Sommar i P1 med Sébastien Boudet

Jag kommer från – och är präglad av – en annan brödkultur än den svenska hårdbröds- och framför allt limpkulturen. I Estland var basmatbrödet surt bröd, och jag minns fortfarande hur de många estniska flyktingfamiljerna som kom hit i slutet av andra världskriget förundrade sig över att svenskarna åt sött bröd – limpa – till maten. Min mamma fortsatte förstås att baka estniskt surbröd för husbehov. Hos oss stod det alltid en degbunke av trä med rester kvar av föregående surdeg i fogarna – det var det traditionella sättet att syra nya och nya satser av surdeg. I min familj förvaltas konsten att baka estniskt surbröd vidare av vår dotter Kerstin, och tack vare henne kan jag en stor del av den här sommaren äta en skiva surbröd till morgonkaffet varje dag, givetvis kokkaffe som i min barndom.

Detta apropå dagens Sommar-program med Sébastien Boudet, född och uppvuxen i Frankrike men numera hängiven surdegsbagare på Petite France i Stockholm.

Somliga fann kanske hans surbrödspredikan apart och hans jakt på rena råvaror utan tillsatser manisk, men jag är inte en i den skaran av lyssnare. Jag greps av sympati för den här mannen och hans (bak)verk.

Hans musikaliska meny spände mellan Mozart och Ted Gärdestad men skilde sig framför allt fördelaktigt från flertalet Sommar-program genom att innehålla så mycket franskt material. Charles Aznavour fick vi höra både på franska och svenska. Fast allra mest gillade jag, att Boudet spelade en låt med Georges Brassens, ”Chanson pour l’auvergnat”.

Melodikrysset nummer 28 2012

Den regniga sommaren kan ha inspirerat Anders Eldeman att, som ett slags besvärjelse, börja dagens kryss med ”Jag tror på sommaren”, stor hit 1967 med Mats Olin och skriven av hans pappa, Stig Olin.

Kanske vill han rent av göra en omstart av året åtminstone från i våras, för sen kom ”Tulpaner från Amsterdam”, hit 1958 med Lasse Lönndahl.

För folk i min ålder – jag fyllde 75 före midsommar – fanns det i dagens kryss ännu mer som vi minns från olika skeden av vårt liv.

Olle Adolphsons ”En glad calypso om våren” minns jag inte bara från dess tillkomsttid – jag har allt av Adolphson i skivhyllorna.

Evert Taube har följt mig genom livet, och just nu skriver jag här på bloggen om en av de stora CD-samlingarna med hans musik. Hans ”Oxdragarsång”, den som i dag skulle ge oss ordet oxar, kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som vanligt fanns det också i dagens kryss en del återupprepningar.

Jacob Gades ”Tango jalousie” har vi väl hört förut och vet att den inte är en schottis.

Och hur många gånger har BAO och Helen Sjöholm, i dag med ”De ljuva drömmarnas orkester”, medverkat i krysset? (Missförstå mig inte – jag gillar dem. Men variation är inte så dumt det heller.)

För att fortsätta på den här linjen: Också Toto har vi väl hört tidigare i krysset, men det var ett tag sen nu, så därför kändes hans ”Hold the Line” riktigt fräsch i dag.

Bäst blir krysset när det är en mix av gammalt och nytt.

En av dagens dubbelfrågor bjöd på två äldre schlager. Den yngre av dem, Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket”, som blev en stor hit med Sven-Ingvars, klarade väl de flesta. Lite svårare, åtminstone för yngre lyssnare, var Jules Sylvains ”När tvenne hjärtan slå samma slag”, i dag i en instrumental version med Mats Olssons orkester.

Själv hade jag, trots min ålder, heller inga svårigheter att identifiera Sophie Zelmani i ”If You’re Still a Dreamer”.

Kent finns rent av i mina egna skivhyllor, dock inte deras färska ”Petroleum” – men deras sound är ju relativt lätt att känna igen.

