Konsum och de egna varumärkena

Jag är en gammaldags socialist, som tycker att också frågan om vem som äger produktionsmedlen är viktig. Jag vill ha ett produktionsliv, där det åtminstone finns alternativ till privata företag: statliga, stiftelseägda, kommunala, producentkooperativa, konsumentkooperativa, arbetarägda.

På viktiga välfärdsområden – inom det som benämns den gemensamma sektorn – ser jag till och med gärna att kommuner och landsting ges ett monopol eller näst-intill-monopol inte bara när det gäller målformuleringar och finansiering utan också när det gäller drift.

Det sist nämnda har vi diskuterat tidigare här på bloggen, och det är inte det jag på nytt vill ta upp till diskussion. Jag nämner det mer som en personlig postitionsbestämning.

Så sent som på 1970-talet fanns mycket mer av den mångfald i ägandeformer jag talar om i stycket dess förinnan.

Vi kan ta utbudet av varor i livsmedelshandeln som exempel.

I Konsums hyllor fanns givetvis alla de kända privata varumärkena. Men där fanns också en mångfald egna märken: Cirkel, Skandia, Eve, Luma, Juvel, Goman och allt vad de hette. Därutöver hade bonderörelsen en stor egen tillverkning av bröd, charkprodukter, mjöl, mjölk med mera. Och så fanns inom det dåvarande Statsföretag, sedermera Procordia, en mycket stor (och alltså statlig) tillverkning av några av de märkesvaror, som hörde till de största då och fortfarande gör det. Men den statliga livsmedelsindustrin har sålts ut, till det norska konglomeratet Orkla, som numera alltså äger Ekströms, Önos med flera välkända märkesvaror. Och snart kommer den sittande alliansregeringen att sälja ut den sista men mycket stora resten av det här statliga imperiet, Vin & Sprit.

Konsum har gjort rent hus med sina gamla fina varumärken. Björnekulla finns kvar men är i privat ägo. Blå Mocca tillverkas av Gevalia, i sin tur ägt av amerikanska General Foods. Men Cirkelkaffe, vart tog du vägen?

Konsumentkooperationens recept har varit: Ingen egen tillverkning. Samordnade, storskaliga nordiska beställningar – inte nödvändigtvis från nordiska tillverkare utan från fabriker var som helst som erbjuder ett bra pris (och naturligtvis hyggliga produkter). På dessa gemensamt inköpta produkter etiketter, som mindre är ett varumärke än en kategorisering i form av kvalitet och pris: Coop är den nordiska kooperationens eget ”varumärke” – med det menas alltså inte, att man tillverar varan i egen regi. Änglamark benämns varor med hög miljöprofil. Lågprisprodukter benämns Coop Xtra.

Enkelt att komma i håg.

Men ack så trist, åtminstone om man jämför med Konsums bästa riktiga varumärken (eget namn, kvalitet, karaktär) förr i världen.

Missförstå mig inte. Jag köper ofta själv de här ”varumärkena”, särskilt då Änglamark-produkterna. I andra fall väljer jag dem kanske efter att ha testat dem.

Nu är det ju inte bara sådant som smak och pris som avgör vad jag köper. Jag vill gärna också veta vem som har tillverkat vad jag köper: Behandlar fabriken till exempel sina anställda väl, och har de anständiga avtal? (En mycket berättigad fråga, eftersom prisaspekten är så viktig i Coop Nordens val av tillverkare.) På Coop-produkterna kan man läsa, att produkten är tillverkad i Belgien eller Italien eller var det nu är – men det räcker inte för mig. Missförstå mig nu inte; det finns också tillverkare här i Sverige, vars produkter jag inte skulle vilja ta i ens med tång. Men när jag står där på Konsum och ska välja, väljer jag ofta Felix och Abba i stället för Coop, eftersom jag vet att de tillverkas av norska Orkla, oftast i fabriker här i Sverige, men inte har någon aning om varifrån Coops produkter egentligen kommer.

