Melodikrysset nummer 32 2010

Mitt lilla melodikrysskåseri dröjde ovanligt länge den här gången. Inte för att det var ett särskilt svårt kryss utan för att jag har varit upptagen av annat: I går var vi på ett mycket trevligt släktkalas hemma hos Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica. Därifrån fick vi skjuts till Öregrund av Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – de skulle på kräftkalas hos goda vänner som bor ett stenkast från oss i Öregrund. Och i dag har de här fyra plus ytterligare ett par varit hos oss och druckit kaffe och smakat på Birgittas alldeles nybakade bullar och kokoskakor.

Allt det här var mycket trevligt, men jag har alltså fått skjuta upp mitt melodikryssande ända till nu.

Jag kan som sagt var inte säga att jag tyckte att veckans kryss var särskilt svårt.

Det innehöll bland annat en visa som har en särskild betydelse i vår familj. Ja, inte så att Alf Prøysen skrev sin ”Lilla vackra Anna” (med melodin hämtad från ett skillingtryck) till vår Anna, men när hon var liten spelade vi ofta den här visan i Prøysens insjungning för henne.

Den finns också i svensk tappning, med text av Prøysens samarbetspartner under många år, Ulf Peder Olrog. I dag fick vi faktiskt också höra en av Olrogs egna klassiker, ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Båda de här visorna är fina men de har också ytterligare en sak gemensamt: de har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Det gäller också Evert Taubes fina text (med en dikt av Robert Burns som förlaga) ”Min älskling du är som en ros”. I Burns tappning hette den ”A Red Red Rose”.

I fallet Tommy Nilsson var inte sången, ”Amelia”, någon upprepning, men nog är Tommy Nilsson själv lite av en följetong i Melodikrysset?

Peter Lundblad har förstås också varit med tidigare i krysset, men han spelas inte lika ofta. I dag fick vi lyssna på titelspåret till nya CDn ”Den fria viljan”.

Melodifestivallåtar stoppar Anders Eldeman in då och då i krysset. Dagens exempel var hämtat från 2009 års upplaga: ”Show Me Heaven” med Lili (numera med ett l) och Susie.

För egen del är jag tacksam över att Eldeman också stoppar in äldre låtar i Melodikrysset.

Ett exempel i dagens program var ”En gång skall vi åter mötas”, som vi äldre minns med Thory Bernhards. I tyskt original hette den här låten ”Einmal sehen wir uns wieder”.

Och ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” minns jag, som ändå inte är någon dansbandsentusiast, med Schytts.

Fast många har väl, med eller utan dansbana, stått där ensamma och mints texten till den gamla Elvis-låten ”Are You Lonesome Tonight?”.

Dans förknippar vi ju bland annat med utedansbanor, så då passar det väl bra att stoppa in svaret på ytterligare en visa med sommarassociationer här: ”När björkarna susa”. Fast här skulle vi skriva in verbet i dåtid, susade.

Dock finns det utedansbanor som inte riktigt går ihop med det Mick Jagger och Rolling Stones fick bidra med i dag: ”Rain Fall Down”.

Blir det mycket av det där våta, väljer många att i stället åka till varmare och soligare breddgrader, så som Lasse Åberg gjorde i ”Sällskapsresan”.

Ja, då är det väl bara ett svar kvar att redovisa: Vi fick höra ”Itsy Bitsy Teeny Weeny” med Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson. Men i den låtens fall finns det faktiskt en mycket roligare inspelning, den med M A Numminen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysslösningen i mitt fall fördröjd av familjefest

Ibland, ytterst sällan i mitt fall, händer det att jag inte kan lösa Melodikrysset när det direktsänds.

Så är det i dag. Vi har familjefest på Birgittas sida.

Jag återkommer när jag har hunnit lyssna på programmet på webben, förmodligen på söndag.

Återkom gärna då.

