Samtal mellan intellektuella

Jag känner inte Thomas Nydahl (född 1952) personligen, men jag har nu ganska länge följt hans blogg. Jag delar inte alla hans åsikter, och jag kan ibland tycka att hans verklighetstolkningar är väldigt pessimistiska. Å andra sidan gillar jag hans glupande aptit på litteratur, finner också hans synpunkter på böcker intressanta. Jag bör väl också tillägga, att jag inte är särskilt förtrogen med Nydahls ganska omfattande författarskap.

Alvar Alsterdal (1926-1991) har jag ytligt träffat någon gång för länge sedan, men jag har aldrig lärt känna honom närmare. Honom läste jag gärna i Arbetet; jag minns honom som god stilist och dessutom rolig och träffsäker iakttagare. Jag har också haft stor glädje av flera av hans böcker, till exempel ”Den nya vänstern” från 1963. Jag har vidare med stor behållning läst de antologier han tillsammans med Ove Sandell gjorde med texter av Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Bengt Lidforss; de borde alla återutges.

Alsterdal var gråsosse. Nydahl har, efter en revolutionär period i KFML/SKP, senare intagit en position som jag inte skulle kalla antipolitisk men väl antipartipolitisk. De här båda fann varann genom kulturtidskriften Studiekamraten, framför allt under den period då Nydahl var dess redaktör. Alsterdal skrev regelbundet krönikor och recensioner för Studiekamraten.

Från att de först, från 1985, hade utbytt tankar i redaktionella ärenden – Alsterdal arbetade utomlands som diplomat – blev deras brev till varandra allt mer personliga. De träffades personligen och förblev vänner ända tills Alsterdal allt för tidigt, vid blott 64 års ålder, år 1991 hastigt dog under tjänstgöring i London.

Thomas Nydahl har nu i boken ”En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal” (Tusculum förlag, 2010) publicerat deras brevväxling så långt den finns bevarad. Den här boken är ett levande vittnesbörd om att intellektuella människor, även när de inte har identiska åsikter eller erfarenheter, gärna dras till varandra åtminstone när det finns vissa gemensamma nämnare.

Brevväxlingen mellan Nydahl och Alsterdal är ett myller av referenser till, tips om och synpunkter på böcker och artiklar, delvis också musik. Nydahl har vinnlagt sig om att förse de nu publicerade breven med förklarande noter, vilket borde göra det möjligt för inte lika belästa att orientera sig. Själv har jag läst ganska många av dem som nämns i notapparaten – Rosa Luxemburg, Elmer Diktonius, Folke Dahlberg, Lars Andersson, Leszek Kołakowski, Erwin Leiser, Benny Andersen, Erik Goland, Ove Allansson, Bengt Berg, Peder Sjögren och andra – också träffat till exempel skulptören Willy Gordon, och så vidare. Men jag kan ju tänka mig att andra trots notapparaten kan finna det svårt att ibland följa med i alla de namn- och associationsrika breven.

En lite speciell gemensam nämnare mellan mig och de här båda brevskrivarna är vårt gemensamma intresse för Svante Foerster (1931-1980), vars namn förekommer ett stort antal gånger i den här brevvolymen. Jag började läsa honom och brevväxla med honom under min gymnasietid i Sundsvall. När jag sen kom till Uppsala som student, träffade jag honom både där och i Stockholm, och under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag, ända fram till hans död, noveller av honom i min tidning.

Svantes brev är, i sin speciella genre, litterära mästerstycken, faktiskt, om herrar Nydahl och Alsterdal förlåter, ännu mer läsvärda än deras egen brevväxling. Alsterdal, som för övrigt under ett skede av livet var gift med Foersters före detta hustru Kerstin, gav 1987 ut en samling brev från Svante Foerster till olika personer, ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt”.

