Lill-Ella och Klara med gitarr

Sonen, Matti, och hans Karin och deras baby Ella har varit i Uppsala och hälsat på hos Mattis syster Kerstin. Eller kanske snarare hos Kerstins och Bos dotter Klara: När Klara fyllde år i våras hade hon hett önskat sig en riktig gitarr, och det hade Matti och storasyster Anna tillsammans bestämt sig för att ge henne. Matti, som spelar gitarr i eget band och har jobbat länge i musikaffär, skulle välja en bra gitarr men kunde inte just då. Men nu var det alltså dags att överlämna den där presenten.

Du kan se bilder från gitarrkalaset hemma hos Kerstin och Bo här.

Lägg märke till att Klara, liksom sin mor, är vänsterhänt. Jag antar att Matti har anpassat presentgitarren till detta.

En kväll i syrenernas tid och gullregnens månad

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara själv en betydande poet, fortfarande väl värd att läsa. Hans gärning som översättare och introduktör har varit till glädje för många litteraturintresserade, inte bara för Svenska akademien där han var ledamot 1940-1961.

Det melodiösa i hans poesi har lockat till tonsättningar, till exempel av den här dikten:

Kyssande vind

Text: Hjalmar Gullberg (ur ”Kärlek i tjugonde seklet”, 1937)

Musik: Ging Kutschbach

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

”Kyssande vind” finns insjungen på skiva av bland andra Jan Malmsjö.

En sång i syrenernas tid

Så här i syrenernas tid vågar jag mig på att publicera en sång om syrener på franska, ”Les lilas” av Georges Brassens.

Georges Brassens (1921-1981) var en av de riktigt stora i fransk viskonst. Jag har en hel rad både LP och EP med honom, lyssnade mycket på honom på sextiotalet. Flera svenska vissångare har sjungit hans sånger, men förmodligen betydde Lars Forssells översättningar av ”La gorille” (”Djävulens sång”) och ”Corne d’aurochs” (”På lek”) mest för att göra Brassens känd här i Sverige.

Här kommer en sång som jag själv har spelat på grammofon gång på gång:

Les lilas

Fransk originaltext och musik: Georges Brassens, 1957

[Répétition]:
Quand je vais chez la fleuriste
Je n’achèt’ que des lilas
Si ma chanson chante triste
C’est que l’amour n’est plus là

Comm’ j’étais, en quelque sorte
Amoureux de ces fleurs-là
Je suis entré par la porte
Par la porte des Lilas

Des lilas, y’en avait guère
Des lilas, y’en avait pas
Z’étaient tous morts à la guerre
Passés de vie à trépas

J’suis tombé sur une belle
Qui fleurissait un peu là
J’ai voulu greffer sur elle
Mon amour pour les lilas

J’ai marqué d’une croix blanche
Le jour où l’on s’envola
Accrochés à une branche
Une branche de lilas

Pauvre amour, tiens bon la barre
Le temps va passer par là
Et le temps est un barbare
Dans le genre d’Attila

Aux cœurs où son cheval passe
L’amour ne repousse pas
Aux quatre coins de l’espace
Il fait le désert sous ses pas

Alors, nos amours sont mortes
Envolées dans l’au-delà
Laissant la clé sous la porte
Sous la porte des Lilas

La fauvette des dimanches
Cell’ qui me donnait le la
S’est perchée sur d’autres branches
D’autres branches de lilas

[Répétition]

”Les lilas” finns på LPn ”Georges Brassens et sa guitare no. 5” (Philips B 76074R, 1957) och även på en EP från 1962 (Philips 432 747) tillsammans med ”La marche nupitale”, ”Oncle Archibald” och ”Celui qui a mal tourné”. På skivinspelningen kompar Brassens sig själv på gitarr, Pierre Nicolas spelar bas och Antoíne Schessa också gitarr.

En salig röra

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

Melodikrysset nummer 22 2012

Povel Ramel har jag troget följt allt sedan unga år. Kusin Kreete, på semesterbesök hos oss i Juniskär, hade kraschat några stenkakor för bröderna Nordin som vi hyrde av och kompenserade detta genom att köpa några nya. Mest jubel väckte några låtar med Povel Ramel, bland dem ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, som han sjöng tillsammans med Martin Ljung.

En annan sån där tidig hit för Povel Ramel var ”Johanssons Boogie Woogie Vals”, som börjar med ”Från Harlem i New York till Tranås i Småland…”. Fast i dag fick vi höra den i en instrumental version med Charlie Norman.

I dagens kryss förekom inte bara Martin Ljung av Povels många följeslagare genom åren.

Givetvis måste då också Brita Borg vara med. Här använde Anders Eldeman som ljudillustration en ganska sällan hörd inspelning, ”I vår lilla vrå”, där hon sjöng tillsammans med Bertil Boo.

WM – Wenche Myhre – hörde vi i ”Du passar inte in i bilden”.

Och Lars Ekborg och Sune Mangs medverkade båda i ramelrevyn ”På avigan” 1966-1967.

Men ofta fick Eldeman i dag använda sig av instrumentala versioner av ramelmelodier för att frågor om text och/eller titel inte skulle bli för lätta.

