Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

En fredagskväll med det nutida Laboremus

Jag blev uppringd om medverkan i ett veckoslutsseminarium anordnat av Laboremus, den förening jag var mycket aktiv i under början av 1960-talet. Tackade förstås ja – och fraktades per bil längs nermörka vägar och genom tät dimma till den kursgård, där ett tjugotal nutida laboremiter – socialdemokratiska studenter – hade samlats på fredagskvällen.

I bilen har jag ett långt och trevligt samtal med de ungdomar som finns med. Förstår också ganska snart att de vet ytterst lite om sin snart 110-åriga förenings historia – de känner inte heller till den bok jag tillsammans med Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren gav ut till föreningens 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront) – där finns ju bland mycket annat en ganska utförlig föreningshistorik.

Alltså använder jag mitt föreläsningspass till att berätta om föreningen, framför allt om det som bar och lockade folk. Tyngdpunkten lägger jag förstås på föreningens exempellöst framgångsrika verksamhet under tidigt sextiotal, då jag själv var först ordförande, sen vice ordförande och även därefter mycket aktiv.

När jag i början av 1960 blev medlem i Laboremus, hade föreningen 125 medlemmar, att jämföra med dagens cirka 100 – kom då i håg att antalet studenter i dag är mångdubbelt fler. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade medlemsantalet fördubblats, till 254. Under nästa verksamhetsår (då jag alltså var vice ordförande) var medlemstalet uppe i 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet först uppe i drygt 500, sedan i drygt 600.

Jag försökte för de församlade berätta hur vi fångade upp intressanta frågor i tiden som internationaliseringen (ja till avkoloniseringen, nej till EEC) och dessutom själva formade tiden genom att framgångsrikt driva nya frågor som jämställdhet. Jag berättade också att vi breddade verksamheten till att omfatta inte bara politik i strikt mening: författaraftnar, teaterresor och en social verksamhet som omfattade allt från sista april- och julfester till informella aktiviteter som fotboll och bastu bidrog till att dra nya medlemmar i stora skaror till föreningen.

Och så var jag noga med att ganska detaljerat berätta om allt det hårda organisatoriska arbete som också bidrog till framgångarna: tjocka och roliga och lockande kallelser, möten, ofta flera gånger i veckan, annonser (som syntes!) i bland annat UNT, för varje arrangemang (även de interna) textning och uppsättning av ett 30-tal affischer på institutioner, studentmatställen, nationer, universitetet, på anslagstavlor i anslutning till studentbostadsområdena och så vidare.

Mina åhörare var intresserade, och jag fick rent av entusiastiska kommentarer, när jag stannade kvar efteråt och åt middag – tidstypiskt nog vegetarisk taco – med dem. Men jag hoppas att de tog till sig en del av det jag sa. När jag nu i efterhand går in på Laboremus’ hemsida, hittar jag där ingen som helst uppgift om det seminarium där jag medverkade.

Det är som om verksamheten tar slut och tiden hejdas i och med valrörelsen. Så får det banne mig inte vara, så skärp er, kära laboremiter, om ni vill bli fler!

Shi-Yeon Sung får även programmusik att leva

Birgitta och jag inledde kvällen med att jag, eftersom det var hennes namnsdag, bjöd henne på middag. Hon fick välja restaurang och valde Amazing Thai i gränden nedanför Stadsteatern. Vi valde att äta hett kryddad anka.

Men det var inte till Stadsteatern utan till Musikens hus vi sen skulle gå, på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester. Dirigent var unga koreanskan Shi-Yeon Sung, som vi senast mötte som dirigent i samma serie för cirka ett år sedan.

Kvällens tema var ”Myter och sagor”, och trots att det således rörde sig om programmusik, gav inte minst dirigentens sätt att leda orkestern musiken både djup och lyster.