Thomas Nydahl gav samma år ut Svante Foerster-antologin ”Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981”. I den kan man till exempel hitta Foersters fantastiska dikt ”I detta land, kamrat”, som jag tidigare har återgett här på bloggen – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Det finns ett ämne som förenar de här tre – Alvar Alsterdal, Svante Foerster och Thomas Nydahl – nämligen kärleken till Israel, en vurm som kan tänkas göra en del av läsarna förbannade. Missförstå mig inte: jag var själv i yngre dar, när Israel fortfarande hade drag av socialistiskt experimentsamhälle, mycket välvilligt inställd till det här landet. Jag försvarar fortfarande Israels rätt att existera (inom 1967 års gränser), men jag behöver väl inte närmare förklara varför min syn på Israel har förändrats en hel del. Så när till exempel Alsterdal i brev till Nydahl uttalar sig kritiskt om sin dåvarande chef, utrikesminister Sten Andersson, hänger jag inte med riktigt, särskilt som kritiken inte närmare utvecklas.

Ytterligare en intressant förbindelselänk på det här spåret: Karl Berman (1910-2004), judisk affärsman i annonsbranschen, var, framgår det av den här brevvolymen, vän med så väl Alvar Alsterdal som Thomas Nydahl och Svante Foerster.

Och så var han under min chefredaktörstid annonschef för Aktuellt i politiken (s).

Melodikrysset nummer 13 2010

Vi flyttade som vanligt ut till sommarhuset i Öregrund strax före påsk. Här ute vid kusten är det fortfarande rätt vintrigt, så där att det inte kändes helt fel att i dagens melodikryss få höra ”Ser du stjärnan i det blå”, som vi ju normalt förknippar med disneykavalkaden på julafton.

Vi har haft påskbesök av sonen, Matti, och hans Karin, och eftersom sonen är mycket musikkunnig, försökte han hjälpa till lite med Melodikrysset. Nirvana, som han ville bidra med, hade jag dock redan klarat själv, men han kunde också låttitelen, ”Come As You Are”. Men sen sa ju Eldeman den också.

Längst bort från det jag normalt lyssnar på och följaktligen kan låg i dag Britney Spears. Men med hjälp av lite googlande lokaliserade jag både henne och ”Out From Under”.

Lite osäker var jag också på titeln till låten om elefanter, men så vitt jag förstår, heter den låt vi i dag fick höra med Simons dansband ”The Elephant Song”.

Annars hade jag inga större svårigheter med det som spelades i dag. Patrik Isaksson finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”Under mitt tunna skinn”.

”Vår sista dans” hörde vi i dag i en engelskspråkig version, men de flesta av oss minns den väl på svenska med Helen Sjöholm och BAO. Den har väl förresten varit med i krysset tidigare? Hur som helst: den låg på Svensktoppen i 30 veckor 2001-2002.

Långkörare – 12 veckor 2002 – på Svensktoppen blev också ”Varför ska man leva för varandra?” med Östen med resten.

”Där rosor aldrig dör”, som i dag skulle ge singularen ros, finns med Vikingarna och förekommer också i filmen ”Änglagård – andra sommaren”. Jag har visserligen aldrig hört den i såna sammanhang, men vad jag har förstått, förekommer den då och då på begravningar.

För egen del är jag mycket mer förtjust i Alf Hambes ”Kajsas udde”, som vi i dag hörde med en av mina favoriter, Fred Åkerström, för övrigt död och begraven även han.

Ännu längre tillbaka i tiden hittar man Karl Gerhard, som jag faktiskt har hört live en gång, på en Folket i Bild-turné. Ett av hans slagnummer var ”Jag är ett bedårande barn av min tid”, som förresten har förts vidare till nya generationer av Magnus Uggla.

Min generation av radioter minns väl också Carl-Gustaf Lindstedts ständiga parhäst på scen Gösta Bernhard. Honom hörde vi i dag i par med Siv Ericks i ”Dagens bankrån”.

Paul Anka, som jag vida föredrar framför en annan Anka, fick 1957 en dunderhit med sin ”Diana”. Den minns jag var jättepopulär ännu 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå. En rockande lumparkompis gjorde bland annat en cover på en kompaniafton.

På slänten utanför fönstret här i Öregrund lyser fortfarande snön vit. Jag längtar efter våren. I dagens melodikryss fick jag i alla fall höra ett stycke ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna”.

Och påsk är det hur som helst.

