Marsdagbok, bland annat om Olof Palme och om att han aldrig verkar få någon efterträdare

I går kväll var Birgitta och jag i Enköping för att än en gång inleda en kväll kring utställningen ”Flykten från Estland 1943-1944”. Tuula Autio från Upplandsmuseet, som har producerat utställningen, gradvis under dess vandring också kompletterat den med lokalt material, skjutsade oss i sin bil.

Lokalen i Enköpings bibliotek var full av folk, och jag törs av både frågor och applåder dra slutsatsen, att publiken fann det här ämnet intressant. Liksom vid de tidigare tillfällena – i Uppsala, Östhammar och Öregrund – kom det fram åhörare även efteråt, bland dem också ester.

Just nu läser jag annars palmebiografier inför mitt framträdande i Eskilstuna onsdagen den 9 mars. Jag vill vara à jour med framför allt de böcker mina meddebattörer har publicerat. Här om dan blev jag klar med Henrik Berggrens tegelsten ”Underbara dagar framför oss”. För närvarande håller jag på med Göran Greiders alldeles nypublicerade ”Ingen kommer undan Olof Palme”.

Olof Palme, aktuell på grund av 25-årsminnet, och de här böckerna kom också upp under en lunch Birgitta och jag var bjudna på i dag – ja lunchen sträckte sig nästan ända fram till middagstid. De som bjöd oss, hem till sig, var förre landshövdingen i Uppsala län, till lika under en period medarbetaren till Olof Palme, Hans Alsén och hans hustru Karin Alsén Reimer. Med vid lunchen var ytterligare ett par S-veteraner från Uppsala, Aldes Andersson, som bland annat har varit partiombudsman, och så Gunnel Nilsson, gift med Erik Nilsson, förr en av de ledande kommunpolitikerna (s) i Uppsala – Erik är för egen del tyvärr för sjuk för att längre kunna vara med på en träff av det här slaget.

Men det vore direkt vilseledande att ge sken av att den här gruppen av mycket erfarna socialdemokrater numera mest tittar i backspegeln. Tvärt om: fokus under lunchsamtalet låg på tillståndet i vårt parti och det faktum att man ännu inte har lyckats komma till skott i partiledarfrågan.

Det är klart att vi också diskuterade partiledarkandidater (om de nu alltså verkligen är kandidater) och deras lämplighet för den här uppgiften; i det här lilla sällskapet var målet för diskussionen dock inte att enas kring en speciell person. Fast naturligtvis diskuterade vi, prövande, några av namnförslagen – deras både plus och minus för uppgiften – och jag tror nog att vår lilla lunchförsamling, utan att à la valberedningen först upprätta långa kriterielistor, med sin samlade erfarenhet och kunskap om vad som krävs av en partiledare är hyggligt skickad att kunna bedöma många av de enskilda namn som förekommer i debatten.

Nu har vi inte den sortens hybris att vi tror att vi är valberedningen, så jag avstår från att publicera vad vi sa om olika kandidater – om de nu alltså är det.

Men jag tror mig våga tolka stämningen i vår lilla veterangrupp så, att den var – och nu uttrycker jag mig milt – förundrad över att vårt parti forfarande, så här nära inpå den extra partikongressen, varken har förslag om någon partiledare eller om någon ny partiledning i övrigt.

Medan vi diskuterade, åt vi oss igenom en synnerligen delikat lunch. Den föll det på min lott att tacka värdparet, speciellt värdinnan, för.

Klassiker i Musikens hus

De kulturevenemang jag och Birgitta deltar i kommer ibland tätare än jag hinner skriva om dem.

I torsdags var det åter dags för en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Anna och Enver, och vi hade först bjudit hem dem på middag: Birgitta bjöd på en gryta med kokta blåmusslor, grillspett med havets frukter och så en gammaldags fruktsallad som efterrätt.

Kammarorkestern leddes för dagen av Andrew Manze, känd som violinsolist och dirigent världen över, under de senaste åren knuten till Helsingborgs symfoniorkester. Redan hans expressiva kroppsspråk och spirituella och lärda introduktioner till det som spelades är värt en eloge.

