Nina Simone

Namnet Nina Simone får möjligen obevandrade att tro att hon var fransyska. Hon dog mycket riktigt 2003 i Frankrike, där hon sedan länge var bosatt – men hon föddes 1933 i South Carolina i USA och hette egentligen Eunice Kathleen Waymon. Hon var afroamerikan och starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen. 1970 flyttade hon från USA och angav uttryckligen som skäl att landet var rasistiskt. Nina i artistnamnet lär komma av att en pojkvän kallade henne niña, flicka på spanska, och efternamnet, Simone, snodde hon från skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett på bio – det här var alltså långt före flytten till Frankrike.

Nina Simone är inte bara sångerska utan också pianist, med klassisk skolning i bagaget. Vi förknippar henne mest med jazz och blues, men det finns en bredd hos henne som spränger såna genregränser. Listan över hennes studioalbum är lång, över 20 skivor från 1958 och framåt. När Verve 2007 sammanställde sin 11 CD-box ”Ladies on Verve” (distribution Universal), valde man att låta Nina Simone representeras av ”Wild Is the Wind”, som består av studioinspelningar från 1964 och 1965 (utgiven som LP av Philips, PHS 600-207, 1966).

På den här skivan finns ett intressant exempel på Nina Simones politiska engagemang,

Four Women

Text och musik: Nina Simone, 1965

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is Aunt Sarah
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is Saffronia
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am i?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is Sweet Thing
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother i see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is Peaches

Men också en traditionell ballad som ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair” får en särskild lyster, när den sjungs av just henne.

Skivan rymmer också låtar av annan karaktär man genast fäster sig vid: ”I Love Your Lovin’ Ways”, ”What More Can I Say” och ”Eiher Way I Lose”. Värd ett omnämnande är också titellåten ”Wild Is the Wind” med Dimitri Tiomkin som en av upphovsmännen – den här ukrainsk-judiske kompositören startade som rysk revolutionär men blev senare en mycket framgångsrik filmkompositör i Hollywood; mest känd är han för temat till Fred Zinnermanns ”High Noon” från 1952.

Det enda som förargar mig med den här skivan är att, förutom Simone, sång och piano, bara några av dem som spelar rytminstrument nämns vid namn. Har Philips verkligen ingen förteckning över alla de övriga musiker man hör?

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

En jazzsångerska med nästan flickaktig röst

Blossom Dearie (1924-2009) var amerikanska med irländska och skotska samt norska rötter. Hon var sångerska och pianist – startade först med studier av klassisk musik men slog sedan igenom som jazzsångerska. I början av 1950-talet flyttade hon till Paris och sjöng först i olika sånggrupper. Skivbolaget Verves lansering av henne som jazzsångerska mot slutet av det årtiondet gjorde henne känd i jazzkretsar, men hon värjde sig alltid mot entydiga genrebestämningar som jazzsångerska.

Hon är i och för sig värd att lyssna på, men jag är för egen del inte så förtjust i hennes ljusa, nästan flickaktiga röst. I 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) är hon representerad med ”Give Him the Ooh-la-la”, ursprungligen en LP från Verve 1957, återutgiven 1998 som CD (Verve/PolyGram (517 067-2). Den här aktuella CDn (Verve V-2081) är identisk med LP-originalet, bortsett från att den innehåller ett par extra studioomtagningar av titellåten.

Den är signerad Cole Porter, och plattan börjar också med en annan Cole Porter-låt, ”Just One of Those Things”, som Blossom Dearie gör i ett påfallande högt tempo.

Jag gillar hennes tolkning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”, men alltför mycket på den här skivan hör inte till den omistliga jazzrepertoaren.

Blossom Dearie är, eftersom hon både sjunger och spelar piano, den helt dominerande artisten på den här skivan, men hon kompas dessutom av Herb Ellis, gitarr, Ray Brown, bas, och Joe Jones, trummor.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.

