100 år för ett bättre samhälle

Lördagen var en dag full av socialdemokratiska valaktiviteter runt om i hela Uppsala län. På kvällen kom det in folk från hela länet till Uppsala för att tillsammans fira det socialdemokratiska partidistriktets 100-årsdag. Stockholm och Uppsala hade ett gemensamt partidistrikt, bildat 1907, men den 28 augusti 1910 – alltså för exakt 100 år sedan – bildades det ett separat partidistrikt för Uppsala län.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.

Melodikrysset nummer 34 2010

Dagens kryss direktsändes från Ludvika, och som så ofta när det gäller direktsända kryss var det ganska lätt.

En av frågorna hade också viss anknytning till Ludvika. Vi hörde ludvikasonen Charlie Norman och så hans son Lenny i en text som skojar lite med våra grannar finnarna men som har hämtat sin melodi, ”Säkkijärven polkka”, från Finland, där den gjorde stor succé redan 1939 – låten skrevs av Viljo Vesterinen och Reino Helismaa. För min del kom jag först i kontakt med den här låten 1944, när min familj under åtta månader var flyktingar i Finland. På hösten samma år fortsatte vi till Sverige, eftersom Finland inte längre var säkert för estniska flyktingar.

En annan dalkarl, dock från Vansbro, i dagens kryss var Björn Skifs, vars ”Michelangelo (men så svara då)” kom på femte plats i Melodifestivalen 1975. Låten låg elva veckor på Svensktoppen.

Ännu längre, i 15 veckor, låg Lena Ph på Svensktoppen 1994 med sin och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”.

Schlagerkungen själv, Bert Karlsson, har faktiskt även peronligen vågat sig på att sjunga in på skiva – ja, varför skulle han dra sig för just det? Det var nämligen honom vi hörde i ”Hoppa hulle”.

Mer buskis: Arne Qvick fick 1969 en hit med ”Rosen”. Själv hade jag då hört den redan tidigare. På fester bland studenter, bland annat i mitt Uppsala, spelades den som ett slags underhållning: folk skrattade så de grät när den spelades.

Lite buskisartad men mer bullrande är också ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som väl sjöngs av Östen Warnerbring. Huvudbonaden, tyrolerhatten, skulle här få oss att tänka på lederhosen.

I en helt annan genre och i mycket modernare tid – skivan, ”Två steg från Paradise”, är helt ny – finns Håkan Hellström med ”För en lång, lång tid”.

Därmed är vi på Västkusten. Där utspelas också ”Ålefeskarns vals”, hit 1975 med Kjell Krage men här i en version med Skövde dragspelsklubb. Hade vi hört texten hade det nämligen varit lite för lätt att komma på att det djur (Eldemans terminologi) man sjunger om är ål.

Till Västkusten förde oss också dagens kortaste fråga, med enbokstavssvar. Vi hörde ”Öckerövalsen”, skriven och framförd av Andrew Walter och Walter Eriksson. Hade vi hört den med sång av Harry Brandelius, hade det förstås blivit alldeles för lätt att komma på, att svaret skulle bli ö.

Jag märker att jag, faktiskt helt oavsiktligt, har sparat de engelskspråkiga bidragen till sist.

Verkligen inte för att jag har något emot dem. Beatles’ ”Yesterday” – här testade Eldeman våra engelskkunskaper genom att låta oss översätta titeln till ”Igår” – av Paul McCartney är en fin låt – den finns förstås i mina skivhyllor.

”Something Stupid” med Nicole Kidman och Robbie Williams från 2001 har jag inte på skiva men lyssnar gärna på när den spelas.

Charlie Chaplins ”Moderna tider”, en politiskt radikal och intressant film, finns däremot på DVD hemma hos oss. I den ingår hans egenkomponerade ”Smile”, som spelades i dag – Chaplin skrev hörvärd musik också.

Nu ska jag strax packa och ta bussen in till Uppsala, bland annat för att höra en annan politiskt engagerad artist. I kväll avslutas Socialdemokraternas valupptaktsdag med ett program på Uppsala stadsterater, där Thomas Östros, Ingvar Carlsson och Jytte Guteland talar och Mikael Wiehe sjunger.

