Melodikrysset nummer 30 2016

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.

Sommar i P1 med Stina Stoor

Stina Stoor är född 1982 i Balåliden utanför Bjurholm i Nolaskog, gränslandet mellan Ångermanland och Västerbotten. Hon är själv av samesläkt och är ingift i den samiska släkten Stoor. Hon debuterade litterärt 2013 med novellsamlingen ”Ojuret”, och fick 2015 med sin andra (och hittills senaste) bok ”Bli som folk” ett rejält litterärt genombrott, också belönat med litterära pris.

Det här gör att jag, när jag i dag lyssnade på hennes sommarprogram, förstås väntade mig att få svar på hur det kommer sig att den här tjejen blev just författare. Men även om hennes ”Sommar” var intressant på många vis, tyckte jag inte, att jag fick något svar på den frågan. Mycket av det hon berättade gjorde mig snarare mer förbryllad.

Antydningar fanns där förstås. Som att hon kunde läsa och formulera sig redan när hon började på dagis. Och att dagisfröken gång på gång gav henne bakläxa därför att hon friserade verkligheten – fast kanske ändå inte, eftersom hon ritade sin betydligt äldre bror med bara en arm och han ju efter en hjärnblödning bara kunde använda ena armen.

Fast hon älskade den här brorsan, som skjutsade henne i bil, åtminstone fram till dess att hon fick konkurrens: han skaffade sig tjej.

Länge var också fadern hennes hjälte, även om han hade sina fläckar (som när han räddade en annan flicka i badet medan hon själv, spottande vatten, fick kravla sig upp själv). Längre fram slutade det med att han, den gamle, av maskinerna utkonkurrerade skogsarbetaren, blev inte bara förtidspensionerad utan också gradvis allt mer dement. Hon var hemma med honom, stickade bland annat kläder till babyn som var på väg och såg samtidigt tillsammans med farsan gamla svart-vita filmer på TV. Inför de här filmerna hade farsan svårt att hålla emotionerna i styr – han grät. Fast sen hamnade han, mer eller mindre onåbar, på en vårdinstitution, där han fortfarande slutförvaras.

Själv måste hon släppa taget om honom. Hon hade ju också barnets far att tänka på, och snart var baby nummer två på väg.

Bland det den här fortfarande mycket unga kvinnan berättade fanns också att hon, kanske för att hon var en så orolig själ, hade svårt att hålla sig till det ordnade och schemalagda livet i skolan. Så hon avslutade sin skolgång efter nian. Under högstadietiden hade hon skolkat mycket, men hon klarade sig ändå bra: Efter en rymningstur på två veckor lyckades hon ovanligt bra på ett SO-prov.

Under perioden hemma med babysarna började hon skriva, och på den vägen är det.

Hela den inledande raddan av skivor i Stina Stoors ”Sommar” är snabba, rytmiska, dansanta låtar. Kanske har detta att göra med att hon själv har varit ute och dansat, men det berättade hon inget om.

Men musiken i senare delen av programmet består av annat, sådant som ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald, ”Bloody Mother-Fucking Asshole” med Martha Wainwright, ”Hounds of Love” med Kate Bush, ”Bury My Heart At Wounded Knee” med Buffy Sainte-Marie och ”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free” med Nina Simone. Alla de här skivartisterna finns också i min skivsamling.

Sommar i P1 med Johan Renck

Dagens Sommar-värd var Johan Renck, på den tiden han främst var inriktad på en musikkarriär Stakka Bo.

Hans senare insatser som filmmakare är jag inte särskilt väl bevandrad i, men jag har åtminstone läst om att han före David Bowies död gjorde videor med denne, och han spelade mycket riktigt ”Lady Grinning Soul” med Bowie.

Med sig själv, Stakka Bo, spelade han ”Mute”.

Mycket av den musik han i övrigt spelade i dag var rytmisk, bokstavligen slagkraftig, men bortsett från ytterligare några få grupper (Black Sabbath, Depeche Mode) var det han spelade okänd mark för mig.

Ganska länge var hans sommarprogram, med undantag för den återkommande storyn om hans svåra tandläkarskräck, mer filosofiska reflektioner över meningen med tillvaron än ett normalt sommarprogram, och jag är rädd för att detta kan ha fått många att stänga av radion. Mycket av det här verkade ha sin grund i en osäkerhet till och med i förhållandet till hans närmaste.