Progammet inleddes med ouvertyren till ”Askungen” av Gioachino Rossini (1792-1868), trots sin korthet med sin växlingsrikedom ett hörvärt stycke. ”Askungen”? Hade jag inte hört den förut, på Malmö-operan? Fast nej – det jag hörde där var ju Giacomo Ferrettis version av ”Askungen”.

Högst hörvärd var också ”Pélleas et Melisandre Suite”, opus 46, av Jean Sibelius (1865-1957). Sibelius’ musik står sig gott i jämförelse med de tonsättningar på samma tema som har gjorts av flera andra kompositörer.

Efter pausen följde ännu mer programmusik, den här gången med motiv ur Charles Perraults 1697 utgivna ”Gåsmors sagor”. Musiken, av Maurice Ravel (1875-1937), var förvisso välklingande och dessuom omväxlande, men vi började förstås genast testa vår skolfranska på de enskilda titlarna – allt var ju inte lika enkelt som ”La Belle et la Bête”.

Konserten avslutades med den fina ”Pulcinella Suite” av Igor Stravinsky (1882-1971). Ursprungligen var det här verket musik till en balett, men den här rent instrumentala versionen har sin egen lyskraft.

Och så mal Riksdagen i gång igen

I går var det dags för Riksdagens högtidliga öppnande, men redan i måndags skedde den första konfrontationen mellan de båda blocken. Krafterna prövades i talmansvalet, och den sittande talmannen vann som väntat omröstningen. Som det politiska djur jag är följde jag den här proceduren i TV, men säkert var jag inte helt ensam på vår kant om att i mitt stills sinne undra, vad allt det här ståhejet var bra för.

I går, tisdag, åkte jag till Stockholm för att tillsammans med min hustru, den före detta talmannen, delta i det officiella öppnandet. Förr deltog hustrun, på grund av sin ställning som talman, men inte jag, i gudstjänsen i Storkyrkan, men eftersom ingen av oss är medlem av Svenska kyrkan och en pensionerad talman bara är åskådare, deltar ingen av oss numera i den religiösa delen av den här dagen. Märk att den här kyrkliga ceremonin inte är arrangerad av Riksdagen utan av kyrkan och att det inte föreligger något tvång för riksdagsledamöterna, till exempel för dem som saknar religion eller är något annat än kristna, att delta. Om Jimmie Åkesson och hans anhang alltså trodde sig protestera mot något slags övergrepp från Riksdagens sida, trodde de fel. Vad de fick höra var kyrkans – inte riksdagens – förkunnelse, och det var alltså en kristen förkunnelse de protesterade mot, när de marscherade ut.

Själv såg jag senare Jimmie Åkesson och hans blonda flickvän i riksdagen, iklädda folkdräkt. Måtte inte detta föranleda någon riksdagsledamot av annan övertygelse att för framtiden avstå från att bära sådan svensk högtidsdräkt. Överlåt inte frivilligt svensknationella symboler åt Sverigedemokraterna!

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring åhörde vi från bästa plats uppe på läktaren, men efter de inledande orden om den lyckligt avvärjda finanskrisen tappade jag ganska snart både intresset och koncentrationen. Dels var ljudet i högtalaren så lågt att det var svårt att höra. Dels blev regeringsförklaringen efter inledningen en malande genomgång av allt det vi redan under valrörelsen har hört att regeringen ska göra, alltsammans dock lagom oprecist men plågsamt långt – varje statsråd i den numera rekordstora regeringen måste ju få sitt.

Mängden statsråd var i sin tur priset för att kunna utöka moderaternas inflytande till den nivå valresultatet anvisade utan att för den skull märkbart reducera antalet ministrar för de numera i flera fall ännu mindre koalitionspartierna. Och utan att primärt vilja strö ännu mer salt i de avpolletterade statsrådens sår måste man ju hålla med om att statsministern gjorde sig av med ett antal svaga kort.