Tidigt 1950-tal och svensk jazz är på väg in i sin storhetstid

Kring 1950 hände något intressant och mycket fruktbart med svensk jazz. Tidigare hade den svenska jazzen, vilket är mycket tydligt i Caprice Records’ förnämliga dokumentära CD-serie ”Svensk jazz”, gradvis utvecklats tills att swingmusiken blev helt dominerande och erövrade en stor publik, bland annat danspublik. Volym 6 i den här serien, ”Swedish Jazz 1947-1951: Cream of the Crop” (Caprice Records CAP 22041, 1999), visar att jazzmusiken i Sverige visserligen fortfarande domineras av den dansanta swingmusiken men att svensk jazz samtidigt blir stilmässigt mer mångförgrenad och experimenterande och att den framför allt tar häpnadsväckande kliv framåt så att den kvalitativt hör till de allra främsta i världen, vilket också erkänns i jazzens hemland USA.

Av det tjocka mapphäftet till den här boxen om tre CD framgår att kontakterna med USA vid den här tiden redan är avsevärda.

Dels åkte några svenska jazzmusiker som den alltför tidigt bortgångne klarinettisten Åke Hasselgård (i USA känd som Stan Hasselgard) och trumpetaren Rolf Ericson över och gjorde succé. Långt fler blev kända och uppskattade genom skivor och genom Leonard Feathers radioprogram, och många av dem hade kunnat göra karriär i USA, om inte det amerikanska Musikerförbundet hade satt käppar i hjulet för detta.

Ryktet om den fantastiska svenska jazzen spreds också genom de många och mycket kvalificerade amerikanska jazzmusiker som under den här spelade och turnerade i Sverige, sådana som Charlie Parker; några av dem, bland dem Parker, hade dessutom hört den svenska jazzeliten spela i Paris.

Det hände förstås också att gästande amerikanska jzzmusiker jammade med svenska musiker, också ibland spelade in skivor tillsammans med dem. Roy Eldridge spelade bland annat tillsammans med svenska musiker in ”The Heat’s On”, och James Moody gjorde samma sak med ”Out of Nowhere”. Ett lysande exempel är Stan Getz’ version tillsammans med Bengt Hallbergs trio av ”Fjäriln vinga syns på Haga”. Det blev under den här perioden rent av en sport att låta utländska artister spela in svenskt material på skiva, gärna på svenska. Ett exempel som finns med här är Delta Rythm Boys med ”Domaredansen”. Den här amerikanska sånggruppen hörde jag själv i min ungdom live vid en av de midsommarfester som årligen drog en jättepublik till Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär söder om Sundsvall.

Den här jazzhistorien på skiva väjer således inte för det lite udda som alltid fanns vid sidan om jazzens mainstream. Ett annat exempel är Brita Borg & Flickery Flies – också dem har jag hört live vid en av de nämnda midsommarfesterna – när de tillsammans med Seymors orkester gör en jazzig version av ”Vilhelmina”, närmast att betrakta som en schlager.

Också dragspelsjazzen levde kvar och hade en stor publik, inte minst i radio. Jularbo Jr – Eberhart Jularbo – spelade dragspel, men hans trio, här i ”Down the Hatch”, innehöll både elgitarr och vibrafon. Lill-Arne Söderbergs ”Be-Bop Accordeon” är ett annat exempel, ”Smiles” med Johan Adolfssons sextett ytterligare ett. ”Tiger Rag” med Erik Franks sextett måste absolut också nämnas.

Och i skolorna vann dixieland/New Orleans-jazz terräng bland skolungdomarna. Vi får höra Hep Cats (bland annat med Jack Lidström och Stubben Kallin) i ”Weary Blues”, Grav-Olles Storyville Band med Brita Lindahl i ”Call of the Freaks”, Buntas Jazz Band i ”Jackass Blues”, ”Dixie March” med Olle Jacobssons Dixielandband och även ”Of All the Wrong You’ve Done To Me” med Black Bottom Stompers.

Boogie Woogie lyssnade vi också gärna på i radio, vi som gick i skolorna på den här tiden. Charlie Norman var omåttligt populär. Jag har med stort nöje i den här boxen hittat ”Boogie Woogie On St Louis Blues” och Olson Brothers (det vill säga nämnde Norman plus Reinhold Svensson på dubbelpiano) i ”Tiger Boogie”.

Man kan också hitta udda nummer här som Gershwins ”The Man I Love” spelad av Arne Domnérus och stråkorkester – och det låter faktiskt bra.