I våra skivhyllor finns också mycket Mikael Samuelsson, däribland ”Fantomen på stora operan” av Andrew Lloyd Webber. Ur den fick vi i dag lyssna på ”Nattens musik”.

Och självfallet finns det stora avdelningar med Mozart, Wolfgang Amadeus, både LP och CD, i våra skivhyllor. När Birgitta och jag i unga år beslöt oss för att leva våra liv tillsammans, medförde hon en liten skivsamling i vilken det bland annat fanns en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den lyssnade vi ofta på tillsammans under sena kvällar före läggdags.

En läsare har uppmärksammat mig på att jag i dag lyckades glömma bort att redovisa svaret på en fråga. Eftersom jag har sett Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla” (1816), var det inte där problemet låg. Jag borde ha kollat att alla svaren faktiskt fanns med.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå dirfekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är psykolog liksom vår son Matti, och jag vet att de känner varann sedan ganska länge. Det betyder inte att jag känner henne – jag har inte ens läst hennes lovprisade skönlitterära böcker.

Men dem känner jag till, både genom vad jag har läst på kultursidorna och genom vad sonen har sagt till mig.

Så kanske skulle det vara intressant att läsa dem, också för att ta del av en mycket yngre persons förställningsvärld och erfarenheter.

När jag lyssnar på hennes Sommar-program i dag, slås jag omedelbart av att hennes musikaliska värld är helt annan än min – den enda gemensamma nämnaren är Kate Bush, som även jag har på skiva. Men man ska akta sig för att åldersgeneralisera. Mellan mig och min son, nästan jämnårig med Jenny Jägerfeld och för sin del inte bara psykolog utan också musiker, finns långt fler musikaliska broar.

Det som främst fängslar mig i Jenny Jägerfelds program är berättelsen om hennes långa kamp mot en svår reumatisk sjukdom, allt från de nästan komiska historierna om hur hon plötsligt drabbades av den när hon jobbade på en irländsk pub, över reaktionerna från studiekamrater hemma i Sverige till den egna kampen med sjukdomen inte bara i fysisk utan också i psykisk mening.

I det här avseendet var hennes program ett levande bevis för att ”Sommar” inte måste göras som underhållning.

Jag gillade också hennes angrepp på de charlataner som härjar i utkanten av hennes och sonens bransch.

Sommar i P1 med Daniel Ek

Jag är en nyfiken människa och brukar därför lyssna på radions Sommar-program med öppen attityd. Men Daniel Eks Sommar-program i dag ställde mig inför flera problem.

Man kunde till exempel ha väntat sig att Ek, själv från Rågsved, skulle ha spelat Ebba Grön, men dem nämnde han bara. Eftersom han har lärt känna Neil Young, kunde han ju ha spelat något med Young, men icke. Diana Ross och Lady Gaga fick vi i alla fall höra, men jag tvingas konstatera att hans musik – både de nämnda artisterna och ännu mer det övriga – inte riktigt är min. Jag tror faktiskt inte att det främst är åldersskillnaden – han är född 1983 – som spelar in här.

Killen är obestridligen ett tekniskt snille, ett självlärt datageni. Spotify och Facebook hör till det han har varit med och utvecklat. Eftersom skapare av musik bör ha ersättning för sitt arbete, är Spotify inom ramen för dagens teknik på nätet enligt min mening onekligen ett steg framåt.

Samtidigt tyckte jag att Ek lite väl lättvindigt avfärdade till exempel CD-skivor som alltför utrymmesbegränsade. Det är i viss teknisk mening sant, men medan Spotify-lyssnaren främst lockas att lyssna på hits, lyssnar CD-köparen rimligen på hela plattan och fastnar kanske för flera låtar, kanske rent av av olika karaktär.

Variation är inte så dumt det heller.

Sommar i P1 med Heidi Andersson

Jag har väl själv i yngre dar lockats till armbrytning, men då har jag nog inte varit riktigt nykter. Att det skulle finnas något sådant som SM, NM, EM och VM i armbrytning ligger utanför min föreställningsvärld, och ännu mer gäller detta att det skulle finnas ett armbrytningsgymnasium. Men jag har fel på alla dessa punkter; armbrytningsgymnasiet ligger i Storuman.

