Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen plus ny bok om jämlikhet

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått ett tips som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare, framför allt de läsare som bor i Stockholm med omnejd:

SENSATIONELL COMEBACK (tycker i alla fall jag):

Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen!

Torsdagen den 4 februari klockan 18.30 är vi på restaurangen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Ett urval sånger från Bella Ciao-gruppens olika föreställningar och skivor finns nu samlade på en cd-skiva.

Detta vill vi fira med en tillställning i restaurangen på ABF-huset! (Smörgåsar och dryck finns också).

Bella Ciao-gruppen var som mest aktiv på 1970- och 1980-talen och sjöng framför allt italienska arbetar/folksånger. Bland annat gjordes en föreställning om italienska risplockerskor.

Dessa kvinnliga risarbetare gjorde sig kända för sina orädda och slagfärdiga sånger riktade mot överhet och orättvisor. År 1906 fick risplockerskorna igenom 8 timmars arbetsdag. Ofta sjöng de medan de arbetade på risfälten.

Medverkande i Bella Ciao-gruppen: Anna Barsotti, Carlo Barsotti, Karin Biribakken, Lena Ekman, Björn Granath, Jan Hammarlund, Niklas Hellberg, Figge Holmberg, Fred Lane, Kjell Westling och Carin Ödquist.

Entré ENDAST 50 kronor.

Arrangör: Bella Ciaogruppen i samarbete med ABF Stockholm.

* * *

Förra vårvintern skrev jag, om en i Storbritannien nyutkommen bok, som jag genast insåg borde översättas:

”För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. De som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Jag efterlyste då en översättning till svenska.

”The Spirit Level” finns nu tillgänglig på svenska, med titeln ”Jämlikhetsanden” (Karneval förlag).

Den här boken kan bidra till en ny och mycket önskvärd jämlikhetsdiskussion. Vi socialdemokrater och våra förbundna i det röd-gröna alternativet kan, utöver att läsa boken, också lyssna på en av författarna. I Stockholm kan man möta Wilkinson vid två tillfällen.

Fredagen den 5 februari samtalar han med Dan Josefsson på Söderbokhandeln, Götgatan 37, klockan 17.00.

Lördagen den 6 februari medverkar han i ett stort seminarium på ABF-huset, Sveavägen 41, klockan 13.00-16.00. Medverkande: Richard Wilkinson, Dan Josefsson, Walter Korpi, Lena Sommestad och Irene Wennemo. Carl Tham är samtalsledare.

Dan Josefsson har för övrigt den 27 januari 2010 recenserat ”Jämlikhetsanden” på Aftonbaldets kultursidor, under rubriken ”Sjuka klyftor”. Du kan läsa hans recension här.

Melodikrysset nummer 4 2010

När jag öppnade bloggen i morse, hittade jag detta, som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare:

Hej.
Jag brukar läsa i din blogg när jag inte lyckas med krysset. Och även när jag klarat det. Tycker om att läsa hur du tänkt.
Imorgon kanske jag inte gör krysset för jag ligger på sjukhus med min son som har cancer. Under snart ett år har Gustav varit sjuk och under hösten gjordes en benmärgstransplantation. Allt såg bra ut och så sent som för en vecka sedan var vi alla rätt trygga i att han snart skulle börja skolan och orka leva lite mer som vanligt. Men så kom tumören tillbaka och den växer snabbt och Gustav har inte många dagar kvar att leva. Gustav startade en insamling till Barncancerfonden och jag vill att han ska få se att målet uppnås före han dör. Jag vet att många läser din blogg och ber dig att länka till Barncancerfonden och Gustavs insamling. http://www.barncancerfonden.se/4711
Tack.

Anna i Umeå

Just genom Melodikrysset vet jag att jag når väldigt många människor runt om i landet. Och jag tror inte att ni misstycker att jag på det här sättet vädjar till er att, liksom jag har gjort medan jag löste dagens kryss, tänka på lille Gustav, kanske också sätta in en slant på hans fond.