Innehållet i boxen är stockholmscentrerat, men man ska då hålla i minnet att till exempel pianovirtuosen Bengt Hallberg kom från Göteborg och att Göteborg, med bland andra Malte Johnssons orkester på Liseberg, Sonya Hedenbratt och Kenneth Fagerlunds trio, hade sitt eget jazzliv. Med de båda senare finns här en utmärkt version av Cole Porters ”What Is This Thing Called Love”. Från Malmö kom Harry Arnold, senare känd som ledare för Radiobandet – här kan man få höra honom i originalmiljö i bland annat ”Tallahassee”. I Linköping verkade Gunnar Hoffstens orkester som vi får höra i ”Cupol Boogie” – han är förresten farsa till Louise.

Sångerskor är det inte så gott om på de här tre skivorna. Brita Borg och Brita Lindahl, som dock försvann till andra värv i USA, är redan nämnda. Bibi Johns, ursprungigen Bibbi Johnsson, kan vi höra på i en tempovarierad ”How High the Moon” tillsammans med Thore Swaneruds sextett – men sen försvann hon för schlagerkarriär i Tyskland. Alica Babs, tidens stora namn, kan vi höra med Estrads elitorkester i ”Undecided”.

Resten är jazzig swingmusik, ibland med dragning åt bop och cool jazz. Mycket av det här är anpassat för dansbruk – skivbolagen satsade på det dansanta – men det är klart att man ibland, som i Lasse Gullins ”Barit” med Arne Domnérus’ orkester hör en annan, mer konstnärlig strävan.

Men i stället för att kategorisera för hårt väljer jag i stället att helt enkelt lite osorterat nämna de band och de låtar jag själv har fastnat för.

Den redan nämnde Domnérus är njutbar också i ”Body and Soul”, här med sextett. I ”Out of Nowhere” hörs bland annat Rolf Ericson i i det här fallet Arne Domnérus kvintett.

Den nämnde Lars Gullin spelade också med Thore Ehrlings orkester, till exempel i ”Godchild”. Men Tore Ehrlings orkester är hörvärd även utan Gullin – med Rolf Blomquist får vi höra fina ”I Surrender Dear”.

Putte Wickmans sextett – Putte släpps för ävrigt loss i full frihet i en mycket lång intervju i skivmappen – gör till exempel fint ifrån sig i Irving Berlins ”Blue Skies”, i ”Cherokee” och i den andra versionen (av två) av ”All the Tings You Are”.

Simon Brehms sextett gör en fin version av Dizzy Gillespies ”Emanon”.

Anders Burmans kvintett hör jag gärna i George Gershwins ”I Got Rythm”.

Thore Jederbys sextett tolkar utmärkt Jerome Kerns ”All the Things You Are”.

Av numren med Gösta Theselius’ orkester väljer jag ”Reactions”.

En annan av tidens orkestrar, Gösta Törners, svänger det rejält om både i ”Sweet Sue” och ”Jazz Me Blues”.

Ytterligare en av tidens framgångsrika och hörvärda orkestrar var Seymor Österwalls. Lyssna gärna på ”Lonely Moments”.

Ett av tidens fenomen var att tidningarna och jazztidskrifterna årligen lät läsarna rösta fram sina favoritorkestrar.

Expressens elitorkester 1949, i vilken ingick större delen av tidens svenska jazzelit, spelade till exempel in Jerome Kerns ”All the Things You Are” på skiva, och här kan vi alltså åter få lyssna på den här inspelningen.

Den svenska jazzeliten förenades också i den så kallade Parisorkestern 1949, och med den får vi i den här samligen höra ett par fina nummer, dels ”Idaho”, dels ”Sugar” (med Alice Babs som vokalist).

Vi som under den här tiden och lite senare lyssnade på jazz gjorde det gärna via radio. Från USA rapporterade Claes Dahlgren. I Stockholm gjorde Olle Helander jazzprogram. I den här boxen finns bandade jamsessionprogram med honom från Karlaplansstudion, i vilket vi bland annat får höra ”Body and Soul” och ”Perdido”.

Det här handlade alltså om kunnig radiojournalistik. Många av oss äldre minns också Ingemar Glanzelius som omdömdesgill jazzskribent i Dagens Nyheter. Man bör då påminna om att han själv hade ett förflutet som jazzmusiker. I den här boxen kan vi höra honom som altsaxofonist i Kenneth Fagerlunds kvintett, i ”Attribution”.

