Nattmorfar

Sist jag hämtade barnbarnen, var det regn och full storm. Jag använde fortfarande cykel men fick leda den en stor del av vägen efter det att kapellet på cykelkärran, där Klara, tre, satt, blåste i väg, just när vi korsade en bred bilgata.

En bil stannade, och snart kom en dam som av brytningen att döma var invandrare gående med det bortblåsta regnskyddet. Hon och hennes man hjälptes sen åt med att hämta rep och nödtorftigt fästa kapellet, så att det inte skulle blåsa bort igen.

Ibland är man tacksam för att det finns hjälpsamma medmänniskor.

I dag var det dags igen, men den här gången ska jag hämta och lämna och hämta barnen igen två dagar i sträck. Barnbarnen bor hos morfar i natt – mormor är bortrest på uppdrag de här båda dagarna.

Nu är det kallgrader och isgata, så att cykla är inte längre att tänka på. Jag hämtar först Viggo, sex, i Domarringens skola, och sen promenerar vi tillsammans till Klaras dagis, som ligger bredvid Tunabergsskolan. Därifrån är det sen inte allt för långt att gå hem till oss.

Men allt promenerande tar på krafterna, och när vi kommer hem, är båda ungarna redan hungriga. Morfar, som kan laga all möjlig slags mat, har tagit det säkra före det osäkra och helt sonika köpt hem varm korv med bröd. Det säger ungarna inte nej till.

Sen ser vi på Bolibompa tillsammans, och jag märker att Klara trots den relativt tidiga timmen håller på att somna, så jag föreslår att hon ska byta till nattlinne, vilket hon gör. Hon får en flaska välling också, och när den är urdrucken, vill hon borsta tänderna och gå och lägga sig. Morfar ska läsa saga!

I packningen, som pappa Bo tog hit i går kväll, finns en bok som tydligen är favorit just nu: Gunilla Bergströms ”Mera monster, Alfons”. Den lever sig Klara starkt in i. Sen väljer hon en bok hon känner igen från besöken i Öregrund, Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Måtte det senare inte vara ett dåligt omen! På dagis har jag fått veta, att Klaras bästis där, Meja, har fått åka hem på grund av magsjuka.

Sen är Klara uppe igen och leker en stund med Viggo, men när morfar är i köket och diskar, hör han gråt. Något har gått Klara emot. Hon gråter först efter mamma men låter sig sen tröstas av morfar, som erbjuder sig att läsa mera. Men det visar sig att Klara har bajsat i nattblöjan, så det första som krävs är lite sanering. Sen vill hon ha ytterlgiare en flaska välling – men när morfar kommer med den, har hon somnat.

Om en stund är det dags också för Viggo att gå och lägga sig. Han har, medan morfar har tagit hand om Klara, bläddrat i en leksakskatalog och prickat för sånt han önskar sig i julklapp. För sexåringen är det Wall-E och Star Wars som gäller.

Han byter om till pyjamas och väljer själv ut tre böcker ur det från Öregrund hemförda barnboksförrådet: Holly Kellers ”Jakobs träd”, Rindert Kromhouts & Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och så Larserik Erikssons ”Hus är gott, sa Oskar”. Ni läste väl förresten Larseriks meddelande här på bloggen, att Rabén & Sjögren snart ger ut en ny upplaga av hans barnboksklassiker?

Sen kröp Viggo belåtet ner i sängen bredvid lillsyrran. Vi har i biblioteket en bäddsoffa, som kan göras om till dubbelsäng vid såna här tillfällen.

Jag lämnar förstås, när jag går och lägger mig, tänt i hallen, så att det lätt – om någon av ungarna skulle vakna under natten – går att hitta till morfar i hans sovrum.

Jag får gå och lägga mig tidigt. I morgon bitti måste jag nämligen upp vid en tidpunkt, som numera känns otillständigt tidig: barnen ska ha frukost, kläs på (men de gör det mesta själva – även treåringen) och promeneras till dagis respektive skola.

Sen ska de hämtas igen på eftermiddagen, den här gången dock inte för övernattning. Mormor Birgitta kommer hem från sitt värv på eftermiddagen, och efter jobbet kommer även barnens mamma, vår dotter Kerstin, hem till oss. Det ska bli fredagsmiddag, välkänd för Kerstin från kulna fredagskvällar i Öregrund när hon själv var liten: rykande varmt thé och flera sorters gott matbröd med ännu fler sorters goda pålägg.