Från det kan steget tyckas vara långt till Melodikrysset. Men krysset slutade faktiskt i dag med ett stycke tragedi från förr i världen, Povel Ramels fantastiska text ”Varför är det ingen is till punschen?”, som här skulle ge is. Gå gärna in på Kulturspegeln, Sångtexter, om ni vill ta del av hela den svarta texten till den sången.

Ett fornt Stockholm utgjorde också fonden till en annan, men muntrare, tidsskildring, ”Kväsarvalsen”, i vilken en kvanting träder i salen in. Svaret skulle skrivas i pluralis, kvantingar.

Och för att fortsätta på linjen från förr i tiden, fast med miljön i stället förlagd till landet: Ulf Peder Olrog var det som skrev ”Resultat av plöjningstävlan”.

Till avdelningen jordbruk och trädgårdsskötsel, fast på sydligare nejder, får man väl också hänföra ”Yes We Have No Bananas”. Här efterlystes den restprodukt som blir kvar efter konsumtionen, nämligen skal.

På den antimodernistiska linjen var det också att spela ett stycke rag.

Å andra sidan förekom det även pinfärskt material i Melodikrysset – det är ju blandningen av gammalt och nytt som är utmärkande för krysset. Jag tänker nu främst på den lite mer än vanligt uppopade Magnus Carlsson, som vi i dag hörde i ”This Is Disco”.

På den ändan av låturvalsskalan hittade man i dag också Nina Persson och The Cardigans i ”Don’t Blame Your Daughter”.

Ett par melodifestivallåtar hade Anders Eldeman som vanligt tagit med i krysset.

”My Love” med Sofia Källgren från Melodifetivalen 2003 satte inga djupa spår i mitt melodiminne; jag mindes den knappast när jag nu hörde den.

Det lustiga är att jag faktiskt minns Frida med ”Upp o hoppa” i 2008 års festival. Inte för att den skulle vara musikaliskt bättre men kanske för att Frida framförde den med ett slags kroppslig utlevelse, som är svår att glömma.

Det var många svenska artister i dag, flera av dem redan nämnda.

Krysset började med att Robert Broberg sjöng sin ”Maria-Therese”, enligt min mening kanske inte någon av hans allra bästa låtar. Nå, det som efterfrågades var vad Robert sysslar med utöver att komponera, spela och sjunga: han målar också.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” hör väl heller inte till det allra bästa gruppen har gjort. Men här illustrerade låten åtminstone den fråga Eldeman ställde, vad som är den kvinnliga varianten av yrket i fråga: lärarinna.

En betydligt bättre låt är då Lisa Ekdals ”Vem vet?”. Inte du, inte jag stämde nog inte i det här fallet – jag tror det här var en låt som fastnade i musikminnet på de flesta av oss.

Och så slutar vi väl med en låt som kan sägas spegla min syn på den rådande årstiden: ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Jag instämmer med Stig Olin.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Röda bönor – sånger om och av kvinnor

När jag genom åren har gjort program om politisk musik, har jag ofta spelat ”Det ska bli slut på rumban” med Röda bönor, ett härligt och fräckt inlägg i kvinnosaksdebatten:

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Ålander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärningen vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– Vad gjorde kvinnorna när männen dog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– Vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– Vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– Vad gjorde kvinnorna när männen toppresterande?
Låg som blånande och stimulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och LadyMacbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– Det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut med manssamhället
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Röda bönor, en grupp från Lund, gjorde stor succé i mitten av 1970-talet. Gruppen bestod av
Charlotte Adlercreutz-Carlsson, tvärflöjt
Mona Eklund, dragspel, piano, syntheziser, trummor
Marianne Giselsson, gitarr, trummor, tal
Annbritt Kronlund, fiol, tal
Kjerstin Norén, blockflöjt, gitarr, tal
Gunilla Szemenkár, trummor, trumpet
Eva Wahlne, trummor
Eva Westerberg, gitarr
Kaya Ålander, bas, gitarr, mandolin, trummor
Samtliga sjöng och hanterade alla tänkbara slag av rytminstrument.

I samband med MNWs 40-årsjubileum 2009 gavs deras debut-LP från 1976 ”Röda bönor” ut på nytt på CD, nu tillsammans med fyra bonusspår från uppföljaren ”Sköna skrönor”, 1978 – nyutgåvan, på MNW, har skivnummer MNWCDJ 74. Jag har med stor glädje återhört det här materialet, men eftersom jag har recenserat båda plattorna i original, passar jag på att återpublicera mina ursprungliga bedömingar.