Och när jag väl är inne på positionsbyten, vill jag avsluta den här artikeln – liksom den tredje och sista CDn i boxen avslutas – med Ulf Linde. För egen del har jag träffat honom personligen, i ett helt annat sammanhang: Min hustru och jag var vid ett tillfälle inbjudna till en eftersits med Svenska akademien, efter en tillställning med densamma, och hamnade då vid samma bord som Ulf Linde, akademiledamot och en mycket underhållande och mångsidigt begåvad man, kan jag försäkra. För mig och många andra är han också känd som bland annat konstskribent och som chef för Moderna museet 1973-1976. Men som många riktigt begåvade människor äger han en mångsidighet, till vilken man i hans fall ska räkna musikalitet. Ulf har varit jazzvibrafonist, till och med en mycket skicklig sådan, vilket man kan konstatera med hjälp av den här jazzantologin. Dels finns där Gösta Theselius’ ”Three Without a Key 1-3” med Ulf Lindes kvartett. Dels finns där, som avslutning på hela samlingen, ”Cream of the Crop” med Jazzkritikerorkestern 1951, där – guess who – spelar vibrafon.

Dompan på Nalen 1950-1951

Jazzlegendaren altsaxofonisten Arne Domnérus och hans band spelade på Nalen 1950-1951. I bandet fanns stadigt Gunnar Svensson, piano, Yngve Åkerberg, bas, och Jack Norén, trummor, oftast också Rolf Blomquist, tenorsax. Dessutom spelade under den här perioden trumpetaren Rolf Ericson och barytonsaxofonisten Lars Gullin i bandet. Den här Nalenorkestern kan avlyssnas på CDn ”Svenska jazzklassiker” (Nostalgia Naxos 8.120868, 2007). Som man kan ana av inspelningsplatsen, rör det sig genomgående om mycket dansant jazzmusik.

Som man kan vänta sig, hittar man på den här CDn klassiska tryckare som ”Tenderly”, men trots att Topsy Lindblom höll hårt på nalenpublikens rätt att dansa, finns här också nummer där Dompans och de andra jazzmusikernas lust att variera slog igenom. Ett exempel på det senare är ”Out of Nowhere”, som här blir en hybrid mellan samba och jazz, ett annat Lars Gullins ”Barit”. Å andra sidan finns här också låtar där jag kan se framför mig hur nalenpubliken tog ut svängarna, som Gene Krupas ”Boogie Blues”.

Listan över mycket hörvärda låtar skulle kunna göras mycket lång, men jag nöjer mig med att här nämna ”Caravan”, George Gershwins ”The Man I Love”, Benny Carters ”The Favour of a Fool”, ”That Old Black Magic” och så ”Hallelujah”, så att ni kan göra er en bild av vad det var för musik som spelades på Nalen i början av 1950-talet.

Politiska ställningstaganden kan ibland finnas där man inte väntade sig sådana

Lars-Erik Larsson (1908-1986) var och är en med rätta högt ansedd svensk 1900-talstonsättare. Hans orkestermusik och kammarmusik tilltalar många, och han har också nått en bred publik genom att skriva till exempel filmmusik. Han var född i och återvände så småningom till Skåne, men han verkade länge i Stockholm, var också 1961-1965 director musices vid Uppsala universitet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias Tegnérs ”Det eviga” lästes som Dagens dikt.

En fransk variant av Manhattan Transfer eller The Real Group

Ibland blir skivor liggande olyssnade. I mapphäftet på CDn ”Le Quatuor Laqué” (ARTILAB 03532, 2003) med gruppen med samma namn står det att jag har skaffat den eller fått den den 18 december 2008 – men jag har inte längre någon aning om hur den hamnade i min skivsamling. På nätet har jag inte hittat några recensioner av den i stockholmstidningarna, och att någon skivaffär jag brukar besöka spontant skulle ha tagit in en fransk sångskiva förefaller ju heller inte sannolikt. Möjligen är det här en av de skivor min döde bror Matti efterlämnade – han hade åtminstone en nära vän från Frankrike – och som en av hans arvtagare, min dotter Kerstin, skänkte till nykterhetsrörelsens julmarknad på Drabanten i Uppsala.

