Familjelördag

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’ ”Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!

Melodikrysset nummer 7 2010

Jag har varit dunderförkyld och är fortfarande inte helt återställd. Efter en ganska orolig natt med alldeles för lite sömn har jag ändå lyckats knäcka dagens melodikryss, vilket tyder på att det inte var alltför svårt.

Fast vad som är svårt varierar ju från person till person.

För min del – jag är snart 73 år – är jag inte så hemma på den allra senaste popmusiken, men jag försöker ändå hänga med. Och som tur var gick de två frågorna av det slaget in i varann, vilket var till hjälp.

Darin (med efternamnet Zanyar) tyckte jag mig känna igen rösten på, och när jag sen kunde googla på låten, ”Viva la vida”, fick jag min gissning bekräftad.

Slutet på hans för- och artistnamn fick mig också att gissa att den som sjöng ”I Won’t Cry” hette Elin, och googlekontroll visade sen att det här rörde sig om Elin Lanto.

Annat, som andra kan tänkas ha fått kämpa med, var inte så svårt för mig. Naturligtvis tror jag att de flesta visste att ”Längtan till Italien” skrevs av Birger Sjöberg, men vem var det som sjöng den tillsammans med Ove Engström? För mig var det här inte så svårt, eftersom jag känner till både Ove och Ulla Roxby, som han ofta har sjungit tillsammans med.

Däremot var det väl, för att fortsätta med den klassiska visrepertoaren, knappast någon som missade att vi i dag fick höra Evert Taubes ”Brevet från Lillan”.

En klassiker, fast i en annan genre, operett, är ”Viljasången”, som hör hemma i ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár (musik) och Victor Léon + Leo Stern (libretto).

Också schlagervärlden rymmer sina klassiker. Utan tvekan är ”Sånt är livet” en av dem. Att Anita Lindblom här sjöng den på engelska (”You Can Have It”) kan inte ha förvillat någon.

Ett härligt schvung finns också i zydecon ”My Tu Tu” med Queen Ida, sång och dragspel. Jag har henne på skiva, gillar henne.

Av Beatles har jag rubbet på skiva, då förstås också deras, det vill säga Paul McCartneys, ”Yesterday”.

Också dagens hela tre barnmusikfrågor handlade om idel klassiker.

Den första av dem var Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, den som börjar ”En sockerbagare här bor i staden…”.

Anna Maria Roos var det som till en traditionell melodi skrev sin ”Tre små gummor”, de som ”skulle gå en gång till marknaden uti Nora”.

Den tredje och sista barnvisan torde ha vållat mer besvär än de båda andra. Jo visst var det lätt att känna igen ”Törnrosa var ett vackert barn”. Men vem sjöng? Jo, det var Rolf Lassgård, mer känd från helt andra sammanhang.

Musik ur en barnfilm fick vi dessutom också höra. Den var hämtad ur Walt Disney’s filmatisering av ”Pinocchio”; melodin hette ”Bara vissla”. Ursprungligen hette den ”Get a Little Whistle” och skrevs av Leigh Harline och Ned Washington.

Och då är det väl dags att avsluta med dagens vuxenfilm, en James Bond-film – vad väntade ni av Anders Eldeman? Den här, ”Goldfinger”, finns även bland mina VHS-filmer, så det var inte allt för svårt för mig att komma på att ledmotivet i filmen sjöngs av Shirley Bassey.

Snart bär det i väg till Stockholm, för försenad födelsedagsfest hos sonen, Matti. Av mig kommer han att få presenter med musikanknytning – musik är ett intresse vi delar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

40 år med MNW

1969 startades, med Sverre Sundman som ankare, Music Network i Vaxholm, senare en tid kallat Musiknätet Waxholm, så småningom känt som MNW. Den mer driftige än musikkunnige Sundman försvann så småningom, och några andra – Tore Berger, Leif Nylén, Roger Wallis, Jan-Olof Schill med flera – tog över; Berger räddade med 300.000 ur ett arv MNW från att gå över styr.

