Dylan sjunger blues

I dag när jag var inne i min skivaffär, hittade jag en Bob Dylan-CD som jag inte hade, ”Blues” (Columbia Legacy 88697 009 172, 2006, distribution Sony). Den visade sig vid närmare påseende inte innehålla något jag inte redan har – den är ett temaurval – men blues stämde med min sinnesstämning, så jag köpte den ändå.

Och jag har inte ångrat mig.

Musikaliskt är blues ett vitt begrepp, även om den här musiken bärs upp av vissa rytmelement och en blå sinnesstämning. Redan i den egentliga bluesmusiken finns det olika traditioner, till exempel deltablues och chicagoblues, men dessutom hittar man blueselement i mer eller mindre besläktade genrer som rythm’n’blues och viss rockmusik, även i viss amerikansk religiös musik. Och alla vi som kan vår Dylan vet ju att han ofta dessutom är en musikalisk gränsöverskridare, vars låtar i det skick de är inspelade inte alltid är så lätta att kategorisera. Så även om till exempel den avslutande låten på den här samlingsskivan, ”Blind Willie McTell”, är tillägnad en bluessångare som har existerat och har klanger av ”St James Infirmary”, gör Dylan den på ett ganska balladartat sätt. Varför den inte kom med på ”Infidels” (1983), som den ursprungligen spelades in för, vet jag inte – vi fick höra den först på ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991”, utgiven 1991.

Stark blueskänsla har däremot den snabba och mycket hörvärda ”Dirt Road Blues” från ”Time Out of Mind” 1997. Som Bill Flanagan påpekar i konvoluttexten, går tankarna i det här fallet till bluesmän som Charley Patton. Flanagans påpekande att den låt som är tillägnad Patton, ”High Water (for Charley Patton)” från ”Love And Theft” 2001 i själva verket för tankarna till en som Doc Boggs ligger det också något i.

Dylan är svår att definiera inom gränserna för något vedertaget fack. ”Seeing the Real You at Last” från ”Empire Burlesque” 1985 har en mycket originell rytm, och ”Gotta Serve Somebody” från ”Slow Train Coming” 1979 är ett slags blues i mollton. I det senare fallet störs jag mer av kören än av det kristna budskapet.

Traditionell blues hittar man i ”Down In the Flood” från ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. II” 1971, och ännu bättre är ”Meet Me In the Morning” med sitt förförande komp från ”Blood On the Tracks” 1975.

Snabba och rytmiska är låtar som ”Everything Is Broken” från ”Oh Mercy” 1989 och ”The Groom’s Still Waiting at the Altar”, ett stycke elektrisk blues från ”Shot of Love” 1981.

Först på den här skivan ligger ”She Belongs To Me” från ”Bringing It All Back Home” 1965, inte alls oäven – men de följande två låtarna är ännu bättre: den rockiga ”Leopard-Skin Pill-Box Hat” från ”Blonde On Blonde” 1966 och så ”It Takes a Lot To Laugh, It Takes a Train To Cry” från ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unrekleased) 1961-1991”, här i en snabb, elektrifierad version.

Det här är absolut ett urval värt att lyssna på.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.

På sjukhuspermis för att höra Anne-Sophie Mutter

I 75-årspresent till Birgitta hade jag bland annat köpt biljetter till ett par evenemang i Musikens hus här i Uppsala. Det ena fick vi avstå från, eftersom Birgitta då ännu inte mådde tillräckligt bra efter sin hjärtklaffoperation – vi sålde biljetterna – men i tisdags ville vi båda gå och höra Anne-Sophie Mutter.

Vid det laget var jag själv intagen på Akademiska sjukhuset. Jag lyckades dock få permis över kvällen, och ett efterlängtat musikevenemang är kanske god terapi det med.

I den här konserten medverkade, förutom Anne-Sophie Mutter, också TrondheimsSolistene, ursprungligen bildat 1988 av begåvade studenter vid Trondheims musikkonservatorium.

Vad jag vet har Anne-Sophie Mutter själv valt att framträda med dem, vilket i sig är en garanti för att de har hög kvalitet. Kanske fick de ändå inte tillfälle att visa sin briljans i det orkesternummer som inledde konserten, Benjamin Brittens (1913-1976) ”Simple Symphony”, som Britten skrev då han var blott 13 år gammal.