Recensionsplattan av debutalbumet inflöt på avdelningen Apropå i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september), lite senteftersom jag då fortfarande inte hade hunnit inrätta min egen recensionsavdelning Spegeln; den publicerades där inom ramen för en samlingsrecension med rubriken

Tjejer

Röda bönor heter en musikgrupp från Lund, som debuterar med en urbra LP, ”Röda bönor” (MNW 74P, SAMdistribution). Tjejerna står själva för (nästan all) text och musik och allt spel – stilar och arrangemang anpassas fint till texternas skiftande karaktär. De handlar alla om socialistisk kvinnokamp men innehåller befriande lite av slagord och schabloner. Plattan börjar med ett lustmord på ”Oh Carol”. Där finns en utmärkt inspelning av den italienska ”La lega”. Höjdpunkten på skivan är nog ”Det ska bli slut på rumban” med text av Louise Waldén och musik av Kaya Åhlander:

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

* * *

När jag nu på nytt lyssnar till den här skivan, skulle jag vilja nämna ytterligare hörvärda spår, till exempel ”Sången om familjen”, som har bluesform, och ”Denna karl”.

* * *

Nästa platta, som utkom 1978, recenserade jag i nummer 4 1979 (22 februari) av Aktuellt i politiken (s), nu på recensionsavdelningen Spegeln:

Röda bönor

Röda bönor, en tjejgrupp från Skåne, hör till det bästa nya inom musikröreelsen. Deras adnra LP ”Sköna skrönor” (MNW 89P, SAMdistribution) kommer inte förhoppningarna på skam, De har utvecklats, är mer samsjungna än på debutplattan. Även om deras LP rymmer en del kvinnopolitiskt allmängods (”Du och jag”, ”Arga katter”), så finns det tillräckligt mycket som har bra budskap, poesi, egenart och, inte minst, humor. ”P-operan”, vars innehåll framgår av titeln, slutar till exempel med följande knorr: ”och för att spermierna ej ska komma ut. slå på kuken en knut!”.

Några bra låtar: ”Marianne” (som är en fri översättning av Malvina Reunolds’ ”Rosie Jane”, ”Smutstvätten” (av det utmärkta paret Gunilla Szamenkár och Kaya Ålander) där texct och musik ingår en fin förening, ”Hemmafruvals” med dess komplicerade och oregelbundna rytm och sist men inte minst rocklåten ”Lyckokarusellen”.

* * *

Tilläggas bör att både ”Arga katter” och ”Marianne” finns bland bonusspåren på CD-nyutgåvan av ”Röda bönor”.

* * *

Jag har, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni), skrivit om ytterlgiare en LP, där Röda bönor fanns med på ett hörn:

Kvinnokultur

Sånger och musik från kvinnokulturfestivalen i gamla riksdagshuset finns nu på skiva: ”Kvinnokulturfestivalen# (Silence SRS 4647. SAMdistribution). Den här LPn dokumenterar att det finns en musikalisk kvinnokultur (om nu någon trodde något annat) och att den har både bredd och toppar.

Likväl är inte ”Kvinnokulturfestivalen” någon helgjutet bra skiva. Röda bönor och andra som medverkar har gjort bättre ifrån sig när de har fått jobba fram en hel, sammanhängande och medvetet planerad egen skiva. Nu är det så uppenbart att proffsen (Monica Törnell, Lena Granhagen med flera) är bäst. Och det var kanske inte meningen med skrivan?

* * *

Bildtext: På skivan från kvinnofestivalen i gamla riksdagshuset medverkar Rut Hermansson, Eva Blomquist och Sabina Kristensen, Frankie Armstrong, Monika Lundin, Marie Selander, Gunnel Dahlberg, Margareta Brodin, Elise Einarsdotter, Katarina Fritzén, Inger Jonsson-Smith, Lena Granhagen, Andra Bullar, Lavs, Ulla Bendrik-Johansson, Turid Lundqvist, Margareta Söderberg, Monica Törnell, Cyndee Peters och Röda bönor.

