Sommar i P1 med Edward Blom

Edward Blom, berättade, fast bara i förbigående, att han under sin tid i Uppsala var medlem i Heimdal, något som åtminstone för oss som har pluggat i Uppsala betyder, att han hade högervärderingar. För mig får sommarpratare – det var han som gjorde dagens Sommar – ha vilka politiska värderingar de vill, men som radiolyssnare vill jag förstås veta, varför han hamnade just där. Men ett av problemen med hans sommarprogram var, att han aldrig för oss lyssnare förklarade, varför han gjorde det ena eller det andra.

Jag ser i pressen, att Blom är upprörd över att Sveriges radio reagerade mot att hans sommarprat innehöll så mycket om alkoholkonsumtion, detta utan att han åtminstone en smula varnade för allt för ymnigt alkoholbruk. Själv förstår jag, som själv har brukat alkohol men också har sett andra människor fara illa, därför att de inte har varit förmögna att sätta gränser för sitt drickande, att ett sommarprogram, där sommarprataren vittnar om hur han och hans vänner lever livets glada dagar snart sagt varje kväll, kanske mår bra av att balanseras åtminstone lite. Och mer begärde ju inte SR.

Ja, som ni förstår blir det många besök på krogar, pubar, klubbar, studentnationer, tyska ölstugor med flera utskänkningsställen under det här programmets gång.

Edward Blom bekänner där också sin katolska tro, och inte för att jag själv är religiös, men jag hade gärna sett hur det här våldsamma drickandet går ihop med hans religiösa engagemang.

Medan allt det här drickandet, med start i relativt unga år, pågår, genomför han också, delvis rätt förstrött, under en ganska lång period universitetsstudier i Stockholm, Uppsala och vid två olika universitet i Tyskland, i Trier och Freiburg. Alltsammans utan att ha något riktigt mål för ögonen, vilket ändar i att han får svårt att få något jobb. Ett försök att bli författare misslyckas också.

Till slut havererar han och söker vård. Men sen kommer han, om än psykiskt bräckligare, på fötter igen. Hittar till och med en hustru. Och lyckas bli mat- och vinskribent och TV-programmakare.

Om någon nu ändå inte har förstått, att jag inte gillade dagens sommarprogram, så är det något fel på vederbörandes läsförmåga.

När det gäller hans musikval, spelade han för all del Povel Ramel, Lars Demian, Charles Trenet och Monica Zetterlund men också lite för mycket av sådant som präglades av hans tyska erfarenheter.

Sommar i P1 med Emilia Lind

23-åriga Emilia Lind, från Göteborg men studerar nu till socionom i Umeå, röstades fram av lyssnarna som Sommar-värd i P1. Och i dag visade hon, att det var ett bra val. Hennes sommarprogram handlade om oväntad men stor och drabbande sorg, mot slutet ändå om att det också finns hopp i livet.

Hennes berättelse startar i ett hem i Göteborg, i dag kanske inte helt ovanligt i det att detta hem bara rymmer två personer, henne själv och hennes mamma. Inte heller ovanligt i det att där ibland förekommer gräl mellan mamman och dottern och i att hon som så många andra barn har synpunkter på sina föräldrar och deras beteende. Naturligtvis finns det även i det här fallet en pappa, fast honom har dottern ingen kontakt med – han är nämligen psykiskt sjuk, vilket leder till problem som hon inte riktigt kan hantera, till exempel när han plötsligt dyker upp i hennes skola.

Det här bidrar till att flickan och hennes mamma har en ovanligt nära relation, lite av vi två på jorden. Mamman var Emilias trygga punkt i tillvaron och markerade också detta genom utsagor som ”Vi är inte som alla andra” – men trots att Emilia varken hade syskon eller pappa, sa mamman att ”vi är också en familj”.

Så en dag, 2008, hände något som vände upp och ner på deras lilla värld. Emilia vaknade av ett konstigt läte, och när hon gick upp, hittade hon mamman med hackande tänder och i kramper. Det visade sig, att mamman hade drabbats av epilepsi grand mal. Och snart visade det sig, att den här epilepsin skulle bli värre: längre fram samma år drabbades mamman av ännu allvarligare anfall.