Glad påsk, kära melodikryssvänner!

Nu ska här målas ägg på estniskt vis, med lökskal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I havsbandet

Gårdagen gick åt för att packa inför utflyttningen till sommarhuset i Öregrund. Proceduren var till och med mer omfattande än vanligt, eftersom det ska bli stamrenovering i lägenheten: Min garderob, som ligger i ett av de utrymmen som berörs, måste totaltömmas, vilket innebar, att lite mer togs med till sommarvistet – annat måste stuvas in i andra, icke berörda rum.

Dessutom packade jag som vanligt böcker, CD och DVD med filmer, som ska täcka alla möjliga behov under det närmaste dryga halvåret.

Överst i jättelasset i skåpbilen från Öregrunds taxi vi som vanligt hade beställt stuvades ett lager med alla krukväxterna.

Eftersom Öregrund ligger snett norrut sett från Uppsala och dessutom vid kusten, hade Birgitta ringt Roger och bett honom skotta fram grinden och en gång upp till huset, vilket han hade gjort med den äran. Vi har snö även i Uppsala, men det är vintrigare här ute i havsbandet. Birgitta fick ta på sig stövlar med höga skaft, när när hon gick ut i trädgården och hämtade in körsbärskvistar till påsk.

När man kommer ut till sommarhuset med allt bagaget, måste det ju packas upp igen och ställas på sina nya ställen. Själv har jag sorterat in kläder i garderober och skåp, sorterat in de medförda böckerna i bokhyllan, CDna i skivhyllan och så vidare.

I kväll måste jag tyvärr ta bussen in till stan igen. I morgon bitti har jag nämligen sammanträde i kulturnämnden, och jag vill ogärna behöva stiga upp i svinottan. Men sen kommer jag ut hit igen.

Matti och Karin kommer ut hit för att fira början av påskhelgen med oss. Och på annandan kommer Kerstin och Bo med barnen Viggo och Klara, som har lov från skolan respektive dagis veckan efter påsk och följaktligen ska stanna hos morfar och mormor hela veckan. Jo, deras leksaker och förrådet med barnböcker var också med i bilen hit i dag. Ett bestånd filmer för barn finns här sen tidigare.

Det är ju inte mycket till uteväder än här ute i havsbandet, men vi ska nog hitta på roliga saker att göra i alla fall!

Melodikrysset nummer 12 2010

Trots att mycket annat är på gång i dag har jag tagit mig tid att lösa Melodikrysset.

Sonen, Matti, är här för att hjälpa oss utrymma de rum och det förråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen – själva flyr vi i nästa vecka ut till sommarhuset i Öregrund. I eftermiddag ska vi gå över till hans syster Kerstin för att fira lilla Klara, som har fyllt fem i veckan.

Krysset var delvis svårt i dag, ännu svårare på grund av att det började med en fråga som jag inte spontant kunde. Jag tragglade sen med den här frågan under en stor del av krysset, vilket ledde till att jag ibland tappade koncentrationen, när det gällde en del kommande frågor. Vilka var det alltså som sjöng ”Barcelona”? Genom de ledbokstäver jag så småningom fick kom jag till slut fram till att en av de två som sjöng måste komma från popgruppen Queen. Med hjälp av Google nystade jag sen upp den här härvan: Vi hörde Freddie Mercury från Queen tillsammans med Montserrat Caballé.

En annan fråga gjorde Anders Eldeman svårare än den egentligen var genom att spela låten, som skulle ge en geografisk plats, i ett arrangemang som faktiskt gjorde det svårt att först uppfatta, vad det var för melodi som spelades. Men visst var det ”Streets of London”!

Petra Sanna Nielsen hade jag för min del ännu inte hört i ”Devotion”, men visst var det hon som sjöng.

Och stycket före, vad det nu hette, kom otvivelaktigt från Indien.

Men vi återvänder till den svenska populärmusikvärlden.

Den innehåller musik av mycket olika karaktär. Där finns till exempel både Evert Taube, i dag representerad av ett potpurri med Rönnerdahl i huvudrollen, och sångparet Sonja Aldén och Uno Svenningsson i ”Du är en del av mig”. Och för den delen också Povel Ramels parodi på sjömansvisan om Axel Öman.

