Oktoberdagbok

Det verkar ha spritt sig i pensionärsorganisationerna, att jag med utgångspunkt i min och min familjs historia ibland brukar berätta om vår flykt från Estland, den som förde oss hit till Sverige hösten 1944. Ytterligare en person här i Svartbäcken i Uppsala, faktiskt i vårt hus, har bett mig komma och berätta om vad som hände och varför vi kände oss tvungna att ge oss i väg till ett främmande land med ett språk vi inte talade. Så i morgon är det dags för mig att berätta den här historien igen.

Det gjorde att hjärtkliniken på Akademiska sköt lite på de fortsatta kontrollerna – bland annat ska man gå in via strupen och kontrollera mitt inre närmare; också jag, alltså inte bara Birgitta, har drabbats av läckage i en klaff. Svullnaden i fötterna har efter ändring till kraftigare medicinering gått ner men inte försvunnit, och jag sover lite bättre om nätterna men vill gärna fortfarande sova en del av natten sittande. Nu ska jag i stället kontrolleras på måndag och tisdag. Jag måste kolla att jag på tisdag kväll kan gå på konserten med Anne Sophie Mutter, den som Birgitta fick i 75-årspresent av mig.

Birgitta har på grund av sin egen redan genomförda hjärtoperation varit så tagen, att hon inte har kunnat gå på två andra konserter efter den – en av dem gick jag på, men biljetterna till den andra sålde vi vidare. Den aktuella konserten är på tisdag kväll, och jag tror inte att någon av oss då kommer att vara i skick för att äta middag på restaurang som vi oftast brukar göra på konsertkvällarna. Vi får nog äta hemma.

Här hemma har vi fått en väldig avlastning. Vår dotter Kerstin, som såg hur eländigt det var med oss, har för en tid framåt flyttat hem till sina skraltiga föräldrar och hjälper oss nu med det mesta: hon bär hem tyngre matkassar, lagar en hel del middagsmat, diskar ofta, städar och kollar att vi inte i övermod gör saker vi inte riktigt orkar med. Det känns tryggt och skönt, och det gör att vi nu också i perioder har barnbarnen, Viggo och Klara, boende hos oss. Klara hittade redan en ny liten kompis på gården utanför vårt hus. När det gäller skolan, innebär det här inget problem, eftersom deras skola, Domarringen (för övrigt också Kerstins gamla skola), ligger mycket nära vårt hem.

I lördags hade vi även delar av den övriga familjen här hos oss för ett samlat gemensamt födelsedagsfirande. Då bidrog också Matti och Anna och Annas dotter Ella med olika maträtter och sedan diskade barnen, så bortsett från att Birgitta gjorde sin vanliga födelsedagsbål, behövde vi egentligen inte göra någonting.

Den här utökade närheten gör också att jag har kunnat se Viggo och Klara gå ut på gården med den hoppstylta jag gav Viggo i födelsedagspresent.

I dag blev middagen lite försenad, men av ett trevligt skäl: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel tittade in på väg hem till Vallentuna efter ett besök hemma hos deras dotter Lena, som numera med man och barn bor i Sala. Kerstin dukade med egenhändigt bakade bullar och kakor.

Också i det här fallet finns mer än familjebanden mellan Birgitta och Ragge: Gunnel bodde hos oss, i det som nu är mitt arbetsrum, under sin utbildning, och för övrigt har också deras dotter, Lena, under en tid bott hos oss.

Det är roligt när det finns en stor och varm familjegemenskap.