Svårtolkat resultat i Eurovision Song Contest

Jag såg finalen i Eurovision Song Contest och fann inte skäl att i några avgörande avseenden ändra mina egna betyg från de båda semifinalerna. Hustrun, som satt med framför TV-apparaten för sällskaps skull, är alls inte intresserad av den här sortens musik, men bidrog ändå till underhållningen genom att då och då fälla dräpande omdömen om artisternas kläder och frisyrer.

Jag tycker att årets resultat är ovanligt svårtolkat – jag hittar liksom ingen linje i tittarnas och juryernas val.

Som det musikfreak jag är, gladde jag mig åt att kompis/grannlandsröstningen åtminstone tycks ha minskat i betydelse, men min grundattityd på den här punkten får mig också att inte känna någon särskild glädje över Azerbajdzjans till stor del svenskbyggda seger eller Sveriges egen tredjeplats. Bättre låtar fanns det faktiskt. Och sämre också.

Som några av er kanske minns, sågade jag redan i mitt semifinalkåseri, mitt forna hemland Estlands bidrag, så jag blev verkligen inte förvånad över näst sist-placeringen.

Men det fanns mycket annat i resultatet som förvånade mig.

Varför hamnade till exempel Litauen snäppet högre än två andra grannländer som hamnade i bottenligan, Island och Finland – framför allt det finska bidraget hade varit värt en betydligt bättre placering.

Det senare gäller i ännu högre grad Irlands bidrag, som nu ändå kom åtta.

Fem av finalisterna hade inte hamnat i finalen via semifinalerna utan gått dit direkt, och åtminstone två av de här bidragen hade faktiskt sina kvalitéer. Av dem klarade sig också Italiens mycket bra – ”Madness of Love” med Raphael Gualazzi hamnade till slut på andra plats. Själv tror jag att det snarare var den musikaliska inramningen – pianoklink och trumpet med sordin – än sången som vann den europeiska publikens hjärtan. Mycket bra var också tyska Lenas återkomst med ”Taken by a Stranger”, som avgjort borde ha hamnat på en högre plats än nu tionde.

Men varför publiken röstar som den röstar vet vi ju i grunden inte. Fast man kan ju ana att också utommusikaliska faktorer – klädsel, scenshow med mera – spelar en stor roll för hur en jättepublik med mycket olika förmåga att bedöma musik röstar. Märk till exempel att Moldavien med sitt dumstrutnummer, ett stycke fartig musikteater, tog sig ända upp på tolfte plats.

Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Nordisk musik

Säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus hade rubricerats ”Nordisk romantik”.

Estland hör definitivt hemma i den nordiska kultursfären, men Mirjam Tallys (född 1976) ”Eclipse för kammarorkester” (2011) skulle jag nog inte klassificera som romantisk musik. Styckets kast mellan ljus och mörker, mellan harmoniskt välljud och mer aparta ljud, tolkades väl av Uppsala kammarorkester under ledning av den likaledes från Estland hämtade dirigenten Paul Mägi.

Ur Edvard Griegs (1843-1907) ”Peer Gynt”, svit nummer 1, opus 46, spelades ”Morgonstämning”, ”Aases död”, ”Anitras dans” och ”I bergakungens sal”. Det här är alltsammans välkända stycken för en konserthuspublik – desto roligare då att kunna konstatera att Mägi och kammarorkestern tolkade den här musiken både med nödvändig variation och stor teknisk briljans. Mycket roligt att lyssna på!

Efter pausen framträdde violinisten Bernt Lysell med både teknisk briljans och stark känsla som solist i Wilhelm Stenhammars (1871-1927) ”Två sentimentala romanser”, opus 28 (1910). Den här musiken är dess bättre mer romantisk än sentimental, och orkesterns samspel med solisten – välkänd för den eftersom han är en av dess konsertmästare – fungerade utmärkt.

Mäktigare i det musikaliska uttrycket men ändå med i huvudsak lugn andhämtning är det som blev kvällens och säsongens sista verk, ”Symfoni nummer 7 i C.dur” (1923) av Jean Sibelius (1865-1957). Orkestern spelade väl – men för egen del tycker jag förstås att det finns många andra verk av Sibelius som har ett starkare konstnärligt uttryck.

