IOGT-rörelsen har vind i seglen

16 maj 2007 16:41 | Mat & dryck, Politik | 6 kommentarer

Dagens Upsala Nya Tidning (16 maj 2007) har rubriken IOGT-rörelsen har vind i seglen. Underrubrik: Medlemsökning. Juniorförbundet ökar mest.

På tre år har IOGT-familjen i Uppsala län mer än fördubblat sitt medlemstal och ökat från drygt 2.000 till nästan 4.500 medlemmar. Juniorförbundet för ungdomar upp till 14 år har ökat mest, från 636 till 1.209 medlemmar, framgår det av artikeln.

Vad jag känner till, är det här inte unikt för just Uppsala län. IOGT har vind i seglen över hela landet, inte minst bland ungdomarna.

Jag är, även om jag var oorganiserad helnykterist ganska långt upp i mina unga år, i dag alkoholkonsument: dricker vin till maten på helgerna, tar tillsammans med hustrun en kall Dry Martini efter fredagsbastun, säger inte nej till cognac.

Ändå gläds jag uppriktigt över nykterhetsrörelsens framgångar, och den som tror att jag skriver det därför att vår dotter Kerstin arbetar inom IOGT/NTO drar fel slutsats.

Jag tror att det är värdefullt att det finns en stark och växande motkraft mot den mycket expansiva drogkultur, som präglar vårt samhälle. En särskilt viktig insats är det att åtminstone fördröja alkoholdebuten för ungdomar mitt i den galopperande puberteten; de hormonstormar som präglar ens liv i den åldern kan vara svåra nog att hantera redan utan sprit. UNF bidrar till detta genom att tillhandahålla ett alternativ.

Det ligger säkert aktningsvärda arbetsinsatser bakom trendbrottet för medlemsutvecklingen inom nykterhetsrörelsen och då särskilt för dess ungdomsgren. Men jag tror också, att just ungdomar gärna söker sig till sådant som alternativa sätt att leva och äkta engagemang.

UNF har allt detta, erbjuder inte ens karriärmöjligheter med hög lön i slutändan.

Kanske något för SSU att lära av – om målet är att åter bli en riktig folkrörelse för unga människor?

Åter till Öregrund

29 april 2007 17:52 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag stannade kvar i lägenheten i stan lördag kväll och söndag förmiddag, detta för att få vara tillsammans med Birgitta. Hon bjöd mig på sparris med hemgjort örtsmör, kalvstek och hallon från trädgården i Öregrund. Sen lyssnade vi på en ny Dan Andersson-CD, en skiva med verkligen annorlunda tolkningar, som jag ska återkomma till.

I dag åkte hon på långresa: först, i egenskap av ordförande i svenska Unicef, till Vietnam, sen till Hong Kong för ett internationellt Unicef-möte. Hon kommer inte tillbaka förrän 10 maj, och inte heller då kan hon, på grund av andra uppdrag, återvända till Öregrund.

Jag får inte bara sköta krukväxterna utan också vattna i hennes växthus.

Jag åt lunch – rökt lax – inne i stan och tog sen buss 811 till Öregrund.

Jag läste som vanligt större delen av vägen, men mot slutet av resan började jag reflektera över namnen på busshållplatserna, så välkända för mig efter årtionden av resande på den här sträckan. Gråboviken och Stenskärs vägskäl indikerar att vi befinner oss nära kusten. Skomakarmyren väcker fantasin. Och Brudgrind – så vackert!

I Öregrund, som ju ligger vid havet, är det ännu inte så grönt som inne i Uppsala. Men trädgården blir dag för dag allt mera ljuvlig. Nere vid grinden möter mig en matta av Rysk blåstjärna, Scilla sibirica, ett resultat av många höstars planteringsmöda. Under den väldiga asken frodas vitsipporna. I långa rabatten upp mot huset blommar nu inte bara narcisser utan också de första röda och gula tulpanerna – rådjuren har inte satt i sig alla! – och tuvor med gul trädgårdsprimula.