Melodikrysset nummer 19 2012

Dagens kryss var väl inte genomgående svårt, men åtminstone en ljudillustration låg helt utanför mina kunskaper – fast man kan väl googla! Jag har aldrig sett filmen ”Days of Thunder” (1990) med Tom Cruise och Nicole Kidman, inte heller, vad jag minns, hört låten som spelades ur den. När jag fick fram musiken i filmen, visade det sig, att det förekom en stor mängd olika låtar med olika artister i den här filmen, men en av dem, ”Show Me Heaven” med Maria McKee, föreföll det, av ledbokstäverna att döma, att vara.

Inte heller den allra första frågan i dagens kryss var alldeles lätt, men jag rullade upp den genom att jag kände igen Sigge Fürsts karaktäristiska röst och snappade upp frasen ”ett roligare Sverige”. Googlekoll visade då att Sigge sjöng den här låten, ”Hjälp till och gör ett roligare Sverige”, tillsammans med dess upphovsman, Thore Skogman. Jag råkar veta att de här båda herrarna nog inte var helt överens om vad som är ett roligare Sverige. Sigge vägrade en gång, av politiska skäl, en intervju för min tidning Aktuellt i politiken (s). Thore däremot valturnerade 1968 tillsammans med Sten Andersson och skrev för denna valkampanj till och med en kampanjsång, som finns insjungen på skiva, ”Härliga värld”. Läs gärna sångtexten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annat har varit med förr i krysset.

Det gäller till exempel Sven Lindahls ”Mälarö kyrka”, den som i dag skulle ge oss ordet orgel.

Det gäller också ”Hotel California”, som vi i dag för säkerhets skull fick höra i en instrumental version. Men vi minns den som stor hit med The Eagles.

Naturligtvis spelades också ett antal melodifestivallåtar, främst av dem förstås Carolas vinnarlåt från 1983, ”Främling”, som här dock skulle skrivas i pluralis, främlingar.

Årets vinnar, ”Euphoria”, med Loreen spelades också – jag kände igen den, när jag hörde refrängens öh-öh-öh. Loreen är född i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Marocko, och egentligen heter hon Lorine Zineb Noka Talhouni.

Ur årets melodifestival hörde vi också rockabillylåten ”Baby Doll” med Top Cats.

Särskilt svårt var det heller inte att bakom den paroditext Anders Eldeman spelade känna igen Mikael Rickfors’ gamla ”Vingar”, den där han sjunger ”Jag ska köpa vingar för pengarna”.

Och ”Mitt bästa för dig” från 1990 av och med bland andra Pugh Rogefeldt minns vi väl också – även om jag själv tycker att Pugh har gjort bättre låtar.

Cornelis Vreeswijk började sin politiska bana i Socialdemokratiska studentförbundet och återvände – efter en utflykt till VPK – till socialdemokratin; han har bland annat valturnerat med min hustru. Men detta är mer personkuriosa – den här hollandsfödde sångaren bör främst nämnas som en av de riktigt stora i svensk vistradition. Som flertalet vismakare skrev han inte bara egna sånger utan lånade, ibland stal, melodier och uppslag från andra, vilket inte gör honom mindre i mina ögon. Redan 1966 hade han, tillsammans med Ann-Louise Hansson, en stor hit med ”Jag hade en gång en båt”, den som sen fortsätter med ”med segel och ruff och köl”. Dess melodi är en traditionell karibisk melodi, ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Av en annan stor svensk vispoet, Evert Taube, hörde vi i dag ”Så skimrande var aldrig havet”. Taube, en mycket originell musikskapare, gjorde annars precis som Cornelis, snodde stort så väl som smått här och var och gjorde det till sitt eget. Vilket inte gör honom mindre i mina ögon.

Den verklige nestorn i svensk vistradition, Carl Michael Bellman, gjorde som bekant likadant, förmodligen i större utsträckning än vi anar, eftersom vi inte längre känner till förlagorna. Hur som helst står han sig genom århundradena som en klassisk vismakare; många av hans sånger är fortfarande både kända och älskade. Till dem hör Epistel numero 71, ”Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag”. Den börjar ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda / rödaste smultron i mjölk och vin”. Ovan nämnde Cornelis Vreeswijk har gjort en utmärkt modern tolkning av den.