* * *

Vi kom in med buss från Öregrund och gick av vid Vaksala torg, i god tid för att också hinna äta middag. Vi valde att äta japanskt snett över gatan, på Mikaku Sushi. Inget märkvärdigt men helt OK. Bara en av vinerna på vinlistan fanns dock i realiteten att beställa in.

Andra semifinalen i Eurovision Song Contest

Jag kan förstå att refrängen i ”Popular” med Eric Saade lockade tillräckligt många av röstarna för att ge Sverige en av platserna i finalen. Men ska jag vara ärlig – bättre schlager har jag hört genom åren.

För övrigt var jag ganska duktig på att gissa vilka låtar som skulle gå till finalen, med ett par undantag. Det förvånade mig att Estland tog sig dit med ”Rockefeller Street”. Getter Janni gjorde ett stelt intryck på mig i alla fall. Och Maja Keuc från Slovakien med ”No One” trodde jag inte heller på. Inte heller Österrikes bidrag, ”The Secret Is Love” med Nadine Beller gjorde något djupare intryck på mig. Själv tyckte jag, svag som jag är för folkmusikinslag, nog att Makedoniens bidrag, ”Rusinka” med Vlatko Ilievski, var väl så bra som de här tre låtarna.

Men övriga semifinalister prickade jag in i alla fall. ”Hygglig” hade jag till exempel skrivit som omdöme för ”Love In Rewind” med Dino Merlin från Bosnien Hercegovina. Och den ganska svängiga ”Change” med Hotell FM från Rumänien var jag också ganska säker på att den skulle gå in. Grannlandet Moldavien, representerat av Zdob di Zdub med ”So Lucky”, fick nog sin plats främst på grund av den frejdiga scenshowen, där de agerande hade dumstrutar på huvudet. Egendomlig men för låten väl passande utstyrsel – änglavingar – hade också Mika Newton, som sjöng Rumäniens bidrag, ”Angel”.

Jag prickade också in de två sista låtarna, Danmarks ”A Friend In London” med New Tomorrow och, framför allt, Irlands ”Lipstick” med Jedward. Den senare gruppen borde, trots medlemmarnas märkliga hår, ha vissa chanser att ta hem segern i finalen.

Första semifinalen i Eurovision Song Contest

Det är inte guld allt det som glimmar i den svenska Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest. Men jag är road även av schlager och annan populärmusik. Dessutom: ska man klara Melodikrysset, måste man se/lyssna på de här tävlingarna.

Två av de tre nordiska bidragen i första semifinalen, som sändes i går – Finlands popballad ”Da Da Dam” med Paradise Oskar (jo, namnet är taget ur ”Rasmus på luffen”!) som var sympatisk i sin avskalade form och Íslands lite dansbandsartade ”Coming Home” med Sjonni’s Friends – gick vidare till finalen. Mer överraskande var det att den allra bästa låten i den här semifinalen, ”Haba Haba” med Stella Mwangi, som representerade Norge, röstades ut ur den fortsatta tävlingen. Den här låten, karibisk musik i östafrikansk swahilitappning, hade varit värd ett bättre öde.

Sverige tävlar i nästa semifinal men var ändå hyggligt representerad via Asche-Basche, som min son sa när han var yngre och hans far lagade någon azerbaidjansk rätt ur vår kaukasiska kokbok. Nä, den här låten, ”Running Scared” med Ell och Niki, håller jag nog inte på ens av patriotiska skäl. Grannlandet Georgiens Eldrine hade ful klänning, tyckte hustrun – hur hennes låt, ”One More Day”, lät minns nog ingen av oss längre.

Lite överraskande tog sig Evelina Sasenko från Litauen vidare med ”C’est ma vie” – vi minns ju hur det gick när en svensk, likaså operaskolad sångerska deltog i tävlingen, och hon var ändå bättre. Till de mer lågmälda låtarna hörde också ”In Love For a While” med Anna Rossinelli från Schweiz, men jag tyckte nog att hennes klänning var snyggare än låten.

Annars tyckte jag att tävlingen var en osalig blandning av både musikstilar och klädstilar. Rysslands Alexej Vorobjov såg ut som en rocksångare från 1950-talet, men hans ”Get You” – nä! Serbiens bidrag, ”Caroban” med Nina, hade drag av passerad soulmusik, och i Greklands ”Watch My Dance” med Loucas Yiokas blandades rap med mer ordinär schlagerrefrängsång. Ungern bjöd på popdisco i ”What About My Dreams?” med Kati Wolf, men så bra som somliga bedömare har tyckt att den här låten är är den absolut inte.

