I juninatten

En av de vackraste dikterna jag vet om de ljusa juninätterna, de vars kulmen vi når just nu, är den här:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Fast just i dag är det inte så där. Här i Öregrund har det regnat ymningt större delen av dagen. När jag skulle gå till Konsum och handla, satte jag på mig regnrock, men det hjälpte ändå inte: Jag blev våt inte bara i håret utan också upp till knäna; byxbenen klibbade vid underbenen. En liten pojke svischade på hemvägen förbi mig på cykel – cykeln åstadkom svallvågor i den långsträckta pöl han cyklade i – och när hans far hann i kapp mig, frågade jag honom om det inte hade varit bättre med vattencykel.

På Konsum handlade jag färsk böckling från Stora Risten fisk här i Öregrund. Den blev lunchmat tillsammans med kokt färskpotatis. Till middag lagade jag en fisksoppa på torsk, också den från havet här utanför – vi köpte den av en ortsbo som själv hade fiskat den.

Det här hör till den kulinariska lyxen med att bo i ett kustsamhälle. Sen barnsben är jag van vid att äta mycket fisk och färsk fisk – min pappa var yrkesfiskare i min barndom och fortsatte även sedan att fritidsfiska, bland annat dra not.

Han och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, rökte själva till exempel sik och abborre, det senare kanske den godaste rökta fisk som finns. Gravad sik tycker jag för egen del är vida godare än gravad lax, för att fortsätta på den här linjen.

Efter middagen flyttade vi ut på glasverandan. Birgitta har tvättat gardinerna till midsommar, och i kväll strök hon och satte upp de vita gardinerna i de mörkblåmålade fönstren på glasverandan.

Medan hon strök, lyssnade vi på en CD med Gidon Kremer, violin, och Oleg Maisenberg, piano: ”Duo Recital”. Kremer är en favorit; vi har mängder av skivor med honom och har också hört honom live på Konserthuset i Uppsala. Här hörde vi honom och Maisenberg spela Prokofiev, Schubert, Webern, Beethoven och Kreisler.

För egen del satt jag i min nicaraguanska gungstol, en av tre som Birgitta hade med sig hem från ett besök i Nicaragua – stolarna är köpta av tillverkaren i lösa delar och hoplimmade av mig – och lyssnade på musiken. Blicken svepte då och då genom glasverandafönstren ut i junikvällen, vilade ibland på den nu väldiga hasseln, som vår nu döda vän Inga-Lill hämtade hit från Gräsö, och även på den japanska katsuran, som Birgitta fick som tack för sina insatser för att rädda Göteborgs botaniska trädgård.

Nu hade det slutat regna.

Och se: himlen ljusnade.

Juni natt blir aldrig av. Det blir nog midsommar i år också.

Jack Vreeswijk i Cornelis’ fotspår

Jack Vreeswijk försöker gå i sin fars fotspår. Han är, som bäst, en hygglig sångare och lyckas ibland också få till egna låtar. På CDn ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk” (Lionheart LHICD0083, 2009, distribution Universal) är hans ”Morgon” ett inte oävet exempel, och även hans och Love Tholins nya tonsättning av Cornelis Vreeswijks ”Elisabeth” är hygglig. Men andra låtar av sonen Vreeswijk kommer inte i närhet av ens det medelmåttiga som pappa Vreeswijk ibland kunde släppa igenom.

Jack Vreeswijk är förstås medveten om risken att bli jämförd med Cornelis, så när han har valt cornelislåtar till den här skivan, har han, kanske klokt nog, undvikit Cornelis’ stora slagnummer. I de här fallen har han dock inte distanserat sig tillräckligt mycket – han försöker härma cornelisartade tonfall utan att riktigt lyckas. Bäst tycker jag han i det här fallet har lyckats med ”Getinghonung provençale” genom att använda snabbare rytm och häftigare komp.

Mot bakgrunden just av att sonen inte vill bli mätt mot fadern är det en smula förvånande, att han har valt att sjunga några nummer, som är skrivna av andra artister men som Cornelis har gjort oförglömliga egna versioner av: Kris Kristoffersons hit ”Me And Bobby McGee”, i Cornelis svenska version ”Jag och Bosse Lidén”, samt två Evert Taube-låtar, ”Sjuttonde balladen” och ”Morgon efter regn”. Jacks versioner matchar varken Cornelis’ insjungningar eller upphovsmännens.