Badortsdagar i Öregrund 13-15 augusti

Ett av sommarens trevligaste evenemang i Öregrund är de så kallade badortsdagarna, i år kommande veckoslut, 13-15 augusti.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.

Mest soul med Hanne Boel

Jag har ganska många danska sångerskor i min skivsamling – Anne Linnet, Sanne Salomonsen, Trille, Hanne Boel, gruppen Røde Mor (bland annat med tvillingsystrarna Sanne och Rebecca Brüel) och andra – och hann också skriva om många av deras skivor i min recensionsavdelning Spegeln i Aktuellt i politiken (s).

Några av dem har jag fortsatt att följa också därefter. En av dem är Hanne Boel, som har rört sig mellan genrer som jazz, rock, pop och soul.

Soulmusiken står, som man kan förstå av titeln, i centrum för CDn ”A New Kinda Soul” (Copehagen Records / Roxy Recordings 15/1017092, 2008). Dock är soulspåret i hennes fall inget nytt, och skivan innehåller också material som hon tidigare har spelat. I mina öron låter den här CDn lika fullt fräscht. Den blir heller inte sämre av att där finns spår som andas rock och blues eller är lån från kända låtskapare som Donovan (”Season of the Witch”) och Paul McCartney (”Coming Up”).

CDn öppnar snyggt och kraftfullt med ”Story” av Peter-John Vettese och Hanne Boel, och redan här får man stifta bekantskap med dem som främst bär upp musiken på CDn: H H Præstbro, keyboards, Jakob Høyer, trummor, og Boi Holm, här guitarr men han spelar också bas. I nästa låt, ”Talk It Out”, sjunger Hanne Boel duett med Eagle-Eye Cherry.

Annat värt särskilt omnämnande: ”Don’t Know Much About Love” och ”If You Want My Body” med sitt bluesiga tilltal.

Men lyssna gärna själva – här finns mycket att ta till sig.

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.

I morse var jag med i Godmorgon, världen!

Journalisten Bengt Lindroth har under sommaren i ”Godmorgon, världen!” kört en serie om de politiska partierna och deras musik.

I morse var det Socialdemokraternas tur. Och som expert/intervjuobjekt medverkade jag.

Jag känner Bengt sen vår gemensamma studenttid i Uppsala, och han visste alltså utan att särskilt behöva forska om saken, att vår lägenhet i Uppsala rymmer Sveriges största samling av politisk musik, med tonvikt på socialdemokratisk och annan vänstermusik.

Bengts presentation av socialdemokratins musik inleddes med två självklara nummer. Först ”Internationalen” i en kongressupptagning, där man kunde höra Gunnar Strängs kraftfulla stämma. Sen, på mitt förslag, ”Arbetets söner” med text av Henrik Menander men med musiken – så typiskt för den tidiga arbetarrörelsen – lånad från en redan känd sång, i det här fallet Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms dikt ”Vindarnas kör”.

Bengt berättade också om hur det i arbetarrörelsens tidiga bildningssträvanden fanns en ådra att vilja förädla arbetarklassens musikaliska smak och anförde som musikaliskt exempel Richard Sandlers tonsättning av en dikt av Heinrich Heine.

Men de puristiska och förädlande strävandena slog aldrig riktigt rot bland arbetarna – det fanns ju för övrigt en annan och mer vital ådra inom arbetarrörelsen att i stället låna musik från populärmusiksfären. Och även om det också i arbetarrörelsen, bland annat i Musikerförbundet, fanns strömningar som gick mot den ”fördärvliga” jazzen, vann jazzen kampen om själarna inte minst inom arbetarrörelsen. Som ett slags illustration spelade Bengt Lindroth Arne Domnérus’ – själv sosse; jag har skrivit om detta – framträdande på ett SSU-läger med en jazzig version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind” (som jag förresten tog med i min sångbok från 1970, ”Upp till Kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”).

Ett av uppslagen till det här programinslaget fick Bengt Lindroth från mig: Jag spelade Thore Skogmans ”Härliga värld” – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – för honom, och han bandade av den. Thore var sosse – det berättade jag också för Bengt.