Den samlande rubriken för kvällens konsert var ”Klassiker”, och även om Sergej Prokofjev (1891-1953) är relativt sentida, måste man räkna in honom bland dem. Det senare gäller inte minst Symfoni nummer 1, opus 25, kallad den klassiska, som inledde den här konserten: den faller, även om den också inrymmer åtminstone en avvikelse, i hög grad tillbaka på Joseph Haydns musik. Orkestern spelade den här symfonin så att det säkert hos publiken väckte längtan efter mer Prokofiev.

Kvällens häjdpunkt blev dock Pianokonsert nummer 23 i A-dur, KV 488, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Vi har den förstås i flera olika inspelningar, bland annat med Klara Haskil, vilket naturligtvis underlättar förståelsen och ger igenkänningseffekter. Men det här framförandet, både kammarorkesterns spel och pianistens, Anna Christenssons, solospel, lätt och samtidigt säkert i tempo och tolkning, var faktiskt imponerande! Särskilt adagiot fick mig att bli lyrisk.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) musik har jag ett mer blandat förhållande till än Mozarts – den rymmer både verk som talar starkt till mig och annat som lämnar mig känslomässigt mer stum. Den här gången fick vi höra hans Symfoni nummer 2 i D-dur, opus 36. Den innehåller partier som ger uttryck för den kraft som så ofta finns i Beethovens musik, men Mozarts pianokonsert kan det här verket inte mäta sig med.

Ändå: sammantaget blev det en mycket fin musikkväll.

Melodikrysset nummer 7 2011

Melodikrysset började ovanligt lätt i dag, först med ”Rivers of Babylon” med tyska Boney M, sen med Bruce Springsteen och ”Born In the USA”.

Fast sen krånglade Anders Eldeman till det i onödan, tyckte jag. Det hade ju räckt med att spela ”Jag ber dig” med Magnus Carlson (mett ett s i efternamnet), men han spelade först också ”In My Galaxy” med Magnus Carlsson (med två s i efternamnet).

Annars var det mest beprövade grepp.

Vi hörde åter en melodifestivalare, ”One Love” som Carola 2008 sjöng tillsammans med Andreas Jonsson.

Och Svensktoppen fanns förstås också med. I dag hörde vi ”En dag” med Spotnicks, men när den 1989 var med på listan, sjöngs den av Tommy Nilsson.

Och så testade Eldeman oss som inte ser/lyssnar på Idol genom att spela ”All For Love” med E.M.D., som består av de före detta Idol-deltagarna Erik Segerstad, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Men man kan väl googla!

Mer bekant är jag med Evert Taube och hans värld, till exempel hans visa om den glade bagaren i San Remo som väl rimligen arbetade en hel del med deg.

OD, Orphei Drängar, är mig också välbekanta: vi går regelbundet på deras konserter, och eftersom hustrun är så kallad moster i OD, går vi då och då också på deras middagar, som utöver mat och dryck även de bjuder på sång. Behagligt var det i dag att få lyssna på en folkvisa om en behagligare årstid, ”Uti vår hage”.

Inga Gill känner vi väl inte främst som sångerska, men visst var det hon som sjöng ”Kom in i mitt liv”.

Hon var ju främst skådespelerska, och det för oss osökt över till en annan av dagens frågor. När Milos Forman 1984 gjorde sin mycket sevärda film ”Amadeus”, använde han sig naturligtvis av skådespelare – men jag tyckte att den på ett intressant sätt visade upp både Wolfgang Amadeus Mozarts liv och musikaliska verk.

”Three Blind Mice” – som här skulle ge ordet mus – sjöng vi på engelsklektionerna, när jag gick i realskola i Sundsvall.

Och den för oss vidare till det land, England, där den sång som nu återstår att redovisa utspelar sig: ”Streets of London”. Många minns den säkert också i Pierre Isacssons svenska version, ”Genom gatorna på Söder”, men det var nog Ralph McTells ganska mörka original Anders Eldeman tänkte på, när han ville få oss att associera till slum:

Streets of London

Text och musik: Ralph McTell, 1969

Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
And held loosely at his side
Yesterday’s paper telling yesterday’s news

So how can you tell me you’re lonely,
And say for you that the sun don’t shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something to make you change your mind

Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She’s no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.