Sen finns det en låt till som jag vill nämna, Portugals ”Luta é alegria” med Homens de luta. Den var på förhand dömd att röstas ut eftersom den är så apart, vilket också den professionella juryn i Portugal insåg. Men portugiserna ville någonting annat: de röstade fram den här scenshowen om sin nejlikerevolution. Heder åt dem! Schlagerfinalerna skulle faktiskt bli mycket roligare, om de deltagande länderna satsade mer på nationella särdrag och på det avvikande.

Mikael Wiehe sjunger Peggy Seeger

Den alternativa musikrörelsen i 1970-talets Sverige protesterade mot kommersialiseringen av musiklivet, bland annat mot schlagerfestivalerna. Efter ABBAs seger i Brighton 1974 med ”Waterloo” fick ju Sverige värdskapet för European Song Contest, men 1975, när tävlingen sändes från Sverige, anordnade TV2 också en alternativ schlagerfestival med folkmusik, körsång, jazz, pop och rock. Hoola Bandoola Band deltog, liksom den amerikanska, i Storbritannien bosatta sångerskan Peggy Seeger. Tillsammans med sin man, Ewan McColl, sjöng hon där ”Song of Choice”, en varningssång mot den åter igen (bland annat i Latinamerika) framväxande fascismen. Peggy Seegers original hittar man till exempel på ”The Folkways Years, 1955-1992: Songs of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SFW 40048 117, 1992).

Mikael Wiehes svenska text från 1986, reviderad 2006, finns på hans ”31 sånger” (Amalthea AM 120, 1993), på hans och Björn Afzelius’ ”Olympiska nätter” (Metronone / Warner Music Sweden 5051865474623, 2009) och på Wiehes ”Ta det tillbaka” (Warner 50511865 8255 2 6, 2010):

Valet

Svensk text: Mikael Wiehe, 1986, reviderad 2006
Engelsk originaltext och musik: Peggy Seeger (”Song of Choice”)

Fröna växer sakta under ytan.
Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt.
Först när bladen börjar synas
kan man se att det är ogräs överallt.
Men om man tittar bort,
inget hör, inget ser
hur vet man då?
För hör man inget, finns väl ingenting.
Och det man inte ser finns säkert inte till.

I mars har du fortfarande tid.
Du kan ta det innan knopparna slår ut.
Men om du låter det stå kvar,
tills sommar’n är förbi,
så har det växt dej över huvudet till slut.

I dag tar rasisterna en.
Imorgon så tar dom kanske två.
Frankrike tog dom med storm.
Vem vet när det är dej, dom ger sej på.

Vakna upp! Fatta mod!
Börja se dej omkring!
Bli inte en av dom som bara står där se’n,
och säger att, jag visste ingenting.

Varje dag föds nya hot mot våra liv.
Varje morgon står missilerna klara.
I det mörker som vi blundar där rustar dom för krig.
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran?

Idag har du arbete och lön.
I morgon så kanske du får gå.
Miljonerna som svälter i världen utenför
står bara lite längre ner i samma hål.

Vakna upp!……

Dom flesta går med strömmen om det går.
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro.
Men om fascismen kommer smygande tillbaks,
så är det du och jag som måste stå emot.

Ogräset växer och frodas.
Så slipa och vässa din kniv.
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv.

Vakna upp!
Börja se dej omkring!
Fatta mod!
Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej,
att du var en av dom som stod emot.

En mycket aktuell sång – begrunda sammansätningen av parlamenten i Danmark, Norge och Sverige och, nu senast, i Finland.

Konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius

Jag har alla skivor med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, givetvis också Hoola Bandoola-skivorna.

Jag har personligen mött båda i lite överraskande sammanhang. Den som kan Wiehe och Afzelius vet ju att de, främst under Hoola Bandoola-tiden, båda hade en mycket kritisk hållning till socialdemokratin. Inte så att de senare skulle ha blivit gråsossar, men jag har med tiden mött båda även i socialdemokratiska sammanhang.