Till Emilias lidelser i livet hörde också att spela fotboll. Hon spelade i ett lag, och när detta åkte till Åhus för en cup, följde hon också med. Av mamman tog hon ett normalt och vänligt farväl, helt ovetande om att det här skulle bli sista gången hon såg henne i livet.

För innan hennes lag hade hunnit spela första matchen, drogs hon i väg för ett samtal med tränaren, som talade om för henne, att hennes mamma hade dött.

Det som sedan hände var nog för de flesta av oss som lyssnade något oväntat. Trots sin egen gränslösa sorg och trots att lagkamraterna till 100 procent ställde upp för henne – också skulle ha förstått om hon hade valt att åka hem – fortsatte hon att spela, gjorde till och med mål i en avgörande match. Laget blev trea i cupen.

Hon stålsatte sig själv och lyckade också klara begravningen av mamman.

Men vad skulle det bli av henne, en tonårsflicka nu ensam på jorden?

Hon fick en fosterhemsplacering och fann sig i detta utan att revoltera mot den familj där hon ändå aldrig kände sig riktigt hemma. Tills allt en dag brast för henne.

Hon flyttade tillbaka till moderns och sin gamla bostadsrätt, den hon fortfarande ägde, och bodde där med allt – möbler och annat – som det var förut. Satsade hårt på sina studier och lyckades hålla livet rullande bland annat genom att delta i föreningsliv. Men tankarna malde ändå ständigt: Vem var hon egentligen? Vad skulle det bli av henne och hennes liv? Alla andra hade ju någon, men jag har ingen.

Ur det här växte insikten, att hon måste lyckas, bli något, visa alla andra.

Och ur det växte i sin tur lusten att bli något, en människa till nytta även för andra.

I henens fall blev det studier i Umeå, med sikte på att bli socionom.

Hennes Sommar hade väl sina svagheter, till exempel den mycket unga människans mycket bestämda åsikter om tvåsamhet. Men lappri: det här var ett mycket hörvärt sommarprogram.

Inte så att hennes musikval i alla stycken talade till just min personliga musiksmak, men låtarna hon spelade hade den stora fördelen att genom innehåll eller känsla knyta an till det hon berättade i sitt Sommar. Och spellistan innehöll också en rad artister, som även jag har ett förhållande till, sådana som Håkan Hellström, Anthony And the Johnsons, Broder Daniel, Ted Gärdestad, Laleh, Bo Kaspers orkester. Och i något fall var det i stället valet av artist, inte låten, som kändes som en överraskning: Maia Hirasawa med ”Tusen bitar”.

Sommar i P1 med Sven Hagströmer

Om man bortser från ett, visade det sig senare, misslyckat litet stödköp av några aktier i en nu ändå nedlagd A-presstidning, har jag för min del aldrig köpt några aktier, vilket har sin bakgrund i min socialistiska grundhållning.

Dagens Sommar-pratare, finansmannen Sven Hagströmer, är där min raka motsats: Han köpte sina första aktier (i Astra) redan när han bara var 12 år gammal, och på den vägen fortsatte han sedan. Men eftersom jag läser tidningarnas sidor om näringsliv, känner jag förstås ändå till honom; dessutom har jag läst en hel del om den krasch hans och Mats Quibergs gemensamt ägda bank Hagströmer & Quiberg råkade ut för, den som ändade i att de båda herrarnas vägar skildes åt.

Hagströmer har, som kapitalförvaltare åt Gränges respektive Investor (där han utsatte Marcus Wallenberg för något denne inte gillade, en försäljning av en stor post aktier), skaffat sig erfarenheter från stora svenska börsbolag, men han bestämde sig alltså sedan för att fortsätta i egen regi, och på den vägen är det fortfarande.