I Birgittas växthus har det kommit upp en rad med rädisor; jag får vattna där igen i morgon, eftersom jag kommer att vara borta en del också under den kommande veckan.

Som tur är är det regndropp i luften. Trädgårdslanden behöver kontinuerlig tillförsel av vatten så här års.

I morgon är det redan sista april.

Och sen är det Första maj. Jag åker in till Gimo och demonstrerar och lyssnar på SSUs mycket kompetente och radikale – jag har träffat honom i olika sammanhang, så jag vet en del om honom – Mattias Vepsä.

Var ska ni demonstrera?

Isande kallt

10 april 2007 12:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Hur ser estniska påskägg ut?

9 april 2007 8:32 | Mat & dryck | Kommentering avstängd

Jag har ju berättat, hur man gör estniska påskägg, men eftersom jag inte använder mig av foton och andra bilder på bloggen, kan jag inte visa er våra egna resultat.

Men min dotter, Kerstin Kokk, har lagt ut bilder av sina fina påskägg på sin blogg. Du kan gå dit och ta en titt.

Glad påsk!

7 april 2007 20:21 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Påsken inleddes med nya bekymmer: Varmvattenberedaren har lagt av igen. Jag ringer Kent, som hjälpte oss att få i gång den här om dan. Hans slutsats är att det är termostaten som har slutat fungera – den reglerar inte vattentemperaturen på inställd nivå, och när vattentemperaturen i beredaren stiger till allt högre nivåer, slår säkerhetssystemet av värmen. Det är alltså meningslöst att göra om det han gjorde. Jag får ringa en VVS-firma, som för vår typ av varmvattenberedare. Efter helgen. Jag får en adress.

Så nu blir det åter att värma diskvatten på spisen och att duscha nere i bastuns duschrum/tvättstugan.

Men jag ska inte klaga.

Medan jag är på Konsum, anländer min nicaraguanska gungstol, som har varit hos snickare i Stockholm för lagning. Jag får tillbaka min bekväma sittplats ute på glasverandan.

Stolen (plus ytterligare två likadana – en av dem har Birgitta och en av dem finns hos Kerstin) hade Birgitta med hem från en resa i Nicaragua. Stolarna, som är köpta hos en lokal hantverkare, togs hem per flyg – de var nerpackades i kartonger, i form av lösa delar à la IKEA; jag limmade sen ihop dem. Det är inte limningen som har gått upp utan den flätade sitsen som har nötts upp.

Efter lunch – resterna av min grekiska måltid här om kvällen (rökt lammfiol, fetaost, skivad tomat, lök och sallad, svarta oliver) – går jag ut i trädgården och även utanför den och samlar växter för påskaftonens estniska äggkokning: blommande blåsippor och blåsippsblad, blad av stensöta, krokusblommor, albark med mera.

När jag just håller på att avsluta den insamlingen, anländer sonen, Matti, med sin tjej, Karin, från Stockholm. Antalet ägg, volymen skal av gul lök och det där jag har plockat utomhus är anpassat för att de ska kunna vara med och måla ägg. Vi klär in äggen i färgande och avtryckslämnande höljen och sveper tyglappar och sytråd runt om. På spisen står två stora grytor, där vattnet puttrar.

Tio minuters kok, och under efter under blir synligt under den rinnande kallvattenskranen. Alla får några superfina ägg. Alla får några halvt misslyckade. Själv är jag mest stolt över ett ägg som är ganska brunt med små vita fläckar och så, i spetsändan, med tydliga bladmönster i ljust grönt.

Eftersom Matti och Karin skulle komma först efter lunch, har vi bytt vår vanliga påskaftonsordning för måltider så, att det som brukar vara lunch – ägg, sill och potatis – i stället blir middag. Vi har köpsill, Abbas ansjoviskryddade och brännvinssill, men Birgitta har själv lagt in tre sorters sill – inlagd sill, tomatsill och glasmästarsill – och så inlagd ansjovis (ansjovis i rödlök, riven citron, kapris, svartpeppar och jungfruolja, den senare hemförd av Matti och Karin från Italien). Särskilt den sist nämnda inläggningen, en nyhet för året, är mycket god.

