen-grupperna med texter hörde proffs som Ture Nerman och Gustav ”Hjorvard” Johansson, men i det här aktuella fallet var det alltså en lokal Blå Blusen-grupp, den i Karlshamn, som stod för texten.

AK var förkortningen för statens Arbetslöshetskommission, som under det tidiga 1930-talets massarbetslöshet organiserade nödhjälpsarbeten mot en ersättning som låg under lägsta grovarbetarlön.

AK-arbetaren

Text: Karlshamns blåblusgrupp, 1935
Musik: rallarvisan ”Viktoria hamn”

Kastad uti svält och nöd
från vår industri
är vår kamp för dagens bröd
ej bekymmerfri.
På den väg vi vandra får
ej livets ljusa strålar når
och skänker värme, liv och vår
åt en arbetslös.

Traska utan rast och ro
jagad av polis,
genom rock och trasig sko
tränger snö och is.
Vi mången på vår vandring stör
när vi knackar på som förr,
ber om mat vid stugans dörr
åt en arbetslös.

Ifrån söder upp till nord
går en vandring tung.
För oss det dukas inga bord
som för landets kung.
En kopp kaffe är vår spis,
en lada då naturligtvis
blir ett riktigt paradis
för en arbetslös.

Liksom flickorna på strand
vinkar vi farväl,
ty när vi av AK tas om hand
svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack
med allt trams och fagert snack
i en usl kall barack
där vi stuvas in.

På madrassen i vår säng
stoppade med halm
snarkar vi på en refräng
uti luftens kvalm.
Loppor tråder nattens dans,
råttor viftar med sin svans,
väggmadammaer sprider glans
i vårt sovgemak.

Vi med spade, korp och spett
banar vägen fram,
bygger broar under svett
och slår makadam.
Jobbar uti ur och skur,
törnar in båd’ våt och sur,
det är västerländsk kultur
anno trettiofem.

Frihetsrimman slår en gång
från vårt slaveri,
när vi går till storms med sång
under Kominterns parti.
Uti revolutionens brand
skall vi bygga upp ett land
fritt från kapitalets hand
med vår enhetsfront.

Sven Wollters främsta problem, när han i och för sig schvungfullt framför den här visan, är nog ändå inte hans eget kerublika utseende, inte ens att det ju inte längre finns något Komintern. Problemet – hans problem – är snarare att i dag ingen, förutom då det krympande KPMLr och några till, av de allra flesta tros förmögna att tända den revolutionens brand han sjunger om. Det parti han företräder tas inte längre på allvar på det sätt som skedde när ”Bolsjeviksvisan” av Skånska Lasse kom till. Historiskt, som under kosackvalet 1928 eller rent av under kalla krigets och IBs dagar, kunde man nog skrämma med bolsjeviker, men vem är i dag rädd för Sven Wollter och KPMLr? Men det kan väl knappast vara för att påvisa detta som Wollter, för övrigt utmärkt, sjunger också ”Bolsjevikvisan”?

Melodikrysset nummer 47 2009

I dagens melodikryss spelades – för lodrätt 10 – en melodi, som jag inte kan identifiera. Jag har första och sista bokstaven av tre, N och T, så jag gissar att det sökta ordet är not, eftersom det var hämtat ur en engelsk melodititel. Men jag kan inte den här låten. /”I’m Not In Love” heter låten, upplyser mig genast ett par läsare. Vilket betyder att NOT var rätt svar./

I och med att jag fastnade där, på näst sista frågan, kom jag också ur slag, när jag skulle lösa allra sista frågan, lodrätt 4. Det sökta flicknamnet i titeln är utan tvivel Sue. Titeln har, minns jag, ytterligare ett ord före, men vilket det är minns jag förargligt nog inte. /”Peggy Sue” med Buddy Holly var det naturligtvis! Tack för påminnelsen!/

Resten hade jag inga större problem med.

Men jag hör ju till den där sortens musikälskare som i sin skivhylla har både ”Yesterday” av John Lennon och Paul McCartney och ”Pastoralsvit” av Lars-Erik Larsson.

Jag är en sån där som går på Operan och således har hört Siv Wennberg live, dock aldrig sjungandes duett med Siw Malmkvist – men jag har ingenting mot henne heller. Här hörde vi de båda damerna i ”Musik är ingenting för dig”.

Också Norah Jones finns i mina skivhyllor, dock inte med just ”Chasing Pirates”, som spelades i dag.

Nanne Grönwall har jag rent av hört på en socialdemokratisk partikongress. Fast ”Otacksamhet”, som spelades i dag, var en nyhet för mig.

Caroline af Ugglas såg jag i TV så sent som i går kväll, i Doobidoo. Hon vann inte där heller, men jag hör till dem som gillade hennes bidrag i årets melodifestival, ”Snälla, snälla”.

Som mina läsare vet vid det här laget, höll det nyligen för min del på att ta slut på ”De sista ljuva åren”, för att citera en av dagens skivtitlar. Svaret skulle bli år, och har jag tur, har jag ytterligare ”ett antal sådana” (för att citera Eldeman) framför mig.

Jag är inte religiös, så skulle hjärtat ändå sluta slå, räknar jag med att det då är finito. Jag är förtrogen med och gillar till och med delar av den religiösa repertoaren – ”Lägg din hand”/”Put Your Hand” är ett exempel, men jag undanber mig psalmer och liknande på min begravning.

Det leder osökt tanken till en annan fråga som Eldeman ställde: ”Vart tar man vägen?”. Svarsmelodin var ”Då går jag ner i min källare”, hit med Pierre Isacsson 1974. Den kan ni ju få spela på min begravning.