Skivan visade sig, när jag till slut äntligen lyssnade på den, vara högst hörvärd. Le Quatuor Laqué är en fransk vokalgrupp, som sjunger utan komp – ungefär så där som amerikanska Manhattan Transfer eller svenska The Real Group, vilket inte ska uppfattas som en direkt jämförelse, mer som en orientering.

Den här gruppen bildades, lite av en slump, 1999. Den består av två män och två kvinnor, Albert Nussbaumer, José Perritaz, Anne Andrey-Chassot och Kajsa Lemcke. Genom att leta på nätet har jag fått bekräftat att Kajsa Lemcke är svenska, sedan länge dock bosatt i Strasbourg. Av mapphäftet framgår att Le Quatuor Laqué också har framträtt i Stockholm.

Så jag blir föga förvånad över att bland sångerna på CDn hitta ”Och jungfrun hon går i ringen”, sjungen på god svenska.

Bra låter det också. Detsamma gäller Hoagy Carmichaels ”Georgia On My Mind” och till exempel ”Hello Dolly”, ”What a Wonderful World” och ”A Nightingale Sang In Berkley Square”. Materialet på CDn är befriande brett och opretentiöst: Goerges Brassens och Charles Trenet så väl som ”Djungelboken” och ”Askungen” (Disney-versionerna).

Kalkon till sjöss

Det händer att jag ser repriser av gamla långfilmer på TV. I det här fallet ledde min recension av en Alice Babs-skiva med inspelningar från 1960-talet, där också Svend Asmussen medverkade på ett par spår, till att jag, efter lite nätkorrespondens med Björn Kumm, beslöt mig för att tillsammans med hustrun se eftermiddagssändningen i TV av Sven Lindbergs Alice Babs-film ”Musik ombord” från 1958. Om inte annat borde ju musikinslagen med sångkonstellationen SweDanes – förutom Alice Babs och Svend Asmussen också Ulrik Neumann – och originalmusiken av bland andra Bengt Hallberg göra filmen värd att se.

Men för att gå rakt på sak: Det här var något av den värsta smörja vi någonsin har sett på film. Musiken lyfter aldrig den förvirrade storyn ovanför kalkonnivån – utöver de redan nämnda medverkar på den fronten även till exempel Tage Severin och tysken Paul Kuhn (de många tyska inslagen i filmen fanns där väl för att göra det möjligt att exportera den till Tyskland) – och manuskriptet är så hopplöst att skådespelarkonsten egentligen bara ibland kan glimta till i småroller som den som görs av Ove Tjernberg.

Handlingen är så krystad att det inte finns anledning att återberätta den, men den är samtidigt så full av schabloner, att man faktiskt gång på gång börjar skratta åt eländet. De omotiverade musikavbrotten fungerade ändå, som i buggavsnittet med islandströjor och fladdrande underkjolar kring flickben, som tidsmarkörer.

Och i ett avseende var faktiskt den här filmen en nyttig påminnelse om det femtiotal jag och Birgitta och många andra revolterade mot, politiskt och livsstilsmässigt: ”Musik ombord”, med artisten Ulla Winther (Alice Babs) som hemmafru, kvarhållen i den rollen av sin man (Sven Lindberg), speglar det hemmafruideal som faktiskt då fortfarande var det förhärskande – ända till dess att både unga socialdemokrater och unga liberaler gjorde revolt och styrde politiken åt ett annat och modernare håll.

Munspel och handklaver

Till den sittande borgerliga regeringens stolligheter hör dess kulturpolitik, bland annat likvideringen av Rikskonserter. Till Rikskonserters förtjänstfulla kulturpolitiska insatser hör kvalitetsskivbolaget Caprice Records. Caprice har gjort en fantastisk insats genom att på skiva dokumentera stora delar av vårt musikaliska kulturarv, bland annat i serien Musica Sveciae / Folk Music In Sweden. Jag har större delen av den här serien, inköpt först som LP, senare även som CD.

En fin CD i den här serien är ”Munspel & Handklaver” (Caprice Records CAP 21482, 1995 – materialet gavs ursprungligen ut på två LP, ”Munspel och Handklaver, CAP 1092, 1973, och ”Dragspelslåtar från Ångermanland”, CAP 1231, 1982). Den här CDn hade jag inte, men jag hittade ett exemplar på Drabantens julmarknad 2007 – min dotter Kerstin, en av arvtagarna till min döde bror Matti som hade ägt den här skivan, hade skänkt den till nykterhetsrörelsen, där hon själv är aktiv. Jag köpte den förstås.