Om det var ett nummer, valt med tanke på ensemblen, anar man att Anne-Sophie Mutter hade valt André Previns (1913-) ”Konsert för violin och stråkorkester” (2001), eftersom Previn skrev den för just henne – de var gifta. Inte så oävet och väl spelat – men jag måste tillstå att den här musiken inte riktigt förmådde gripa tag i mig.

Men i konsertens slutnummer, Antonio Vivaldis violinkonsert ”Årstiderna” från 1723, spelade Mutter som en gud försedd med violin, och ensemblen rycktes med till att spela den ljuvaste musik. Vivaldis musik, som jag för egen del har hört otaliga gånger och delvis kan utantill, kändes inte banal ens för ett ögonblick.

Jublet blev öronbedövande, och vår entusiasm lockade till slut Mutter att ge oss ett par extranummer.

Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Bengt Hallberg, W A Mozart, Jan Sandström och en del andra

Musikklasserna i Uppsala kom till 1982 och firar således i år sitt trettioårsjubileum. Musikklasserna har genom åren hunnit ifrågasättas som verksamhet och har också haft strider om lämpliga undervisningslokaler, men till dem som i ett avgörande skede gav dem sitt stöd hör min hustru, så vi brukar med jämna mellanrum få inbjudan till deras publika arrangemang. Så också till skolans jubileumskonsert i lördags i Uppsala konsert & kongress.

Och programmet var förnämligt.

Det började med ”Music and sweet poetry”: en kör bestående av före detta elever sjöng tre shakespearetexter tonsatta av Bengt Hallberg, ackompanjerde av Hallberg själv på piano; Hallberg bor här i Uppsala och är trots sina 80 år still going strong.

Sen fortsatte Hallberg solo med några jazzevergreens, så småningom assisterad också av Per Johansson på kontrabas.

Därefter följde ”Laudate Dominum” av Wolfgang Amadeus Mozart. Solist var den utmärkta Karin Dahlberg, som jag flera gånger tidigare har skrivit om på den tiden då hon hette Román i efternamn; hennes solopartier backades upp av kören av gamla elever.

Härnäst fick vi lyssna på ett par gamla elever som redan har hunnit göra karriär.

Sofi Berner, i dag verksam i Radiosymfonikerna, spelade Ennio Morricones ”Gabriels oboe” med bravur.

Och Ellen Nisbeth, som trots sin mycket unga ålder har hunnit få Musikaliska akademiens solistpris, gjorde med sitt violaspel i Paganinis ”La campanella” oss i publiken så hänförda, att våra applåder lockade fram ett extranummer, Marie Louise Paradis’” Sicilienne”.

I avslutningen tågade ett mycket stort antal både yngre och äldre elever (ur musikklasserna 9 A och B och från fördjupade musiken på Katedralskolan) in på scenen, men de fick också sällskap av musiker och så två solister, dels den redan nämnda sopranen Karin Dahlbäck (Román), dels Jakob Högström, baryton.

Det vi fick höra var en nyskriven och nyinstuderad ”Mässa”, skriven av den mycket begåvade Jan Sandström. Även här var publikens applåder märkbart uppskattande.

I konsertens avslutning blomsterhyllades Sandstrröm tillsammans med de nämnda solisterna.

Melodikrysset nummer 42 2012

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Och plötsligt minns jag sommardagar i Ångermanland

I dag har jag varit på Tunet uppe vid Torbjörns torg här i Svartbäcken för att tala om flykten från Estland i min tidiga barndom. Jag berättade minnen, några av dem ganska dramatiska, eftersom de här händelserna ägde rum under andra världskriget och strax efter dess slut. Jag kunde glädjas åt en mycket stor publik, pensionärer från SPF, och den lyssnade med stort intresse. Efteråt kom det fram folk och tackade.

En av dem som kom fram hade också ett annat ärende: Hon kände ett par av de människor jag hade talat om, min moster Linda och hennes man Richard Urb, kallad Rix, från Berghamn i Ångermanland.

Linda och Rix hade flytt från Estland tillsammans med min familj, bland dem Lindas syster Edla, som var min mor. Så länge vi – under åtta månader – från februari 1944 och framåt – vistades i Finland, höll de här familjerna ihop och kom också tillsammans till Sverige i början av oktober 1944. Även här höll vi till en början ihop: vistades i flyktingläger i flickskolan i Härnösand men återkom sen till Njurunda i Medelpad, där vi hade kommit i land, och fick en tid bo i övervåningen i en bondgård, hos familjen Hallén, i Nyland, alltså det Nyland som finns i Njurunda, inte det som finns i Ångemanland; under den här tiden sattes pappa och min ingifte morbror en tid i skogsarbete.