Jag är ändå glad och tacksam över att ha fått uppleva många glädjeämnen på vägen mot den där källaren, till exempel kärleken och dess frukter, barn. Så vad passar då bättre än att redovisa vilka som tillsammans sjöng ”Something Stupid”, Frank och Nancy Sinatra, far och dotter.

Då är det bara ett svar kvar att redovisa. Visserligen hörde vi här låten i fråga på finska, men visst minns jag ”Brittas restaurang”. Den som gjorde det fina originalet var Gösta Linderholm.

Han turnerade fordom i en valrörelse tillsammans med min kära hustru och framförde då bland annat ”Dina trosor blev kvar på linan”. Hustrun, då minister (när hon senare blev talman, fick hon sluta med politisk agitation), beslöt att tillsammans med den medföljande S-funktionären Eva Warnvik genomföra ett hyss och inhandlade för ändamålet ett par damunderbyxor modell större, som de slängde upp på scenen, medan Gösta sjöng. Enligt vad jag har hört rodnade han en smula.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dans kring julgranen

Yngsta barnbarnet, Klara, kommer att få den illustrerade sångboken ”Dans kring julgranen” (redaktörer Gisela Björklund och Susanna Hellsing, illustrationer Gun Jacobson, Rabén & Sjögren, 2009) i julklapp av mig. Den innehåller ett sångligt barnkulturarv att föra vidare till nya generationer, dels i form av texter och dans- och sånginstruktioner, dels i form av en CD med alla 16 sångerna i boken.

Eftersom jag varje midsommar går till Hembygdsgården i Öregrund för att se på alla ungar och deras föräldrar som deltar i dansen kring midsommarstången, slås jag av hur många av sångerna och ringlekarna som då är obligatoriska också används i dansen kring granen: ”Vi äro musikanter”, ”Så går vi runt om en enebärsbusk” (eller ”ett enebärssnår”), ”Ritsch ratsch filibom bom bom”, ”Sju vackra flickor i en ring”, ”Karusellen”, ”Raketen” och ”Räven raskar över isen” – fast då sjunger man förstås ”Räven raskar över ängen”. Åtskilligt av det här, till exempel ”Sju vackra flickor”, görs verkligen som en danslek, och på CDn finns också en lekledare, Ylva Hellen, som ger muntliga och begripliga instruktioner.

Alltså görs också till exempel ”Nu har vi ljus” som en traditionell ringdans och ”Nu är det jul igen” som en klassisk långdans med smittsamt musikackompanjemang. I schottistakt går Alf Prøysens ”Mössens julafton”. Lekledaren drar sig inte ens för att lära ut schottis (”Tomtefar och råttorna”) eller att introducera helt nya sätt att dansa. ”Midnatt råder” görs till exempel med steg à la ”Zorbas dans” och i allt snabbare tempo – och tro mig, resultatet blir intressant.

Till det goda helhetsintrycket bidrar dels musiken och arrangemangen, dels det varierade framförandet av sångerna. Bland sångarna finns både kända och okända; bland de förra hittar man till exempel Eva Röse, Helen Sjöholm och Arne Weise.

Gun Jacobsons illustrationer är lite enahanda med alla sina tomtar, men illustrationen till ”Mössens julafton” visar, att hon kan mycket bättre.

Leonard Cohen på svenska

Jag gillar Leonard Cohen, jag gillar Mikael Wiehe och jag gillar Ebba Forsberg. Ändå vill det sig inte riktigt, när de förenas på CDn ”Ta min vals. Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen” (Amigo AMCD 925, 2009).

Det kan knappast bero på Mikael Wiehe – han har tidigare med framgång översatt allt från Bob Dylan till argentinsk tango.

Det kan knappast heller bero på Ebba Forsberg, som är en bra sångerska – vi har bland annat hört henne sjunga Dylan tillsammans med Wiehe.

Alltså måste det ha med Cohen själv att göra. Kanske är den speciella magi som vävs mellan hans texter och hans egen mycket speciella röst oerhört svår att återskapa i någon annnans regi. Fast det finns ju exempel på att det har gått. När jag nu hör Ebba Forsberg tolka Cohen, tycker jag att det mest lyckade numret är ”Det här är inget sätt att säga adjö” (”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”), och den har jag tidigare många gånger hört framföras av en kvinnlig röst. Judy Collins sjöng den på sin LP ”Wildflowers” (Elektra EKS-74012, 1967).

Fast så där enkelt kan det inte vara. På samma LP sjöng Collins också Cohens ”Sisters of Mercy”, och den har jag inte alls samma förhållande till. Inte heller hjälper det att här, i Forsbergs svenska version, höra den som ”Kärlekens systrar”.

Jag har en stark känsla av att man, när man har hört Cohen sjunga Cohen, har hans röst i kombination med musik, arr och kör så inpräntad i öronen, att det därefter är svårt att höra någon annan göra hans låtar. Den som dessutom har hört de många kvinnorna i hans publik – numera ofta i övre medelåldern och mera – tjuta till hans musik kan kanske också ha svårt att höra samma sånger göras av en kvinnlig sångröst.

Bara i ett par fall (utöver alltså det redan nämnda) känner jag att den cohenska magin fungerar, åtminstone en smula. ”Dansa mej till kärleken” (”Dance Me To the End of Love”) är inte så tokig, och så finns det ett sug i en återkommande, refrängartad fras i ”Ta min vals” (”Take This Walz”): ”Aj, aj, aj, aj / Ta min vals, ta min vals”.