Lätt fascinerad lyssnar jag på Heidi Anderssons Sommar-program – hon har själv åtta VM-guld i armbrytning. Och varför en ung tjej har lockats in på den här banan förstår jag nog inte ens efter hennes sommarprogram. Men kanske har hon lockats av utsikterna att klå killarna i en nordlig kroppsarbetarkultur som är ganska macho.

Fast egentligen är jag ännu mer fascinerad av människors envisa vilja att leva kvar i en västerbottnisk inlandsby som Ensamheten (16 invånare!). Och ska man det, gäller det att förena stor kreativitet – Heidi Andersson själv är egenföretagare om än på ett udda område – med stor varsamhet om de pengar man lyckas få in.

Den musik hon hade valt att spela hade stor spännvidd, allt från Kiss till Gunnar Wiklund, från Boney M till Dolly Parton, från Johnny Cash och June Carter till Laleh. Tre låtar uppskattade jag för egen del alldeles särskilt att få höra: Peps Perssons ”Spelar för livet” fast här med Sofia Karlsson, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat och så ”Katjusa” med Limpopo.

Till ”Katjusa” – även skriven ”Katyusha”, ”Katusha” eller ”Katjusha” (på ryska: Катюша) har jag som flyktingpojke ett särskilt förhållande – jag hörde den i radio i andra världskrigets Estland. Den var mycket stor då – melodin komponerades 1938 av Matvei Blanter och fick under andra världskriget sin text av Mikhail Isakovsky. Sångens text handlar om en flicka som längtar efter sin man som är soldat.

Katjusa blev också namnet på en myckdet effektiv rysk raket, som användes under andra världskriget.

Taubes ”Maj på Malö” som film

Mitt intresse för Evert Taube och hans musik har fått mig att se också TVs matinévisning av Schamyl Baumans och Ragnar Arvedsons film ”Maj på Malö” (1947).

Idén bakom Rune Waldecranz’ och Ragnar Arvedsons manus är helt enkelt att göra en film med sångerna i Evert Taubes vissamling ”Ballader i Bohuslän” (1943), främst där förstås ”Maj på Malö”, som viktigt inslag. Jag har väl hört bättre versioner både av titellåten ”Maj på Malö” och av den avslutande ”Min älskling, du är som en ros”, båda framförda av Bernhard Sönnerstedt, som i filmen spelar fiskaren Olle Tärna (!) som även han suktar efter Maj på Malö, men visst får vi en hel del taubevisor till livs, bland annat som dansmusik: ”Sommarnatt” (”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rose-Marie”, ”Rönnerdahls polka”, ”Havsörnsvals” och ”Vals ombord” (”Tonerna de gå”). Och det är ju trevligt.

Trevliga är också filmbilderna, signerade Sven Nykvist, dock inte tagna vare sig på handelsman Flinks Flatön eller på Majs Malö utan i Kungshamn, Hunnebostrand, Smögen, Långedrag samt kring Hållö fyr.

Men tjusigt är det ju, särskilt när man får se Maj på Malö (Inga Landgré) på ständigt blanka vatten. Fast som gammal kustbo tror jag förstås inte att någon Maj i den miljön någonsin skulle ha varit så oförsiktig att hon hade låtit ekan flyta ut från land – men den måste väl det för att sen kunna räddas av Janne Flink (Olof Bergström), den som hon i filmens slutscen gifter sig med i kyrkan.

Handelsman Flink (i filmen spelad av Ludde Gentzel) känner vi förstås till genom Taube, men sonen, Janne, är en nykomling i filmversionen. För öborna är Janne okänd, eftersom han försvann i unga år, innan Flink kom till ön och öppnade sin handelsbod där. När det begav sig försvann Janne efter att ha stulit pengar, som fadern sedan måse ersätta.

Kvar hos pappa Flink finns ändå en drömbild av sonen som försvann, och när denne nu äntligen som stilig unga man iförd kaptensuniform kommer hem, blir han alldeles salig.