Roligast på skivan är faktiskt en skriftlig kommentar till ”Grimasch om morgonen”: Jack Vreeswijk hävdar där att farsan skrev den till Alf Hambe och inte till de 359 kvinnor som alla hävdar att den är tillägnad just dem.

I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.

Dubbelt födelsedagsfirande

Vår Anna fyller år den 14 juni, jag själv den 19 juni. I år hade Anna 50-årsdag, och den firades i stället lördagen den 18de för att göra det möjligt för många att komma och uppvakta och delta i födelsedagsmiddagen på kvällen. Festligheterna hade förlagts till Bygdegården Anna Wittlock, Eriksbergsgatan 8 i Stockholm; mellan klockan 14.00 och klockan 18.00 var det öppet hus, och sen blev det middag för dem som hade anmält att de ville vara med om det också.

Syskon, barn och andra närstående hade bildat festkommitté och förberett alltihop, och det flöt som en dans. Vädret var nådigt, och mottagningen kunde därför förläggas till en öppen innegård, som snart fylldes av gratulanter. Det dröjde inte länge förrän presentbordet dignade av presenter.

Jag tror inte att någon tycker illa vara, om jag särskilt nämner ett bidrag, som gjorde den här festen till den succé den blev: Annas syster Kerstin anlände från Uppsala med en bil packad med kakburkar, egna samt lånade av oss och andra. Men det var inte burkarna utan innehållet som var så imponerande: Kerstin hade valt att hylla sin syster på hennes 50-årsdag genom att baka 50 olika sorters kakor. Och det var verkligen inte nödtorftigt maskerade varianter av samma kakor det handlade om. Alltsammans, smak, utseende, färg och så vidare, gjorde ett fantastiskt intryck på de församlade – alla talade om de här kakorna. Jag kan åtminstone bjuda er på bilden av dem på Kerstins blogg, här.

Senare blev det buffémiddag också. Många hade bidragit med egna läckerheter.

Det hölls förstås tal till födelsedagsbarnet. Här vore många värda att nämna, men jag vill särskilt nämna två. Mamma Birgitta höll ett långt tal direkt ur hjärtat, och så imponerade en mindre van talare – yngsta dottern Ella – stort på oss allesammans. Sen bör jag nog också nämna mellandottern Amanda, som höll ihop programmet under hela middagen och dessutom spelade Beethoven för oss på piano.

Men vad som var så påfallande – både om man ser till alla uppvaktande och till talen senare på kvällen – var den personliga och ytterst hjärtliga tonen. Anna har haft roller även i det offentliga livet, men till den här födelsedagsfesten var det ingen som kom av ämbetsplikt. Alla kom för att de tyckte om Anna och i olika skeden av hennes liv hade varit hennes vänner.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få träffa en av Annas barndomsvänner, Ammis, som bodde ovanför oss på Idrottsgatan i Uppsala, där vi för övrigt fortfarande bor. Henne talade jag länge, länge med, både om forna tider i barndomens Uppsala och om vad livet senare har burit med sig.

Andra stannade kvar ännu längre, men vi gamlingar valde att åka hem när taffeln bröts. Vi fick skjuts av Annas pappa Bengt och hans fru Inger och tog först en sväng förbi Annas hus i Rinkeby för att lämpa av några bougainvilleor Anna hade fått i present. Eftersom det hade hunnit bli så sent, fortsatte vi inte till Öregrund utan stannade över natten i Uppsala.

På söndag morgon – den 19 juni – blev jag själv uppvaktad på sängen av Birgitta. Det var nämligen min 74-årsdag. Jag fick en morgonpresent, en väldigt fin ny marimekkoskjorta, och sen blev det – som seden är i vår familj – smörgåsbakelse till morgonkaffet. Den räckte även till lunch åt mig, när jag hade löst Melodikrysset.

Birgitta hade för sin del åkt före till Öregrund för att kunna ta emot mig med födelsedagsmiddag, blommor och presenter. På köksbordet stod till exempel en praktfull bukett med röda pioner och vita albarosor. Och så öppnade jag, långsamt och njutningsfullt, paketen med böcker och DVD-filmer; vi såg förresten en gammal italiensk film bland dessa senare på kvällen.