Alldeles enkelt är det inte att sortera in honom i något fack, detta för att hans åsikter i ett antal viktiga frågor sorterar in honom i ganska olika fack och det inte är alldeles lätt att se, varför han har hamnat på den ena men inte den andra ståndpunkten.

Under den svenska kampanjen om eventuell anslutning till EMU ställde han till exempel tillsammans med den före detta socialdemokraten, ledaren för Junilistan Nils Lundgren upp för nej-sidan. Medan han nu beklagar britternas Brexit.

Han berättar med begriplig värme om sin mor, hemmafrun (som sedan dog i cancer), men har sedan kommit att engagera sig för en jämnare fördelning mellan män och kvinnor i styrelserna i näringslivet.

Han bekänner att hans gamla pappa fick en närmare relation till sonens barn än vad deras ständigt arbetande pappa lyckades få.

Och trots att han själv egentligen inte lyckades särskilt väl i skolan, har han en nästan häpnadsväckande meritokratisk syn på samhället – ge de ledande posterna till de mest meriterade!

Han är mycket engagerad i enskilda politiska frågor, men partipolitik, främst de ideologier som är grunden för att vi har olika partier, förstår han sig uppenbart inte på. Gjorde han det, skulle han inte ha dragit sitt förslag, säkert inte menat på fullt allvar, att det vore intressant att se Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare byta plats med varann, detsamma när det gäller Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas ledare.

Annat, som hans stora engagemang för invandrare, känner jag stark sympati för.

Då har jag ändå inte refererat allt. Och en av programmets svagheter som sommarprat var väl att Hagströmer, liksom många andra, försökte få med allt för mycket.

Sven Hagströmers musikval till sitt Sommar var utmärkt, inte minst för att det knöt an till det han pratade om i programmet.

Den ganska dramatiska historien om hur han som nybliven flygare lyckades krascha planet (därför att han vid landning i havet hade hjulen i stället för pontonerna utfällda) och sen nästan höll på att drunkna illustrerade han genom att spela ”Help” med The Beatles. (Sedan kom mycket riktigt två damer i båt till hans hjälp, den ena som visste vem han var anställd på DNs ekonomisidor.)

Och den här musikaliska följsamheten finns inte bara i den låt han adresserar till hustrun, ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder.

Jag tänker inte pratanknyta också de övriga låtarna, men jag kan ju åtminstone nämna några av dem: ”Gracias a la vida” med Violeta Parra, ”Bara få va mig själv” med Laleh, ”Mona Lisa” med Nat King Cole, ”Longing For Lullabies” med Laleh, W A Mozarts ”Le nozze di Figaro” och ”Requiem”, ”Swing it magistern” med Alice Babs, ”Run the World (Girls)” med Beyoncé och ”Båtlåt” med Robert Broberg.

Sommar i P1 med Mikael Karlsson

Jag känner till John Cage, som Mikael Karlsson nämnde i början av sitt Sommar i dag, men för första gången på mycket länge hade jag aldrig någonsin hört något av den musik han spelade i sitt program, således heller inte hans egna kompositioner. Jag tror inte att det här beror på att Karlsson sedan 16 år tillbaka bor i New York, inte heller på att jag inte skulle gå på konserter eller till exempel på Operan, för vilken han har skrivit balettmusik.

Det jag hör av hans egen musik i dagens sommarprogram tilltalar mig, så också, bara för att ta ett exempel, ”Adios” med Benjamin Clementine. Och av det jag läser om hans samarbete med svenska artister i lite andra genrer känns sympatiskt, liksom det faktum att han också skriver filmmusik och musik till dataspel.

Mitt eget musikintresse spänner över mycket vidare fält än de vanligaste – men det betyder inte att jag för den skull föraktar genrer som till stor del lever genom upprepning och långsam förändring, allt från klassisk opera till schlager och annan populärmusik. Jag tycker således att Karlsson är musikaliskt spännande men lite för highbrow.