Den här skivan innehåller folklig musik i dubbel mening. Dels är musiken gammal dansmusik. Dels är utövarna, även om några av dem trakterar sina instrument professionellt, amatörmusiker, spelmän inom dansmusikfacket.

CDn innehåller hela 39 spår, och jag väljer därför att nämna bara några av pärlorna.

Av munspelslåtarna vill jag särskilt nämna ”Brudmarsch efter Lapp-Nils” med Elias Jönsson från Jämtland, ”Länsmansvals” med Per Ludvig Jordahl, också han jämte, och så den polka utan namn Ivar Andersson från Blekinge spelar på munspel med klockor.

Dragspel finns det många sorter av.

Av låtarna på enradigt dragspel väljer jag att nämna en vals med Herman J Ahlstedt från Bohuslän, ”Skräddarpolka” med Herman Axelsson från Småland samt även hans vals efter farfadern och så några låtar med Gustav ”Vappersta-Lasse” Larsson från Sörmland: ”Kväsarvalsen”, ”Vapperstavalsen” och ”Friarvalsen”, den sist nämnda på enradigt dragspel med klockor.

Skivan innehåller också en hel del låtar på tvåradigt dragspel och även på dragspel plus fiol, det mesta hörvärt men utan det där lilla extra som gör att man gärna vill nämna låten i fråga särskilt.

Detsamma gäller också pianodragspelslåtarna på den ångermanländska delen av CDn.

Men den senare innehåller ett par andra låtar jag har fastnat för. Dels en snoa eller hyfsa med Nils Rune Jonsson från Rossön på treradigt dragspel. Dels en hyfsa med två spelmän från Rossön, Alexander Mårtensson på enradigt dragspel och Sigfrid Bryntesson på tenorbanjo.

För egen del har jag aldrig sett hyfsa dansas, men jag har förstått det så att hyfsa och snoa är besläktade med varann och med polka. Vet någon något mera?

Alice Babs, svensk jazz från 1960-talet

I dag när Alice Babs sällan spelas i radio är det svårt att föreställa sig hur stor hon var till exempel under femtiotalet. Då var hon redan mycket etablerad och framgångsrik, turnerade bland annat i USA med SweDanes, en grupp som förutom henne bestod av Svend Asmussen och Ulrichk Neumann. Hon hade många vänner och samarbetspartners inom både den svenska och internationella jazzvärlden, främst bland dem Duke Ellington.

Men hon hade slagit igenom mycket tidigare, som mycket ung. Till hennes genomslag som sångerska bidrog filmen ”Swing It, Magistern!” (1940) – märk att hon föddes 1924. Hon fördömdes i för tiden sedvanlig ordning som en ungdomens förförare, och just därför var det lite märkligt att senare möta henne som en av MRAs företrädare i Sverige. MRA, Moral Re-Armament, tidigare kallad Oxfordrörelsen, var en högerkristen rörelse med förgreningar också här i Sverige. Jag vill parentetiskt nämna, att när jag i början av 1960-talet var framgångsrik ordförande för Laboremus i Uppsala och höll på att skapa mig ett namn som ung och arg radikal i media, ville MRA träffa mig och gärna andra företrädare för de socialdemokratiska studenterna. Jag ställde, tillsammans med Anna-Greta Leijon, upp för ett möte på Café Tre Liljor i Folkets hus i Uppsala, vilket slutade i kaos: När vi gång på gång hade sagt vad vi tyckte, reste sig till slut MRA-herrarna och skrek i korus: – Det behövs tvål och borste i studentvärlden!

Men för att återvända till Alice Babs: Ett av problemen med henne som jazzsångerska är möjligen hennes svalt kyska stil. Å andra sidan är hon mycket skicklig och tonsäker. Som sångerska stod hon skyhögt över de flesta av tidens svenska schlager- och refrängsångerskor. Om det vittnar också det faktum att man bland hennes musikaliska och personliga vänner hittar inte bara Ellington utan också till exempel Josh White, John Lewis och Frank Sinatra.