Tycker ni om Brahms?

Som vanligt när vi ska gå på konsert inleder vi med att äta ute. Den här gången blir det på Katalin, alldeles nära Musikens hus. Det börjar med att vi väljer fel två gånger i den lite nyckfulla menyn. Andra gången visar det sig att gösen har ersatts av odlad torsk, och det tar vi. Torsken är faktiskt riktigt god, och vi dricker vitt vin från Sydafrika till.

Torsdagens konsert ingår inte i serien av abonnemangskonserter. Men violinisten Anne-Sophie Mutters namn har lockat Birgitta att köpa biljetter. (Och eftersom hon var allra först i kön, lyckades hon till och med köpa biljetter till våra vanliga platser.) Birgitta har sett och hört Anne-Sophie Mutter live två gånger förut, båda gångerna på Lincoln Center i New York, och blev då mycket förtjust i hennes spel och scennärvaro, vid ett av dessa tillfällen för övrigt med stor mage – Mutter var höggravid.

Själv har jag tidigare bara hört henne på CD, vilket har övertygat även mig om att hon är en skicklig violinist.

På programmet stod den här gången tre violinsonater av Johannes Brahms (1833-1897).

Mutter spelade som förväntat oklanderligt, och vid hennes sida fanns pianisten Lambert Orkis som, framför allt i den tredje och sista sonaten, var mycket mer än ackompanjatör.

Ändå dröjde det mycket länge innan jag greps av musiken, och jag tror att det just var den – alltså Brahms musik – som gjorde mig sval. Brahms musik känns så balanserad, ibland idyllisk, att den inte riktigt passar min smak.

Den här känslan bemäktigade sig mig framför allt när jag lyssnade på de två violinsonaterna före pausen, nummer 2 i A-dur (opus 100, Thunersonaten) och nummer 1 i G-dur (opus 78, Regenliedsonaten).

Violinsonat nummer 3 i D-moll (opus 108, även den för övrigt komponerad vid Thun i Schweiz) fick mig äntligen på bättre lyssnarhumör, kanske för dess mollton, kanske genom att Brahms här i en sonat använder sig av den symfoniska formen med fyra i stället för tre satser, kanske, framför allt, för att violinisten och pianisten här växelvis hade dominerande roller.

Möjligen delade många andra i publiken mina synpunkter, för nu blev applåderna mycket kraftiga, och musikerna ropades in gång på gång.

Mutter greps uppenbarligen av denna stämning och levererade, efter nya och nya inrop, inte mindre än fyra extranummer.

Hon spelade, ackompanjerad av Orkis, tre av de sammanlagt 21 ungerska danser som Brahms komponerade under perioden 1858-1869. Av dem minns jag särskilt nummer 5 (allegro) och nummer 7 (allegretto). Mutter spelade här fingerfärdigt och virtuost som det anstår ungersk zigenarmusik – de här brahmsstyckena är bearbetningar av insamlad sådan.

Och så, när publiken aldrig visade några tecken på att få nog, avslutade hon med Brahms kända vaggvisa ”Nu i ro somna in”, i tyskt original ”Guten Abend, gute Nacht”.

Naturlyrik och danser med Uppsala kammarorkester

I går kväll var det dags igen för en konsert med Uppsala kammarorkester i den abbonnemangsserie som går på Uppsala konsert & kongress.

Birgitta och jag infann oss tidigt för att också hinna äta middag där, i restaurangen på bottenvåningen. Med tanke på ett par bärande inslag i kvällens konsert var det frestande att välja ungersk trerättersmiddag, men vi bestämde oss för att i stället äta husets hemlagade hamburgare. Det tog sin tid att få maten, men den var värd att vänta på: fina hamburgare av nötkött, rödlök, tomat, gratinerad ost, sallad med vattenkrasse och rödbetsblad, en sås med helt annat krut än den mjäkiga röra man brukar få på hamburgerbarer och så några grova pommes fritesstavar samt ett ovanligt gott bröd.