Kring kooperationens egna så kallade varumärken finns också andra problem, ofta uppenbarligen logistiska. Jag har märkt av dem särskilt när det gäller tillgången på kemisk-tekniska produkter, märkta med de tre nämnda etiketterna. Under jakten på att en ny tillverkare ska komma i gång med leveranserna, gapar alltför ofta hyllorna för Coop duschtvål, Coop Xtra raklödder, och vad det kan vara, tomma. (Det är otroligt oprofessionellt. Och jag blir inte mindre avogt stämd av att förpackningarna är så lika varann och har så liten text, att man inte kan skilja den ena varan från den andra.)

För min del begriper jag inte den här policyn. De nordiska konsumentkooperationerna är, särskilt om man får med den största finska, den som ägs av bondekooperationen, i samarbetet, sammanlagt så stora, att de kunde konkurrera både med pris och kvalitet, om de gemensamt åter började tillverka varor på utvalda områden: kaffe, bröd, djupfrysta produkter, sylt och saft med mera.

Och jag skulle då gärna se, att man kombinerade detta med ett långsiktigt byggande av starka varumärken, som vi kunder lärde oss att känna igen, älska och återvända till. Helt omöjligt borde det inte vara att då också hitta namn, som klingar bra både i finnars och skandinavers öron.

En konsumentkooperation som gjorde det skulle jag inte bara, som nu, handla hos; jag skulle älska den,

Och så kom vintern tillbaka

I dag är det åter vinter. Snön lyser vit på gräsmattorna utanför huset. Få se hur länge det varar den här gången.

Vädret slog om i går, medan vi var på födelsedagskalas.

Vi irrade runt länge i taxi, innan vi hittade rätt ställe. Kalaset skulle enligt inbjudan hållas i Karlsro scoutgård i Eriksberg, men ingen gatuadress fanns angiven. I telefonkatalogen hittade jag under Karlsro scoutgård gatuadressen Malma skogsväg 10 – som dock inte finns i Eriksberg utan i det intilliggande Norby. Och där fanns en privatvilla, inte någon scoutgård.

Taxichauffören trodde sig känna till ett ställe, som möjligen kunde tänkas vara scoutgården i fråga. När vi kom fram, gick jag för säkerhets skull in och kollade – men där satt ett gäng i sammanträde, inte på födelsedagskalas. En av killarna kunde dock, när jag frågade, upplysa om att Karlsro scoutgård låg intill Eriksbergsskolan.

Efter ytterligare irrande i taxin och en försöksvända bakom två skolor, började vi se människor med paket och blommor, möjligen på väg till samma mål som vi. Eftersom en bom spärrade vägen halvvägs fram, frågade vi några av paketbärarna – och mycket riktigt: någonstans där framme låg Karlsro scoutgård.

Väl framme där ställde vi oss i kön in till först garderoben, sen festsalen.

Och nådde till slut festföremålet självt, min kollega (v) i kulturnämnden i Uppsala Ulla-Stina Claesson. Vi gamlingar gratulerade henne med ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, en bok som passar för eftertanke också åt en som bara fyller femti. Ulla-Stina noterade genast, att jag hör till bokens redaktörer och att min hustru – Birgitta Dahl – också finns bland skribenterna. Men bland dessa finns också ett par, som i yngre dar var socialdemokrater men som i dag antingen är medlemmar i eller röstar på (v).

Där inne förenades vi med större delen av (s)-ledamöterna i kulturnämnden, gruppordföranden Peter Gustavsson, Bo Östen Svensson och Beatriz Hedvåg. Vi överlämnade tillsammans ytterligare en gemensam bokpresent, och lite senare gjorde Bo-Östen ett bejublat musikaliskt framträdande.

En stor del av gästerna – det var verkligen fullsatt i scoutlokalen – var partivänner till Ulla-Stina; jag kände sen tidigare igen några. Men vi från den dominerande delen av oppositionsgruppen i kulturnämnden var alltså också där.

Stämningen var god och maten likaså. Ulla-Stina hade till och med ordnat med särskilda kakor åt mig, eftersom jag är diabetiker!