Hans sommarprogram var inte alldeles lätt att följa för den som inte kan något om hans liv och musikaliska karriär. Men det innehöll, trots hans ganska pessimistiska livshållning, en del roliga och intressanta passager, sådana som historien om hans taxifärd till Harlem, där han skulle bo. Där skulle han, ansåg taxichaffisen, bara komma att vara vid liv ungefär en vecka.

Men Karlsson har överlevt, också fått allt fler musikaliska beställningar.

Och hans motto har alltså varit att aldrig stagnera, sluta utvecklas musikaliskt.

Nej, ständiga uppbrott är det som gäller. Nostalgi är människans största svaghet. Helst borde man vakna som i princip ny människa varje dag.

Med den här strategin som livsmål blir det naturligtvis också svårt att hålla personliga relationer vid liv. Men vid ett par tillfällen berättade Mikael Karlsson i alla fall, mycket kort, att han ändå tycks ha en boyfriend.

Sommar i P1 med Marit Paulsen

En gång i världen kände jag Marit Paulsen, inte nära men ändå hyggligt väl: Jag umgicks mycket med tidens kulturarbetare, organiserade också många av dem i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Bland dem jag då och då träffade, bland annat på tåget mot Dalarna (jag åkte ofta med det hem till Uppsala, när jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen), fanns Marit Paulsen. Och till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg inbjöd jag Marit Paulsen och några andra kulturarbetare att inför kongressen hålla var sin kort plädering i ett fritt valt ämne. Paulsen höll då ett brandtal för EU-anslutning.

Sen bytte hon som bekant parti, var i två omgångar EU-parlamentariker för Folkpartiet.

Hon berättade i och för sig hur hon, under sin tid på Brunnsvik, trakasserades av det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster – hon kallades ”högerspöke” fastän hon hade sju års erfarenhet av att jobba i valsverket i Smedjebacken med påföljden att ryggen var slut, men hon hade då ingen som helst tanke på att byta parti. Partibytet kom ett par decennier senare, fast vad det berodde på berättade hon inte i söndagens ”Sommar”.

Det hon berättade i sitt sommarprogram om hormoslyrförbudet 1977, bland annat att hon och Solveig Ternström lyckades ta sig in på ett folkpartistiskt regeringssammanträde (det måste i så fall ha varit på senhösten) och plädera för förbud är hur som helst en kul historia.

Nå, minns jag inte alldeles galet, hade hon och hennes man, Sture, en dotter som var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund, numera LUF, och det var hon som övertygade morsan om att i stället satsa på Folkpartiet. Fast just det här berättade hon inte i Sommar.

Hennes Sommar hade en ganska ödmjuk ton – bland annat bekände hon, att hon är ganska debatträdd i andra ämnen än de hon behärskar och själv brinner för, sådant som att bevara biologisk mångfald. Och bakom det senare fanns egna erfarenheter, också av ekologisk odling.

I EU-frågor uppträdde hon dock som stridis (”Jag är EU-fantast”) – här förenklade hon i stället, jämställde till exempel Storbritanniens Brexit med högernationalistiska (och värre) partiers framgångar i en rad europeiska länder och överdrev den frihet och det svängrum dagens EU ger medlemsländerna.

Samtidigt fanns där en sorts hälsosam självdistans i detta, som hon deklarerade, hennes sista offentliga framträdande: ”Jag är kanske inte politiker.”

För min del hade jag önskat att hon, ännu mer än som skedde, hade ägnat sig åt sin egen personhistoria, särskilt hennes norska barndom. Hon berättade, fast relativt kort, om att mamman var ihop med en tysk soldat och att en bror och en syster aktivt arbetade för nazismen. Hon berättade dock om när mamman kom och hälsade på i Sverige, när Marit hade slagit igenom som författare och då också kom att träffa Sture, som Marit just hade blivit ihop med. Sture, som hon hade träffat på Brunnsvik, berättade då glatt om sitt i moderns ögon alltför enkla värv, och modern utbrast i riktning mot Marit: Varför skulle du skiljas, om du inte hade något bättre på gång?