Afzelius hörde jag på en kongresskonsert hos danska Socialdemokratiet, talande idiomatisk danska mellan låtarna och ständigt med en cigarrett tänd, ibland bakom örat. Efter framträdandet talade jag med honom och köpte bland annat en sångbok av honom – fick den även signerad. Mitt gamla värv som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna förde mig även till Norge. Som det svenska partiets representant fick jag, vid en valvaka i Folkets hus i Oslo, tillträde även till det lilla rummet med Arbeiderpartiets innersta ledning, och vem sitter där, om inte Björn Afzelius – han hade medverkat i valrörelsen.

Mikael Wiehe har jag hört på flera socialdemokratiska valmöten, senast också vid det socialdemokratiska 100-årsjubileet i Uppsala län. En gång ringde han mig, hit till Öregrund (där vi för övrigt har hemligt nummer). Då ville han ha tag på fler exemplar av den CD med tal av Olof Palme, som jag hade varit med om att ge ut – det visade sig att han sålde den via sin hemsida.

När jag här om året hörde Wiehe vid en konsert i Musikens hus i Uppsala och han efter konserten sålde sina plattor ute i foajén, gick jag fram och hälsade och köpte också en box med 3 CD och en DVD, ”Olympiska nätter” (Metronone / Warner Music Sweden 5051865474623, 2009), som jag inte hade, och fick den signerad av honom. Den innehåller tre konsertspelningar runt om i Norden tillsammans med Björn Afzelius, vilket bekräftar de här bådas – särskilt Afzelius’ – enorma popularitet i de redan nämnda grannländerna. Den här boxen innehåller material från gemensamma framträdanden på Montmartre, København, den 7 februari 1983, i Västervik den 10 juli 1985 och i Norge 14-16 februari 1996, dessutom en TV-film inspelad 1986-1987 – den innehåller både intervjuinslag och utsnitt ur konsertspelningar. Till värdet med den här boxen bidrar också ett häfte, där Mikael Wiehe, kärleksfullt men öppenhjärtigt, tecknar sin och Björn Afzelius’ gemensamma historia, både musikaliskt och privat.

Hoola Bandoola splittrades därför att bandet innehöll två skickliga och egensinniga soloartister. Wiehe och Afzelius fortsatte att för den skull vara personliga vänner, men musikaliskt skildes deras vägar. Deras häftiga politiska engagemang kom dock att föra dem samman igen – de finns bland de svenska artister som mest av alla har ställt upp på solidaritetsgalor av olika slag; de torde ha svenskt rekord i att avstå pengar – mycket pengar – för angelägna ändamål runt om i världen.

Men de drogs också till varann. Så småningom började de göra konsertturnéer tillsammans även i Sverige och övriga Norden, vilket de här tre CDna ger exempel på. Också vid de här framträdandena förekommer många sånger med politisk text – det politiska engagemanget är en del av deras identitet även som artister; det framkommer mycket tydligt i intervjumaterialet på DVDn – men nu balanserar de konkurrensen som alltid har funnits mellan dem genom att växelvis sjunga egna sånger som solonummer, då och då också göra duetter och backa upp varann.

Den som i likhet med mig har allt av Wiehe och Afzelius solo på skiva hittar inte mycket nytt i den här boxen – men där finns till exempel ett par korta bagateller på Norge-CDn.

Ändå har det varit förbaskat roligt att lyssna och titta på det här materialet, främst för att de här båda var för sig stora artisterna också fungerar tillsammans.

Från den danska CDn vill jag särskilt nämna Björns ”Sång till friheten” och ”Till min kära” och, kanske ännu intressantare, den gamla Hoola Bandoola-låten (skriven av Mikael Wiehe) ”Danslåt för yttrandefriheten”, nu sjungen av två samarbetande soloartister.

Från den svenska CDn vill jag puffa för Mikaels ”Victor Jara” och för ytterligare en Hoola Bandoola-hit, skriven av Wiehe, ”Vem kan man lita på?”.

Den återkommer, nu med häftigt, rockigt gitarrkomp, även på den norska CDn, som innehåller många fina låtar, där vi hör Afzelius och Wiehe i duett och/eller stämsång: Björns och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Mikael Wiehes båda ”Som en duva” och ”Fågel Fenix” och så inte minst Mikaels svenska text till en Peggy Seeger-låt, ”Valet”. Björns försvenskning av Anne Linnet, ”Tusen bitar”, är inte dum den heller.