Orkestern, som leddes av fransmannen Franck Ollu, hade den här kvällen reducerad numerär men desto fler fina solister: Lena Jonhäll, klarinett, Sven Aarflot, fagott, och Sarah Lindloff, flöjt. Jag ser i programbladet att Lindloff under sin tid på Musikhögskolan hade min gamle klasskompis Eje Kaufeldt, under vår gymnasietid med efternamnet Karlsson, senare flöjtist i Stockholmsfilharmonikerna, som lärare.

Temat för kvällens program, ”Naturlyrik och danser”, indikerade inslag av programmusik som jag inte är så förtjust i – men man kan ju bortse från det som musiken avses illustrera. Richard Strauss’ (1864-1949) sena verk (1947) ”Duett-concertino” för klarinett, harpa och stråkorkester lär till exempel bygga på H C Andersens saga ”Prinsessan och svinaherden” – men själv finner jag musiken mycket intressantare när man inte försöker göra den här tolkningen.

Två av kvällens sammanlagt fem kompositörer var jag inte tidigare bekant med, och båda visade sig vara hörvärda.

Fransmannen Albert Roussels (1869-1937) ”Sinfonietta för stråkorkester” med sina klassicistiska drag var en sådan intressant ny bekantskap. Ännu mer fångade mig ”Toward the Sea II” av japanen Tõru Takemitsu (1930-1996), där pauserna spelar en lika viktig roll som musiken.

Konserten började och slutade med två ungerska kompositörer.

Av György Ligeti (1923-2006) spelades ”Régi magyar társas táncok”, där man mycket tydligt hör att stycket bygger på gamla ungerska danser.

Av Béla Bartók (1881-1945) spelades ”Divertimento för stråkar”, en utmärkt final för kvällens konsert. Också i den finns, men inte lika tydligt, spår av ungersk folkmusik.

Bartók bidrog tidigt, redan under min realskoletid, till mitt musikaliska uppvaknande. Musiklektionerna hörde till det stökigaste jag minns från Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi var i galopperande puberteten; många var busiga och högljudda och minst av allt intresserade av de kunskaper vår musiklärare, Music kallad, försökte bibringa oss. Ibland spelade han, kanske för att överrösta larmet, skivor för oss.

Vid ett sådant tillfälle spelade han Béla Bartók för oss. Jag har glömt vad, men det var i vart fall fråga om något som starkt avvek från allt vad jag dittills hade hört. Jag föll nästan i trans: Jaha. Så här kunde alltså musik också låta.

Från och med då vidgades den musikaliska mottagligheten hos en pojke som i sitt enkla arbetarhem inte ens hade mött de populära klassikerna som Mozart, Bach och Beethoven.

Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.

Puccinifest på Konsert & kongress i Uppsala

Höstens allra första konsert med Uppsala kammarorkester missade vi; då var vi i New York. Men i går, torsdag, var vi på plats för den andra i serien av säsongens abonnemangskonserter.

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai i Kvarnen-gallerian vid Vaksala torg. Vi valde anka med mycket het thaikryddning. Ankan och de krispiga grönsakerna, alltsammans i stark sås, var mycket smakrika. Något så gott har jag inte ätit på länge.

Sen gick vi till Konserthuset, och då råkade jag ut för en sådan där osannolik olycka. Jag tog sikte på svängdörrarna och såg inte, att det mellan dem och mig fanns ett stycke glasvägg: slog pannan så hårt i glaset (som höll) att jag strax därefter, på toaletten invid garderoben, kunde se att jag blödde från ett litet sår ovanför högra ögonbrynet. Nå, lite kallt vatten fick blodet att koagulera, och några spår (mer än ett miniärr) av olyckan syns inte längre. Men jag får nog gå till optikern och kolla glasögonen…

I Konserthusets stora sal fick jag sedan full kompensation. Giacomo Puccini (1858-1924) firades 150 år efter sin födelse med musikalisk fest. Uppsala kammarorkester under ledning av sin estniske chefdirigent Maul Mägi var verkligen på toppen av sin förmåga, och med tanke på att Puccini har sin hemort i operavärlden, hade man engagerat också två ypperliga sångsolister: Charlotta Larsson, lírico spinto-sopran, och Aleksandrs Antonenko, ung spinto-tenor vars stavning av förnamnet visar, att han kommer från Lettland (han började som solist på Lettiska nationaloperan i Rīga; jag har varit där men inte hört honom), medan efternamnet indikerar ukrainskt ursprung. Båda kom mycket väl till sin rätt, inte minst i lyriska och dramatiska partier i operaarior och -duetter.