Som namnen Berger och Nylén indikerar, blev Gunder Häggs, senare Blå Tågets, plattor några av det nya bolagets tidiga utgivningar. Bolaget kom snabbt att bli, och sedan länge vara, det främsta av proggbolagen. Många trodde säkert under 1970-talet, att det här skivbolaget hörde hemma i tidens bokstavsvänster, och många av den tidens många kommunistpartier hade nog velat ta över, om de bara hade fått. MNW gav för all del ut skivor med budskap, som övertygade socialdemokrater kunde ha ideologiska invändningar mot, men faktum är att det bland de anställda på MNW också fanns socialdemokrater – Schill är ett exempel. Och Blå Tåget hörde, i den mån man alls kan sätta politiska etiketter på dess medlemmar, nog snarare hemma i en anarkiserande än en kommunistisk vänster. Så de som drev det allt mer framgångsrika proggbolaget MNW höll, dessutom framgångrikt, emot alla försök att knyta MNW till något av tidens många och sins emellan rivaliserande vänstergrupper. Antikapitalism och samhällskritik, inte politiska trosbekännelser, kom att bli MNWs signum.

När jag i mitten av 1970-talet blev chefredaktör för det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i politiken (s) och gjorde om tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med mycket kultur, började jag regelbundet skriva om MNWs skivor i min tidning; jag skrev ibland också artiklar med retroaktiva element, så att jag på det sättet täckte in MNWs tidigare utgivning. Bolagets skivkatalog är således väl bekant för mig, i rätt stor utsträckning också den del som gavs ut efter min avgång (efter nio år) som chefredaktör; eftersom jag samlar bland annat på politisk musik, fortsatte jag att sedan köpa MNW-plattor av det slaget.

2009 firade MNW sitt 40-årsjubileum med att bland annat ge ut boxen (bok i stort format + 4 CD) ”Ljud från Waxholm. MNW 1969-2009”.

Förordet är skrivet av den numera enda anställda på MNW, Ann-Marie Beckman-Forsberg – det här på sin tid så stolta bolaget har inte haft någon nyutgivning i egentlig mening sedan 2005. Men en klassikerutgivning pågår alltjämt, från och med nu ironiskt nog under skivhandelsdistribution av Universal.

Håkan Lagher, som kan MNW och progghistorien, har anlitats som redaktör för jubileumsboken, och en rad mycket sakkunniga personer – föutom Lagher också Bengt Eriksson, Leif Nylén, Tore Berger och Peter LeMarc – har anlitats som skribenter. Lasse Ermalm står för en mycket snygg layout med många bilder av både skivomslag och annat.

Bengt Eriksson har gjort flertalet av intervjuerna, de med Anders Melander i Nationalteatern, Kim Fowley, Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band, Plura Jonsson i Eldkvarn, Nisse Hellberg och Jalle Lorentsson i Wilmer X, med Stefan Sundström och så med Göran Persson (nej, nej, inte den Göran Persson!). Håkan Lagher pratar med Ted Ström och Lorne de Wolfe om Contact, med Marie Selander och med Rolf Wikström. Alla texterna är kunniga och väcker, liksom de många skivomslagen, mängder av minnen. I slutet av boken finns för övrigt en komplett förteckning över MNWs hela skivutgivning.

Med boken följer också hela fyra CD, och här blir det lite knepigare.

Jag är som sagt hyggligt förtrogen med MNWs samlade utgivning, men de invändningar jag har handlar faktiskt inte främst om det där vanliga, att man i stället borde ha valt den eller den låten.

Någon – man vet inte vem eller vilka – har valt ut 17 låtar per CD (på andra CDn, den svenska, har dock spår 8 mystiskt trillat bort) och grupperat dem enligt följande:
”Progg” (MNWBOK 1:1, 2009)
”Svenskt” (MNWBOK 1:2, 2009)
”Engelskt” (MNWBOK 1:3, 2009)
”Folk & Instr.” (MNWBOK 1:4, 2009).

Det är sammantaget ett generöst stort musikurval och här finns många låtar som bör locka nytillkomna lyssnare vidare till en rad av originalskivorna. Men vad som här har placerats på vilken CD är ibland lite svårt att begripa. Varför Contacts fina ”Hon kom över mon” har sorterats in under Progg och inte under Svenskt eller Folk & instrumentalt är svårbegripligt; på den sist nämnda CDn hittar man dock redan en Contact-låt, fast på engelsks.