Några av de bevarade statsråden, somliga av dem med nya titlar, träffade vi också, dels under talmannens särskilda mottagning efter plenum i den lilla och slutna Templum-lokalen, där vi också fick hälsa på kungen och drottningen samt kronprinsessan och den nyblivne prins Daniel. Men vi förflyttade oss snart till den större mottagningen, där riksdagsledamöterna plus gäster, journalister med flera drack vin och mumsade på tilltugg.

I vimlet träffade vi förstås på många bekanta, däribland partivänner, några av dem fortfarande chockade över valresultatet, en del av dessa tyvärr med alltför svag insikt om katastrofens omfattning och orsaker. Men i vimlet hittade vi också Peter Persson från Jönköping, en frispråkig och klarsynt gammal radikal. Till oss anslöt sig även gamle centerledaren Olof Johansson, och utan att ens för ett ögonblick vara indiskret kan jag väl säga, att vårt samtal, om både förr och nu, på många sätt blev riksdagsöppnandets politiska behållning. Både han, vi och Peter är folkrörelseradikaler av den gamla skolan.

I övrigt bjöd dagen på mycket musik. Men jag kan inte säga att musiken varken vid riksdagens högtidliga öppnande eller i Konserthuset senare på kvällen hörde till det allra bästa jag har hört vid sådana här tillfällen. Programmet i Konserthuset bestod av många korta och skiftande stycken – men jag noterade, som ett slags innovation, att inte mindre än två stycken av Kurt Weill spelades.

Både i riksdagen och i Konserthuset följde vi vår vanliga kutym: Vi sjöng inte med i ”Kungssången” men väl i ”Du gamla, du fria”. I vart fall nationalsångens första vers är acceptabel, men jag sjunger också med i den andra. Inte heller den ska vi lämna över till Sverigedemokraterna.

Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Chopins musik lyste upp höstkvällen

Birgitta kom med bussen från Öregrund, och jag mötte henne vid Centralstationen inför säsongens första konsert med Uppsala kammarorkester. Och eftersom vi ju skulle tillbringa kvällen i Musikens hus, valde vi att starta med middag i husets restaurang. Den har, kunde vi konstatera, spottat upp sig en hel del, när det gäller menyn. Grillad oxfilé från Faringe med chilirostad potatis, pepparsås och sallad på varma primörer gjorde gott en höstkväll som denna.

Också musiken fördrev höstmörkret.

Konserten började med en kort men intresseväckande ”Ouvertyr”, skriven 1943 av den polsk-litauiska kompositören Grazyna Bacewicz (1909-1969). För mig var hon en ny bekantskap, som jag gärna skulle vilja höra mer av.

Kvällens höjdpunkt var det andra stycket före pausen, Frédéric Chopins (1810-1849) ”Pianokonsert nummer 1 i E-moll”, opus 11. Inget ont sagt om orkestern – den spelar en underordnad roll i det här stycket – men pianosolisten Ivari Ilja, liksom dirigenten Paul Mägi från Estland, lyste upp höstmörkret med sitt spel. I till exempel larghettot var Iljas spel fantastiskt, och publiken hyllade honom också med stående applåder.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 2 i D-dur”, opus 73, av Johannes Brahms (1833-1897). Här fick orkestern större utrymme och förvaltade det väl. Men jag kan inte hjälpa det: Brahms musik fångar mig inte i samma utsträckning som Chopins.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Jag mår illa!

Valresultatet i dess olika aspekter – socialdemokratins makalöst usla valresultat, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, högeralliansens seger över de rödgröna – gör att jag mår illa. Motmänskligheten vann över medmänskligheten.

Men man får för den skull inte hemfalla åt misantropi. Det gäller att resa sig upp och gå mot strömmen.

Närmare analys av valresultatet får anstå några dagar. I dag fyller Birgitta år – i morse uppvaktade jag henne med presenter, blommor och egenhändigt tillverkad smörgåstårta – och vi hade tidigare bestämt att göra en kort resa med ett par övernattningar dagarna efter valet.

Gripsholm nästa!

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans ”33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.