Birgitta var egentligen inte i form – hon kom hem från New York, två timmar försenad, med sömnbrist och med jetlag. För egen del var jag fortfarande förkyld. Så även om festen var trevlig, fann vi för gott att inte stanna kvar allt för länge. Ulla-Stina fixade bilskjuts hem åt oss; den som hjälpte oss var en dam som skulle checka in på hotell och sen återvända till festen. Vi var förstås tacksamma. På väg mot hennes bil pulsade vi i blöt, nyfallen snö. Snön la sig också på våra ytterplagg samt min keps och Birgittas vackra och ömtåliga hatt.

Min förkylning är troligen resultatet av barnpassning: Viggo och Klara bodde över hos oss förra helgen, och jag blev gradvis allt mer snorig och febrig, när jag hämtade dem från dagis och sen passade dem och lagade middag åt dem under både onsdagen och torsdagen. Men jag snorar gärna för de här ungarnas skull.

Väl hemma på lördag kväll lagade jag en het gryta till middag, en passande rätt för en snöig dag. Efter middagen såg vi på TV-nyheterna och drack var sin cognac, även det bra i vårt tillstånd.

Sen somnade Birgitta i TV-fåtöljen, medan jag såg ”Harry Potter och fången i Azkaban”.

I dag är det söndag och allting är normalt igen. Birgittas jetlag har släppt, och jag kan åter andas genom näsan.

Om tidens gång, slutet av januari 2008

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir Mrożeks ”Livet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

Ett farväl, fyllt av vemod

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.

Nyårsafton – och åter i Öregrund

Det är nyårsafton, och vi är åter i Öregrund.

I går tog vi buss 811 från Uppsala till Öregrund. Medan bussen åkte genom det uppländska landskapet, kunde man, trots att vi befinner oss i slutet av december, se fullt av gröna fält.

I morse när jag vaknade hade dock bergknallen utanför köksfönstret och grässlänten ner mot gatan ett vitt pudertäcke av snö. Av och till yr det snöflingor mellan de kala träden.

Om en stund ska jag gå ut och fylla fågelhusen – ett utanför sovrummet, ett utanför glasverandan – med vildfågelfrö. Och så ska jag hänga upp talgbollar i syrenerna och i flädern.

Inne är det varmt och gott. Också när vi själva inte är här har vi på låg basvärme, och därför tar det aldrig lång tid att få upp värmen till rumstemperatur.

Jag har ätit den frukost jag alltid äter under jul och nyår: två mycket hårda hårdbrödssmörgåsar från Roslagsbröd – fiberrik fullkornsråg – och på dem margarin med Omega 3 och 6, Runda bords från Keiju, och så skivor av julskinkan med Apotekets julsenap. Jag börjar frukosten med ett glas Bob osockrad svartvinbärsdryck, men till hårdmackorna med skinka dricker jag normalt ett glas Hälsofil – Konsum i Öregrund hade dock slut på den i går, så jag fick köpa ekologisk a-fil i stället. Den är OK men inte lika god som hälsofilen.

Jag avslutar alltid frukosten med kaffe – svart, utan socker och utan grädde eller mjölk. Inne i stan kompromissar jag och delar bryggkaffe med hustrun. Men nu, i huset i Öregrund, återgår jag till mina lantliga vanor: kokar en panna kaffe av märket Coop. Det finns inte mycket som kan konkurrera med en kopp rykande hett kokkaffe.

Värre kan man ha det i livet – och jag måste, när jag blickar tillbaka på det gångna året, tillstå, att jag har sett bättre dagar.

I våras hade jag hjärtbesvär, och i försomras fick jag en pacemaker inopererad.

Strax därpå råkade jag ut för en häftig lunginflammation, låg på Akademiska i en vecka och hade sen en lång konvalescens.

Strax efter 70-årsfirandet – en ljusglimt i allt det dystra – drabbades jag av svår ischias. Ett tag under julhelgerna trodde jag, att jag höll på att bli kvitt den, men nu är det åter besvärligt att gå.

Gamle Kjell i Juniskär, sista länken till det jag betraktar som mitt barndomshem, dog.

Och så dog min bror Matti helt oväntat, yngre än jag som han var.

Visst finns det ljusare minnen från det här året – det redan nämnda 70-årskalaset, italienresan tillsammans med Birgitta, stunderna med Viggo och Klara – men i många avseenden har det varit ett djefla år, som väl Strindberg skulle ha skrivit.