De tre nämnda texterna av Wiehe finns för övrigt i bra framföranden även på DVDn, som också innehåller en del annat hör- och sevärt material, främst ”Fred” från ANC-galan i Göteborg, där Wiehe och Afzelius sjunger tillsammans med Joakim Thåström och Imperiet.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last chorus: Ingegerd Lundeborg

I det Öregrund vi kom till 1969 var Lundeborgs konditori en oas av lokal kultur. Där doftade det av nybakt vetebröd från eget bageri. Var vädret vackert, kunde man sitta ute på kondisets grusbelagda innergård och fika.

På den tiden var vårt nyinköpta sommarhus fortfarande mycket primitivt, så på torsdagarna gick vi till badhuset bredvid Hasselbacken: badade bastu och tog oss ett dopp i badhusets lilla bassäng.

På hemvägen blev det en vana att göra ett uppehåll på Lundeborgs, sitta en stund med en kopp kaffe i uteserveringen; barnen fick då gärna en kall läsk och något gott till.

Barnens nyfikenhet väcktes också av den lekstuga som stod precis i kanten mot uteserveringen. Fru Lundeborg som vi så småningom kom på vänskaplig fot med – vi kallade henne aldrig vid förnamn, Ingegerd – tillät till och med våra barn att gå in i den här lockande lekstugan. Jag har aldrig frågat något av barnen Lundeborg vad de tyckte om det.

Så småningom såldes Lundeborgs konditori till nya ägare, och stället har därefter skiftat mycket i både inriktning och kvalitet – fast som på Lundeborgs tid har det ju aldrig blivit ens när det har varit som hyggligast.

Pappa Lundeborg är sen länge död, men mamma Ingegerd, född 1924, kom under senare delen av sitt liv att bo inte så långt från oss, i ett gult hus mitt emot Konsum. Och till det här husets trädgårdstomt flyttades också lekstugan från kondiset, till färgen lika gult som huset. Till att börja med mötte vi ofta fru Lundeborg, när vi var på väg till eller från Konsum. Vi inte bara hälsade – ofta blev det en liten pratstund över staketet.

Nu har man sedan länge inte längre brukat se fru Lundeborg på det här sättet, däremot ibland något av barnen eller deras respektive eller barn. Fru Lundeborg var sjuk och allt mindre rörlig.

När vi i år till påsk kom ut till Öregrund för årets sommarboende och som vanligt passerade fru Lundeborgs gula hus, var flaggan på halv stång. Anställda på Konsum bekräftade det vi redan anade: fru Lundeborg hade dött, faktiskt förolyckats i en fallolycka.

I dag hölls hennes begravning – för oss var det alldeles självklart att gå dit. Inte så att vi kände Ingegerd Lundeborg nära, men för oss var hon en del av det genuina Öregrund, som vi genom åren har kommit att älska och också, med tidens rätt, själva har blivit en del av. Så i morse var vi ute i trädgården och plockade var sin kistbukett: Birgitta pingsliljor, jag en blandade vårbukett. Och så gick vi till Öregrunds kyrka, belägen tvärs över gatan sett från det som fordom var Lundeborgs konditori.

Den här kyrkan, med sitt ljusa brädtak, sina höga fönster med ett generöst ljusinsläpp och sitt vackra kor, besöker vi normalt inte i samband med religiösa akter; oftare är vi där på någon sommarkonsert. Ingen av oss är troende, men när det gäller att hedra en avlidens minne, ska man naturligtvis respektera hans eller hennes tro. I det här fallet var begravningsakten nästan till hundra procent kyrkligt religiös, men även i en sån här akt kan man, om man som jag inte är troende, hitta lisa. I dag inleddes begravningsakten med Oskar Lindbergs mycket vackra ”Gammal fäbodpsalm”. I psalm 198, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, med sitt budskap ”efter vinter kommer vår”, kan man ju främst ta fasta på rader där psalmisten ”besjunger våren, blid och stark / och livets alla under”, föregångna av ”fåglars kör i lund och mark”. Hit till Öregrund kommer ju vi och många andra för att få uppleva det som beskrivs i den här psalmens sista vers:

Snart alla fåglar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.