Men redan i en tidig passus om fadern, läkaren, snuddade han vid det tveksamma i alla privatiseringar, och mot slutet av programmet förvandlades detta till en lidelsefull predikan mot privatiseringarna av också viktiga samhällsfunktioner, det här att vi till exempel allt oftare betalar vården med egna pengar i stället för via skatten. Och hur i helvete kan vi privatisera allt mer av kriminalvåden samtidigt som antalet straffade/intagna påtagligt ökar?

För det här och annat liknande är jag beredd att förlåta Johan Renck för mycket av det alltför filosofiska och självbespeglande.

Också hans hållning i flyktingfrågan var sympatisk.

Sommar i P1 med Bert Karlsson

Det finns sidor hos Bert Karlsson som jag har mycket svårt för, till exempel hans partibildning Ny Damokrati tillsammans med Ian Wachtmeister och en massa andra politiska dårar, men en så mångsidigt verksam man som han har naturligtvis både andra sidor och rent av en viss talang. Han har gått på pumpen några gånger men ibland också varit framgångsrik. Fenomen som Skara sommarland är välkända även för oss som aldrig har varit där.

I sitt Sommar-program i dag berättade han till exempel om sitt arbete som skivproducent och det egna mycket framgångsrika skivbolaget Mariann, som han sen sålde till Warner. Jag är kanske inte så imponerad av hans första stjärna, Paul Paljett, men han har ju faktiskt spelat in ABBA och Carola. Och jag delar inte hans entusiasm för Vikingarna och andra dansband – det här är inte min typ av dansmusik – men jag vet ju hur stora de och den här i mitt tycke lite fyrkantiga (men taktfasta och dansanta) dansmusiken är hos en mycket stor del av svenska folket. Min egen yngsta brorsa var förresten ute och dansade till Sven-Ingvars, och ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske” fanns bland skivorna hemma hos mina föräldrar.

Att jag förstår det här har med min egen sociala bakgrund att göra. Det faktum att jag själv har vidgat mina musikvyer till nya domäner betyder inte att jag för den skull generellt föraktar populärkultur och ännu mindre människor som ensidigt har fastnat i sådan. Bert Karlsson har producerat en mängd av den stora publiken älskade skivor, och dessutom har han haft vett att till hjälp ta ett veritabelt snille på området, Lasse Holm.

Utan att till exempel ge mycket för Ny Demokrati, som han var med om att ta in i Riksdagen, tror jag mig förstå bakgrunden till fenomen som Donald Trump, Brexit och Sverigedemokraterna, som Bert Karlsson nämnde. Mycket av det här är tecken på att politiken och den politiska representationen har rört sig uppåt socialt och lämnat stora delar av arbetarklassen och andra utsatta sociala skikt utan vare sig delaktighet eller materiell utjämning, och då blir lätt den främsta politiska lusten hos de drabbade att slå ”dem där uppe” på käften. Så länge inte ens de traditionella politiska arbetarpartierna förstår det här, kommer de aldrig att återfå sin forna politiska styrka.

Det här är mina, inte Bert Karlssons slutsatser, men utan att göra honom till någon politisk ängel tror jag inte att den här karln är en simpel rasist. Trots att han numera tjänar det mesta av sina pengar på att driva 60 flyktingförläggningar tror jag faktiskt inte, att Bert Karlsson kan reduceras till närig cyniker – hans tankar om att flyktingarna för sitt fortsatta liv här i landet främst behöver lära sig svenska förefaller rent av som ganska rimliga.

För övrigt överraskade han själv lyssnarna med att mot slutet av programmet säga, att skatterna vi tar ut i Sverige är rimliga.

Stämpeln som rasist försökte han tvätta bort också genom sitt musikval – första låten han spelade, ”Rivers of Joy”, var med Afro-Dite.

Sen blev det förstås låtar med Eddie Meduza, Sven-Ingvars, Cool Candys, Schytts, Paul Paljett, Vikingarna, Friends med flera (rent av en snutt med en falsksjungande Carl Bildt), men också med Gösta Linderholm (”Aj aj aj – det bultar och det bankar”, ABBA (”Dancing Queen”), Jessica Andersson, Carola Häggkvist, Hoola Bandoola Band (”Vem kan man lita på”) och en outgiven Freddie Wadling-låt (”Längtans test”).

Och så avslutade en del av familjen (de yngsta Karlsson-tjejerna) med ”Världens bästa morfar”.