Bland böckerna fanns en barnbok med sånger illustrerade av Elsa Beskow, skrivna och tonsatta av Alice Tegnér. Den läste jag i sängen, och jag tror inte att det bara var cognacen och whiskyn jag fick som lockade mig att sjunga några av dem högt.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En kvinna under utveckling

Jag har lyssnat på Kajsa Grytt allt sedan hon började göra skivor, från Tant Strul och framåt. Hennes skivor har kommit i ojämna takt, också till innehållet varit ojämna. Nu återkommer hon med ”En kvinna under påverkan” (Playground PGMCD 65, 2011, distribution Border) samtidigt som hon ger ut sin självbiografi, och man kan förstå att många av låttexterna på CDn också är självbiografiska eller i alla fall speglar upplevelser i hennes eget liv.

Musikaliskt är det här en stark skiva, men jag blir inte riktigt klok på om detta ska tillskrivas Grytt eller möjligen har att göra med en stark insats från musikernas, främst bland dem producenten Jari Haapalainen, sida. Man kan kontrastera Grytts egen ”Den finländska dimman”, där hon pratsjunger och musiken känns klistrad på en oregelbunden text, mot hennes och Haapalainens suveräna ”Färgexplosion”, som har bra musik och textrytm, till och med ett slags rim. Men olika låtar indikerar olika svar på frågan vem som står för det som är riktigt bra. ”Femton” lever mycket på bandets rockkomp, men jag undrar om inte Grytts ”Min pojke och Manhattan” lever på just hennes dubbla kompetens som textskrivare och låtmakare.

Ofta är det hur som helst uppenbart att den här skivan har två olika bärande pelare, Grytt och Haapalainen.

I den avslutande, balladartade ”Därför” är det Grytts text – ett underifrånperspektiv parat med motstånd – som är låtens styrka. I ”Men ge upp”, som Grytt har skrivit tillsammans med Haapalainen, hör man åter igen Haapalainens kvaliteter som låtmakare.

Irländarna som stödde Mexico i kriget mot USA om Californien

Ry Cooder är en amerikansk sångare, gitarrist och kompositör men också något av en politisk dissident, till exempel i fråga om bojkotten av Kuba. Men kanske är det snarare det faktum att han hör hemma i Californien som har bidragit till att han har valt att medverka på CDn The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Blackrock Records 0888072313217, 2010, distribution Universal).

Bakgrunden till den här plattan finns nämligen i kriget mellan USA och Mexico 1846-1848, en kamp om det av främst spanjorer koloniserade Californien. Det här kriget vann som bekant USA, men åtminstone för människor i Californien kan det ju vara intressant att minnas att det inte bara var spanskspråkiga som slogs på den mexikanska sidan. Ett antal irländare deserterade från den amerikanska armén och bildade San Patricio-bataljonen, alltså uppkallad efter Irlands skyddshelgon S:t Patrick, på den mexikanska sidan. Det fanns säkert blandade motiv bakom detta, men åtminstone en stor del av irländarna ställde nog upp för sina katolska trosbröder på den mexikanska sidan.

Nå, det gick åt helvete: Mexico förlorade Californien och de flesta av de amerikansk-irländska desertörerna fick plikta med livet.

Ry Cooders medverkan på det här albumet ska inte överdrivas, men det finns där och är utmärkt, till exempel i ”The Sands of Mexico” och ”Canción mexteca”. Men han är inte ensam om att göra gästspel på den här skivan. Till exempel Linda Ronstadt hörs i ”A la orilla de un palmar”.

Det musikaliskt mest intressanta med den här skivan är dock samarbetet mellan irländska The Chieftains och en hel rad mexikanska band. Ibland, som i ”Lullaby for the Dead”, kan musiken låt mycket irländsk, ibland, som i ”Persecución de Villa”, mycket mexikansk. Men ofta leder det här samarbetet till musikalisk korsbefruktning à la världsmusik. Några ytterligare spår värda att särskilt nämna: ”La iguana” med Lila Downs, ”Danza de concheros” med Los Folkloristas, ”El chivo” med Los Cenzontles, ”Luz de luna” med Chavela Vargas (särskilt gitarrspelet är bra) och så ”El ramalpago”, också med Lila Downs.

Ett problem med den här skivan är att texterna inte återges. Jag skulle gärna ha velat åtminstone stava mig igenom dem med hjälp av mitt spanska lexikon. Jag har aldrig pluggat spanska, men min erfarenhet är att spanskan är relativt lätt att begripa redan med en smula lexikonhjälp. Att jag tar upp språkfrågan har förstås att göra med att temat för sångerna på den här skivan är så intressant.