Sen skildes våra vägar. Pappa började fiska i Löran, där vi hade kommit i land, och ute på Brämön, medan Rix, som också försörjde sig och Linda på fiske, hamnade i Berghamn på ångermanlandskusten. Rix försökte locka pappa att flytta med dit upp och pappa var starkt lockad, men den som satte stopp för de planerna var jag: Jag hade fått nog av flykt och flytt i mitt fortfarande mycket unga liv, så jag spjärnade emot med näbbar och klor och vann den striden.

Men det är ju inte så långt mellan Juniskär söder om Sundsvall och det ångermanländska Berghamn, så naturlgitvis fortsatte vi att hålla kontakt, också att hälsa på varann.

Det här gör att jag har tillbringat sommarveckor i Berghamn, ett litet kustsamhälle som jag minns med ett slags sommarglädje – jag hade inget ont öga till Berghamn, ville bara rota mig i lugn och ro i Juniskär där vi hade slagit oss ner.

I dag vällde berghamnssomrarna över mig med full kraft. Jag har inte varit där uppe på länge – Linda och Rix är för länge sedan döda – men efter mitt föredrag i dag om flykten från Estland kom det fram en dam i min egen ålder och sa att hon hade känt Linda och Rix, från Berghamn.

När hon sa att hon hette Elsy – möjligen skrivet Elsie; jag vet inte – snurrade det runt i hjärnans kartotek, och jag frågade om hon möjligen som flicka hade hetat Nilsson och haft en pappa som hette Fritz. Och, jo, det stämde. Det visade sig också att hon relativt tidigt på femtitalet – tidigare än jag – hade flyttat till Uppsala och nu bodde i vår del av stan, men det är en i det här sammanhanget ovidkommande historia.

För det är från Berghamn jag minns henne och hennes syster Astrid.

Och jag bevisade att jag mindes henne genom att påminna om hur hon och hennes yngre syster, jag och ytterligare några andra, ingen av oss ännu i den riktiga dansåldern, tränade dans på dansbanan i Berghamn, tog våra första stapplande danssteg till tonerna av en vevgrammofon.

De där besöken hos Linda och Rix, så småningom i eget hus i Berghamn, hör till mina ljusa barn- och ungdomsminnen, men jag kan inte riktigt placera dem i tidsföljd.

Jag minns att jag vid något tillfälle fick sova i den sjöbod Rix använde: minns vattnets kluckande och att man genom någon gles golvspringa kunde se ner i vatten som var genomskinligt klart, ibland upplyst av solen.

Jag minns också cykelutflykter till handelsboden, dit det inte bara var långt utan också uppförsbacke en stor del av vägen. Fast på hemvägen var det sedan utförsbacke, så brant att farten kunde bli farlig om man inte bromsade lite då och då. Och någonstans längs den här vägen fanns det också ett hygge med smultron och hallon, dessutom också huggorm.

Men till Berghamn flyttade vi aldrig, sannolikt alltså på grund av mitt envisa motstånd.

Där fick Linda och Rix i stället sällskap och fiskeassistans av en annan estländare, Endel Warma, vars hus jag också har gästat. Även honom nämnde Elsy (Elsie?) vid namn. Men också han är död.

Oktoberdagbok

Det verkar ha spritt sig i pensionärsorganisationerna, att jag med utgångspunkt i min och min familjs historia ibland brukar berätta om vår flykt från Estland, den som förde oss hit till Sverige hösten 1944. Ytterligare en person här i Svartbäcken i Uppsala, faktiskt i vårt hus, har bett mig komma och berätta om vad som hände och varför vi kände oss tvungna att ge oss i väg till ett främmande land med ett språk vi inte talade. Så i morgon är det dags för mig att berätta den här historien igen.

Det gjorde att hjärtkliniken på Akademiska sköt lite på de fortsatta kontrollerna – bland annat ska man gå in via strupen och kontrollera mitt inre närmare; också jag, alltså inte bara Birgitta, har drabbats av läckage i en klaff. Svullnaden i fötterna har efter ändring till kraftigare medicinering gått ner men inte försvunnit, och jag sover lite bättre om nätterna men vill gärna fortfarande sova en del av natten sittande. Nu ska jag i stället kontrolleras på måndag och tisdag. Jag måste kolla att jag på tisdag kväll kan gå på konserten med Anne Sophie Mutter, den som Birgitta fick i 75-årspresent av mig.