Sommar i P1 med Isabella Lundgren

Jag brukar ha koll på svenska jazzsångerskor, men Isabella Lundgren kände jag inte till före dagens Sommar. Förklaringen är nog i det här fallet att det hon har gjort på skiva har gjorts i sen tid, efter det att hon kom hem från USA. Fast hur hon är som jazzsångerska fick jag inte veta heller genom att lyssna på Sommar – hon spelade nämligen inget med sig själv.

Hennes musikval var dock av bästa slag: Billie Holiday, Edith Piaf, Bob Dylan, Frank Sinatra, Odetta, Nina Ramsby, John Coltrane, Joni Mitchell med flera. Min enda invändning gäller att hon spelade en så liten stump av ett av Arvo Pärts verk.

Men personen bakom det här urvalet, Isabella Lundgren, tyckte jag inte att jag, trots att hon var mycket självutlämnande, riktigt förstod mig på.

Någon riktig förklaring till hennes ångest och sömnlöshet i unga år fick man aldrig, inte heller till varför hon flydde verkligheten och började fantisera och ljuga, det senare i allt större omfattning.

Att hon, med sin gryende musikaliska talang, efter studenten ville till New York för att utvecklas till skicklig musiker föreföll också vara ett rationellt val, men väl i New York blev hennes liv något som ändade i rent kaos och personligt sammanbrott. Hon stack från ett boende hos en släkting och hamnade med kappsäckarna på en krog i Harlem, där en anställd under de närmaste månaderna lät henne bo hemma hos sig. Hon sögs in i ett uteliv med droger och ständigt nya män (män som hon inte ens visste vilka de var, på slutet med totala blackouts som följd). Hon drack och ljög. Musikstudierna hade hon då för länge sedan tvingats avsluta.

Det kunde ha ändat i en ren katastrof, men hon kom till ett slags besinning. Så hon reste hem.

Och där vände hon sig, för att få hjälp, till Anonyma Alkoholister.

De hjälpte henne på fötter, och hon blev drogfri. Och så långt är allt gott och väl.

Anonyma Alkoholister predikar ingen ideologi att ty sig till i stället för till drogerna, men de ser – om jag får tro Isabella Lundgren – gärna att den drogberoende själv söker sig till något som ger hans/hennes liv en mening (annan än alltså drogerna).

Och i Isabella Lundgrens fall blev detta något ett slags kristen tro.

Nästan vad som helst är bättre än det liv hon levde, men jag som ända sen mycket unga år har varit aktivt icketroende och dessutom efter att i unga år ha varit absolutist sedan har använt alkohol för att på gamla dar åter, nu av allmänna hälsoskäl, avstå från alkohol, förstår egentligen inte behovet av det här trosstödet.

Men det finns också annat hos Isabella Lundgren som jag inte förstår och som hon egentligen inte rationellt förklarar. Ett exempel är att hon som älskade att äta kött nu är vegan. Men vad ska hon göra åt att vargar och björnar och tigrar fortsätter att döda andra djur och aldrig kommer att bli veganer?

Fast hennes mer allmänt formulerade princip, att man måste få ihop sina värderingar och sitt eget agerande, är också jag för.

Sommar i P1 med Johan Holmsäter

Jag tyckte Johan Holmsäters ”Sommar” blev ganska tjatigt. Som de flesta rationellt tänkande människor inser jag, att kroppen behöver fysisk aktivitet. Men det kan man utöva också utan att gå på Friskis & Svettis. Själv har jag ägnat mig åt det till exempel genom trädgårdsarbete, sådant som gräsklippning och anläggningsarbete.

Men sen en dag, när jag var ute på tomten här i Öregrund för att sätta upp hönsnät runt fruktträden (som skydd mot rådjur och harar), klack det till i bröstet och jag befanns sedan, när jag hade tagit mig till doktorn, ha fått min första hjärtinfarkt. Trots förordad medicinering har jag aldrig blivit riktigt återställd – med åren har mina fysiska besvär bara blivit värre.

Så Johan Holmsäters recept, gympa, gympa och mer gympa, är nog lite tillrättalagt av en person som ser kroppsaktiviteter som närapå det enda saliggörande. Tjatigt blir det här programmet också genom att samma budskap framförs om och om igen.

Artistlistan – Harry Belafonte, ELO, Rod Stewart, Nina Simone, Stevie Wonder, Avicii, Bob Dylan med flera – låter mer imponerande än den var. Ganska många av de valda låtarna kunde ha spelats på Friskis & Svettis.

Sommar i P1 med Kim Källström

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.