* * *

Strax innan jag för gott lämnade mitt medarbetarskap i Aktuellt i politiken (s) och avdelningen Spegeln därmed las ner, återvände jag, i nummer 8 1984 (26 april) till Röda bönor. Jag recenserade nämligen en 1983 utgiven kvinnosångbok, redigerad av Kjerstin Norén:

”Kvinnosångboken” (Hammarström & Åberg), sammanställd av Kjerstin Norén, är en fin sångbok inte minst genom sin bredd och sitt okonventionella urval. Den börjar med Carl Michael Bellmans ”Glimmande nymf” och Erik Axel Karlfeldts ”Jungfru Maria”. Här finns Louise Waldéns (Röda bönor) ”Historisk tango”, Leif Nyléns ”Törnrosa” och gamla ”Gubben och gumman”. Här finns sånger av Elisabet Hermodsson, Tant Strul, Turid Lundqvist, Susanne Osten, Monica Törnell, Trille, Margareta Garpe, Marie Bergman och, inte minst, Bo Granhammars underbara text till en Emil Norlander-revy, ”Kata Dalström”. Boken innehåller genomgående noter till texterna.

Bellman i Uppsala

Lars Hedberg samarbetade jag ofta med förr i världen: Tillsammans gjorde vi ABF-kurser åt Socialdemokraterna runt omkring i Uppsala län. Med mig som introduktör och med Lars på gitarr lärde vi partivänner att sjunga gamla och nya arbetarsånger och andra politiska sånger. Ett sådant sångprogram resulterade till och med i ett kassettband, insjunget av Lars och utgivet av ABF i Uppsala län 1982, ”Allihop, allihop!”.

Under senare år har vi bara stött på varann med ytterst ojämna intervall och oftast långa uppehåll. Men så i höstas fick jag ett trevligt livstecken från Lars: en gemensam vän förmedlade en CD med honom till mig, ”Bellman i Uppsala. Ack! ack! lustiga tider” (Nature Always Wins NAWCD011, 2008).

”Bellman i Uppsala” är naturligtvis att ta i. Visst sjungs Bellman i studentsammanhang. Ett exempel är måltidssången ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, och den finns förstås med på den här skivan. Men egentligen har bara en av sångerna på CDn direkt anknytning till Uppsala, ”Movitz skulle bli student”, Fredmans sång nummer 28. Movitz’ studier vid universitetet bli dock, liksom Bellmans egna, mycket kortvariga. Men det är i alla fall kul att få höra den här lite udda sången.

Lars Hedberg har annars med ganska många kända epistlar och sånger ur Carl Michael Bellmans repertoar och tar därmed en risk, eftersom han sjunger i en lite äldre bellmantradition. För det är klart att när han sjunger ”Nå skrufva fiolen”, Fredmans epistel nummer 2, så är det svårt för en bellmanälskare och berllmansamlare att inte minnas Fred Åkerströms insjungning. I andra fall, till exempel i ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel nummer 81, har han att tävla med Cornelis Vreeswijk. Fler sådana exempel kunde ges – märk dock att Lars Hedbergs versioner för den skull inte ska avfärdas som dåliga; vad jag talar om är att några svenska bellmantolkare har gjort konstnärligt djärva och absolut nyskapande versioner av de här bellmantitlarna.

Vad också Lars Hedberg förmår åstadkomma märks tydligast där även han vågar avvika från den gängse bellmanmallen. Han spelar själv utmärkt gitarr (lyssna till exempel på inledningen till ”Fader Bergström, stäm up och klinga”, Fredmans epistel nummer 63), och andra musiker med andra instrument har med god känsla lagts in beroende på musikens karaktär. Men på CDns andra låt, ”Ach vad för en usel koja”, Fredmans epistel nummer 34, till Movitz när elden var lös i hans Quarter uti Kolmätargränden, finns i den ackompanjerande musiken en avvikande ton av klezmermusik, som plötsligt gör det hela musikaliskt intressant. Och jo, när jag kollar, ser jag att man bland de mesverkande musikerna hittar klezmerbandet ”Den flygande bokrullen”.