Det pigga lilla Vax Records i Vaxholm har påbörjat en utgivning som kommer att bidra till att återetablera Alice Babs som jazzsångerska. På ”As Time Goes By” (Vax Records CD 1008, 2009) finns 14 aldrig tidigare utgivna inspelningar med henne, de flesta hämtade ur Sveriges Radios arkiv. Inspelningarna är gjorda under perioden 1960-1969.

Kompet är det yppersta: Hon backas upp dels av Arne Domnérus’ Big Band, dels av Bengt Hallbergs trio, i ett fall, det mycket hörvärda titelspåret ”As Time Goes By”, kvartett.

Några andra verbala smakprov: ”Stormy Monday” bjuder på häftig storbandsjazz – Arne Domnérus’ Big Band är här förresten förstärkt med Alice Babs’ gamla SweDanes-kumpan Svend Asmussen. I George och Ira Gershwins fina ”Love Is Here To Stay” kompas Alice Babs av Bengt Hallbergs trio. Mycket hörvärda är också den nämnde John Lewis’ ”If I Were Eve” med Arne Domnérus’ storband featuring Svend Asmussen och gamla hederliga ”Flamingo” med Bengt Hallbergs trio. Och bäst av alla är nog ”Many Tears Ago”, åter igen med Bengt Hallbergs trio.

Roligt att få tillgång till de här gamla radioinspelningarna. Jag kommer säkert att skaffa också Vax Records’ övriga Alice Babs-inspelningar och återkommer då till dessa.

Melodikrysset nummer 33 2010

Jag har haft datorhaveri, men i går anlände ny och modernare utrustning, alltså lagom för att jag som vanligt skulle kunna skriva om Melodikrysset.

Dagens kryss var väl inte våldsamt svårt, men jag gissar att fler än jag till att börja med kan ha haft problem med filmfrågan. Ledmotivet kände jag inte igen (fast att det senare visade sig att jag måste ha hört det, eftersom jag har sett filmen). Det som för min del fick svaren att falla på plats var det faktum att det finns en filmhjälte som Anders Eldeman väldigt många gånger har återvänt till, nämligen James Bond. Om man kombinerade det här rollnamnet med ”skotsk sångerska” fick man mycket riktigt på Google upp Bond-filmen ”Mannen med den gyllene pistolen” från 1974 plus namnet på den sångerska som sjöng ledmotivet, Lulu, med det nästan osannolikt långa fullständiga namnet Marie MacDonald McLaughlin Lawrie.

Då är Lill-Babs kortare, även om man kallar henne Barbro Svensson. Men också hon kan vara tuff, här illustrerat genom hennes gamla hit ”En tuff brud i lyxförpackning”.

Några melodifestivalare förekom förstås också i dagens kryss. ”Kärlekssång från mig” skulle jag knappast ha kommit i håg trots att den var med så sent som 2009, men visst var det Markoolio som sjöng. Mycket mer långlivad blir nog ”Det gör ont”, som Lena Philipsson vann med 2004 och sen fick delad femte plats med i Eurovision Song Contest.

Det var över huvud taget mycket svenskt i dagens melodikryss. Ett av de få undantagen var den gamla visan ”Det var en lørdag aften”, vars originalspråk alltså är danska.

Men också bland de många svenska ljudillustrationerna fanns en riktig klassiker, Evert Taubes ”Rosa på bal”.

Och bland svenska schlager hade Lennart Palm gjort en mix av två låtar, som nog får sägas ha klassikerstatus: Benny Anderssons ”Födelsedagsvals till Mona” och så Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, den som börjar ”Liten blir stor”.

Hyggligt står sig också Niklas Strömstedts ”Oslagbara”, även om den inte har samma klassikerstatus.

Däremot tycker jag att Göran Ringbom har gjort bättre saker än ”En härlig svensk sommardag”, som spelades i dagens kryss.

Lisa Nilsson fick medverka med en tämligen färsk låt, ”I samma andetag”. Lisa såg jag och hustrun förresten så sent som i går kväll i TV, i ”Doobidoo”.

Eftersom dagens melodikryss direktsändes från bilparkeringen utanför Liseberg, hade Anders Eldeman förstås med några frågor med göteborgsk anknytning.

Vi fick alltså höra en klassisk Lasse Dahlquist-melodi, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, i det här fallet insjungen av Alf Robertson.

Och så fick vi lyssna på ett slitstarkt gammalt göteborgspar, Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök.

Jag säger ”Oh boy, oh boy, oh boy” en gång till.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lärdag.