Efter måltiden sitter vi på glasverandan och dricker nybryggt kaffe; de övriga äter också chokladägg. Vi lyssnar på en CD med sydafrikansk musik, som Birgitta köpte i Johannesburg på vägen hem från Malawi – jag återkommer till den.

Dagen har varit smått dramatisk med vad man brukar kalla aprilväder. Det har varit både sol och en rejäl hagelskur. I båda fallen har luften varit kall. Vårblommorna hukar i den kalla blåsten, och rådjuren har tagit dem som ändå har vågat sig lite längre upp: de botaniska tulpanerna och Birgittas fina röda blommande julros; hon svär ve och förbannelse över dem. Himlen har mellan molnen spelat i den där speciella sortens aprilblått och olika grå nyanser.

Kvällshimlen är fortfarande hänförande vacker, nu mörkblå med ljusare stråk. Över havet syns en rand av solljus, brandgul ner mot den mörka horisonten. Mot den här fonden rör sig trädens svarta grenar i blåsten.

Glad påsk, alla vänner och ovänner!

Påskägg på estniskt vis

1 april 2007 17:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 2 kommentarer

I min familj målar vi alltid påskägg så, som vi gjorde i min estniska barndom. Det här estniska sättet att måla ägg har också gått i arv till våra barn. Så här gör man:

Man klipper till tygbitar i lagom (inte alltför snål) storlek att svepa in ägg med färgande hölje – se nedan – i. Vi använder för det mesta bitar av gamla uttjänta lakan.

Lägg ett ägg på tygbiten och svep in det med ett inte alltför tunt lager av skal från gul lök (finns i draglådan under lökboxen i affären). Det ger med den här metoden – det hjälper alltså inte med att lägga lökskal i kokvattnet – gul-brun-spräckliga ägg. Lökskalen är ett måste!

Man kan dessutom lägga till sådant som naturfärgar, till exempel späda björklöv, albark (ger brun färg), ormbunksblad (som ger vackra mönster, om man lägger bladet närmast äggskalet), blåsippor, tussilago, mossa (färgar svagt) och så vidare. Allt detta ska läggas innanför lökskalen, alltså närmast äggskalet.

I 2006 års påsknummer av bilagan “Mat & vin”, som följde med Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

För att få inslag av pastellfärger – rött, rosa, lila, blått, knallgult, intensivt grönt – kan man ta med färgade fjädrar från vipporna i påskriset. Har man tur, får man då också se fjädermönstret på äggskalet.

Sen gör man paket av äggen med tyget svept tätt om det som ska färga (lökskalen och det andra); runt om virar man ganska mycket sytråd, så att alltsammans lätt pressas mot äggskalet.

Därefter kokar man äggen i en kastrull, där man i förväg har kokat upp vatten. Koktiden är, på grund av svepningen och eftersom äggen ska hinna färgas, minst dubbelt så lång som vid vanlig hårdkokning.

(Är ni flera som ska koka ägg så här, får ni vänta på er tur. Men finns det en riktigt stor kastrull tillgänglig, kan man ju knyta ihop sina egna ägg med sytråd och låta flera personers ägg koka tillsammans.)

När kokningen är klar, lägger man äggknytena i vasken och spolar med kallt vatten, innan man, med hjälp av sax, försiktigt befriar äggen från tråd, tyghölje samt lökskal och andra färgämnen.

Spola rent äggen under kranen och lägg upp dina på ett eget fat eller i en egen skål – en av de roligaste sakerna med den här äggkokningen är att jämföra: kolla vem som har lyckats få något av de allra vackraste äggen. Eftersom resultatet kommer både av skicklighet och av lycklig slump, kan man aldrig ta någonting för givet.

Om man försiktigt gör hål i de kokta äggen och äter ur dem varligt, kan man spara större delen av skalen – som är mycket vackra – att ha som prydnad.