Så det var faktiskt dubbelt kul att han i programmet hade tagit med en kongressbandning av Thomas Östros sjungandes Thores ”Bergsprängartango i Gällivare”.

De musikaliska inslagen på partievenemangen (s) tar sig självfallet ständigt nya uttryck. På 1960- och 1970-talen ställde nästan alla kända artister upp för Socialdemokraterna, men även om detta inte är lika vanligt i dag, kunde Bengt Lindroth från almedalsveckorna nämna politiskt motiverad mötesmedverkan (s) av Marit Bergman – ”soldat i vår armé” enligt Mona Sahlin – och Moneybrother.

Avslutningsvis gjorde han ett nummer av Mona Sahlins kända vurm för Bruce Springsteen – på den punkten är jag för övrigt av samma ståndpunkt som Mona.

Fast jag tyckte att Bengt lite i onödan suddade till bilden av Springsteen. Visst är det sant att många, med sins emellan ganska olika politisk uppfattning, gillar Springsteen här i Sverige, men med amerikanska mått – och det är ju de som gäller – hör han hemma på Demokraternas vänsterkant. Välkänt är det att han, tillsammans med den kände vänsterikonen Pete Seeger, hyllade Barack Obama i samband med dennes installation i presidentämbetet och att de då tillsammans sjöng Woody Guthries ”This Land Is Your Land”.

I Lindroths programinslag fick vi höra en annan sång, ”Pay Me My Money Down”, som är ett lika gott vittnesbörd om Springsteens politiska hemvist inom det som med amerikanska mått mätt är vänstern. Den finns på Springsteens Seeger-CD ”We Shall Overcome” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

“Pay Me My Money Down” är ändå ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (redaktör, förord av Carl Sandburg): “The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish’ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

* * *

”Godmorgon, världen!” går i repris i kväll, söndag, klockan 23.35 i P 1. Det inslag jag skriver om ligger ganska tidigt i programmet.

Melodikrysset nummer 31 2010

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste jag har löst.

Dock visste jag inte med det samma vem det var som sjöng ”When My Little Girl Is Smiling”, men den bokstav jag hade tydde på att han hette Per i förnamn. Jo, efter lite googlande stod det klart att det var så: namnet på den sjungande skådespelaren är Per Eggers.

En annan sångare med kort förnamn, här med ”Jag sjunger för dig”, var det lättare att identifiera. Anders Eldeman spelar då och då låtar med Uno Svenningsson.

Och det var ju verkligen inte länge sen han spelade Lasse Stefanz. Den här gången fick vi höra ”Ring, bara ring”.

Lasse Stefanz finns inte i mina skivhyllor. Det gör inte Jennifer Lopez heller, men om jag erbjöds skivor av de här båda, skulle jag utan tvekan välja henne.

Mikael Samuelsson finns redan i mina skivhyllor. I dag hörde vi honom i rollen som Cyrano i musikalen med samma namn. Cyrano de Bergerac, som musikalen handlar om, utmärktes av sin särpräglade näsa.

Jag var bjuden till kronprinsessans bröllop, men eftersom jag inte ville bidra till den monarkistiska yran, avstod jag från att gå. Jag såg heller inte på det som då sändes i TV, men eftersom det knappast gick att öppna en tidning utan att ramla på artiklar om bröllopet och allt det som var runt omkring, har jag snappat att Björn Skifs och Agnes (Carlsson) tillsammans sjöng ”When You Tell the World You’re Mine”.

Nej, för min del trivs jag mycket bättre här i min trädgård i Öregrund, där fjärilar och humlor soliga dagar fullkomligt täcker stånden med fackelblomster i min äldsta blomrabatt. Jag skulle nog trivas bra i Apladalen i Värnamo (i ”Apladalsvisan”) också, om jag bodde lite längre söderöver.