Redan den gör att jag med glädje fogar den här CDn till min ganska stora bellmansamling.

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.

Retur till proggen

Artister, oftast döda, hyllas då och då på samlingsskivor, där nutida artister gör deras gamla låtar. När MNW fyllde jämnt förra året, använde sig bolaget delvis av samma grepp, släppte en CD, ”Retur Waxholm” (MNWCD 406, 2009), med nyinspelningar av låtar ur sin proggkatalog.

Där finns onekligen mycket att hämta av både artister/grupper och låtar – många av de plattor som retroaktivt finns representerade i det här skivurvalet hittar man för övrigt också i Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006), som jag nyligen skrev om. Hur urvalet till CDn exakt har gjorts vet jag inte, men jag förstår av en formulering i CD-häftet, att Johan Johansson tycks ha ringt runt till de utvalda och resonerat, vad jag förstår med ganska öppet sinnelag.

Det bör i sin tur ha bidragit till att låturvalet har blivit ganska okonventionellt, inte koncentrerat bara på proggerans riktigt hårdslående hitar. Nå, när någon har fastnat för en sådan, har resultatet – fast att originalet fortfarande ringer i öronen på en som var med på den tiden då det begav sig – ändå kunnat bli förbluffande bra. Ett exempel är Sanna Carlstedts tolkning av Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

När nya artister och grupper gör covers av äldre låtar, ibland hela skivor, väntar man sig kanske främst att nytolkningarna, gärna genom att lägga till en modernare musikalisk dimension, ska föra vidare de här låtarna till helt nya generationer. Det märkliga är att jag inte hittar något sådant enhetligt grepp i det här urvalet. I själva verket ligger till exempel Sanna Carlstedts tolkning förbluffande nära Hoolas original.

Men skivan rymmer förvisso också nya tolkningar, som gör att gamla progglåtar känns mycket fräscha. Ett exempel är Annika Norlins insjungning av ”Jag vill inte suddas ut” ur Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Jösses flickor”, ett annat Love Antells av Ted Ströms ”Samma vindar samma dofter” från ”Hon kom över mon” med Contact. Ännu ett snäpp bättre är Johan Johanssons nytolkning av ”Vårdsjuk blågul fanblues”, när det begav sig med göteborgsbandet Dom smutsiga hundarna – som dock väl gavs ut på Nacksving, inte på MNW?

Nyinspelningen har ett bra körparti, där körandet sköts av bland andra Stefan Sundström och Fjodor, vilket leder mig in på nästa kommentarstråd. Just de nämnda herrarna har nämligen på den här CDn gjort en nyinspelning, för övrigt en bra sådan, av Leif Nyléns och Blå tågets ”Tvivelaktig kurtis”, och min undring är förstås i vilken mening de här båda representerar en ny generation av artister (om det nu var det som var meningen). I själva verket hör de väl båda till MNWs (ibland av MNW ägda bolags) historia.

Det gör ocskå Plura, vars Eldkvarn länge låg på MNW, men här får han lika fullt göra en ny version av Mats G Bengtssons och Gunder Häggs ”I hajens djupa vatten”. Toni Holgersson, en annan gammal MNW-artist, får göra Peter LeMarcs ”Kort vals till min älskade”. Samma slags invändningar gäller Kajsa Grytts nyinspelning av Stry Terraries ”Gunga bergets topp” och Kjell Höglunds av Nationalteaterns (egentligen Bob Dylans) ”Men bara om min älskade väntar” – jag tycker, trots att jag gillar båda, inte ens att deras nytolkningar tillför något bra.

Vacklar mellan gammalt och nytt gör De lyckliga kompisarna, som här gör Leif Nyléns ”Törnrosa” ur ”Sånger för kvinnor” – bland kompisarna finns nämligen Marie Selander, mor, och Jouni Haapala, son.

Fast jag ska inte vara taskig – en hel del. även med de lite äldre artisterna, är hörvärt.

Det är bara redigeringsprincipen för den här retroskivan jag inte riktigt begriper.