Den musik Marit Paulsen spelade knöt i gammal hederlig Sommar-stil an till det hon talade om, och då tänker jag inte bara på den så kallade ”Europahymnen” och Jan Hammarlunds ”Jag vill leva i Europa” – den senares syn på Europa är för övrigt mer nyanserad än Paulsens.

Bland de artister hon spelade fanns Kalle Moraeus med ”Koppången”, Bob Dylan med ”Blowin’ In the Wind”, Arja Saijonmaa med ”Jag vill tacka livet”, Olle Adolphson med ”Det gåtfulla folket”, Thorstein Bergman med Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Solveigs sang” ur ”Peer Gynt” av Edvard Grieg, romans ur Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit” och Tove Janssons och Erna Tauros vemodiga ”Höstvisa” med Cumulus.

Sommar i P1 med Markus Krunegård

Markus Krunegård är en skivartist som jag främst har lärt känna genom att Anders Eldeman då och då spelar honom i ”Melodikrysset”. Men Krunegård har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars Winnerbäck, riktigt fångat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna låt han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan är den bästa jorden” – dock tyckte jag det var intressant att få höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena på läppen. Och lite kul var det också att få höra ABBAs ”Waterloo” på finska med Ami Aspelund.

Det här lite finskpräglade låtvalet leder över till att Krunegård till hälften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade på finska lät äkta, inte inövat. Hans mamma kom nämligen från Tornedalen. Pappan däremot kom från en prästsläkt i Skåne.

När han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolåren gå i finskspråkig klass. Det här var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svenskspråkig. I sitt Sommar berättade han, att han vid ett tillfälle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika då, finnjävel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den här sortens utmaningar: ”Om nån säjer finnjävel, ska du slå.” Så det gjorde Markus, med full effekt: Han knäade sin antagonist på pungen, så att denne knäade och grät.

Så här långt tycker jag att Krunegårds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket från ämne till ämne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den också – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stället under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekännelser, som att han har kräkts inför scenframträdanden och varit tvungen att dämpa sin ångest med öl, är i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig själv saknar djup. Dock, åter igen: ett och annat, som solosången på finska – vi får höra lite av den – vid en älskad kvinnlig anförvants begravning kändes äkta och berörande.

Melodikrysset nummer 28 2016

Jag steg upp redan sju i morse och fick tid både till en bra frukost och till att läsa två av våra tre morgontidningar. Tidningarnas förstasidor domineras i dag förstås av den avskyvärda massakern, även på många barn, i Frankrike. Och inte nog med det: i morgonnyheterna berättades det om försöket till militärkupp i Turkiet.

Men lördagsmorgnarna har också sitt givna inslag, Melodikrysset.

Veckans kryss hörde inte till de svåraste, men även om jag känner till Roy Orbison, hade jag inte tidigare hört hans ”In Dreams”, den som skulle ge oss kryssordet dröm ”i ental” som Anders Eldeman gav oss som vägledning.

Och Beyoncé (Knowles) förekommer ju relativt ofta i krysset, så det var heller inte särskilt svårt att komma på att det var hon som sjöng ”Sorry”.

Jag får väl också bekänna, att jag inte hör till Måns Zelmerlöws fans, men jag lyckades ändå lista ut, att det var han som sjöng ”Fire In the Rain”.

Håkan Hellström har jag ingenting emot – men jag hade tidigare inte hört honom sjunga ”Din tid kommer”.

När man hör musikalmelodier i Melodikrysset, brukar de ganska ofta vara skrivna av Andrew Lloyd Webber, och här passade det dubbla efternamnet helt uppenbart in. Det vi hörde här var ”Kärleken förändrar allt”/”Love Changes Everything” ur ”Aspects of Love”.

Men jag är hyggligt förtrogen också med operarepertoaren. I dag hörde vi musik ur Giacomo Puccinis ”La Bohème” (1896), med Anna Netrebko och Rolando Villazon som sångare.

TV-serier är ofta svåra för mig, därför att jag sällan ser sådana, men den signaturmelodi som spelades i dag kände jag igen från brittiska ”Vi möts igen” (”We’ll Meet Again”) från tidigt 1980-tal.