Tygbitarna som äggen låg i kommer aldrig att bli helt vita igen (om det nu var det dom var), men de kan, efter att ha spolats av från lökskal och annat skräp, maskintvättas och användas nästa påsk igen.

Klara två år

25 mars 2007 20:15 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

En del av er som då och då läser denna blogg tror kanske, att mina enda intressen i livet är kultur och politik. Jo, jag är mycket intresserad av och engagerad i både kultur och politik, men skulle jag på allvar tvingas välja, skulle jag vara beredd att avstå från allt det för att kunna vara med på det jag var med på i dag: lilla Klaras tvåårsdag.

Klara är ett av mina barnbarn, dotter till min egen dotter Kerstin och hennes man Bo. Familjen Kokk-Strömberg bor på Kadettgatan i Bärby hage här i Uppsala, inte alls långt från vår bostad på Idrottsgatan.

Jag fick gå ensam i dag – mormor Birgitta är på UNICEF-uppdrag i Malawi; hon är ordförande för svenska UNICEF. Sina presenter till Klara – bland annat flera egenhändigt sydda klänningar – har hon vid ett tidigare besök på Kadettgatan lämnat för att ges till Klara på födelsedagen. Men hon ringer från Malawi: talar en lång stund med Klara i telefon – fast det är nog mest Birgitta som talar.

När jag i farstun lämnar över en röd tulpanbukett till lilla Klara, har hon en av de nya klänningarna på sig.

Min huvudpresent till Klara är en Skrållan-docka, som kan tala; med den följer också några ombyten och nappflaska. När jag överlämnar den, hämtar också storebror Viggo den docka han fick av mig, när han fyllde två. Nu leks här mamma, pappa och två barn!

Klara får vidare en Nicke Nyfiken-dvd – ”apa” säger hon förtjust och pekar. Och så får hon några böcker om dels Lilla Anna (signerade Inger och Lasse Sandberg), om dels Barbapappa (signerade Talus Taylor och Annette Tison).

Och så måste jag förstås tänka lite på storebror Viggo, som i såna här sammanhang inte är så stor: Han får Peter Pan på dvd och så Ole Lund Kirkegaards jätteroliga ”Gummi-Tarzan”.

Vi sprider ut utdelningen av presenter över eftermiddagen, vilket ytterligare underlättas av att det i omgångar anländer fler gäster med presenter: Bos föräldrar Olle och Kristina Stömberg, som det alltid är roligt för mig att få träffa och prata med; de bor annars i Sollefteå. Bos bror Per Strömberg, han som doktorerade i konsthistoria bara för någon vecka sedan. Min och Birgittas son, Kerstins bror Matti Dahl – han kommer tyvärr ensam, eftersom hans sambo Karin är i Australien. Och så kommer Kerstins och Mattis storasyster Anna Kettner med döttrarna Sara, Amanda och Ella.

Det blir mycket glam och glädje, först runt de hembakta tårtorna (morfar med sin diabetes äter hallon från Sollefteå), sen runt middagsbordet, där emellan på golvet bland de nya leksakerna. Vad vore livet värt, om man inte då och då fick träffas på det här viset?

Och så är det den där lilla solstrålen, som vi alla har samlats för att fira i dag. Hon får mycket stimulans, föremål för allas uppmärksamhet som hon är. Ett par gånger springer hon raka spåret fram till morfar, ler soligt, sträcker upp händerna och vill bli upplyft i famnen.

Och när jag sen ska gå hem, vinkar hon till mig från sin mammas famn och säger:

– Hej då, mofa!

Bilder från kalaset finns att se på Kerstins blogg.

En rolig fest och ett tillfälligt farväl

19 mars 2007 18:55 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

En del av kongressen önskade jag inte delta i, och inte heller Birgitta: kongressfesten.

Missförstå mig inte. Jag är varken mot fester eller umgänge med partivänner. Vi hade helt enkelt fått en inbjudan till en konkurrerande och väl så lockande fest. Styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, fyllde 60, och det är klart att ordföranden i dess nämnd (styrelse) med make var bjudna.