Flera av de svenska populärmelodierna i dag var för övrigt inte purunga. ”Så gick det till när farfar var ung” kunde handla om mig, även om jag är morfar. Fast till och med innan jag kom upp i lämplig ålder, sjöng man sådant som ”Tänk att man kan bli så kär” – jag var två år gammal när Ulla Billquist sjöng in den – så skillnaderna mellan generationerna ska kanske inte överdrivas.

Som övergång till det utländska materialet kan vi använda Stikkan Anderssons ”Det finns ingenting att hämta”, som sjöngs av Anna-Lena Löfgren. Stikkan skrev den svenska texten, men dess förinnan hade vi hört den med Eydie Gorme, då som ”Blame It On the Bossanova”.

Vidare hörde vi ”Maria, Maria, Maria” ur ”West Side Story” av Leonard Bernstein och Tina Turner i ”The Man Is Crazy”.

Kvar att redovisa är då bara ”Love Is the Seventh Wave” med Sting, det vill säga Gordon Sumner. Honom har jag en del plattor med, om ni undrar.

Schumann, en svårfångad kompositör

”Jubilaren Schumann” var temat för gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester. Schumann, som dog 1856, föddes 1810, vilket senare betyder att det var 200 år sen han föddes.

Schumanns verk hör till de centrala inom romantiken, men jag måste bekänna att jag inte har lyssnat våldsamt mycket på hans verk. Men han finns naturligtvis i vår digra skivsamling – vi har till exempel hans ”Symfoni nummer 4 i d-moll”, opus 120 (1841 års version), som spelades som avslutning vid gårdagskvällens konsert.

Den kan användas för att beskriva ett drag i Schumanns verk, ett drag som ibland gör det svårt att åstadkomma entydiga karaktäristiker av musiken. Den här symfonin arbetar sålunda trots sin d-moll- beteckning också med dur.

I ”Pianokonsert i a-moll”, opus 54, finns också den här svängningen från moll till dur.

Det inledande stycket, ”Ouverture, Scherzo und Finale”, opus 52 från 1841, är ett slags stympad symfoni, medan ”Introduktion och Allegro appasionato i G”, opus 92, helt sonika kallas för ”Konsertstück für Klavier und Orchester”.

När jag lyssnar på de här verken, överväldigas jag, trots att de verkligen innehåller mycket omväxlande musik, ganska ofta av en känsla av sinnets monotoni – men så, plötsligt, finns där ett parti, som berör mig med sin skönhet.

Kvällens tillfällige dirigent, engelsmannen Roy Goodman, hade uppenbart arbetat med orkestern, så att den visade upp sina bästa sidor.

Och pianisten, holländaren Ronald Brautigam, spelade skickligt och samspelade väl med orkestern, vilket var viktigt, eftersom de två pianoverken i programmet var uppbyggda så, inte primärt som solostycken.

* * *

Som vanligt hade Birgitta och jag inlett konsertkvällen i Musikens hus med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Amazing Thai i närbelägna Kvarnen.

En Ruben Nilson-kväll

Ruben Nilson (1893-1971) var plåtslagare men också konstnär och visdiktare. Trots att hans vissamling ”Vanvördiga visor” (1935) blev en stor framgång – sålde i hela 150.000 exemplar – spelade han aldrig själv in några egna skivor. Dock finns ett par av hans mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”, numera på CD: hans sång till eget gitarrackompanjemang fanns, tyvärr i ganska risigt tekniskt skick, nämligen bevarad på en privat lackskiva och har förts över till visboxen ”Visans gyllene tid” (2005), om vilken ni kan läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

Men hans visor har fortsatt att leva i andras tolkningar. Framför allt gjorde Fred Åkerström ett par skivor med mycket hörvärt Ruben Nilson-material, och de här inspelningarna hör fortfarande till de allra bästa.