Sen är det bara ytterligare ett par svenska klassiker, om än inte i samma genre, kvar att nämna, Hasse och Tage. Birgitta och jag såg dem live i ”88-öresrevyn”, då de framförde den underbara ”Ett glas öl”, ursprungligen en engelsk music hall-melodi, ”Round the Back of the Arches”. Även Hasse och Tage ställde upp för Socialdemokraterna inför valen – jag hade personligen kontakt med Tage inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok” i 1968 års valrörelse – men senare blev de besvikna på sitt parti. Bland annat var partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan avgörande. Det skadar inte att påminna om den saken nu, då partiordföranden (s) just har sträckt ut en hand om samarbete i den frågan med den sittande kärnkraftspositiva regeringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prov då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Psykedelisk rock som ekar sjuttiotal

Jag ser i tidningarna att trummisen Thomas Mera Gartz är död. Det föranleder mig att plocka fram CDn ”Hemlösa katter” (Gåshud 2009-2, 2009, distribution Border) med Träd, gräs och stenar, ett band som han spelade i ända från dess start 1969. Den kärna som bildade det senare så långlivade Träd, gräs och stenar, utöver Thomas Mera Gartz Bo Anders Persson, gitarr, Torbjörn Abelli, bas, och Arne Ericsson, elcello, hade från 1967 och fram till dess också spelat ihop i Pärson Sound, International Harvester och Harvester. Alla de här konstellationerna brukar räknas som viktiga beståndsdelar i den svenska proggeran, men även om man hittar en viss politisk touche också hos dem, är de inte främst proggband i politisk mening – det Träd, gräs och stenar spelar är experimentell, psykedelisk musik, dock med influenser från andra musikgenrer.

Ericson slutade 1972, och sedan den ovan nämnda CDn kom ut har även Torbjörn Abelli dött. Av CD-konvolutet till ”Hemlösa katter” framgår att Bo Anders Persson har beslutat sig för att lägga av – dock medverkar han på alla låtar utom en. Återstår att se om senare tillkomna medlemmar – Jakob Sjöholm och Reine Fiske, båda gitarr, kan återföda Träd, gräs och stenar i någon ny konstellation, men i så fall handlar det ju om ett helt nytt band. Hur som helst låter ”Tänkte bara undra” med Sjöholm, sång och gitarr, och Fiske, gitarr, lovande.

Det medföljande CD-häftet kastar inte mycket ljus över just låtvalet. Texterna handlar om spelningar i Ryssland och Japan – möjligen kan man i ”Hemlösa katter – Till vankelmodets lov” spåra några japanska tonfall i musiken.

Den, liksom låtar som ”Frukta inte norrskenet”, ”Ensamhetens törnen” och ”Tillförsikt” (den sist nämnda mycket riktigt med det driv titeln antyder), är annars mycket typiska för det vi förknippar med begreppet psykedelisk rock. Textlös är också den avslutande tunga ”Det oförmodade mötet i september”, som snarast hör hemma inom området symfonisk rock.

Typisk för den alternativmusikvåg Träd, gräs och stenar var en del av var också musikalisk korsbefruktning. En av låtarna på ”Hemlösa katter” kallas visserligen för ”Sommardisco”, men den ekar av vildvuxen svensk folkmusik, gjord för lössläppt fridans, och en annan låt, ”Svärmors brudpolska”, är i grunden en folklig polska, spelad på elgitarr i stället för fiol.