En tröst, hur det nu än kommer att bli under det kommande året, är att jag delar min tid, helg som vardag, med Birgitta. Det känns gott att få ha levt ett så långt och rikt liv tillsammans, och det känns fint att nu, när kroppen med åren tycks bli allt skröpligare, ha henne kvar vid sin sida.

Vår nyårsafton här i Öregrund kommer att bli som den har brukat vara och som vi vill ha den: lugn, stillsam, med god mat (Birgitta köpte hummer på Konsum i går), samtal, musik och så som avslutning (för två icke troende) genom radion kyrkklockorna från Sveriges alla domkyrkor.

Sen går vi ut i nyårsnatten med var sitt glas bubbel och beskådar, en liten stund, andras fyrverkerier, som lyser upp den svarta himlen.

Ett bättre nytt år till er alla där ute!

Årets första jullunch

I dag var jag på årets första jullunch. Den ägde rum på min gamla arbetspalts, den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an kallad, detta eftersom den återfinns på Sveavägen 68 i Stockholm.

Jag skulle alltså, som förr i värdlen, åka tåg till Stockholm och beslöt mig för att på vägen till Uppsala C gå in på Svava-gallerian, dels för att på Svensk kassaservice ta ut pengar till jul, dels för att lämna in tvätt på kemtvätten som ligger vägg i vägg.

När jag anlände en stund före tio, var kemtvätten mörk och utan personal. Alltså gick jag in på Kassaservice och uträttade mitt andra ärende, frågade också damen i kassan om hon visste när killen i kemtvätten brukade komma. Jo, tio. Eftersom mitt tåg skulle gå strax efter tio, kom jag nu i beråd, sa nånting om detta också till damen i kassan.

Visserligen är jag en stadig kund på Kassaservice, känd av damerna där – men ändå: Då erbjuder sig damen i kassan att lämna in min kemtvätt med beskedet från mig, att jag behöver den inlämnade kostymen till jul; inlämningskvittot kan jag hämta hos hennes kollega (som från sin lucka nickar instämmande), när jag kommer tillbaka från Stockholm på eftermiddagen.

Man tackar!

Har ni varit med om någonting sådant på alla dom där kontantlösa bankkontoren?

* * *

Det känns både välbekant och märkligt att sen promenera den där vägen jag i åratal hade från Stockholm C till jobbet på Sveavägen. Det mesta känns välbekant – men vad i helvete har kooperationen gjort med det andra PUB-huset? Nu kan man ju inte ens se att det är en del av PUB.

Jag passar på att gå in på mitt gamla jobb, när en dam just är på väg att gå ut. Hon släpper in mig, men vet uppanbarligen inte om hon borde göra det. Det är bara att inse, att så här är det. Jag jobbade där till och med valet 2002, men många av dem som jobbar där i dag har aldrig sett mig i huset. (Naturligtvis är det här ett ömsesidigt tillkortakommande.) När jag sen träffar partikassören, Tommy Ohlström, säger jag, att det är roligt att äntligen träffa på någon som känner igen en.

Fast redan dess förinnan har jag faktiskt hunnit träffa ett par gamla arbetskamrater. Först Agneta Clarin i växeln. Sen Carina Sundling, som jag länge hade på den våning där jag själv jobbade.

Jullunchen för veteranerna hålls på sjätte våningen, där under min tid VU-sammanträdena hölls. Inbjudna blir långt ifrån alla som någon gång har arbetat på 68an. Nej, för att bli inbjuden måste man ha gått i pension därifrån. Inbjudningslistan upptar därför ett trettiotal personer, och alla bland dessa kan förstås inte heller komma.

Vi känner alla varandra, och i många fall handlar det om ett uppriktigt glatt återseende, när den ena efter den andra dyker upp. ”Mamma!!!!” ropar jag själv hänfört och kramar Marjatta Dolk.

Det är förstås meningslöst att räkna upp alla deltagare, för de flesta av mina läsare helt okända personer. Men jag kan väl notera, att ytterligare några av dem som jag länge arbetade tillsammans med nu också de har gått i pension. Ur den här kategorin deltog i dag Eva Olofsson, under många år en klippa på internationella avdelningen.