Kenneth and the knutters är inte någon grupp jag brukar lyssna på, men deras förvanskade textversion hade som förlaga Hasse Kvinnaböske Anderssons ”Änglahund”, den där han sjunger ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” och som skulle ge oss ordet hund.

Till det lättaste i dag hörde att förknippa ”Bara få va mig själv” med Laleh (Pourkarim).

Och äldre barnvisor kan jag också; Alice Tegnérs har jag själv på skiva. Så det är klart att titeln och inledningsraden ”Vart ska du gå min lilla flicka?” genast dyker upp, så fort jag hör melodin.

Samma förhållande har jag till Evert Taubes visor – texten till alla de viktigast går förresten att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

I dag fick vi höra två visor, signerade Taube.

Vi fick på dragspel höra ”Dansen på Sunnanö”, den som börjar ”Det går en dans på Sunnanö”.

Och så avslutade Anders Eldeman med en taubevisa som vara ganska lätt att känna igen, ”Vals i gökottan”. Hans fråga, om ett väderstreck som förekommer i texten, var klurigare, eftersom samtliga väderstreck förekommer i texten. Men det väderstreck som går in på anvisad plats i krysset är öster, och mycket riktigt förekommer också en östergök i vistexten.

Sommar i P1 med Sakine Madon

Sakine Madone, för mig känd mest som hårt slående debattör i Expressen, i år politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, gav i sitt Sommar-program i dag uttryck för sina politiska åsikter, men ändå förblir hennes val av politisk ideologi och politiskt parti – hon har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundets styrelse – lite av en gåta.

Hennes föräldrar var i Turkiet vänsteraktivister och tvingades under förföljelsevågen där, riktad mot vänstern och mot fackligt aktiva men också mot kurder och andra nationella minoriteter, i landsflykt, och med då var också den femåriga dottern Sakine. De här flyktingarna hamnade i Sverige under palmeepoken, och Sakine Madon berättade i Sommar, att hennes far redan hemma i Turkiet hade uttryckt beundran för Olof Palme. Fast jag tror mig någonstans ha läst att den här fadern egentligen stod längre till vänster, var kommunist.

Jag vet inte om det här bidrog till att hon själv inte blev socialdemokrat och i stället gjorde det för mig helt obegripliga valet Folkpartiet; jag, med egen flyktingbakgrund och med mina i vissa frågor likartade åsikter, blev ganska självklart socialdemokrat (och i mitt fall följde hela min estniska familj mig sen i spåren). Och fastän jag är socialdemokrat, delar jag många av Madons frihetliga åsikter, till exempel rätten att häda, och hennes kritik av media för att de alltför ofta är rädda för att tala klarspråk, när brott här i landet visar sig vara begångna av människor av utländsk härkomst. Jag har personligen aldrig träffat Lars Vilks men jag vill, liksom Madon, principiellt försvara hans rätt att häda så väl Mohammed som (visar det sig) Jesus. Vidare: Madon är feminist och jag själv en av socialdemokratins tidiga förkämpar för jämställdhet.

Men något fattas ändå hos Madon, och jag tror att detta något är grundinsikten, att vårt livs materiella sida och vår klassbakgrund är den allra viktigaste grunden för vårt val av politisk hållning.

Musikaliskt började Sakine Madone sympatiskt med en låt på turkiska och en på kurdiska.

Men sen blev det hårdrock, bland annat tre låtar med Slayer. Och även om till exempel ”Dancing In the Moonlight” med Thin Lizzy säkert kan möta gillande också hos andra än hårdrocksfansen, tror jag nog, att det här sammantaget blev lite för mycket för ganska stora grupper av radiolyssnare.