Kaptensuniformen är fejk, en del av en bluff iscensatt tillsammans med den skumme kumpanen Marseljäsen (Kolbjörn Knudsen). Men alla på ön låter sig bedras av skenet, som åtminstone från början är ett led i just ett bedrägeri.

Janne dras av sin attraktion till Maj dock åt ett annat håll, att lämna sitt kriminella förflutna bakom sig, och ger rent av öns fiskare idén att tillsammans satsa kapital i en stor fisketrålare. Och då lägger fiskarena upp sina surt förvärvde pengar och ger Janne i uppdrag att inhandla en trålare – man förutsätter också allmänt att ”kaptenen” ska föra befälet på deras nya båt.

När de hopskramlade pengarna plötsligt saknas i handlar Flinks kassaskåp och sonen inte kommer hem som väntat från sitt rekognoserignsuppdrag, tror fadern det värsta och berättar det han misstänker för Maj – som dock vill ge Janne en chans. Och sen blir det hon som upptäcker den slemme Marseljäsen med de stulna pengarna. Hon är rent av nära att kunna ta dem tillbaka men blir upptäckt och medtagen på hans flyktbåt. När den går på grund och i läck, lämnar Marseljäsen Maj på vraket och smiter själv i en jolle, givetvis med pengarna med sig.

På havet kommer då den av olyckliga omständigheter försinkade Janne och räddar henne, varefter de tar upp jakten på tjuven. Han tar sig i land på en klippö och tar sin tillflykt till en fyr. Men Janne hinner förstås upp honom längst uppe i fyren, där han besegrar sin gamla bovkumpan. Varefter också Maj kommer dit upp, bekännelsen kommer och de omfamnar varann.

Och sen slutar det alltså i kyrkan, men det har jag ju redan berättat.

Sommar i P1 med Gudrun Sjödén

Gudrun Sjödén är en bland flera sins emellan samtida och färgstarka Konstfack-utbildade textilkonstnärer, men hon har också, bestående, lyckats som affärskvinna. Hon har butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i Oslo och København samt flera stycken i Tyskland – att hennes försök att etablera sig också i New York inte lyckades, berodde nog – som hon berättade i sitt Sommar-program – delvis på faktorer som hon inte kunde rå över.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

ÖregrundsMåndag med Ewert Ljusberg

Vädret var inte det bästa vid sommarens första ÖregrundsMåndag: det duggregnade fortfarande, när Birgitta och jag promenerade ner till Fyrskeppet. Just våra medhavda paraplyer behövde vi sedan ändå inte ta i bruk, men i blåsten från havet var det gott att ha ordentligt med kläder, bland annat rock respektive kappa, på sig. Och trots att vädret avskräckte, samlades det till slut hyggligt med folk på bänkarna och på medhavda stolar på området framför scenen. Många är trogna, äldre besökare, och intäkterna går ju till ett gott ändamål: arrangören, Lions, skänker behållningen till Läkare utan gränser.

Husbandet, Mattias & Stefans Quartet, värmde upp så gott det gick, och publiken lät sig ryckas med i allsånger som Evert Taubes ”Havsörnsvals”. De flesta av oss klarade också att sjunga med i sånger som inte finns med i allsångshäftet som delades ut vid entrén.

Under kaffepausen som följde anlände kvällens gästartist, Ewert Ljusberg. Jag och Birgitta passade då på att gå fram till området bredvid scenen och hälsa på Ewert – vi känner inte varann närmare, men jag har recenserat många av hans skivor, och han har faktiskt varit inne på min blogg och gjort en kommentar. Han har med sig också sin hustru, och det visar sig att hon kommer från mitt gamla Medelpad och dessutom känner till min faiblesse för Melodikrysset.

Snart står Ewert på scen, och med sin kraftfulla stämma, sin gitarr och några mössor och hattar som enda rekvisita tar han den i fullständig och magisk besittning. Valet av sånger, egna och andras, präglas ofta av drastisk humor, som till exempel hans egen härjedalska ”Lån’ mä tänder” (som går på ”Love Me Tender”) och den från Ångermanland stammande ”Bröderna Byströms begravningsbyrå”.