Vid lunchbordet hade jag bland andra Rune Holmström tvärs över bordet. På min högra sida satt Lisbeth Sundström, under en stor del av mina redaktörsår sekreterare på Aktuellt i politiken (s), på min vänstra en person som jobbar på 68an i dag men inte när jag fanns där, Peter Cervin. Peter visade sig höra till den stora skara som kollar mina svar på Melodikrysset.

Innan vi släpptes in till julbordet, fick vi ett kort besök av partisekreterare Marita Ulvskog (som jag för övrigt gillade redan före vår gemensamma kamp mot EMU). Hon gjorde en kort politisk analys, främst av alliansregeringens tillkortakommanden, också en organisatorisk analys med välbehövlig självkritik i botten.

Jag hade egentligen inte något att invända mot vad hon sa men skulle möjligen – förutsatt att hon hade kunnat stanna – ha velat ställa frågor om vår egen politik till henne.

För det är ju för närvarande helt uppenbart, att partiets mycket höga siffror i opinionsmätningarna till icke föraktlig del beror på att folk tar avstånd från det som högeralliansen gör. Till det adderar de sympatier för det slags socialdemokratiska politik, som de själva anser, att vårt parti borde föra.

I det stycket har vi nog en del prövningar framför oss.

Lunch för Elsie Johansson i Walmstedtska gården

Som regelbundna läsare av den här bloggen vet, sitter jag i kulturnämnden i Uppsala, som representant för socialdemokraterna.

Till det kulturnämnden årligen gör är att utse en hedersstipendiat.

Kulturnämnden beslöt i år att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

“Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Hedersstipendiet delas traditionsenligt ut vid en lunch i december med kulturnämnden och dess tjänstemän. Stipendiaten får diplom och blommor, efter det att stipendiekommitténs ordförande har hållit ett litet anförande för stipendiaten. Sällan har jag hört vännen Bo Östen hålla ett så inspirerat och pricksäkert och varmt anförande som det som han nu höll för Elsie Johansson.

Själv känner jag också stor värme för Elsie. Jag skulle tro att jag i det här sällskapet är den som har känt Elsie längst – vår bekantskap som sen har utvecklats till vänskap började under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), då jag publicerade ett tredsidigt block med dikter av Elsie, kongenialt (tyckte Elsie) illustrerade av Inger Rydén. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Alltså kramar jag henne när vi nu möts i det här sammanhanget – och får en stor kram tillbaka plus hälsningar också till Birgitta (som jag i min tur hälsar ifrån).

Lunchen på Walmstedtska gården har trots årstiden inte karaktären av jullunch, men lite julstämning blir det ändå. En av mina kolleger i kulturnämnden, Margit Borgström (kd), har tagit med elever från sin (kommunala) skola, och de lussar för oss; Margit ackompanjerar deras sånger. Det gör dom bra, allihop!

Efter lunchen, när vi står i tamburen och klär på oss, kommer samtalet in på scenuppsättningen på Upsala stadsteater av Elsies självbiografiska romaner, pjäsen ”Nancy Viktoria”. Jag nämner då, att jag hade en invändning mot scenografin: Så skinande trävita möbler, som bordet vi såg på stadsteaterns scen, fanns ju aldrig i den miljö som var både Elsies och min.

Och plötsligt förnimmer jag en bro mellan oss av inte bara vänskap förvärvad i vuxen ålder utan också av insikten att vi har samma sociala och klassmässiga erfarenhet. Jo, Elsie håller med mig: Så där såg det ju aldrig ut hos folk som våra föräldrar.

* * *

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan här i Uppsala – mellan Saluhallen och Ofvandahls – ska ni förresten passa på att titta på, när ni är här i stan. Där finns en mycket fin miljö bevarad från sent 1800-tal.

Kolla gärna här.

Om kafékultur

När Birgitta och jag i tisdags skulle gå på musikklassernas luciakonsert i Domkyrkan, hade vi varit på olika håll men hade stämt träff på Ofvandals för att hinna få i oss smörgås och kaffe. Trodde vi.