Musikens makt – när bra skivor också kunde ha en politisk inriktning

I mina skrivhyllor finns en mycket stor del av de svenska proggskivbolagens utgåvor, i original som LP, många av dem senare kompletterade i form av CD-nyutgåvor. MNWs jubileum förra året ledde till ytterligare en rad nyutgåvor på CD, ofta nu med tillagt kompletterande material. Jag skrev själv nyligen om en sådan utvidgad nyutgåva av Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

På förra årets bokrea köpte jag också ett exemplar av Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006). Jag kunde då genast konstatera, att de allra flesta av plattorna som behandlas där finns i min skivsamling; åtskilliga av dem har jag till och med recenserat i Aktuellt i politiken (s).

För den som vill få en bra och representativ översikt över det som gavs ut under proggåren är det här en mycket användbar bok. Eftersom varje artist eller grupp representeras av en enda skiva, kan naturligtvis den som i likhet med mig kan eran och skivutgivningen ibland tycka att den eller den plattan i stället borde ha varit med, men det vore småaktigt att göra så – det här urvalet är gjort med kunskap och gott omdöme. ”Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen” som det hette i ”Rocksamba” på Hoolas ”Vem kan man lita på?”, och det stämmer i förbluffande stor utsträckning.

Förvisso är det så att en platta per artist eller grupp står i fokus i var sin huvudartikel, men på den har man också hängt en faktadel om artisten eller gruppen i fråga, där även andra plattor nämns, vilket ökar bokens användbarhet. Och eftersom grupper förändras och gruppmedlemmar också har egna solokarriärer, dyker naturligtvis ibland samma namn upp på flera ställen. För att ta exemplet Hoola Bandoola Band: Mikael Wiehe dyker till exempel, nu tillsammans med Kabaréorkestern, upp också med ”Sjömansvisor”, och Björn Afzelius har man valt att solopresentera genom ”Vem är det som är rädd?”.

Urvalet är helt osekteristiskt. Vi möter KFMLr-gruppen Knutna nävar genom ”De svarta listornas folk” så väl som Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” på KFMLs/SKPs skivbolag Oktober. Också skivbolag som inte hörde till musikrörelsen men gav ut plattor som med rätta hör hemma i en redovisning av proggeran finns representerade: Cornelis Vreeswijks ”Cornelis sjunger Victor Jara”, Pugh Rogefeldts ”(Ja, dä ä dä!)”, Ola Magnells ”Påtalåtar” och Turids ”Selma, världserövrare” kom ut på Metronome, Peps Perssons ”Blodsband” och Ronny Åströms ”Den ensamma människan” på Sonet, Hansson & Karlssons ”Monument” på Polydor och Elisabet Hermodssons ”Vad gör vi med sommaren kamrater?” på kristna Proprius.

Men det är klart att de flesta av de plattor som är starkt förknippade med proggeran gavs ut av alternativa skivbolag som MNW, Silence, Nacksving, Amalthea, Atlantis, Manifest och allt vad de hette. De gav ut skivor med Gunder Hägg/Blå tåget, Bo Hansson (”Sagan om ringen”), NJA-gruppen, Arbete & Fritid, Kjell Höglund, Contact, ”Sånger om kvinnor”, Södra bergens balalajkor, Grus i dojjan, Marie Selander, Nynningen (”För full hals”), Jan Hammarlund, Piska mig hårt (senare Eldkvarn), Nationalteatern (”Livet är en fest”), Anton Svedbergs swänggäng, Norrlåtar, Röda bönor, Norrbottens järn, Rolf Wikström, Bella Ciao, Tore Berger, Rekyl, Musikteatergruppen Oktober (”För släkt och vänner”), Raj Montana band, Dag Vag…

Jag är särskilt glad för att man har berett plats för lite udda plattor som Ragnar Borgedahls ”Hum, hum från Humlegården” och så ”Philemon Arthur & the Dung”.

YTF får väl också räknas dit: På YTF kom Pierre Ströms och Finn Zetterholms ”Första maj” och Margareta Söderbergs ”Käringtand”.

Ja, det är rent märkvärdigt hur mycket kul och musikaliskt bra och politiskt radikal musik det gavs ut under proggeran.

Måtte den komma tillbaka!

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.