Birgitta har på grund av sin egen redan genomförda hjärtoperation varit så tagen, att hon inte har kunnat gå på två andra konserter efter den – en av dem gick jag på, men biljetterna till den andra sålde vi vidare. Den aktuella konserten är på tisdag kväll, och jag tror inte att någon av oss då kommer att vara i skick för att äta middag på restaurang som vi oftast brukar göra på konsertkvällarna. Vi får nog äta hemma.

Här hemma har vi fått en väldig avlastning. Vår dotter Kerstin, som såg hur eländigt det var med oss, har för en tid framåt flyttat hem till sina skraltiga föräldrar och hjälper oss nu med det mesta: hon bär hem tyngre matkassar, lagar en hel del middagsmat, diskar ofta, städar och kollar att vi inte i övermod gör saker vi inte riktigt orkar med. Det känns tryggt och skönt, och det gör att vi nu också i perioder har barnbarnen, Viggo och Klara, boende hos oss. Klara hittade redan en ny liten kompis på gården utanför vårt hus. När det gäller skolan, innebär det här inget problem, eftersom deras skola, Domarringen (för övrigt också Kerstins gamla skola), ligger mycket nära vårt hem.

I lördags hade vi även delar av den övriga familjen här hos oss för ett samlat gemensamt födelsedagsfirande. Då bidrog också Matti och Anna och Annas dotter Ella med olika maträtter och sedan diskade barnen, så bortsett från att Birgitta gjorde sin vanliga födelsedagsbål, behövde vi egentligen inte göra någonting.

Den här utökade närheten gör också att jag har kunnat se Viggo och Klara gå ut på gården med den hoppstylta jag gav Viggo i födelsedagspresent.

I dag blev middagen lite försenad, men av ett trevligt skäl: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel tittade in på väg hem till Vallentuna efter ett besök hemma hos deras dotter Lena, som numera med man och barn bor i Sala. Kerstin dukade med egenhändigt bakade bullar och kakor.

Också i det här fallet finns mer än familjebanden mellan Birgitta och Ragge: Gunnel bodde hos oss, i det som nu är mitt arbetsrum, under sin utbildning, och för övrigt har också deras dotter, Lena, under en tid bott hos oss.

Det är roligt när det finns en stor och varm familjegemenskap.

Melodikrysset nummer 41 2012

I dag började Melodikrysset med en kombination jag för egen del aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, Carola och Magnus Uggla. Ännu svårare att föreställa sig den här kombinationen blir det när man hör titeln, ”Jag vill ha dig baby”.

Som vanligt spelade Anders Eldeman åtminstone något som ligger helt utanför min musikhorisont, dansbndsmusik med Wizex. Själva frågan var å andra sidan desto lättare att besvara. Man hörde att sångerskan sjöng Åhus – låten heter ”Hem till Åhus” här i Sverige – och då är det ju ganska lätt att räkna ut att man i det danska original som jag aldrig heller har hört sjunger om Århus.

Eftersom jag följde Melodifestivalen 2011, måste jag ju ha hört Rasmus Viberg sjunga ”Social Butterfly”, men jag mindes honom inte ens när jag hade googlat fram hans namn.

Jag brukar inte se på såpor, varken australiska eller andra, men av signaturmelodin förstod jag, att dagens exemplar hette ”Neighbours”, på svenska ”Grannar” prövade jag på Google, och det stämde.

Inte heller har jag följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men jag förstod av rösten att det var Eva Dahlgren som sjöng ”This Is the Way”, tydligen en låt av E-type.

Annat var urlätt, bland annat mot bakgrund av att låten har varit med tidigare i krysset. Vi hörde Roger Whittakers ”Streets of London”, som ju i Pierre Isacssons svenska version blev ”Gatorna på Söder”.

Hur många gånger Evert Taubes ”Calle Schewens vals” har förekommit i krysset minns jag inte, men vi som kan vår Taube minns förstås oavsett detta att man där sjunger om nyslaget hö. Hela texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Men klassiker är klassiker, så jag hör gärna både den och Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”, även om jag hellre hör den med Frank Sinatra än som i dag i instrumentalversion – men annars hade det ju blivit för lätt.