Jag anlände fem i sex och fick då veta, att kaféet stänger klockan 18.00. Jag blev närmast chockad: Är det här anrika stället alltså inte längre kvällstid en parkeringsplats för eviga samtal över en kopp kaffe eller en dito te? Jag hann också se det som i disken fanns kvar i smörgåsväg: trista u-båtar, av utseendet att döma tillverkade på något helt annat håll. Vad har hänt med det här gamla fina hovkonditoriet?

Vi måste alltså fortsätta någon annanstans för att få macka och kaffe. Vi gick därför vidare till Güntherska – och si! Där var det öppet ända till 19.00. (Men det var förstås nästan tomt där.) Likväl fick vi våra smörgåsar plus var sin kaffe.

Ofvandals är ganska nerslitet, men Güntherska har bevarat mycket av sin gammaldags miljö: bruna träpaneler, speglar och annat sådant. Men varför verkar inga människor i dag gå på kafé (om nu kaféet i fråga alltså är öppet)? Både Ofvandals och Güntherska är numera lunchställen, och det är förmodligen den serveringen de får in de nödvändiga intäkterna på. Kanske lönar det sig inte att ha öppet för kafégäster, i vart fall inte om man har lokaler centralt, där hyrorna är mycket höga. Kolla, som en jämförelse, priserna på Domtrappkällaren, som förr också fungerade som kafé men nu helt och hållet har blivit fin restaurang.

Själv präglades jag i unga år av kafékulturen: Man träffade kompisar på kafé. Man gick på kondis före och efter bio. Kaféerna var platser att fördriva tiden på i väntan på bussen eller tjejen eller Godot.

Den estniska kultur jag kommer ifrån rymmer i sig samma slag av kafékultur, som fanns (och delvis finns kvar) i städer som Wien och Prag. Själv var jag ett barn, när jag ännu bodde kvar i Estland, men ester, som under unga år levde i Tallinn – Käbi Laretei och andra – har berättat om hur man gick på kafé för att umgås med vänner.

Och egentligen var det inte så annorlunda i det Sundsvall i vars utkant jag själv kom att växa upp. När jag åkte in till stan för att gå på bio, gick jag gärna – före eller efter beroende på vilken föreställning jag skulle gå på – också på konditori. På Prag och även andra ställen såg man då oftast skolkamrater i flock – själv var jag en ensamvarg, som gärna satt för mig själv i någon vrå. Under min gymnasietid öppnade också Konsum ett fantastiskt ställe, som passade mitt kynne ännu bättre, Cafeteria vid Vängåvan; stället hette helt sonika Cafeteria. Det var ett långsmalt, modernistiskt ställe, där man, längst in, hittade en fantastisk hylla med alla landets kulturtidskrifter, BLM, Ord och Bild, Svensk Litteraturtidskrift, Perspektiv och andra. Där satt jag många gånger i timmar med en kopp kaffe och läste och läste.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hittade jag redan första kvällen konditori Savoy på Ringgatan, inte långt från Jumkilsgatan där jag bodde. Dit gick jag många gånger. Savoy finns kvar relativt intakt – är förresten Ann Lindells favoritställe i Kjell Erikssons uppsaladeckare – men är också det stängt kvällstid.

I Öregrund hittade vi tidigt Lundeborgs med sin fina uteservering i trädgården. Där har alla våra ungar utspisats med kall läsk och valfri godbit när den obligatoriska fredagsbastun var avklarad. Tyvärr gjordes Lundeborgs om efter ägarbyte och har sen dess aldrig hämtat sig. Men i Öregrund finns nu i stället det underbara kafé Floras trädgård med en trädgårdsservering under lummiga träd och med fina perennrabatter. I Floras trädgård kan man njuta av garanterat hembakat bröd.

Men tillbaka till Uppsala. Om det nu – av för mig okänd anledning – är så svårt att hålla i gång (åtminstone kvällsöppna) kaféer här i Uppsala, hur kommer det sig då att kafékulturen lever och frodas i centrum av Helsingfors, huvudstaden i vårt östra grannland? Själv tycker jag nästan att ett besök i Helsingfors/Helsinki är misslyckat, om jag inte hinner slinka in på åtminstone Fazer café på Glogatan och Café Engel vid Senatstorget, det förra modernt, det andra gammaldags insuttet. Och där finns även andra ställen att välja på, Strindberg och Esplanad till exempel.