Jag tror att en av nycklarna till det lite konstiga urvalet finns på CD 3, Engelskt, där man för övrigt hittar ytterligare en Contact-låt på engelska, ”Misjudgement”. Alltså: kul, som kuriosa, att vi får höra Hoola Bandoola sjunga på engelska (”Country Pleasures”) – men inte hör den till MNWs bästa genom tiderna. Och visst: Mare Kandre och Global Infantilists var värda en nyutgivning av ”A Sense of Belonging”. CDn innehåller också hyggliga låtar med Ebba Forsberg, Montys Loco, Kim Fowley, Scorpion, Eric Bibb och Tony Ellis. Men den engelskspråkiga utgivningen var ett undantag, inte regel under MNWs storhetstid. Så jag tror att den tredje, engelskspråkiga CDns existens är motiverad av MNWs nittiotalsutgivning, den då bolaget, utan att dock riktigt lyckas, försökte bli ett popbolag bland andra. Och – ska man täcka in hela MNWs 40-åriga utgivning, så måste det alltså till en engelskpråkig CD, även om då helheten inte blir lika bra.

En av MNWs stora bidrag till svensk musikkultur är utan tvekan proggskivorna. De flesta av dem har både politiska och musikaliska kvaliteter, men också i det här urvalet hittar man enstaka exempel på att den politiska viljan inte riktigt lyckas hitta det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är plakattexten i ”Djävulens patrask” med Love Explosion, bandet som sedan kom att bilda stommen i KFML(r)s Knutna nävar. Mycket hörvärd är naturligtvis Sonja Åkessons (text) och Gunnar Edanders (musik) ”Den ensamma mamman i traversen”, men jag vet inte om jag, trots dess tydliga politiska budskap, skulle karaktärisera den som progg. Och inte är väl ”Jack the Ripper” det mest politiska Nationalteatern har gjort? Ungefär samma fråga ställer jag mig om Hoola Bandoolas ”Jakten på Dalai Lama”.

Men annars finns förstås mycket som man väntar sig med på den här CDn: ”Den ena handen vet vad den andra gör” (= ”Staten och kapitalet”) med Blå tåget, ”För full hals” från Nynningens Majakovskij-platta och ”Bläckfisken”, en låt om utsugning av Björn Afzelius. Värda att nämnas är också till exempel ”När han kommer hem” med NJA-gruppen, ”Titanic” med Mikael Wiehe och ”Morfar, varför är det bara du som är kvar” med Gläns över sjö och strand.

CD 2, ”Svenskt”, innehåller också en hel del hörvärt, men även i det här fallet undrar jag ibland över etiketteringen. Det är klart att KSMBs ”Atomreggae” är en svensk låt – men dess politiska budskap smakar progg.

Här hittar vi namn som Wilmer X, Dag Vag (med ”Du får aldrig nog”, en jättebra låt), Stefan Sundström, Rolf Wikström, Toni Holgersson, Peter LeMarc, Eldkvarn, Pink Champagne, Tant Strul, Stockholms negrer, Tekla, Mikael Wiehe (igen), Tore Berger och Freddie Wadling.

Den fjärde och sista CDn innehåller alltså Folk och instrumentalt; en stor del av musiken är instrumental, men här förekommer också sång, till exempel i den minnesvärda ”Ko över Sarek” med Norrlåtar.

Även i det här fallet undrar jag ibland över urvalet: Måste Nationalteatern och Nynningen var med på just den här CDn, och fanns det inget bättre med Arbete & Fritid – fast Ove Karlsson finns ju med på ett annat hörn, ”Immigrantlament” med Nya ljudbolaget.

Mycket gillar jag högt och rent: ”Elefantminne”, ett stycke jazzig cirkusmusik med Egba, andra satsen ur Greg Fitzpatricks ”Snorungarnas symfoni”, ”Polska efter Lejsme Per Larsson” med Wille Toors, ”Vest-Agder” med Styrbjörn Bergelt., ”Kila mtu” med Archimedes badkar och Afro 70, ”Skomorosina” med Södra Bergens balalajkor och, inte minst ”Liberation Song”, ett stycke afrojazz med och av Per Cussion (Per Tjernberg).

Trots mina invändningar är det här gott nog. Fast jag önskar att låtpresentationerna hade fått breda ut sig över ett uppslag till, så att man hade kunnat ange sättningar och annat kring låtarna.

Dunderförkyld

Att jag inte har skrivit särskilt flitigt de senaste dagarna beror på att jag är sjuk, dunderförkyld. Jag har hosta, snuva och feber – orken är lika med noll. I går hoppade jag över ett gruppsammanträde i kulturnämnden. I kväll får vi se om jag orkar gå på konserten i Musikens hus. Det är en cellokonsert, bland annat Bachs Brandenburgerkonsert. Mitt tillstånd i kväll får avgöra – det handlar inte bara om ifall jag orkar utan också om ifall jag kan tänkas störa andra.