En ungefär lika lätt klassiker är ”It’s Now Or Never”, stor i Elvis Presleys engelskspråkiga version. Fast i original heter den ”O sole mio”.

Det för oss naturligt vidare till den klassiska musikvärlden, närmare bestämt operavärlden. ”Don Juan” är en opera av Wolfgang Amadeus Mozart.

Musical kallas en modern variant av scenmusikaliska verk. Svenska storheter på det här området är Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars ”Chess” stod för en av dagens ljudillustrationer. Ur den hörde vi ”One Night In Bangkok”, som skulle ge oss ordet natt.

Uppsluppna verk för scen med mycket musik skapas också av Galenskaparna och After Shave. I dag fick vi höra Knut Agnred framföra ”Borås, Borås”, en svensk version av Frank Sinatras gamla hit ”New York, New York”.

Till allra sist har jag sparat ”Happy Birthday To You”. Just i dag är det ingen som fyller år här hemma, men vi har slagit ihop flera födelsedagar och har gemensam fest för främst Birgitta, vår dotter Kerstin, hennes son Viggo och lite grann, i efterskott, också för vår son Matti och hans fru Karin.

Happy birthday to you!

Melodikrysset nummer 40 2012

TV 4as ”Så mycket bättre” såg jag aldrig, men artisterna som medverkade där och som nu ofta förekommer i Melodikrysset är ju välkända.

I dag figurerade en av dem till och med dubbelt i krysset. Tomas Ledin sjöng ”Bjurö klubb”, en låt skriven av Laleh.

Och i slutet av krysset hörde vi Timbuktu sjunga en låt, skriven av samme Tomas Ledin.

Lite melodifestival blev det också. 2007 kom Måns Zelmerlöw trea med ”Cara mia”, en låt med en refräng som fastnar i minnet.

Sonja Aldén har också varit med i det sammanhanget. I dag hörde vi henne i duett med Uno Svenningsson i ”Du är en del av mej”. Inte så tokig – men jag kan berätta att jag har gett bort min enda CD med Svenningsson; jag hade köpt den av misstag.

Då föredrar jag vida Miss Li, inte för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress utan för att hon har en härlig musikalisk utlevelse, så även i den låt vi hörde i dag, ”My Heart Goes Boom”.

Också Tore Skogman var sosse, turnerade bland annat med Sten Andersson, men jag har ju för den skull inte skivhyllorna fulla med hans oändligt många – kanske för många och för ojämna – skivor. Men ”Plättlaggen”, den som i dag skulle leda oss till ordet spis, spritter åtminstone av gott humör.

För egen del har jag däremot mängder av skivor med M A Numminen i skivhyllorna. Många av hans låttolkningar är inte bara oefterhärmliga utan också, som dagens ljudillustration, ”Jag har sett fröken Ellen i badet”, riktiga pärlor.

Om ni av detta drar slutsatsen att jag bara gillar konstig musik, tar ni gruvligt fel. Jag är stor fan av ”Snabbköpskassörskan”, stor hit 1985 med Di sma under jårdi (Göran Ringbom med flera) och skriven av Tomas Ledin.

Och förvisso har jag lyssnat på mycket Elvis genom åren, till exempel den sentimentala ”Are You Lonesome Tonight?”, på svenska ”Är du ensam i kväll?”.

Jag är över huvud taget inte fast i någon genre.

Jag har, med stort utbyte, sett ABBA-musicalen i New York och då bland annat hört ”Dancing Queen”, som i dag skulle ge oss verbet dansar.

Och otaliga är de versioner jag under the radio days har hört av ”Två små fåglar på en gren”, med till exempel Harry Brandelius, Siw Malmkvist och Anita Lindblom. I dag skulle vi svara på var de där fåglarna sitter, nämligen på grenen.

Jag har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” i filmversionen (1965), aldrig i scenversionen (1959), men jag minns handlingen – med familjen von Trapp i centrum – mycket väl. I dag skulle vi också kunna att den musik som spelades spelades av en orkester, ledd av Mantovani.

Och då är det väl bara en ljudillustration och ett frågesvar kvar att redovisa: Vi hörde Birger Sjöbegs fina ”Den första gång jag såg dig”.

Den har nog många av oss, när vi har lyssnat på texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – tillägnat någon vi älskar.