Och kommer ni nån gång till Tallinn, måste ni lova att gå på kaféernas kafé, Maiasmokk på Pikk Jalg 16, grundat 1864 och still going strong än i dag. Det är inte bara Tallinns äldsta kafé – det serverar också verkliga läckerheter; Maiasmokk betyder förresten Läckergom. Slå er ner där bland alla tanter som tar sig en kaffe och en pratstund och njut av läckerheterna!

En lång dag med Viggo och Klara

Jag hade lovat hämta Viggo och Klara på dagis i dag – både Kerstin och Bo hade viktiga förrättningar på sina respektive jobb. Vinterkräksjukan var över för den här gången, och båda ungarna såg ut att kunna gå på dagis.

Men så fick Viggo en ny släng av sjukdom, den här gången hög feber. Samma predikament men nu hela dagen – Kerstin ringer alltså och frågar om morfar skulle kunna tänkas passa barnen hela dan. Jo, det är klart att en morfar måste ställa upp när det är kris. Med barnens pappa Bo kommer han sen överens om att ungarna ska skjutsas hem till morfar tidigt på morgonen och sen vara hemma hos honom hela dan.

Alltså anländer de någon gång mellan 07.00 och 08.00. Då är mormor Birgitta också fortfarande hemma ett slag – resten av dan är hon sen upptagen på annat håll.

Ungarna, även Viggo, är pigga och glada när de anländer. Morfar har satt på morgon-Bolibompa i TV, och vi ser tillsammans bland annat ”Mumintrollet”. När mormor har gett sig i väg, plockas lådorna med barnbarnsleksaker fram – där finns åtskilligt att sysselsätta besökare av den yngsta generationen med.

Och så har morfar förberett en hemlis. Han återupprepar en spännande lek, som han hittade på redan när hans egna barn var små, jakten på Spökplumpens skatt. Barnen får ett skriftligt meddelande, undertecknat av Spökplumpen (både namn och bild) om att de genom att hitta nya och nya ledtrådar, gömda på listiga ställen, till slut kan tänkas hitta både Spökplumpen och hans skatt. Första stället att hitta en ledtråd på är ett mycket varmt ställe i köket, det vill säga i ugnen – där det mycket riktigt ligger en ny ledtråd, som leder vidare till stora sängen i morfars och mormors sovrum. Och så där håller det på, hit och dit genom lägenheten. En ledtråd är gömd bakom några lejon (= bakom en tavla signerad Helga Henschen). Femårige Viggo är förstås den som i allmänhet hittar ledtrådarna, men bara hälften så gamla Klara listar också ut att ett ledtrådspapper är gömt under den vita, fluffiga mattan i salongen.

Sista ledtråden leder så fram till Spökplumpen och hans skatt: in i den mörka garderoben i hallen. Och där står faktiskt Spökplumpen, med svart huva över svart rock. Hans stora ögon lyser i mörkret! (Det finns en tänd ficklampa inne i hans huvud.) I händerna har han en träskål med skatten, tio enkronor. Dem får skattsökarna dela på.

Viggo blir så tagen av morfars för honom nya påhitt, att han genast själv börjar skriva papper med ledtrådar, som han sen gömmer runt om i våningen. Trots sin ringa ålder klarar han att, om än ibland mycket ljudenligt och ibland lite svårförståeligt, skriva små budskap till morfar, som nu är den som ska leta. Och morfar hittar den gömda skatten, ett blått rep.

Sen är det ingen måtta på ungarnas lust att leka med morfar. De vill leka kurragömma, och åtminstone morfar och Viggo hittar sen nya och åter nya gömställen. Klara återanvänder gärna gömställen, som hon har sett morfar och Viggo med framgång använda.

Morfar lagar lunch, blodpudding med lingonsylt, och sen är Klara genast med på att bli läst för och sen lagd att sova middag. Hon väljer Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan”, som ju egentligen är i Viggos ålder – men lilla Klara följer mycket noggrant handlingen och kollar Ilon Wiklands bilder: Själva grundproblemet i historien, att barn ständigt vacklar mellan viljan att kunna själva och föräldrarnas och syskonens bedömningar att han eller hon nog inte ännu klarar det, är nog aktuellt också för en två coh ett halvt-åring.