Gå ut och äta, som vi brukar göra i samband med konserterna, vill jag hur som helst inte. Jag har ingen aptit, och jag skulle inte få ut något av en god måltid ens på en bättre restaurang.

Nej, blir jag inte påtagligt bättre, stannar jag nog hemma från konserten också.

Hustrun har varit på Apoteket och skaffat Ipren, Otrivin nässpray samt Noskapin i tablettform för natten och flytande Bromhexin för dagen. Förkylningen gör att det, trots nässprayen, ibland känns svårt att andas, vilket gör min nattsömn oregelbunden. Det blir lättare när jag sitter, så i natt satt jag i två omgångar i en fåtölj i biblioteket, och sent på natten satt jag ganska länge i TV-fåtöljen i vardagsrummet och sov där.

Allt det här gjorde mig väl inte tillräckligt utvilad, så för en stund sen sov jag åter ganska länge, den här gången i fåtöljen i mitt arbetsrum.

Men ni behöver inte vara ängsliga. Det smittar inte genom datorn.

Sammanträden, musik, film och en bättre middag

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl Orffs ”Carmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

På Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Sing Out! lever ännu – och är värd ett fortsatt liv

Efter ett oroande långt uppehåll, så långt att jag började tro att jag kanske inte hade betalat in min prenumerationsavgift, har jag nu fått nummer 2, vol 53, hösten 2009/vintern 2010, av tidskriften Sing Out!.

2010 fyller Sing Out!, med Pete Seeger som en av grundarna och som medarbetare genom åren, 60 år, och det är bara att hoppas att tidskriften tar sig igenom också sin senaste kris, som vanligt ekonomisk. Sing Out! har klarat kriser förr, och man kan väl hoppas att tillräckligt många av läsarna åter igen ställer upp.

En välbehövlig åtgärd kan vara att öka prenumerantstocken, även här i Sverige. Tidskriften, som utkommer kvartalsvis i stort format (156 sidor per nummer), kostar för närvarande 128 dollar (enligt det meddelande jag har fått för nästa prenumerationsoeriod = SEK 892,09) för så kallat Basic membership, vilket innebär, att man med varje nummer också får en CD med de sånger (text + noter) som återges i numret i fråga, spår från artisternas egna nya skivor. Du kan hitta mer information på nätet, på www.singout.org.

De här CDna har, tillsammans med text- och notmaterialet plus bakgrundstexterna i Sing Out!, hållit mig ständigt à jour med det som rör sig på folkmusikfältet i USA, delvis också på andra håll i världen. Urvalet är brett: traditionell folkmusik, politiska sånger, blues, instrumentala låtar så väl som nya låtar av och med singers-songwriters.

Det senaste numret och CDn rymmer 14 låtar. Bland kända namn som medverkar finns Buffy Sainte-Marie, Liam, Tom och Pat Clancy, Tish Hinojosa (”Our Little Planet” med tex-mex-musik), Levon Helm, Tom Rush (med en annorlunda version av ”Casey Jones”) och så Richie Havens, vars ”Nobody Left to Crown” visar sig innehålla ett politiskt budskap: ”What if they gave an election / And nobody came to vote”.

Men varje gång upptäcker man också nya artister värda att lyssna på. I det här numret har jag fastnat för TriBeCaStan med ”Raphaella”, ett instrumentalt stycke à la zigenarmusik, Johnsmith med ”Scotch Pine” (med snyggt mandolinspel av Tim O’Brien), och Justin Mariama & Juldeh Camara i ”Madam Mariama”.

Några av de nämnda artisterna, bland dem Richie Havens, ägnas längre intervjuer, och så innehåller Sing Out! en jättestor och mycket kunnigt skriven recensionsavdelning, där man presenterar nya skivor av både amerikanska och andra artister. Åtskilliga skivor i min mycket stora skivsamling har jag först fått tips om via Sing Out!.

Jag har följt Sing Out! genom många år, och amerikansk folkmusik och blues och även politisk musik hör till det jag systematiskt har samlat och lyssnat på.