Chorus

In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone

Chorus

And have you seen the old man
Outside the seaman’s mission
Memory fading with
The medal ribbons that he wears.
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn’t care

Chorus

Familjekärlek & politik

Sonen, Matti, fyller 38 i morgon.

Jag minns, som i går, när han var en liten baby: ganska ömtålig, skrek ganska mycket.

Numera sjunger han, i eget band. Och tar hand om andra – han är psykolog, jobbar på barn- och ungdomsmottagning i Stockholm.

I går, söndag, var vi bjudna på födelsedagskalas i hans och Karins vackra lägenhet på Söder i Stockholm. Birgitta och jag fick sällskap på tåget av Mattis syster Kerstin och hennes son Viggo, som passade på att göra sin räkneläxa på tåget. Från Centralen tog vi sen taxi hem till Matti och Karin – att bestiga en av Söders höjder lämpar sig inte riktigt denna vinter med alla sina drivor och sina halkiga trottoarer och trappor, allra minst för två äldre människor med hjärtproblem.

Efter en stund anslöt också Anna och Enver och Annas dotter Ella – de bor i Rinkeby. Och då kom också Mattis Karin hem: hon hade varit till ett hembageri och skaffat en alternativ efterrätt till Mattis pappa, som också är diabetiker.

Men dess förinnan bjöd Matti på en mycket god egenhändigt lagad gryta.

Jag önskar verkligen att alla familjer vore förunnade det slags helt otvungna och varma sammanhållning som finns i vår familj. Under glatt prat går timmarna, och bara undantagsvis – i mitt fall när alla börjar prata om gym och annan träning – hamnar man i det här sällskapet utanför.

Presenter har vi förstås också med oss. I vår familj får man presenter på födelsedagen och till jul hur gammal man än är. Birgitta har med sig en fin linneduk från Klässbol, och jag har köpt en uppsättning glas. Ett hem, vackert så väl till fest som till vardags, är ett kulturarv värt att föra vidare.

Till Karin har jag med mig en försenad julklapp, två CD med Marlene Dietrich. Eftersom Matti också är musiker, finns där redan en mycket stor skivsamling. Våningen rymmer också mormor Anna Britas gamla piano, som lille Viggo med stor inlevelse passar på att klinka på. Det är knappt det går att höra Eric Clapton, Miles Davis och annat som Matti förgäves försöker spela på skiva. Annas nya kille Enver är musiklärare, så det finns ett stort samlat musikintresse i den här familjen. På torsdag ska jag och Birgitta förresten åter igen gå på konsert tillsammans med Anna och Enver, i det fina konserthuset här i Uppsala.

* * *

På bussen på väg till tåget, på väg hem till Matti, råkade jag få sällskap av Carl Lindberg, för sin del på väg till ett möte om ett upprop till förmån för Lena Sommestad som ny socialdemokratisk partiledare. Vi var tidigare i veckan båda på Uppsala arbetarekommuns lite märkliga möte i bland annat den frågan, och Carl hade förstås läst min skildring av det som hände där. Så nu ville han få också mig att skriva på uppropet till förmån för Lena.

Jag har tidigare med gillande skrivit om Lena men varken pekat ut henne eller någon annan som min kandidat till partiledareposten. Den uppropstext jag fick av Carl och som jag har haft tillfälle att läsa först i dag på morgonen är en god sammanfattning av de förtjänster Lena har och är dessutom balanserad: i slutklämmen sägs det att om nu valberedningen ändå inte skulle välja just Lena som partiledare, så bör den åtminstone se till att hon väljs in i partiledningen.

Det är en bra uppläggning, så jag har i dag meddelat Carl att jag skriver under uppropet.

Lågt pris och valfrihet i sortimentet är inte identiska mål

”Coop slutar sälja Carlsberg” lyder en hotfull helsidesrubrik i SvD Näringsliv i dag (9 februari 2011).