Delen före pausen inleddes med ljuv musik ur Puccinis två mest kända operor, ”Madame Butterfly” (1904) och ”La Bohème” (1896). Man kan ha många synpunkter på innehållet i så väl de här två operorna – jag har sett båda – och på andra, men här, i konsertformen, fokuserar man helt på den underbara musiken.

”Manon Lescaut” har vi som bok (roman skriven 1771 av Abbé Prévost), men Puccinis operaversion från 1893 har jag aldrig sett. Och nu vet jag att jag – för att få höra ännu mer av musiken – gärna skulle se den på Operan också.

Puccinis operor är fulla av brytningar, mellan romantik och realism, mellan å ena sidan det italienska, å andra sidan det franska och även det tyska. Ändå har det Puccini har skapat en egen ton. Och den tonen träffade orkestern och dess dirigent samt de båda solisterna perfekt i går kväll.

Publikens jubel och stående applåder var mer berättigade än någonsin.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Vi har sällan varit bättre än nu

Jag har alltid älskat tidskrifter, och min nioåriga erfarenhet av att vara chefredaktör för en sådan har också övat upp min förmåga att bedöma tidskrifter.

Mot den här bakgrunden törs jag hävda att dagens Vi, med Anneli Rogeman som chefredaktör, är mycket läsvärd. Sällan har detta kooperationens flaggskepp varit bättre än nu.

I det senaste numret, 9 2008, är det särskilt två artiklar med litterärt innehåll, som fångar mitt intresse.

Dels Nina Solomins intervju med Per Olov Enquist, ”Vägen upp ur det svarta hålet”. P O Enquist har jag läst, också träffat då och då, allt sedan studentåren i Uppsala på 1960-talet. Flera av hans romaner anser jag höra till de yppersta nutida på svenska, och jag kommer alldeles självklart att skaffa också den självbiografiska ”Ett annat liv”, som snart kommer ut på Norstedts. Den handlar om de svarta år, då Enquist höll på att gå under av spritmissbruk. Jag hörde talas om det då, men eftersom han då i huvudsak bodde i Danmark, kom jag inte personligen i kontakt med honom på den tiden. Numera har han övervunnit spritbegäret och är åter en produktiv författare, intressantare än någonsin. Men han skrev redan tidigt fullkomligt lysande romaner. ”Musikanternas uttåg”, om arbetarrörelsens segdragna och svåra genombrottsår i hans gamla hemtrakter i Västerbotten är en av dem.

Dels Tjia Torpes artikel om Dan Anderssons långa kärlekshistoria med hennes farmor Märta. Också Tjia Torpe känner jag en smula, och Dan Andersson har jag förstås läst och ofta hört tonsatt, men Tjia berättar här en historia, som har varit okänd för mig: Dan och hennes farmor träffades på Brunnsvik och blev våldsamt kära i varann, men trots att kärleken varade länge, förhindrade Märtas far det giftermål båda hett åstundade. Tjias berättelse blir extra intressant med hjälp av hittills opublicerade brev och dikter från Dan till Märta.

Det litterära materialet i numret omfattar där utöver bland annat en miniintervju med Peter Englund och en recension av Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is” (Norstedts), en bok som jag förvisso också kommer att skaffa och läsa.

I det här numret aviseras också en tidskriftsnyhet: Vi får en avläggare i Vi läser. De som är intresserade av författare och deras böcker får alltså, med start den 31 oktober, en ny tidskrift. Premiärnumret kostar 49 kronor (mot 59:- i ordinarie pris).

För egen del hoppas jag att Vi läser också ska innehålla litterärt material i form av noveller och lyrik, men hur det blir med det framgår inte av förhandsreklamen.

Har jag förstått Vi-redaktionens planer rätt, kan Vi läser sen komma att få efterföljare på områden som resor, mat och trädgård, andra Vi-specialiteter.

Lycka till! säger jag.

Tills vidare vill jag hur som helst uppmana mina läsare att prenumerera på gamla vanliga Vi. Det kostar 625 kronor för helår, 359 kronor för halvår, vilket är väl använda pengar. Kontakt kan du få per telefon, 08-799 63 16, och på e-post, vi@pressdata.se.