Vilken liveskiva, Stefan Sundström!

Stefan Sundströms ”Johnny Dunders Elektriska Cirkus Live” (National NATCD 110, 2011, distribution Border) är en fantastisk skiva – jag önskar jag hade varit på Debaser Medis i Stockholm, när den spelades in i december 2010. Men jag har kompenserat så mycket jag har kunnat – spelat den på mycket hög volym på glasverandan här i vårt hus i Öregrund.

Den här skivan är en orgie i dundrande rockmusik. Sundströms sång backas upp av Ola Nyström och Robert Dahlqvist på gitarr, Nicke Andersson på piano, Stefan Björk på bas, Christer Romin på trummor, Emma Essinger på tenorsax, Stefan Lilja på barytonsax och Cezary Tomaszewski på trombon. Körar gör Karin Renberg, Lotta Nilsson, Amanda Roman och Johan Johansson; dessutom förekommer gästsång av Little Marbles.

Den här skivan är också mycket politisk, och jag skulle kunna belägga det med citat ur flera av Sundströms texter, men dess allmänt uppkäftiga och punkiga budskap fångas också väl av en gammal Ebba Grön-titel som ingår: ”Slicka uppåt, sparka neråt”.

Annars slås jag, när jag lyssnar på Stefan Sundströms texter, åter igen av hans fascination för Olof Palme. Det här är ett gammalt fenomen; ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar ni hans ”Nån har slagit upp ett hål”, som var hans bidrag till en socialdemokratisk valantologi med dikter.

Den här sången finns med här också men nu i en ny textvariant utan Olof Palme, ”Nån har slagit upp ett hål 2011”.

Men att detta inte ska tolkas som att han därmed har distanserat sig från Palme framgår av att denne förekommer i två andra sundströmlåtar på den här CDn. Redan i den inledande låten ”Här kommer Johnny Dunder” ”dansar borgarna på Palmes grav och vaskar champagne och har segerfest”. Och i Gunnar Anderssons ”Gula Blend” har han gjort en egen ändring i texten och sjunger där om palmemordet: ingen fälld / ordningen återställd.

Avslutningsvis vill jag citera avslutningen i ”Hej, hej idiot”:

Plötsligt tar dom nån från Iran
sen folk som tigger på stan
Sen en trädkramartant
Sen en husockupant
Sen är det bara du kvar

Hej hej då Idiot
Som aldrig sa emot
Som gjorde som dom sa
Tills dom tog dej en dag
Sen blev det fred på vårt klot

Melodikrysset nummer 23 2011

Jo, jag har knäckt Melodikrysset i dag också, detta trots att där fanns åtminstone något som jag inte brukar lyssna på.

Annie Lennox och Eurythmics finns inte i mina skivhyllor, men det var i alla fall dem vi i dag hörde i ”There Must Be an Angel”.

Madonna har jag heller inte på skiva, men hennes röst – i dag i ”Celebration” – är ganska lätt att känna igen.

Ännu lättare hade jag att känna igen Axl Rose och Guns and Roses i ”Paradise”. Alla de här rosorna skulle dock i krysset reduceras till en ros.

Resten var lugna gatan, även om det tog en stund för mig att komma på att Jules Sylvains och Gösta Stevens’ låt, som både har sjungits in av Tutta Rolf och av Helen Sjöholm, heter ”När tvenne hjärtan slå samma slag”.

Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta” hör vi varje sommar som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Mer Stockholm bjöd Lennart Palm, eller egentligen Orup, på. Här skulle man också lista ut namnet på en känd stadsdel, Söder.

Mycket sommar blev det i dagens kryss, även om vi hörde Per Gessles och Gyllene Tiders ”Sommartider” i förklädd form, som Bamses ”Dunderhonung”.

Och hur många sommarkvällar har jag inte tillbringat framför TVn med att se ”Morden i Midsomer”. Från början en bra serie men så småningom med ett allt mer krystat innehåll. Men nu är visst samtliga invånare i Midsomer tagna av daga.

Tidigare i morse var jag ner till brevlådan och hämtade tidningarna. Solen sken över blomrabatterna. Med Jill Johnson samt Ted och Kenneth Gärdestad var jag beredd att utbrista i ”Oh, vilken härlig da'”.

Men ännu äldre schlager är inte dumma de heller.