I den här artikeln får jag förklaring till varför Ramlösa, som jag nästan dagligen handlar, i vårt Coop Konsum har fått en undanskymd plats och ett sammanpressat utrymme i dryckeshyllan och varför andra drycker från Carlsbergs-bryggerierna helt har försvunnit.

Skälet är att Coop Konsum inte får det låga inköpspris man vill ha.

Coops ambitioner att sänka priset låter ju i förstone mycket rimliga, sedda också ur konsumenternas synvinkel. Vem vill inte ha lägre priser om det går?

Men den här frågan är inte riktigt så endimensionell.

Om man nu som kund vill ha låt oss säga just Pripps blå lättöl till lunchmaten, kan man ju i stället gå till ICA och handla sitt vanliga lättöl. Och sedan är det ju lätt gjort att man handlar den övriga lunchmaten där också.

Priset, och prisjämförelserna mellan butikskedjorna, har i dag kommit att överskugga nästan alla andra aspekter på konsumenternas val av butik, och den här fixeringen när det gäller publicitetsutrymme förstärker naturligtvis också på ett olyckligt sätt bedömningen av butikskedjorna och av varför man bör handla i den ena men inte i den andra.

För mig spelade Konsums demokratiska ägar- och beslutsstruktur (plus i någon mån det faktum att en del av vinsten återfördes till kunderna i form av återbäring) en helt avgörande roll när jag som nyanländ student till Uppsala valde att börja handla i just Konsum.

På den tiden, i början av 1960-talet, och även under 1970-talet fanns det ytterligare ett skäl att hålla sig till Konsum: en mycket stor del av dagligvarorna tillverkades i egna fabriker här i Sverige eller, i samnordiskt kooperativt samarbete, i något av våra grannländer. Därmed kunde man lita också på att personalen i de här tillverkningsenheterna var fackligt organiserad, att arbetsmiljön där stod under kontroll och att varorna tillverkades under den kontroll som våra lagar föreskrev.

Och inte nog med det: det här var en period då även staten i skepnad av Statsföretag, senare Procordia, på motsvarande sätt tillverkade mängder av konsumtionsvaror, allt från livsmedel till hygienprodukter.

Det gick på den här tiden faktiskt att, i en vanlig konsumbutik, i stort sett välja dagligvaror, tillverkade av antingen kooperationen eller staten. (Naturligtvis fanns det också alternativ.)

Båda formerna av kollektivt driven varutillverkning har skrotats, men att det handlade om kvalitativt bra och konkurrenskraftiga konsumentprodukter vittnar många varumärken, numera privatägda, om: Björnekulla och Önos, Blå mocca kaffe, Grumme såpa och många, många andra.

I dag står det X-tra eller Coop eller Änglamark eller Coop Prima på varorna i kooperationens butiker – observera att det här bland annat innebär att Coop för egen del accepterar prisskillnader – men de här varumärkena säger inte ett skvatt om var de har tillverkats, inte heller under vilka villkor. Har de anställda i fabrikerna där de tillverkas fackliga avtal och är avtalen anständiga? Finns det en tillfredsställande arbetsmiljölagstiftning i de länder där de tillverkas? Fraktas varorna lång väg, och vad har det för miljöeffekter?

Pripps och Ramlösa, för att återvända till dem, tillverkas i Sverige av svensk arbetskraft med svenska avtal. Ägaren, Carlsbergkoncernen, är dansk och genom stiftelseformen i ägandet – en del av vinsten går till exempel till kultursatsningar – är den i praktiken omöjlig att köpa upp.

Deras störste konkurrent inom dryckessegmentet här i Sverige är Spendrups, ett företag som genom åren bland annat har engagerat sig politiskt i frågor med udden riktad mot arbetarrörelsen.

Deras drycker vill jag inte köpa, ens om hyllorna på Konsum är fyllda av dem – i det här fallet är det absolut inte priset som avgör.

Så om Konsum tvingar mig, går jag hellre till ICA vägg i vägg och köper där ett lager Pripps blå och Ramlösa.