För den som inte är så förtrogen med Ruben Nilsons visor eller hans stockholmska arbetarvärld kan jag nämna, att Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och ”Gustav Lindströms visa” har en viss släktskap med Ruben Nilsons viskonst. Mycket riktigt fick Adolpson en uppmaning att tonsätta av Nilson själv inte tonsatta texter och tände på idén. Tyvärr var det inget större skivbolag som tände på idén, och ett mindre, som föreföll intresserat, hoppade på sluttampen av.

Till slut hamnade en del av Olle Adolphsons tonsättningar ändå på skiva, inte med honom själv utan med Jan-Olof Andersson, sång, och Christer Carlberg, gitarr, på ”En Ruben Nilson-kväll” (Vax Records CD 1007, inspelad vid en konsert 2007). Resultatet är inte så tokigt, men jag noterar också att det låter mer Adolpson – som jag uppskattar mycket – än Nilson om dem. Bäst av de här Adolpson-tonsatta Ruben Nilson-visorna är enligt min mening ”Plåtslagare Rasks bröllop”.

I den öppnas balen med ”Internationalen”. Ruben Nilsons politiska radikalism är också starkt närvarande i ”Hitlertysk paradmarsch” från 1935, här framförd som rytmisk recitation med lite stöd av Christer Karlbergs gitarr i bakgrunden. Samhällssatir finns också i ”Ficktjuvens visa”, en lovsång till den fria företagsamheten.

”Ficktjuvens visa” är för övrigt en av de mycket få mer kända Ruben Nilson-visorna på den här CDn, samtidigt också dess bästa spår. ”Sjukbesök”, med dess oromantiska och icke-religiösa syn på döden, är inte så tokig den heller.

Det som slår en sentida lyssnare är att Nilsons visor – här till exempel ”Pettersson och plåtslagaren” och ”Busarna i Gamla stan” – i så hög grad rör sig i stockholmska miljöer, som har fått skatta åt förgängelsen i klassförändringarnas Stockholm. De arbetarmiljöer han skildrar, som en gång i tiden var så karaktäristiska för både Stockholm och dess förorter, finns i dag kvar i mycket ringa utsträckning.

Men Ruben Nilson var en bildad person, en arbetarintellektuell, med många strängar på sin lyra, vilket vi här kan få vittnesbörd om bland annat i ”Fjärilen i Hagalund” med dess återklanger av ”Fjäriln vingad syns på Haga” och den likaledes bellmaninfluerade ”David och Goliat”.

Jan-Olof Anderssons diktion är oklanderlig, men jag skulle ändå ha önskat att skivmappen också hade innehållit ett häfte med texterna. Men det hade kanske lilla Vax i Vaxholm inte råd med?

Heder åt dem ändå för att de har gett ut den här skivan – även om den nog kunde ha sålt mera, om den hade innehållit ytterligare några av Ruben Nilsons verkliga paradnummer.

Jazz från Nepal

Birgitta har just återvänt från en veckolång studieresa i UNICEFs regi till Nepal. På våra kartor ser det där landet på Himalajas sydsluttning inte så stort ut, inklämt som det är mellan Tibet och Indien, men i själva verket bor det nära 29 miljoner människor där.

Med sig hem hade Birgitta bland annat nepalesiskt grönt the och kaffe, goda i båda fallen. Men hon har också tagit för vana att under sina många långväga resor till olika delar av världen försöka få tag på lokal musik att berika vår jättelika och fortfarande växande skivsamling med. Så också den här gången – med hjälp av en lokal UNICEF-representant hittade hon en välförsedd skivhandel i Kathmandu och köpte fyra CD som jag fick vid hemkomsten.

Ett par av skivorna jag fick innehåller traditionell folkmusik, men jag fastnade först för den CD som i skivaffären beskrevs som en jazzplatta. Den heter ”Rhythmic Fusion” (Kathmandu Music Center KMC CD 1009, 2008) och innehåller musik av och med Mana Raja Nakarmi och Gopal Rasaili.

Nakarmi spelar tabla och ett antal andra för mig okända instrument, förmodligen andra slag av rytminstrument, Rasaili gitarr. Dessutom hör man Amul Karki Dhali på sopransax och Roman Maharajan på flöjt.