Ja, härlig är jorden, som det heter i dagens avslutande psalm, 297.

Andra må tycka detsamma om Guds himmel och sjunga om själarnas pilgrimssång. Men för egen del är jag tillfreds med att ha fått vandra genom de fagra riken på jorden och att se mitt tidevarv försvinna.

Vägen till Klockrike som film

Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, ursprungligen utgiven 1948, gavs ut i det med FiBs folkböcker konkurrerande Bonniers folkbibliotek, BFB, 1954, och jag måste ha skaffat den och läst den under min gymnasietid. Mycket annat av Martinson – ”Aniara”, hans poesi – gjorde ett starkt intryck på mig, men jag minns inte ”Vägen till Klockrike” särskilt väl. När jag jag nu, i samband med TV-visningen av filmversionen, som är föremålet för den här texten, söker information om den – själva boken finns i Uppsala, medan jag befinner mig i Öregrund – inser jag att den på flera punkter skiljer sig från verk med beröringspunkter men skrivna av andra proletärförfattare. Jag tänker då på till exempel Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” och på Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”.

De här andra böckerna, som ju också innehåller element av luffarliv och arbetslöshet, är mycket mer politiska, och eftersom jag läste också dem i mina formativa tonår, då jag blev övertygad socialist, minns jag dem bättre. Sedan finns det också annat som skiljer ut ”Vägen till Klockrike” från de båda andra verken: Martinsons bok utspelas i en tid som ligger mycket längre tillbaka, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, och dess arbetslösa luffare är följaktligen inte poltiskt medvetna på samma sätt. Dessutom är ”Vägen till Klockrike” mycket martinsonsk i det att hans berättelse rymmer så mycket av naturskildring.

Det här senare går också starkt igen i Gunnar Skoglunds filmatisering från 1953. Trots att filmen är gjord i svart-vitt, fångar Sven Nykvist, alltså samme fotograf som har en stor del av äran för Ingmar Bergmans filmer, landskapet med dess skogar och blänkande sjöar och hagar, vitsippsbackarna, vägrenarnas hundkäx och hövolmarna. Några höstrusk- och vinterbilder är visserligen också infogade, men sammantaget framstår nog luffarlivet som lite för idylliskt.

De människor som befolkar dessa miljöer, främst luffaren Bolle (Anders Ek) och den som kom att bli hans vadringskompanjon, råttfällemakaren (Edvin Adolphson), är goda rollprestationer, men det finns också många andra de möter längs vägarna, värda att minnas och nämnas vid namn: Naima Wifstrand, Anders Henrikson, Stig Järrel med flera. Genom hela handlingen möter vi också en rad kvinnor som korsar Bolles väg, till exempel Margit Carlqvist. De här mötena skildras ganska rapsodiskt – kvinnorna flimrar förbi liksom landskapet, och just därför blir det något av ett obegripligt antiklimax, när Bolle i slutet av filmen plötsligt erbjuds bestående kärlek, åtminstone en återkommande sommarkärlek, på en fäbod.

Med det här har jag väl också sagt att filmversionen av ”Vägen till Klockrike” är mer av en lyrisk rapsodi än en dramatisk historia. Visserligen tecknas ett episkt förlopp, där Bolles luffande tar sin början efter att han har sagt adjö till en före detta käresta på väg mot Amerika, och en episod där Bolle och de andra vinddrivna luffarna blir tagna av polisen och får sona sitt lösdriveri med straffarbete i ett stenbrott. Men filmen ”Vägen till Klockrike”, som alltså har en del andra förtjänster, saknar för mycket berättarnerv och dramaturgi.

Ändå tyckte jag att det var intressant att se den här filmen med dess bilder av billösa landsvägar och inhägnader som hade satts på plats främst för att hindra kreatur från att fritt ströva in på jordbruksmark. Den här sortens miljöer fanns faktiskt fortfarande i det 1940-talssverige, som jag kom till som pojke.

Ett plus vill jag också sätta för musiken i filmen, vald av Lille Bror Söderlundh, sådant som hans egen ”Bollelåten”, James McGrahams ”Gå, Sion, din konung att möta” (”Be Glad In the Lord And Rejoice”) och visan om alla färgerna, särskilt den blå.