Alltså fick vi höra ”En strut karameller” med Lennart Palm.

Vi gamla ramelfans känner dock igen ”Bladbergeri hurra” i vilken version vi än hör den och vet att den som hyllas heter Bladberg och att det njutningsmedel som nämns är cigarr.

Och Arne Domnerus’ fina version av ”Ta av dig skorna” skulle ge oss det sökta ordet, apa – det talas nämligen om ”apan i dig” i texten.

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuvliga, barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

Där Povel Ramel själv stod för framförandet, hade Eldeman valt att spela sådant som inte är alltför vanligt.

Vi hörde honom live vid pianot 1971 i Fats Waller-låten ”On the Bumpy Road to Love”.

Och förklädd till Bunny Blom exekverade han den gamla ädelschlagern (Eldemans beteckning) ”Den gula paviljongen”.

Två andra Ramel, Mikael och Lotta, förekom också i dagens kryss; de sjöng ”Den dagen då visorna dör”.

Och så fick vi höra ramelhyllningen ”Konditori Förgätmigej” med The Real Group.

Som gammal ramelian hade jag inga större svårigheter med det här krysset. Det skulle vara intressant att höra om till exempel dagens yngre krysslyssnare också lyssnar på och kan sin Ramel.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Bland berber och väldigt många svenskar

Sverige vann alltså Eurovision Song Contest 2012 med ”Euphoria”, och även om den och Loreen inte från början var någon riktig favorit hos mig, har låten växt med antalet lyssningar – nu sitter den där i schlagerminnet.

Det vore mig – själv född i Estland och fortfarande estnisktalande – fjärran att beklaga att Loreen, egentligen Lorine Talhouni, född i Sverige av föräldrar som är berber från Marocko, fick företräda Sverige. På sitt sätt är hon en spegling av dagens värld.

Däremot är jag inte lika glad över att det svenska bidraget liksom flertalet andra sjöngs på engelska. Till och med mina favoriter från Udmurt, de som representerade Ryssland, växlade mellan udmurtiska och engelska.

Och ännu mer tveksam blir jag, när jag inser att inte mindre än ytterligare nio tävlingsbidrag var skrivna av svenskar eller hade någon svensk bland upphovsmännen (placering inom parentes): Azerbajdzjan (4), Cypern (16), Grekland (17), Irland (19), Italien (9), Malta (21), Norge (26), Spanien (10) och Storbritannien (25). Jag räknar då inte med Finland, vars bidrag sjöngs på svenska – svenskan är ju ett minoritetsspråk i Finland.

Jag känner till alla motargumenten mot mina invändningar ovan. Men är inte lilla Estlands ganska hyfsade sjätteplacering i tävlingen med ”Kuula”, sjungen på estniska av en estnisk sångare, Ott Lepland, ett bevis på att även små länder med ett för de flesta TV-tittarna helt okänt språk faktiskt kan ha en chans i ett sådant här sammanhang? Medan Storbritannien, där folk verkligen talar engelska, och Engelbert Humperdinck, som sedan länge är känd utanför sitt land, bara lyckades komma på 25e plats med ”Love Will Set You Free”?

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Eurovisionsschlagerkarusellen, andra varvet

Sverige, företrätt av den Ronja Rövardotter-liknande Loreen, lyckades alltså ta sig vidare med ”Euphoria” i den andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Själv tycker jag dock fortfarande att de ryska – eller egentligen udmurtiska – gummorna Buranovskije babusjki var vassare med ”Party for Everybody” i den förra omgången.

Det har hittills gått hyggligt för finnougrierna i årets tävling. I den första semifinalen gick, utöver alltså Utmurt, även Ungern vidare med discolåten ”Sound of Our Hearts”, men Finland åkte ur – fast Pernilla Karlsson sjöng förstås sin ”När jag blundar” på svenska. I den andra semifinalen tog sig mitt gamla hemland Estland vidare med ”Kuula” (= Lyssna, Hör), framförd av Ott Lepland. En hyfsat snygg låt enligt min mening men ändå ingen vinnare.

Också i det här heatet förekom det fullt upp av både sceniska och musikaliska hemskheter, från den holländska countryindianen till Bulgariens ljusspel.

Varför Litauens blindbock gick vidare medan Portugals låt med sina fadotoner slogs ut övergår mitt förstånd.

Eurovisionsschlagerkarusellen, första varvet

Jo, jag hann se den första semifinalen i Eurovision Song Contest också.

Mycket är som vanligt slentrianmässigt och likgiltigt, somligt – till exempel Lettlands bidrag – så pinsamt dåligt att man kommer att minnas det av den anledningen.

Själv tyckte jag att det ryska bidraget, ”Party for Everybody”, med Buranovskije babuskij skilde ut sig genom att vara enastående bra. Och jag tyckte att det var glädjande att ett par bidrag med folkmusikelement, Greklands ”Aphrodisiac” med Eleftheria Eleftheriou och även Rumäniens ”Zaleilah” med Mandinga, gick vidare i tävlingen.

På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.