Christina passade på att återvända till platsen för en del av sin ungdoms synder, Norrlands nation i Uppsala, dit så där 150 gäster hade bjudits för att fira med henne. Bland dem fanns sådana som jag känner eller känner till, men eftersom vi hade fördelats på 19 mindre bord och jag faktiskt inte hann kolla alla vars närvaro jag hade velat kolla, tänker jag inte räkna upp namn på personer, som kanske i själva verket inte kom på grund av något förhinder. Men bland dem vi praktade med fanns till exempel Christinas och Miches dotter Hedda, Ingrid Dahlberg, Jan-Erik och Cecilia Wikström, Lenny Clarhäll, Michael Sohlman och Egon Jacobsson (som satt vid vårt bord).

Festdeltagarna representerade alla skeden i Christinas liv, från hemmet på Frösön och framåt.

Toastmaster – en aktiv, versläsande sådan – var Carl-Uno Sjöblom. Bland dem som talade fanns bland andra Bengt af Klintberg, mannen som tillsammans med Christina gjorde radioprogrammet ”Folkminnen”, också ”Fula visboken”, som jag skrev om här om dan.

Med den inriktning på musik Christina har, kan man ju förstå att det blev mycket musik också: folkmusik, gamla phontrattar, ett bejublat framträdande av paret Marie Selander och Tuomo Haapala (som vi sedan tidigare känner och morsade på). Och så lockade Miche upp makan/jubilaren på scenen för ett solosångnummer med anor från hennes studenttid just på den här nationen. Ännu mera jubel! Miches tal till hustrun, som föregick detta, var förresten en sån där ahaupplevelse man kan få, när man känner den ena parten i ett äktenskap men inte den andra närmare: talet hade det slags intelligens och känsla, att jag plötsligt förstod, varför den också mycket brighta (och dessutom vackra) Christina hade valt just den här karln.

Medan allt detta pågick, åt vi en middag med norrländsk anstrykning: lax och avocadotartar med hårt tunnbröd och så fjällröding med västerbottenmos och hjortronsås; den franska chokladtårtan med vispgrädde och honungskanderade valnötter var dock inte att tänka på för en diabetiker.

Till detta exekverades snapsvisor, en av Christinas specialiteter. Vår dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTO, skulle nog ha haft svårt för till exempel ”Dom som är nyktra”, och själv har jag alltid haft svårt för ”Mera brännvin”, som går på ”Internationalen”. Men där fanns pärlor också, till exempel denna:

Ansiktslyftningen

Melodi: ”Elektricitetsvisan”, andra versen, före refrängen

Min ansiktslyftning blev inte bra
Jag måste gå till nån annan
För näsan sitter där håret va’
och jag slår supen i pannan.

När taffeln bröts för att bereda plats för dansen, passade vi på att gå. Inte för att vi hade tråkigt, verkligen inte! Men Birgitta skulle upp tidigt på söndag morgon för att ta sig till kongressen i Stockholm.

Sen kom hon hem på söndagseftermiddagen, medförande kongresshandlingar och, vilket gladde mig, hälsningar till mig från Wanja Lundby-Wedin, Peter Persson och andra. Göran Perssons speciella hälsning har jag redan berättat om.

Jag lagade söndagsmiddag, och därefter såg vi bland annat Agenda.

Och i dag for Birgitta ifrån mig för tio dar i Malawi. Hon är där för svenska UNICEFs räkning.

Själv ska jag se det första av Erik Fichtelius’ program med Göran Persson.

Middag med det gamla energi- och miljögänget

4 mars 2007 17:57 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Birgitta hade under sin tid som energi- och miljöminister flera olika statssekreterare och andra tjänstemän, som hon inte bara tillbringade en stor del av arbetsdagen med; några av de här personerna blev också personliga vänner, även till mig. Som ministermake var jag med på några utlandsresor – jag hade ett krävande eget jobb och stretade emot, men ibland ansågs det i enlighet med internationell umgängeskutym vara ett plus, om maken följde med.