Sommar i P1 med Elisabeth Tarras-Wahlberg

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, också var det på den tiden då hon var Riksdagens talman, har jag vid ett antal tillfällen träffat kungafamiljen, då främst kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria. Under de där åren träffade jag förstås också Elisabeth Tarras-Wahlberg liksom flera andra med funktioner knutna till hovet, men i motsats till en del av de andra fallen fick jag egentligen inte någon personlig kontakt. Vilket senare kanske var lika bra – när jag i dag lyssnade på hennes Sommar-program, hittade jag just ingenting där, som kunde ha utgjort en gemensam nämnare. Att hon i likhet med mig lyckades väl i skolan, betyder inte att vi för den skull har särskilt mycket gemensamt. Till exempel flydde hon det 1968 radikaliserade universitetslivet i Sverige och valde i stället, med hjälp av ett stipendium som sen förlängdes, att plugga vid Mount Holyoke College i Massachusetts. Fast även dit nådde ju tidens radikala våg: Afroamerikanska studenter gjorde aktioner, och många av tjejerna – det här var ett lärosäte endast för kvinnor – tog emot nattliga besök av sina pojkvänner.

Hon nämner sina två döttrar men berättar inte särskilt mycket om deras far, Björn Tarras-Wahlberg, som hon var gift med 1974-2003. Där kan det ju finnas sår som hon inte vill visa upp inför allmänheten, och det har jag förståelse för. Men mot bakgrund av det hon berättade om sin universitetstid i USA och mot bakgrund av historien om gymnasistbalen då hon inte bjöds upp en enda gång, kunde det ju ha varit kul om hon hade berättat åtminstone något om hur hon sen hittade sin man eller han henne.

Samma återhållsamhet präglar hennes berättelse om hovet, som hon tjänade i hela 32 år, nästan halva sitt liv i lite olika funktioner – hon var bara 26 år, när hon fick sitt första uppdrag av Jan Mårtensson. Om kungen och drottningen berättar hon egentligen inte särskilt mycket; lite mer värme bestås Victoria, som hon för övrigt hyllade på kronprinsessans födelsedag, som råkar infalla just i dag. Missförstå mig nu inte. Självfallet hade heller inte jag väntat mig att Elisabeth Tarras-Wahlberg plötsligt skulle avslöja hovets mörkaste hemligheter (om det nu finns några). Men när man nu under så lång tid har kommit kungafamiljen så nära, måste det ju rimligen finnas en del dråpliga eller roande situationer att delge lyssnarna. I stället mal hon trivia om statsbesök.

Och då hjälper det inte att hon aldrig så mycket säger sig ha arbetat för saklighet i publicistiken kring kungligheterna. Sommar är ingen kommuniké från hovet.

En sak skiljer sig en smula från det övriga i dagens sommarprogram. Till det hon har åtagit sig efter det att hon lämnade tjänsten vid hovet hör att hon under ett år var rådgivare i protokollfrågor åt förre emiren i Qatar, Sheikh Hamad. Men trots bil med chaufför och en del andra förmåner trivdes hon aldrig där. Hon plågades både av hettan och av åsynen av gästarbetarna från Bangladesh och Pakistan, och så längtade hon hem.

En sak som intresserar mig personligen och som jag faktiskt inte visste om henne var att hennes pappa, med efternamnet Von Engelhardt, var balttysk från Estland och tog sin tillflykt till Finland, varifrån han och hennes mamma sen fortsatte till Sverige.

Mot slutet av programmet får vi också veta, att hon numera har hittat en ny man, Tom Hedelius. Här utstrålar hon lycka, men något substantiellt får man inte veta om honom heller.

Hennes musikval är ibland begriplig, som när hon på kronprinsessan Victorias födelsedag spelar ”Happy Birthday” med Stevie Wonder. ABBAs ”Dancing Queen” var väl heller inte så tokig i samband med kungens och Silvias bröllop. Men trots att det finns såna här bryggor och anknytningar, känns ofta valet av låtar och artister (Frank Sinatra, Ulf Lundell, Sven-Bertil Taube, Katie Melua, Lady Gaga, en snutt Jean Sibelius, Aretha Franklin, John Lennon, Lill Lindfors) inte som ett uttryck för en samlad och begriplig musiksmak.

