Men borde det inte vara schlager i en schlagerfinal?

Jo, jag såg den andra deltävlingen i Melodifestivalen också. Och hittade inte någon låt som jag riktigt gillade.

Naturligtvis förstår jag den ambition av breddning till fler populärmusiknischer Christer Björkman har gett uttryck för. Men problemet är till slut ändå att ingen av låtarna i lördagens deltävling riktigt ville fästa sig i musikminnet. Ingen låt hade det där som gör en schlager till schlager: att den, och då framför allt refrängen, omedelbart sätter sig i musikminnet.

Bristen på något catchy i de tävlande låtarna försöker man nu kompensera med hjälp av artistens kläder, scenshow med dansnummer och annat liknande.

Fast heter inte tävlingen Melodifestivalen? Och hur många av dem som var med i Göteborg eller, som jag, följde tävlingen sittande i TV-soffan hemma, skulle i dag kunna sjunga någon eller några av låtarna vi hörde i lördags?

Melodikrysset nummer 6 2012

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.

Verklighetsflykt en kall vinterdag

Jag älskar inte vintern och dess kyla. Dagar som denna längtar jag bort, till en helt annan årstid.

En sång kommer till mig:

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

* * *

I 1992 års valrörelse turnerade Gösta Linderholm tillsammans med min hustru, Birgitta Dahl, och ”Ängarnas vals”, även kallad ”Dina trosor blev kvar på linan”, som då var mycket populär, ingick i programmet.

Birgitta och den medföljande funktionären från partiexpeditionen, Eva Warnvik, beslöt då att spela Gösta, som de båda gillade, ett litet spratt.

De gick till en affär och lyckades där hitta ett par damunderbyxor modell större, som de sedan tog med till nästföljande valmöte. Och när Gösta hade hunnit fram till refrängen ”Dina trosor blev kvar på linan”, kastade de upp de stora och präktiga onämnbara upp till sångaren uppe på scenen.

Enligt vad jag har hört rodnade sångaren därvid en smula.

Första deltävlingen i Melodifestivalen

Om man som jag vecka efter vecka löser Melodikrysset, är man tvungen att hänga med också i Melodifestivalen.

Det bästa jag kan säga om den första deltävlingen som gick i går är att melodiurvalet var omväxlande.

Problemet är att egentligen ingen låt var tillräckligt bra för att få min röst – om jag nu hade kommit på tanken att rösta. Vinnande ”Euphoria” med Loreen har inte ens fastnat i mitt melodiminne, så inte heller den andra låt som gick direkt till finalen, ”Mystery” med hårdrocksbandet Dead By April.

Det enda som stack ut lite i den här uttagningsomgången var Thorsten Flinck, han själv kanske mer än den låt han sjöng, ”Jag reser mig igen” – om det var den eller Thorsten som gick vidare till andra chansen är svårt att veta. Min egen brist på riktig entusiasm har inte att göra med att Thorsten Flinck tog Gina Dirawi på rumpan utan med att jag väntar mig lite mer, när Ted Ström är inblandad.

Melodikrysset nummer 5 2012

Dagens melodikryss tyckte jag bitvis var knepigt, men det var inte melodifestivalfrågorna som vållade mig huvudbry.

Lättast att känna igen var där Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som var nära att vinna 2005.

Och kanske är det för att Elin Lanto kommer från mitt län som jag också kom ihåg hennes ”Money” från 2007 års tävling.

Lilla musikfestivalen har jag aldrig sett/lyssnat på, men jag har ändå hört ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther.

Det för mig absolut svåraste i dag var att komma på vem som sjöng ”Police Car”. Namnet Eliza Doolittle förknippar jag med något helt annat, men Google hjälper, och på nätet har jag också inhämtat att hon egentligen heter Eliza Sophie Card.

Inte heller Eddy Grant, brittisk reggaeartist född i Guyana, kom jag på med det samma, men det var alltså han som sjöng ”Gimme Hope Jo’anna”.

I dag hade Anders Eldeman också lånat ett grepp från ”På spåret”: ett kort intro från en helt annan låt inledde ”Växeln hallå”, och vad var det nu för intro? Jo, det hör hemma i ”Smoke On the Water” med Deep Purple.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har varit med förr i krysset. Så vi vanekryssare vet att det var bad damen i sången hade bespetsat sig på.