Efter varje tur ut i trädgården kan jag med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO utbrista ”Nu mår jag mycket bättre”.

Det gäller även om kroppen blir allt äldre och skraltigare. Men det gäller att hålla den i gång. Som Evert Taube uttryckte saken: ”Så länge skutan kan gå”…

Som jag antydde i början, tyckte jag dagens kryss var ganska lätt. Jag brukar ju ibland ha svårt att i efterhand minnas melodifestival- och Eurovision Song Contest-melodier, men det Anders Eldeman spelade i dag var ovanligt lätt att komma i håg: dels 2000 års vinnare ”Fly On the Wings of Love” med danska bröderna Olsen, dels 2009 års vinnare ”Fairytale” med den vitryske norrmannen Aleksander Rybak.

Ensam som jag för tillfället är i huset i Öregrund känner jag en viss själsfrändskap med fiskargubben, han som sitter och lagar nät i Kai Gullmars ”Ungmön på Kärringön”, 1940 stor hit med Harry Brandelius. Fast min tillbedda, för tillfället inne i Uppsala, är ju knappast någon ungmö, dock en mycket vacker dam att titta på.

Med Ernst Rolf sjunger jag därför ”Ju mer vi är tillsammans”.

Blueskväll med Rolf Wikström

Jag gillar Rolf Wikström – har följt honom från början, har alla hans plattor och har också recenserat många av dem när de kom ut.

När jag såg att han skulle spela i Öregrund, gick jag följaktligen till Strandhotellet och köpte biljetter åt mig och hustrun.

Under promenaden till Strandhotellet regnade det ymnigt, och jag fick användning för både regnrock och paraply. Man kunde befara det värsta, men på hotellets innergård höll man på att montera upp ett tält. I går, då konserten skulle äga rum, hade dock vädret svängt – det var mild och i början av kvällen solig sommarkväll.

Konserten beräknades börja runt 21.00, men vi gick dit mer än en och en halv timme tidigare för att kunna äta middag i hotellets bar. Där satt fullt med gäster, men det visade sig att maten hade tagit slut – det var buffé, och personalen skyllde på alltför glupska gäster. Vi blev faktiskt ganska härskna, och hungriga som vi var – det här var en bra stund efter vår ordinarie middagstid – ilade vi i väg till en av hamnkrogarna för att tillfredsställa vårt behov av kalorier.

I god tid före 21.00 var vi tillbaka på Strandhotellet och lyckades få de två sista bekväma soffplatserna. Det dröjde till 21.30 innan Roffe och hans medmusiker tog plats på scenen, så jag hann också ta en tur till baren och köpa två whisky, Famous Grouse, dock utan sodavatten – det fanns inte på det här stället; jag blev därför heller inte förvånad över att en av tjejerna i baren ett slag var inne på att jag kanske ville ha fruktsoda till whiskyn.

Mina erfarenheter av Strandhotellet är sålunda inte helt positiva, men jag är ändå mycket tacksam över att hotellet hade bokat Rolf Wikström och hans band för en spelning. När det gäller blues har de få konkurrenter i det här landet, och med eller utan konkurrenter spelar de förbannat bra.

Roffe konstrar heller inte till det: han och bandet spelar många låtar som jag och andra i publiken känner igen från hans skivor: ”Leva som en luffare”, ”Du säger du ska lämna mig”, ”Allt för många gånger”, ”Ta saken i egna händer” och ”Hej och hå, lilla mamma”. Också Torgny Björks tonsättning av Nils Ferlins ”Mitt hjärta är ditt” (”Kärleken kommer, kärleken går”) som finns på Wikströms ferlinplatta.

Det svänger ordentligt kring Roffe och hans band, och snart kan det första paret inte hålla sig utan börjar dansa framför scenen. Snart dansar många. Än så länge präglas Öregrund av sommarstadens sjudande liv.

Men om bara ett par veckor har bluesens höstliga vemod intagit vår lilla stad.

Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.