Sopransaxen drar, där den förekommer, musiken mer åt jazzhållet, alltså jazz som vi känner den. Flöjten gör det delvis också, men den kan ibland också förstärka traditionella folkmusikaliska drag i musiken.

Men den mest spännande föreningen mellan jazz och traditionalism upplever man oftast i samspelet mellan Rasaili och Nakarmi – de inledande ”Raga of Heart” och ”Mandala Dance” kan anföras som exempel. Det här kan yttra sig på flera sätt, till exempel så att gitarristen spelar jazz, medan tablans rytm samtidigt för tankarna också till traditionell musik, eller så att melodiken trots ett jazzmusikaliskt framförande bär spår av traditionell folkmusik.

Ibland hittar jag ganska märkliga saker på den här skivan. ”My Compassion” med bland annat flöjt får mig att tänka på äldre svenska dansvisor, ungefär som de här nepaleserna gjorde en nepalesisk pendang till ”Jazz på svenska”.

Annorlunda låter också den avslutande ”Phool Ko Ankha Ma”, och efter lite efterforskningar på nätet har jag lyckats få fram att den ursprungligen gjordes av den tibetanska nunnan Ani Choying Dolma för något humanitärt nationellt insamlingsändamål.

Melodikrysset nummer 11 2010

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, för mig i alla fall.

Bara i ett enda fall behövde jag använda Google för att komma på rätt svar. Vi hörde Josh Groban i ”You Raise Me Up”. På kuppen lärde jag mig också att den här låten, som Groban sjöng in 2003, skrevs året före av norrmannen Rolf Løvland. Åsa Jinder gjorde en svensk version, ”Rör vid min själ”.

Åsa Jinder fanns uttryckligen med i en annan av dagens frågor. Det var hon som skrev ”Av längtan till dig”, även kallad ”Den vackraste”. Den minns vi i CajsaStina Åkerströms insjungning.

Alla mindes säkert också vinnaren i Eurovision Song Contest 2009, ”Fairytale”, som sjöngs av norrmannen/vitryssen Alexander Rybak.

Viss själsfrändskap med Anders Eldeman känner jag för att han så här års spelar ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut” av och med Robert Broberg.

Annars slogs jag av att det var så många repriser i dagens melodikryss.

Visst har vi hört ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin förut – även om frågan var ny. I dag skulle vi skydda oss med regnkappa.

Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi absolut också hört förut i Melodikrysset. I dag skulle den föra oss till Neapel, som också förekommer i texten.

”Annie’s Song” av och med John Denver har jag utan tvekan tidigare hört i Melodikrysset.

Detsamma gäller Beatles’ ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison.

Och någon filmfråga om Robin Hood har väl också förekommit – fast jag minns inte om vi då hörde Bryan Adams i ”Everything I Do, I Do It For You”.

Hur det är med Pugh Rogefeldts Grymlings-hit ”Mitt bästa för dig”, den som innehåller frasen ”Kärleken är en annorlunda lek”, minns jag inte heller.

Från Gotland kan vi ta ett skutt över till en annan ö, Kreta, där berget Ida ligger. Dit skulle vi ledas med hjälp av ”Paris’ entrésång” ur ”Sköna Helena”, som Jacques Offenbach skrev 1874. Det gjorde han säkert för att vi skulle kunna fylla i ordet kretensare i dagens kryss.

Snart blir det födelsedagskalas hos vår dotterdotter Klara, som fyller fem. Då får hon säkert höra ”Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år”. För er som är lite äldre och eventuellt inte redan vet det kan jag berätta, att den sjungs till melodin till ”Fredmans sång nummer 12, Venus Minerva”, skriven av den store Carl Michael Bellman.

Dagens kryss avslutades med ett fint nummer skrivet av en annan av de stora i svensk sångtradition, Povel Ramel, ”The Gräsänkling Blues”, som börjar ”Det är måndag morgon…”. Till denna måndag skulle vi lägga ytterligare två dar, vilket ger onsdag som dagens sista svar.