”Pomp and Circumstance”, en marsch av Edgar Elgar men också känd som ”Land of Hope and Glory”, är ju känd bland annat för att publiken brukar skråla med, och det var det man skulle komma på i det här fallet, när den inte gjorde det.

Dagens andra klassiker framfördes av Ivan Rebroff: barkarollen ur ”Hoffmanns äventyr” (1881) av Jacques Offenbach. Fast egentligen hette han varken Ivan eller Iwan eller Rebroff utan Hans-Rolf Rippert.

Åtminstone om man avser Charles Dickens’ roman är också ”Oliver Twist” en klassiker. Lionel Barts musikal ”Oliver” är av betydligt senare årgång, 1960 – sedan filmades den 1968.

Ett slags klassiker i sin art är väl också den brittiska TV-serien ”The World at War”, visad i svensk TV 1973-1974 under titeln ”En värld i krig”.

Även första låten i dagens kryss hade brittiskt ursprung: ”Yesterday”. Men att fråga vilka som gjorde den i original hade varit för lätt, så Eldeman frågade i stället var personen som sjöng slutade sitt liv. Eftersom det var Elvis Presley som sjöng, är svaret Tennessee.

Yesterday kom hustrun förresten hem från Akademiska (se nedan), så jag ägande mig åt henne, köpte hem flera buketter tulpaner, lagade en god middag och sen satt vi framför TVn med var sitt glas Renault och såg på först ”På spåret”, sen ”Skavlan”. I ”Skavlan” fick vi förresten träffa och lyssna på systrarna Johanna och Klara Söderberg, gruppen First Aid Kit, som jag lovordade här på bloggen nu i veckan.

Ett enda svar kvar att redovisa: Frank Sinatras, ursprungligen Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”. Den tillägnar jag min hustru, som snart ska tas in på Akademiska igen, den här gången för hjärtklaffsoperation.

USA under McCarthy-eran

Jag har ingenting till övers för kommunister, har också – medan de fanns kvar i Sverige – under en period fungerat som Socialdemokraternas främste kommunistbekämpare. Det betyder inte att jag försvarar allt det som företrädare för mitt eget parti och IB har gjort mot enskilda kommunister – läs mer om detta i min IB-bok. Och ännu mer främmande känns den fullkomligt paranoida häxjakt McCarthy under 1950-talets tidiga år bedrev inte bara mot verkliga landsförrädare utan också mot förmenta kommunister, en del av dem inte ens medlemmar av det lilla amerikanska kommunistpartiet utan allmänt vänster eller med kontakter inom den amerikanska vänstern.

Om detta gjorde George Clooney 2005 en mycket sevärd spelfilm, ”Good Night, and Good Luck”. Filmen är alltså en dramatisering men en mycket realistisk sådan inte bara i så måtto att inklippta arkivinslag med den verklige Joseph McCarthy används för att skildra hur den mccarthyistiska häxjakten gick till.

Också i övrigt känns filmhandlingen mycket autentisk: TV-journalisten vid CBS Edward R Murrows spelas skickligt och med repliker som förefaller vara tämligen autentiska av David Strathairn; Murrows’ torra och intellektuellt baserade avklädning av McCarthy 1953 känns inte bara effektiv – vilket vi ju i dag vet att den var – utan också moraliskt modig i den tid som rådde.

Hans predikan på slutet om de äkta murvlarnas ansvar i en allt mer kommersialiserad medievärld känns om möjligt ännu mer befogad i dag – men man baxnar samtidigt inför filmens dimma av cigarrettrök som åstadkoms både av den återkommande cigarrettreklamen i tidens TV-sändningar och av att alla agerande i filmen praktiskt taget ständigt röker.

Som under det femtiotal filmen skildrar spelas här också jazz, vilket gör filmen både mer hörvärd och samtidigt autentisk.