Ett exempel är ”Nel blu disponto di blu”, oftast benämnd ”Volare”.

Jag vistas i ett sommarparadis, där det lyckligtvis inte finns någon orm, långt mindre någon anaconda med namnet Anna.

I rabatterna och landen ses däremot mor i huset krypa omkring. I det stycket gäller för övrigt budskapet i den gamla Siw Malmkvist-slagdänga vi i dag hörde på tyska, ”Mamma är lik sin mamma”.

Återstår att se om jag under dagens lopp orkar åla mig ut bland ogräsen jag också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Louis Armstrong 1925-1933

När jag växte upp och började lyssna på jazz på 1950-talet, var Louis Armstrong (1901-1971) fortfarande mycket stor, spelades till exempel ofta i radio. Själv lärde jag mig dansa bättre, på en dansskola i Sundsvall, och det jag ofta där dansade till var Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”.

Men då hade han redan länge, långt före min tid, varit en stor stjärna på grammofon och som turnerande artist. Han var barnbarn till slavar och växte upp under mycket fattiga omständigheter i New Orleans. Han växte upp hos sin mamma och fick tidigt pröva på olika sätt att bidra till familjens försörjning. Han hamnade också på ungdomsvårdsskola, vilket hade en god sak med sig: Han fick där möjlighet att lära sig spela kornett, det instrument han startade sin musikaliska bana med. Dessutom hade han fallenhet för musik, och på det här sättet kom han in på den bana som så småningom skulle göra honom till en av jazzmusikens stora.

Redan som mycket ung hade Armstrong haft möjlighet att lyssna på storheter som Joe ”King” Olivers band. Kornettspelaren Bunk Johnson lärde den då mycket unge Armstrong att spela på gehör, och efter att ha spelat i olika brassband fick han möjlighet att spela i Kid Orys jazzband på en flodångare på Mississippifloden. Nästa steg var att han blev andrekornettist i King Olivers orkester, och det var också i denna orkester han 1923 gjorde sina första grammofoninspelningar. 1924 var det dags för New York och Fletcher Hendersons stora orkester. 1925 startade han en egen grupp, Louis Armstrongs Hot Five.

Under senare delen av 1920-talet övergick han till att spela trumpet, det instrument de flesta förknippar honom med.

Delar av Louis Armstrongs tidiga inspelningar finns på 3 CD från Naxos.

”Heebie Jeebies” innehåller originalinspelningar från 1925-1930 (Naxos Jazz Legends 8.120541, 2001).

Eftersom första volymen i den här serien har 1925 som startår, rymmer den mycket lite material där Armstrong fortfarande spelar kornett, men ”Heebie Jeebies” från 1926 ger i alla fall ett utmärkt exempel. Ytterligare ett exempel är ”Potato Head Bues” från 1927. Men i flertalet låtar på den här plattan spelar han trumpet, sjunger dessutom. ”West End Blues” från 1928 är ett bra exempel. Redan under de här relativt tidiga åren hör man också vilken bra dansmusik Armstrong spelar. ”Save It Pretty Mama” från 1928, där han spelar med Savoy Ballroom Five, är ett exempel.

Bland de musiker man möter på den här första CDn finns Kid Ory, trombon, Earl Hines, piano, Jack Teagarden, trombon, och Lionel Hampton, trummor.

Volume 2, Original Recordings 1930-1933, heter ”I’ve Got the World On a String” (Naxos Jazz Legends 8.120609, 2002).

Den innehåller godingar som George och Ira Gershwins ”I Got Rythm” och Hoagy Carmichaels ”Star Dust”. Men där finns också andra fina låtar, till exempel ”The Lonesome Road”, ”The Peanut Vendor”, ”Sweet Sue, Just You” och ”Basin Street Blues”. För att inte tala om W C Handys ”St Louis Blues”.

Bland de medverkande kan vi notera Lionel Hampton, nu även på vibrafon, Chick Webb, trummor, Mezz Mezzrow, klockor.

Volume 3, Original Recordings 1914-1936, heter ”Rythm Saved the World” (Naxos Jazz Legends 8.120676, 2003).

Här hittar man inte mindre än ytterligare två versioner av ”St Louis Blues”, dessutom också ”Tiger Rag”, ”The Music Goes ’Round and Around” och så en läcker version av Duke Ellingtons ”Solitude”.

Jag kan medge att det här var en summarisk sammanfattning.

Men lyssna själva!