Slutligen finns här naturligtvis också en flirt med den politiska delen av proggeran: ”Folkets lok i obeskrivlig rörelse” är visserligen textlös, men den underbara titeln kunde ha varit formulerad av sjuttiotalets KFML.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

En för mig ny jazzbekantskap

De flesta av de jazzsångerskor från 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) jag tidigare har skrivit om har jag varit bekant med sedan tidigare, men när jag ställdes inför ”Laura Fygi at Ronnie Scott’s” (Verve 038 017-2, 2003), var det bara att konstatera, att jag förvisso har varit på jazztemplet Ronnie Scott’s i London, men att jag aldrig någonsin hade hört Laura Fygi.

Så jag söker information om henne på nätet: Hon är född i Amsterdam 1955 men bodde under åtta tidiga år i Sydamerika med sina föräldrar, pappan holländare, mamman egyptiska. 1984-1991 var hon medlem av ett populärt holländskt tjejband men satsade sedan på en solokarriär som jazzsångerska.

Som sådan har hon bra röst och både rytm- och stilkänsla, vilket gör att nästan allt på den CD jag nu har lyssnat på blir bra, somligt till och med mycket bra.

”All of Me” blir således så svängig den ska vara, och ”Orange Coloured Sky” går inte av för hackor den heller. Cole Porters ”Just One of Those Things” låter mycket bra, också tack vare pianistens, Hans Vroomans’, komp – lyssna också på Vroomans’ piano i ”Don’t It Make My Brown Eyes Blue”. Hoagy Carmichaels ”The Nearness of You” är inte heller dum.

Det är också fint att Fygi och hennes medmusiker rör sig utanför jazzens huvudfåra. På den här CDn får vi alltså höra till exempel Michel Legrands ”I Will Wait For You”, Jobims ”Corcovado”, Jacques Préverts ”Les Feuilles Mortes” och, med ett häftigt intro, Marylin Monroes gamla paradnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”.

Ännu mer kunde nämnas. Men det här borde räcka för att få er att lyssna själva.

Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?

Första maj, Första maj…

Jag har fått pussla lite för att få min Första maj att gå ihop, men till slut har jag fått de olika pusselbitarna att passa ihop. Jag hade gärna demonstrerat och lyssnat på Per Ragnar i Uppsala, men eftersom jag av två olika skäl – ett åttioårsfirande och en träff med sonen Matti, hans Karin och deras lilla Ella – ändå måste till Stockholm, ska jag lyssna till Carin Jämtin på Norra bantorget i stället – jag klarar nog att gå med sista biten i tåget också, tidsmässigt alltså.

Birgitta stannar hemma i Öregrund – hon väntar fortfarande på hjärtklaffsoperation och vågar i avvaktan på den varken utsätta sig för ansträngningar eller den infektionsrisk det innebär att vistas bland mycket folk. Naturligtvis känns det konstigt för henne: stanna hemma – hon som har talat på otaliga Första maj-möten runt om i hela Sverige.

Själv har jag Första maj-demonstrerat varje år allt sedan tidiga tonår. Jag minns fortfarande mitt livs första Första maj-tåg i Sundsvall, känslan av att vara en bland många många likasinnade, av vilka åtminstone de flesta gick i takt med marschmusiken, hur vi unisont hurrade för vår tidning Nya Samhället, när tåget passerade s-tidningens hus…

Senare har jag för det mesta deltagit i Första maj-demonstrationerna i Uppsala, ofta tillsammans med barnen – Birgitta var, i egenskap av riksdagsledamot, VU-ledamot och statsråd, nästan alltid någon helt annan stans i landet och talade.

Att du som jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i 34 år har deltagit i Första maj-demonstrationen vart enda år är väl inte så konstigt, invänder säkert någon.

Jag medger gärna att det har funnits perioder då jag har haft mina tvivel om partiets kurs, men Första maj har jag aldrig någonsin lockats att avstå från. Jag har nämligen alltid ansett att Första maj, den internationella arbetarrörelsens samlingsdag, är något större än något parti, dess politik och aktuella ledare. Första maj är främst medlemmarnas, rent av arbetarklassens dag.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade den här sången en given plats:

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911

Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, filosofie doktor och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Zeth Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.