Svensk sångduo erövrar världen

First Aid Kit är systrarna Johanna och Klara Söderberg. På deras lovordade CD ”The Lion’s Roar” (Wichita Recordings WEBB320CD / 831.A320.020 /LCD7800, 2012, disribution Border) medverkar också deras pappa Benkt Söderberg på bas och ytterligare en svensk, Mattias Bergqvist, på trummor, men namnen på alla andra medverkande – och de är många – är engelskklingande, och skivan är inspelad i Omaha, USA, och producerad av indieproducenten Mike Mogis, känd från Bright Eyes.

Pappan, Benkt, var med i Lolita Pop, men ”The Lion’s Roar” ekar – utan att vara alltför beroende av föregångare – av amerikanska influenser och brittisk folkrock. I ”Emmylou” nämns inte bara Emmylou Harris vid namn utan också Gram (Parsons), June (Carter) och Johnny (Cash), vilket väl säger något om ett slags musik de här systrarna lyssnar på – men den mycket fina inledande låten ”The Lion’s Roar”, också titellåt, med sin balladartade berättelse och sitt musikaliska uttryck, vetter åt brittisk folkrock.

Någon gång blir den här systraduon lite för konventionell, men CDn innehåller också annat som står ut: I ”I Found A Way” är det melodin som fångar, och den avslutande ”King of the World”, där Conor Oberst är medkompositör, blir, med hjälp av bland annat dragspel och trumpet, härlig musik. Också till exempel ”Dance To Another Tune” är hörvärd, men jag undrar hur den skulle ha kunnat bli, om den hade gjorts i en helt annan rytm.

Systrarna Söderberg är inte helt lätta att genresätta. De har av olika skribenter jämförts med storheter som Joni Mitchell, Crosby, Stills, Nash & Young och Bob Dylan (”Nashville Skyline”). Bland dem de själva nämner att de lyssnar på finns Fleetwood Mac, Nina Simone, Townes van Zandt och Kurt Weill. Patti Smith sägs ha fallit platt för dem när de sjöng vid polarprisutdelningen. På den nivån är de förstås inte, än i alla fall, men det finns anledning att hålla öronen öppna för nya inspelningar med dem.

I’m Looking For Ms. Hoffsten

Jag har följt Louise Hoffsten allt sedan debuten på skiva, läst hennes självbiografi, till och med sett henne i ”Stjärnorna på slottet”.

Jag har med smärre variationer alltid gillat henne, också gett uttryck för det i mina recensioner. Jag kan, på till exempel det inledande spåret ”I’ll Get By” på nya CDn, i sången och munspelet fortfarande höra vad hon mäktar, men när jag sedan. sång för sång, lyssnar mig igenom skivan, känner jag mig besviken. Det här är en skiva mer av låtskrivarduon Stefan Örn och Sandra Bjurman än av deras medskyldiga Louise Hoffsten, och musiken är, ehuru inte direkt dålig, mainstreampop, framförd på engelska av Hoffsten.

CDn heter ”Looking For Mr. God” (Metronome, distribution Warner 5053105 07 3 2 6, 2012), men det är alltså inte detta gudliga anslag som gör mig deprimerad.

Louise, varför gjorde du oss detta? I’m Looking For Ms. Hoffsten.

2011 års Olof Palme-pris till Lydia Cacho och Roberto Saviano

Olof Palme-priset är arbetarrörelsens största pris, 75.000 USD, och delas sedan 1987 årligen ut till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Priset delas ut i anslutning till Olof Palmes fördelsedag den 30 januari; i år skedde prisutdelningen i fredags, den 27 januari.

Årets pristagare, mexikanskan Lydia Cacho och italienaren Roberto Saviano, har båda, med risk för sina egna liv, gjort stora insatser för att bekämpa kriminella nätverk. Cacho har bekämpat korruption, också bland politiker, pedofilnätverk, trafficking och kvinnoförtryck. Saviano har skrivit om maffiaorganisationen Camorran. Priset de båda får betala för sitt engagemang är ständigt dödshot – heder åt människor som vägrar att tiga och blunda!

Prismotiveringarna lästes upp av Palmefondens ordförande Pierre Schori och prisen överlämndes, med ytterligare några personliga ord, av Lisbet Palme; även paret Palmes söner var som vanligt närvarande. Efter prisceremonin frågades de båda pristagarna ut av Titti Nylander, som behärskar också italienska, det språk Saviano känner sig tillräckligt hemma på – Cacho talar flytande vårt universalspråk, engelska. Prisceremonin ramades in med ett par fina sångnummer av Titiyo.