Längst bak i Sing Out! finns alltid minnesord över avlidna i den musikvärld tidskriften bevakar, och med sorg konstaterar jag, att flera av dem jag har lyssnat på genom åren nu har fått sitt ”Last Chorus”: Bess Lomaz Hawes (1921-2009), en gång tillsammans med bland annat Pete Seeger medlem av The Almanac Singers, Mary Travers (1936-2009), Mary i Peter, Paul and Mary, Sam Hinton (1917-2009), känd för bland annat ”Old Man Atom”, och så Mike Seeger (1933-2009), halvbror till Pete och ankare i New Lost City Ramblers. Frid vare med dem – deras musik lever på skivor i min och många andras ägo.

Och så glöm nu inte att skaffa en Basic membership-prenumeration på Sing Out!. Du kommer inte att ångra dig.

En schlager borde man väl minnas dan efter det att man först hörde den?

Jo, jag såg och hörde den första deltävlingen i årets omgång av Melodifestivalen. Man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Så fort jag hade hört allra första låten, ”Unstoppable” med Ola Svensson, sa jag till hustrun att den här låten nog skulle gå vidare – det var nog det där pianot. Och Ola gick mycket riktigt till finalen.

Jessica Anderssons ”I Did It For Love” trodde jag också skulle kunna gå vidare, och mycket riktigt: den får en andra chans.

Varför ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir gick direkt till finalen är däremot fullständigt obegripligt för mig.

Fast sen måste jag bekänna att jag har ytterligare ett problem: I dag, dan efter, minns jag varken någon av de nämnda låtarna eller någon annan. Som väl mina läsare har lagt märke till, har jag ett ganska hyggligt musikminne, vilket bland annat styrks av att jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset.

Så vitt jag förstår går Melodifestivalen och uppföljaren Eurovision Song Contest ut på att sålla fram nya schlager, och en schlager ska väl definitionsmässigt ha något som slår sig in i musikminnet. Och uppriktigt sagt: låtar som man inte ens kommer i håg dan efter kan väl knappast betraktas som schlager?

Melodikrysset nummer 5 2010

I dag presenterade Anders Eldeman ett nästan helsvenskt melodikryss. Fast ”Svansjön” av Pjotr Tjajkovskij (1877) har jag lika fullt sett på Operan i Stockholm, och eftersom det är fråga om en balett, vet jag också att dansarna ofta rör sig på tå.

Ska vi vara noga, kommer också musiken till ”Låt mig få tända ett ljus” utifrån. Den här julskivan – sändningen kom ju från en tomtekongress – från 1972 lånade nämligen sin melodi från Mozarts vaggsång.

Och ska vi vara ännu mer noga, var det Gilbert Becaud som gjorde originalet till Östen Warnerbrings svensktoppssuccé ”Glöm ej bort det finns rosor”.

Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” fick vi visserligen höra på finska, men svensk är den ju likafullt. Lill-Babs fick en hit med den 1959.

Och trots det lite förvillande introt: svensk (fast i fallet Taube kan man aldrig vara helt säker) är också Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med hans son, Sven-Bertil Taube.

Fast många svenska artister försöker ju, med växlande framgång, bli kända också utanför vårt eget lands gränser. Melodifestivalen, och om det går riktigt bra Eurovision Song Contest, kan ju vara en väg dit.

Till dem som har fått sjunga också på utländska scener hör Tommy Körberg, en relativt mångsidig herre som också har lyckats i de nämnda sammanhangen. 1989 vann han den svenska uttagningen och fick sjunga ”En dag” för europeisk publik. /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne utan kolla, kolla, kolla: Flera läsare påpekar att det ju var Tommy Nilsson som sjöng ”En dag”. Men låttiteln, det som efterfrågades, blev rätt i alla fall./

Inte riktigt lika bra gick det för Linda Bengtzing 2009 – hennes melodifestivalbidrag då var ”Hur svårt kan det va?”.

Själv gillade jag i så fall bättre ”Mama, Won’t You Take Me Home” med Rednex i 2006 års tävling; jag gillade deras frejdiga utspel.

En sorts frejdighet utmärker också ”Två mörka ögon”, som 1991-1993 låg på Svensktoppen i hela 71 veckor med Sven-Ingvars.

Nordman har det ju gått både upp och ner med genom åren. Själv gissar jag att deras ”Korsväg” kanske ändå inte kommer att bli någon av de riktiga höjdarna i deras karriär.

Klart hörvärd är ”Den andra kvinnan” med GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Och det är faktiskt också, trots all sin sentimentalitet (eller kanske just på grund av den), ”Violer till mor”. Den sjöng Bertil Boo i Frukostklubben 1946, och sen var inte ett öga torrt på åratal.