Sen lägger hon sig åt sidan och somnar, efter en extra koll på att morfar fortfarande är där, lugnt.

Viggo ser under tiden film på video.

Under eftermiddagens lopp tryter morfars krafter ibland, det måste han medge. När man är 70 har man inte längre en obegränsad energi för ständigt nya lekar, och så är det ju det här att återställa ordningen. Två gånger under dagen samlar ungarna ihop alla stolar och pallar som finns i våningen, först i vardagsrummet, sen – i form av en jättelång bana (man springer fram och tillbaka på stolssitsarna) – i korridoren. Gissa vem som sen får bära tillbaka alla stolarna!

Videofilmer – jag sätter till exempel på ”Resan till Melonia” – är faktiskt inte så dumma som vilopauser, både för ungarna och för morfar.

Till middag steker morfar falukorv – men den stuvade potatisen gör ingen succé. ”Den ser inte god ut”, säger Viggo.

Sen var det tänkt att barnens mamma, Kerstin, skulle ha kommit och hämtat dem, så att de hann hem till kvälls-Bolibompa och Adventskalendern. Men Kerstin ringer från tåget, ett par gånger till och med. Hennes tåg sitter fast – i ett par timmar visar det sig till slut – på spåret; ytterligare en stackars människa har beslutat sig för att göra slut på sitt liv genom att kasta sig framför loket. Det tar tid att ta hand om det som är kvar av vederbörande och att ersätta den naturligtvis chockade lokföraren. Tåget blir dessutom stående utan värme; Kerstin fryser fortfarande, när hon äntligen kommer hem till morfar för att hämta ungarna.

Men ungarna är förstås glada över att mamma äntligen kommer.

Nobelmottagningen på Nordiska museet

I går såg jag av och till TV-utsändningen från nobelfestligheterna. Numera är Birgitta (och därmed även jag) före detta, och vi får följaktligen ingen inbjudan att delta. I år är Birgitta dessutom i Stockholm på egen förrättning, så vi har heller inte – som vi ibland har haft – egen nobelmiddag hemma.

Alla vi många som av den ena eller den andra anledningen borde ha bjudits på nobelfesten – vi är sammantaget alldeles för många – får dock regelmässigt en inbjudan till Nobelstiftelsens stora mottagning på Nordiska museet söndagen före festen.

I den deltar vi – även om det egentligen inte längre känns lika lockande, när vi vet, att Doris Lessing inte kommer. Men på den här mottagningen kan man alltså åtminstone få se en skymt av nobelpristagarna, om man är intresserad.

Vi blir som vanligt hälsade välkomna av Nobelstiftelsens VD Mikael Sohlman, gammal bekant till oss från yngre år. I kön fram till honom ser vi sen Horace Engahl och Ebba Witt-Brattström; vi har lärt känna dem under de år då vi gick på nobelfesterna. Ebba vinkar till oss, men sen kommer vi inte i närheten av varann under det myckna vimlandet som följer.

Vi konstaterar, att detta vimmel i år rymmer ett mycket stort antal människor, som vi inte känner – men det är väl vi som börjar bli gamla.

Dock kommer ett par gamla och liksom vi själva grånade radikaler fram och pratar en stund: Rolf Ekéus och Lars Anell.

Alldeles på slutet kommer också SACOs ordförande Anna Ekström fram och berättar, att hon då och då brukar läsa min blogg. Hon skrev ju förresten själv en kommentar om Amelin och X:et i Folkets hus för kort tid sedan.

Självfallet hälsar vi på värdinnan i huset, Nordiska museets styresman Christina Mattsson – Birgitta är ordförande i Nordiska museets nämnd, det vill säga styrelse – och hennes man, konstnären Michael Söderlundh.

Birgitta passar på att visa mig en utställning som hon var med och invigde, den om hobbysamlare i olika åldrar. Där kan man beskåda de mest märkliga nischer av mänsklig samlarmani – gå gärna och se den här mycket roande utställningen!