Sommar i P1 med Carola Häggkvist

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

Melodikrysset nummer 29 2016

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.

Sommar i P1 med Sara Mohammad

Något att lyssna på i hängmattan eller på badstranden var det ju inte direkt, men Sara Mohammads ”Sommar” var i stället ett desto mer angeläget inlägg om religiöst betingat kvinnoförtryck, viktigt att bekämpa även i vårt samhälle, när det blir allt mer synligt också här.

Sara Mohammads utgångspunkter för sitt engagemang var egna erfarenheter, i unga år plågsamt förvärvade i hennes ursprungliga hemland, den irakiska delen av Kurdistan. Hon är född 1967, i Sulaymannya, och redan när hon var sex år gammal lurades hon av sin egen mor till vad som visade sig vara en könsstympning, utförd utan bedövning – till regelverket hörde sedan också att hon inte fick berätta vad hon hade varit med om, inte ens visa den smärta hon kände även efter ingreppet.

Till det märkliga i den här historien hör att det var mamman, inte pappan, som på det här sättet förgrep sig på dottern. Den kultur mamman, religiöst och traditionsenligt, bekände sig till föreskrev det här. Och samma kultur föreskrev också annat: flickor måste gömma sig bakom hijab och bära kläder som så långt som möjligt dolde brösten och baken.

Nu var det faktiskt inte alla flickor i klassen som var ålagda såna här regler, och när hon vid ett tillfälle i skolan hade provocerats att, mot alla regler som gällde i den kultur hon hade fostrats i, bekänna att det här inte var hennes eget val, ändade detta i att en lärare talade med hennes pappa och av denne fick löfte om att Sara lite längre upp i åldern skulle få bestämma själv.

Men innan den tiden kom, råkade hon ut för något värre. Hennes bror, som hade drabbats av ”nesan” att bli dumpad av en mycket ung tjej som han hade fått som partner i ett tvångsgifte, hade nu en ny partner på gång, men för det fordrades en uppgörelse i två motsatta riktningar mellan de berörda familjerna. Så brodern kom helt överraskande in till henne, beväpnad med ett automatvapen, och svor att döda henne, om hon inte ställde upp på att gifta sig med en kille som hon alltså över huvud taget inte kände. Han sa att han tre gånger skulle ställa frågan om hon var beredd att gifta sig med den här killen, och om hon då inte hade svarat ”ja” den tredje gången, skulle han skjuta henne.

Hon sa ”nej” två gånger men sen ”ja”, det sista egentligen bara för att i stället kunna ta sitt eget liv.

Bakom dörren till rummet där det här hände visade sig sedan bland annat hennes mamma stå.

Som tur var var det fredag, och mamman och brodern och de andra skulle gå på fredagsbön i moskén.

Då passade den tvångsbortlovade bruden på att rymma, närmast i avsikt att dränka sig i en sjö i trakten.

Men när hon hade lyckats ta sig förbi moskén utan att bli upptäckt, kom hon på andra tankar: tog sin tillflykt till en kvinnlig kusin med radikala och moderna åsikter, och så började hennes långa flykt, den som så småningom, 1993, ändade i Sverige. Fast hit kom hon när hon redan hade hunnit hitta sin första man, en man som hon själv hade valt.

Här hittade hon ett samhälle med värderingar hon kunde identifiera sig med men fann sedan även här beteenden, som hon inte kunde acceptera, till exempel att mycket av det ekonomiska och övriga stöd invandrare/flyktingar fick i fallet gifta par kanaliserades via mannen.

Och vad värre var: gruppen av på olika sätt förtryckta invandrarkvinnor blev med tiden allt större också i Sverige. De här beteendena, som hon hade flytt ifrån, fanns också i vissa muslimska grupper i det här landet. Sara Mohammad har därför gjort det till sin mission att bekämpa hederskultur och kvinnoförtryck även här, bland annat tagit initiativ till bildandet av organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

För egen del känner jag stark sympati för hennes oböjliga motstånd mot att acceptera från normala svenska normer avvikande moral och beteenden, sådana som att pojkar och flickor ska dela simhall, detta utan att flickor blir tafsade på av killar som är kulturella missfoster.

Sara Mohammads musikval var fint så till vida att hon blandade musik från sin ursprungsregion med musik från Sverige (Sara Varga), Irland (U2) och Storbritannien (John Lennon’s ”Imagine”) med låtar med invandrarbakgrund (”Euphoria” med Loreen, ”Bara få va mig själv” med Laleh).