Men hans mäktiga stämma kan också bära upp dramatiska ballader som Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”.

Och i sin egen ”Skogsblues”, där han på ett idiomatiskt sätt härmar ett munspel, är han fullkomligt suverän. Det här var kvällens bästa nummer.

Efteråt går jag och Birgitta till en av hamnkrogarna för att äta en sen middag. Det blir fläskfilé med svampsås och till det rött vin. Det här är helt OK – jag klankar inte – men just nu saknar jag i Öregrund en restaurang som har det där lilla extra, det man inte utan vidare slår hemma i sitt eget kök.

Sommar i P1 med Daniel Sjölin

Jag har ganska ofta lyssnat på Daniel Sjölin när han var programledare för litteraturprogrammet i TV, ”Babel”, däremot av någon anledning aldrig läst hans skönlitterära böcker.

Långt ifrån all den musik han spelade i sitt Sommar-program berörde mig, men låtlistan innehöll tre riktiga höjdare: ”Boeves psalm” av och med Lars Hollmer, ”9 To 5” med Dolly Parton och inte minst den gamla SED-sången från DDR ”Lied der Partei” (”Die Partei, die Partei Sie hat immer recht”).

Jag hör roat också på pratet mellan låtarna och finner det begåvat men också präglat av den bildade medelklassens olidliga ambivalens. Mycket är inte bara utlämnande utan också sympatiskt, som den retroaktiva uppgörelsen med Ian & Bert-fascismen som frodades i de miljöer där han vistades som ung. Och det är ju bra att man tar avstånd från rasistiska och besläktade värderingar – men åtminstone jag tycker att mänsklig anständighet i och för sig är en helt nödvändig – men kanske ändå inte tillräcklig – politisk hållning. Jag har inget emot ironi, men som politisk ideologi är den kanske en smula bräcklig.

Sommar i P1 med First Aid Kit, Klara och Johanna Söderberg

Jag har entusiastiskt skrivit om de två första CDna med First Aid Kit, systrarna Klara och Johanna Söderberg, så det är med stora förväntningar jag börjar lyssna på deras Sommar-program. Och jag blir verkligen inte besviken, framför allt när det gäller musiken i deras program, ett ämne som jag strax ska återkomma till.

När det gäller pratet, finns där förstås redan i början historien om när de, med Patti Smith i publiken vid Polarprisutedelningen, lyckades röra henne till tårar genom att sjunga hennes ”Dancing Barefoot”.

I övrigt handlade pratet mellan låtarna till mycket stor del om turnerande och möten med musiker i USA, vilket vid närmare eftertanke är helt naturligt om man betänker att de slog igenom i så ung ålder och fortfarande är så unga att de knappast kan ha hunnit uppleva några mer dramatiska saker.

Samtidigt märktes det att även om de är starkt präglade av amerikansk musik, bluegrass och framför allt traditionell country, har de också en kritiska blick på avarter i det amerikanska samhället – de har ju inte för intet en farsa med rötter i den svenska musikrörelsen. Vidare: de vittnade också om att deras progressiva morsa redan när de var mycket unga predikade feminism för dem, en övertygelse som de sedan inte hade släppt.

Anders F Rönnblom har i och för sig sina musikaliska rötter i den sena proggeran, men den (och över huvud taget den svenska musiken) lyste annars med sin frånvaro i det här Sommar-programmet.

Däremot fanns artister som Johnny Cash, Emmylou Harris, Gram Parsons, The Carter Family och Loretta Lynn med på systrarna Söderbergs spellista. Samt förstås, som ett exempel på deras sjuttiotalspräglade samhällsengagemang, ”Universal Soldier” av och med Buffy Sainte-Marie.

Som exempel på musikaliska samarbetspartners fick vi möta till exempel Jack (O) White, och så avslutades programmet med deras egen ”Blues Run the Game”.

Åtminstone musikaliskt var det här programmet ett av de bästa i den här serien hittills i sommar.