I texten till den här låten hör huvudpersonen, gräsänklingen, alldeles för tidigt en nyckel i tamburdörr’n. Själv längtar jag efter det där ljudet. Birgitta har varit på studieresa i Nepal en vecka nu och skulle redan ha varit hemma, men planet är försenat. Det ska bli skönt när vi är två här hemma igen. Jag har köpt tulpaner.

Åter till det amerikanska 60-talet med Jenny Doveson

Peter Eriksson på Örat tipsade mig också om Jenny Dovesons CD ”All These Wasteful Hours” (Veranda VERCD002, 2009). Jag har inte sett ett ord om den i de stockholmstidningar jag följer, vilket är så typiskt: Doveson går nämligen inte att inordna i några nu gångbara trender.

Jag vet nästan ingenting om den här 21-åriga tjejen – har läst mig till att hon kommer från Nyköping – och vid ett blindtest skulle jag ha gissat på att hon hörde hemma i amerikanskt 1960-tal och satt och spelade gitarr någonstans i Greenwich Village. Men hon är alltså, fast hon skriver och sjunger på engelska, en mycket ung svenska. Hur det kommer sig att hon har krupit in i en helt annan tid och musiktradition vet jag inte, men jag är ganska övertygad om att om hon fick tillfälle att kolla min väldiga skivkollektion från den tiden och miljön, skulle det vara svårt att få henne att lämna den.

Redan i första låten, ”I’ve Been Picking Some Flowers”, har hennes röst en lätt heshet, som en smula påminner om Janis Joplins utan att för den skull annars vara lik Joplins, och där finns också en munspelsslinga till gitarren à la Bob Dylan. Det där dylanska munspelet återkommer sen i ”I Will Think of It All”, som också innehåller ett tidstypiskt rimpar som ”freedom” / ”boredom”.

”In All These Wasteful Hours” är en ballad à la Woody Guthrie där guthriesoundet förstärks med lite banjo, och i ”Hills of Mexico” sjunger hon ”all of you ramblers”.

Och finns det inte lite Joan Baez också i ”All Lovers Lost”?

Sista låten, ”It’s Getting Cold Mama”, för övrigt den bästa, är dylansk igen i titeln och anslaget så väl som när det gäller munspelet.

Men epigoneri är det inte, åtminstone inte i någon dålig mening. Jenny Doveson har gjort alla låtarna själv, och de är faktiskt inga stölder från de amerikanska 60-talsartister jag har nämnt.

Doveson har en uppenbar talang, men hennes musikaliska hemhörighet finns alltså inte här och nu – det hon gör ligger mycket långt från det som finns på de kommersiella topplistorna.

Jag hoppas hon lyckas stå emot de stora medias ignorans och därmed indirekta tryck och lyckas gå vidare på sitt eget speciella spår.

Brittisk folkmusik med Jackie Oates

På 1970-talet var engelsk, skotsk och irländsk folkmusik vanlig i skivaffärerna. Numera får man leta, ofta utan att hitta någon. Men har man vänner i musikbranschen – som Peter Eriksson på Örat i Uppsala – kan man få tips om att det nu har dykt upp något intressant.

Peter tipsade mig om att en solo-CD med Jackie Oates, ”Hyperboreans” (Unearthed / One Little Indian TPLP1034CD, 2009) nog kunde intressera mig, och eftersom han så smått har följt mig allt sen jag recenserade Rävjunk, ett band han ingick i, i Aktuellt i politiken (s), hade han förstås rätt.

Jackie Oates (född 1983) har en fin sångröst, och hennes tolkningar av sånger både ur en äldre brittisk folkmusiktradition och moderna sånger i samma anda blir mycket hörvärda i arrangemang med många stränginstrument, både stråkar och instrument som gitarr, banjo och mandolin. Bandoeonspelet på till exempel ”The Sheffield Grinder / Mavis” förhöjer ytterligare känslan av att befinna sig i just den här musiksfären.

Flera låtar utöver den redan nämnda vore värda att lyftas fram, men jag nöjer mig med att framhålla titellåten ”Hyperboreans”, ”Locks and Bolts” och inte minst den inledande ”The Miller and His Three Sons”.