4 kommentarer

1. Till Enn Kokk: Om någon vecka är det, som du vet, 26 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Jag har inte så många minnen av honom personligen, men ett har för alltid bevarats i minnet. Det handlar om när vi inom den dåvarande Socialdemokratiska Universitetsföreningen i Uppsala anordnade ett möte med Palme, när han var oppositionsledare i början av 1980-talet (om jag inte minns fel var det 1981). Att han inte trivdes i rollen som oppositionsledare märktes tydligt. Vilken karisma han hade, ty det blev alldeles knäpptyst när han kom in i salen. Allt eftersom kvällen gick blev vi studenter alltmer begeistrade. Den där kvällen kom vi att tala om den demokratiska socialismen. Han var mycket övertygande.

   Jag är så pass gammalmodig att jag fortfarande kallar mig för en demokratisk socialist. Är jag helt enkelt passé eller finns det, Enn, en demokratisk socialism för vår tid med ett mänskligt och värdigt ansikte? Tankar och idéer som vi skulle kunna möta väljarna med i valet 2014, ja som skulle kunna bli den motkraft som gör att Alliansen får lämna regeringsmakten.

   Comment by Bengt Eliasson — 2012 02 09 20:53 #

2. Till Bengt Eliasson: Jag minns för evigt den där natten då han mördades – och dagen efter, då vi hade VU-sammanträde. Birgitta var VU-ledamot och statsråd och jag partisekreterarens närmaste man, så jag använde bland annat en del av den tidiga natten till att ringa VU-ledamöter och kalla till morgondagens sammanträde.

   I den programkommission som formulerade 1975 års partiprogram – Olof Palmes partiprogram – var jag huvudsekreterare. Vid ett avgörande tillfälle hade vi ett internatsammanträde på Harpsund – Olof Palme var ju ordförande också i programkommissionen – och när vi i sekretariatet hade kört fast en smula, just i formulerandet av avsnittet ”Den demokratiska socialismen”, grep Palme själv pennan och formulerade de avgörande meningarna. Så här lyder det sedan av kongressen 1975 antagna avsnittet:

   ”Den demokratiska socialismen

   Överallt i världen kämpar folkliga krafter för sin frigörelse, för att bryta eller inifrån reformera fåtalsväldet. Kampen för frigörelse har tagit olika former. På en del håll har förtrycket lett till väpnad kamp. På andra håll har man genom en fredlig samhällsomvandling kunnat uppnå betydelsefulla resultat.

   Det gemensamma i denna frigörelsekamp, som förs från olika historiska förutsättningar, är strävan att organisera samhällsförhållandena under folkflertalets aktiva deltagande. Denna färdriktning är också den demokratiska socialismens. Den ser som sin uppgift att förverkliga en produktionsordning som inte styrs av ensidiga och begränsade vinstintressen.

   De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomdaningen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

   Denna samhällsordning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en onmvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattnignar som hör demorkatin till.

   Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomvandlingen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

   Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

   * * *

   I 1990 års partiprogram, vid vars tillkomst jag också var huvudsekreterare i programkommissionen, finns det här mycket palmeska avsnittet kvar i lätt förändrad form.

   Men sedan försvann det i nästa program.

   För det är jag inte ansvarig.

   Comment by Enn Kokk — 2012 02 09 22:31 #

3. Tack för verklighetsflykten! Vilken härlig sång så här i kylan, lyssnade på YouTube några gånger på Rolles version men länken Ängarnas vals-YouTube verkar inte vilja fastna här
   http://www.youtube.com/watch?v=QW8kBAx47v
   Den som vill kan ju lyssna!
   De två sista raderna i ”det palmeska avsnittet” du skrev här ovan, är så aktuella, eftersträvansvärda, och möjliga ännu idag! Tack för att du skrev ner historiken bakom avsnittet!

   Comment by Tar O´ger — 2012 02 09 23:30 #

4. Till Enn Kokk: Stort tack för ditt svar. Det har visserligen hänt mycket sedan Palmes dagar, exempelvis så ser Europa helt annorlunda ut än då och Sverige har släppt sin alliansfrihet och gått in i det europeiska samarbetet. (Att vi däremot skall hålla oss utanför NATO finner, jag med hänsyn till vår tidigare inställning, helt självklart.)

   I 1990 års partiprogram fanns avsnittet kvar, skriver du, men varför försvann det i det följande programmet? Det är så bra skrivet att det skulle, givetvis redigerat med hänsyn till händelseutvecklingen i när och fjärran, ha fått stå kvar. Var det inga som protesterade?

   Slutligen ännu en minnesbild: På våren 1986 fick jag mitt första arbete efter examen på en statlig myndighet i Stockholm. Varje morgon åkte jag med dåvarande 52:ans buss på Sveavägen. Tidigt på måndagen efter mordet, en rätt kylslagen morgon och man såg knappt ut genom de immiga fönstren, kunde man skönja den mycket stora folksamling som hade samlats på själva mordplatsen vid Dekorima-butiken för att hedra Olof Palme. Det var mycket gripande!

   Comment by Bengt Eliasson — 2012 02 10 10:26 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.