Sommar i P1 med Emil Jensen

Jag har sett och hört Emil Jensen live på scen två gånger, i båda fallen på Reginateatern i Uppsala, i det ena fallet med ett eget helaftonsprogram, i det andra i ett blandprogram med några av teaterns mest uppskattade artister. Den scenshow jag såg var en blandning av teater (samhällskritisk komik), poetry slam, politik med ställningstaganden från en man med hjärtat till vänster, sång till komp och lite annat. Jag gillade det verkligen och sa det till honom själv, när jag efteråt köpte några CD av honom och fick dem signerade. Det här ledde till ett litet samtal, och jag fick själv berätta vem jag var – men det här betyder för den skulle inte, att vi blev bekanta eller kan sägas känna varann.

Någon anknytning till Uppsala har han inte. Han bor numera i Stockholm, men som de som hörde honom i dagens Sommar säkert förstod av hans idiom, har han sina rötter i Skåne, mest i Malmö.

Till det Emil Jensen berättade om, mot slutet av sitt sommarprogram, fanns den cykelturné han 2007 genomförde genom Sverige med sin gitarr på ryggen.

Sina politiska åsikter gav han uttryck för bland annat i avsnittet om sitt sydfrikaengagemang. Fast redan i programmets inledning markerade han också, att allt inte alls var bättre förr – vi var nog snarare dummare förr, åtminstone i meningen att det fanns en massa saker som vi då ännu inte visste.

Sig själv berättade han också lite om, typiskt nog med hjälp av en historia om hur hans syrra, i skolan ansedd som en styv tecknare, vid två tillfällen fick kritik för porträtt av brodern, som hon hade porträtterat med rynka i pannan, med långt avstånd mellan munnen och näsan och så ett grönt och ett blått öga – vilket dock Emil själv nu intygade var på pricken rätt.

Under sommarprogrammets gång skrattar jag högt flera gånger, men det är svårt att referera de här avsnitten – de lever på att framföras live, och han har liveartistens förmåga att locka fram ett uppskattande skratt just i stunden.

Men som en svart tråd genom det här programmet löper också berättelsen om Emil Jensens egen familj.

Bland annat berättar han, mycket öppenhjärtigt men helt utan fördömande, att hans mamma, psykolog till yrket, länge hade problem med spriten, men att hon sen själv lyckades bryta det här beroendet genom att lika maniskt ägna sig åt andra tvångsmässiga vanor, till slut att dricka kopiösa mängder vatten.

Sig själv liknar han vid mellanbocken Bruse, den som klarade sig genom att upprepa den första bockens svar och sen överlät åt den tredje att ta fighten – han har alltså inte någon heroisk självbild.

När han var liten, såg han den lite äldre syrran, Anna, som sin ledstjärna, såg till och med sig själv som en duktig tjej, detta fastän han varken var tjej eller duktig. Hon var inte bara hans förebild utan ställde också upp för honom ganska långt fram i livet.

Men det här fick ett tragiskt slut, inte för att syrran inte längre ville utan för att hon började må dåligt och detta visade sig bero på att hon hade fått malignt melanom.

Till det sorgligaste i det här sommarprogrammet hör när farsan ringer och gör klart att de nu måste åka till Anna på sjukhuset, rättare sagt på dödsbädden.

Och sedan sammanfattar Emil på sitt mycket speciella sätt: ”När solen gick upp 3 maj, var det plötsligt årets första sommardag.”

Man kan börja gråta för mindre.

Också Emil Jensens musikval präglades av att han är ett proffs.

Ska jag lyfta fram några enskilda artister/grupper och låtar, vill jag främst nämna den inledande ”Close To Me” med The Cure, ”There’s An End” med Holly Golightly och ”Nobody Knos You When You’re Down And Out” med Bessie Smith.

Men jag gillar också Edda Magnason, som han tidigare har gjort program tillsammans med, Esbjörn Svensson, Björk, Stina Nordenstam och Fleetwood Mac.