I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.