Efteråt blev det konkurrens om uppmärksamheten.

Bland de närvarande gästerna i publiken fanns, som alltid, den socialdemokratiska partiledningen och ett antal mycket kända partiveteraner, dock tyvärr inte min hustru som är hemma på tillfällig permission från Akademiska. Bland de här ledande partivännerna fanns förstås också den alldeles nyvalde (på partistyrelsemöte tidigare samma dag) partiordföranden Stefan Löfven.

När det värsta fotoståhejet hade lagt sig och jag hade gått in i lokalen där gästerna bjöds på snittar, frukt och ett glas vin, stötte jag på Stefan i vimlet. Jag tillhör en lite äldre generation, så jag känner honom inte närmare, även om vi har träffats och hälsat, men han stannade till när han fick syn på mig, och jag tryckte då hans hand och önskade honom lycka till, vilket jag verkligen menar – nu behöver både han och vårt sargade parti uppslutning och god vilja.

I övrigt träffade jag en mängd forna arbetskamrater och goda vänner – hann också för dem och flera av partiveteranerna förklara varför Birgitta inte kunde vara med i dag. Jag fick mängder av hälsningar med mig hem.

Bland dem jag träffade fanns också några som själva har varit med om hela karusellen kring först Juholts avgång, sedan delaktiga i beslutet att låta budet gå till Löfven. Med en av dessa, till vilken jag sedan gammalt har en förtrolig relation, fick jag också ett intressant samtal om läget i vårt parti. Men vad som sas där är inget för era öron.

Mycket hörvärd konsert

Eftersom Birgitta var tillhållen av Akademiska att ta det lugnt och hålla sig hemma, var jag för första gången på länge ensam på torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus. Tråkigt för Birgitta, för det blev en mycket hörvärd konsert, och då inte bara för mig, detta för att programmet inleddes med ett nyskrivet verk av en estnisk kompositör.

Kompositören, Helena Tulve, född 1972, var för övrigt själv närvarande, när hennes ”Anastacia” (2011), ett gemensamt beställningsverk från Uppsala kammarorkester och Estlands nationalorkester, fick sitt första svenska uppförande.

De estniska benämningarna på verkets två satser för tanken till ett ökenlandskap och längtan efter vatten, och ”Anastacia” är mycket riktigt en ökenväxt, även benämnd Jerikos ros. Runt den finns visserligen en kristen symbolik, men enligt vad jag har läst mig till knyter Tulve snarare an till sufismen.

Nu är jag för egen del egentligen inte särskilt road av den sortens tolkningar av musik; för min del räcker det att verket, med både dissonanser och mer harmoniska partier, väckte min nyfikenhet på mer av Tulve.

Uppsala kammarorkester har ju Tulves (och min) landsman Paul Mägi som huvuddirigent, men vid det här tillfället leddes orkestern av en annan est, Olari Elts, normalt förste gästdirigent hos Helsingforsfilharmonikerna. Det är fantastiskt roligt att det mycket vitala estniska musiklivet på det här sättet och på många andra sätt under senare år har blivit en närmast självklar del av det nordiska musiklivet.

Elts’ och kammarorkesterns framförande av Felix Mendelssohns (1809-1847) mycket välkända ”Konsert för violin och orkester” i E-moll (1844, och premiärspelad året därpå) – de flesta av oss som regelbundet lyssnar på klassisk musik känner till exempel omedelbart igen temat i verkets inledande allegro molto apassionato – var förvisso mycket hörvärt, men det som här överglänste allt annat var den tyska violinisten Viviane Hagners virtuosa spel på en Sasserno Stradivarius från 1717. Så hon spelade, till exempel i den avslutande allegro molto vivace!

Efter pausen återkom kammarorkestern i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 7” i A-dur (1813). Liksom publiken gjorde vid uruppförandet, jublade jag särskilt åt andra satsen, ett allegretto, ursprungligen tydligen planerad som andante.