Eftersom jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och hade ett omfattande kontaktnät i Norden och Baltikum, kunde jag under resor i närområdet ibland också tillföra användbar kunskap åt den delegation jag åkte med i.

I Kina, där jag var med Birgitta 1985, hade värdfolket bra kläm på var jag jobbade. Jag fick följaktligen, på värdarnas initiativ, också ett eget program: Kommunistpartiets internationella avdelning ville ha ett samtal med mig, både om ideologiska och om internationella frågor.

I går kväll var vi i Igelsboda, Saltsjöbaden, på middag hos Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Kjell är i dag generaldirektör på SCB men har varit statssekreterare hos Birgitta. Vi har varit på middag hos dem förut, och de har varit hos oss i Öregrund. Detsamma gäller två av de andra middagsgästerna, Rolf och Monica Annerberg. Rolf är ytterligare en av Birgittas tidigare statssekreterare, och vi har behållit kontakten med honom och Monica även under de år, då Rolf har jobbat i Bryssel (åt Margot Wallström). Det tredje inbjudna paret, Håkan och Kerstin Heden, kände inte jag så väl tidigare, men jag vet, att Håkan har slitit med texten till Birgittas energipropositioner. Håkan är i dag överdirektör vid Energimyndigheten.

En ur det gamla kompisgänget saknades, Ingemar Skogö, i dag generaldirektör för Vägverket; han och hans fru Ingrid hade åkt på vintersemester.

Under en sån här middag bubblar alla gamla minnen och historier upp. Det är som om man inte hade varit åtskild. Det är jättelätt att hitta samma gamla skämtsamma ton och ironiska distans till världen, som också jag på den tiden hade med de båda statssekreterarna.

Vi mindes till exempel den mycket gropiga båtresan med Smyril Line från Bergen till Färöarna – de flesta, bland dem jag, men inte Birgitta och Rolf, blev våldsamt sjösjuka.

Och Rolf och jag kappades om att komma ihåg märkliga episoder från kinaresan 1985, till exempel en som hade att göra med att kineserna upprätthöll en strängt hierarkisk ordning. Till den hörde, att jag skulle åka tillsammans med delegationsledaren, min hustru, i den främsta kortegebilen, ett schabrak av blänkande plåt och mahogny av märket Röda Stjärnan. Rolf och ytterligare en statssekreterare fick åka längre bak. Vid ett tillfälle ville ministern på väg till ett viktigt möte rådgöra med sina chefstjänstemän. Praktiskt lagd som jag är, föreslog jag, att vi helt enkelt skulle byta plats. Men när jag klev ur ledarbilen och försökte bereda plats åt statssekreterarna, kom vår kvinnliga kinesiska cheforganisatör fram, pekade strängt med två utspärrade fingrar på statssekreterarna och gjorde en befallande gest: – You two sit there!

Och så fick statssekreterarna snällt loma i väg till sin egen bil. Sen kallade vi inom delegationen konsekvent de båda statssekreterarena kollektivt för You Two, uttalat med lätt kinesisk brytning.

Jag mindes också en middagskonversation, då Birgitta – mest för att ha något att tala om med värden – frågade denne: – Säg, vad är det jag egentligen äter?

Värden, förvånad (översätts via tolk):

– Men ser ni inte det? Det är ju skinnet av en hundfot!

Något sådant bjöds inte hos paret Jansson. Kjell hade lagat en fruktansvärt god middag: bönsoppa med räkor, grillade revbensspjäll av lamm med brynta rotsaker, potatisgratäng och en ljuvlig vitlökssås och så päron i svartvinbärssaft med vaniljvispgrädde.

Kvällen slutade med att vi bjöd hela gänget (plus Ingemar och Ingrid Skogö) ut till oss i Öregrund i slutet av juli.

Detta meddelat som en alternativ bild mot de fördomar som kan tänkas frodas om svensk statsbyråkrati.

När livet stjäl tid från bloggandet

4 februari 2007 17:50 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^