2 x Lennon

Det finns grupper vars musik och ljudbild vida överträffar det deras enskilda medlemmar, även de mest kreativa bland dem, lyckas åstadkomma som soloartister. Jag har hela kollektionen av Beatles-skivor, men jag har aldrig riktigt fallit för till exempel George Harrisons eller Paul McCartneys soloplattor – inte så att jag inte ser förtjänsterna med dem utan för att jag ofta tycker att de inte riktigt kan konkurrera med det de gjorde som Beatles.

Min son Matti, med eget band, har mycket mer än jag lyssnat också på de enskilda beatlarnas egna plattor. Kanske för att övertyga sin envise gamle far gav han mig i julklapp remastrade CD-utgåvor av John Lennons två första soloplattor, ”Plastic Ono Band” (ursprungligen utgiven 1970, den remastrade utgåvan, EMI 7243 5 28740 2 6 med två extra spår, 2000) och ”Imagine” (ursprungligen utgiven 1971, Parlophone/EMI 7243 5 24858 2 6, 2000).

John Lennon (1940-1980) var utan tvekan den mest egensinnige och konstnärligt nyskapande medlemmen i The Beatles. 1969 gifte han sig med Yoko Ono och inledde också ett musikaliskt samarbete med henne. Hon finns mycket riktigt närvarande på de här båda plattorna (liksom Lennon finns på hennes), men på den första av dem, som alltså bär hennes namn, är hon inte särskilt närvarande – dock är hon medkompositör till allra sista låten, bonusspåret ”Do the Oz”.

Men det är inte den utan resten av materialet, skrivet av John Lennon, som gör ”Plastic Ono Band” till en så stark platta. Lennon firar här triumf på triumf både som komposititör/textförfattare och genom att de relativt få musikerna åstadkommer klangliga underverk. Redan den inledande ”Mother” är knockande vacker. Men även ”Hold On John”, ”Isolation” (vacker melodi, piano plus trummor), ”Remember” med sin fantastiska rytm och ”Well, Well, Well” (rytmen igen) måste nämnas.

Allt det här påminner om den Lennon som i så hög grad satte sin prägel på Beatles’ musik.

Dessutom innehåller den här plattan, om man tar med ytterligare ett av de två tilläggen, två av John Lennons utrerat politiska texter. Den första av dem fanns med på originalskivan:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Den andra är ett av tilläggsspåren på den remastrade CD-utgåvan; den skrevs först 1971, alltså året efter det att skivan hade kommit ut i original:

Power To the People

Text och musik: John Lennon, 1971

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Say you want a revolution
We better get on right away
Well you get on your feet
And out on the street

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

A million workers working for nothing
You better give ’em what they really own
We got to put you down
When we come into town

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

I gotta ask you comrades and brothers
How do you treat you own woman back home
She got to be herself
So she can free herself

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on
Now, now, now, now

Oh well, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Yeah, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Och när jag nämner de här båda låtarna, är det ingalunda bara för texternas skull. Båda är också musikaliskt mycket hörvärda.

Som väl redan har framgått med all önskvärd tydlighet, är jag sammantaget mycket förtjust i ”Plastic Ono Band”. Betydligt mer komplicerat är då mitt förhållande till uppföljaren, ”Imagine”.

Den inledande låten, titellåten ”Imagine”, skrevs, vad jag vet, av Lennon redan under hans beatlestid, och kanske är det därför jag gillar den här sångens harmonier så mycket.

Annars spretar den här skivan musikaliskt åt ganska många håll, men trots att Lennon här backas upp av en armé av musiker, rymmer plattan ganska lite som jag tar till mitt hjärta. Budskapet i ”I Don’t Wanna Be a Soldier Mama” är väl OK, och jag hittar också ett par låtar som vinner mitt gillande: ”Crippled Inside”, som låter lite amerikansk Old Time, och så den rock ’n rolliga ”It’s So Hard”.

Kanske ville John Lennon här experimentera med musikalisks uttrycksmedel, men för egen del tycker jag att plattan spretar åt lite för många håll.

Och helt omöjligt är det ju inte att Lennon, just för att skärpa sitt musikaliska geni, behövde gnugga det mot de andra beatlarnas musikaliska egenheter för att det skulle kunna blomma ut för fullt och helheten bli så bra.