Men fortfarande ingenting annat.

Det går att handla massor av statligt ägda och distribuerade alkoholdrycker på Systemet – men staten är finska staten

Svenska staten sålde ju ut Vin & Sprit, ett av de världsledande företagen i alkoholbranschen, till franska Pernod Ricard. Redan då kunde man ana att fransmännen främst var ute efter guldägget Abolut vodka, och vi som då trodde så har fått rätt: Pernod Ricard har sålt ut många av V & S’ varumärken, bland dem många klassiska svenska spritsorter.

Det ironiska med den här utförsäljningen – särskilt för den svenska regeringen – är att många av de klassiska svenska nubbarna nu åter är statsägda, dock av finska i stället för av svenska staten. Den finska motsvarigheten till V & S, Altia, har i ett par omgångar fått köpa ett stort antal välrenommerade svenska varumärken och dessutom många av V & S’ inarbetade importmärken.

Således är numera följande svenska vodkamärken i finska statens ägo:
Kronvodka
Explorer vodka samt dess smaksatta varianter
Explorer Jordgubb/Lime
Explorer Lingon/Blåbär
Altia äger själv sedan tidigare
Koskenkorva, som också finns i olika smakvarianter, bland annat den mycket goda
Konskenkorva Cranberry.

De flesta av de av svenska folket till midsommar, jul, påsk, kräftskiva med mera gouterade klassiska svenska spritsorterna är numera finska:
Brännvin special
Bäska droppar
Gammal Norrlands Akvavit
Hallands fläder
Herrgårds Aquavit
Julsnaps
Läckö Slotts Aquavit
Nyköpings brännvin
O. P. Andersson
Rånäs brännvin
Skåne Akvavit
Svart Vinbärs Brännvin
Årsta Brännvin
Östgöra Sädes Brännvin
samt blandsortimentet i småflaskor
Svenska nubbar.

Blossa glögg
som ju finns i många smakvarianter har fransmännen också överlåtit åt finnarna, som väl bättre än de förstår sig på nordiska helgseder.

God cognac, däribland av klassiskt svenskt märke (fast naturligtvis tillverkad i Frankrike), finns numera också i Altias sortiment:
Grönstedts i olika vaianter
och så ett finskt nyförvärv av en fransk klassiker:
Renault Carte Noir Extra.

V & S ägde två kanadensiska whiskymärken, som numera befinner sig i finska statens ägo:
Lord Calvert och
Seven Oaks.
Från V & S har Altia också tagit över två välrenommerade skotska importmärken:
Auchentoshan och
Bowmore.
Sedan tidigare har man den nordiska distributionsrätten till amerikanska
Jack Daniels.

Från V & S har Altia vidare tagit över importrommärkena
Barracuda Golden Rum och
Barracuda Silver Rum.

V & S hade ett etablerat märke för sina starkviner (sherry med mera), Vintrys, och även de här dryckerna säljs numera genom Altia:
Vintrys Amontillado
Vintrys Amontillado Superior
Vintrys Madeira Fine
Vintrys Malvoise
Vintrys Oloroso
Vintrys Royal Cream
Vintrys Taverna
Med följde också ett importmärke som inte ägdes av V & S:
Dry Sack.

Till det här ska man lägga några importmärken, som redan fanns i Altias portfölj:

Dels likörerna
Amarula Cream
Limoncello och
Southern Comfort.

Dels en bra calvados,
Boulard.

(Boulard gör också cider, men den finns bara i Systembolagets beställningssortiment.)

Från V & S har Altia övertagit en rad viner, många av dem storsäljande i box. Här finns både röda och vita viner samt några roséviner, några av dem enkla, andra av hygglig kvalitet:
Amfora (finns i box)
Aussie
By the River Riesling (finns i box)
Chatelle Coteaux du Languedoc
Chill Out (finns i box)
Cicero
Conde di Luna
Diamant
Drop In (i box)
El Molino
Gräsö
La Garonne
La Revedere
Lant
Liebfraumilch
Opal Springs (finns i box)
Parador
Piesporter Michelsberg

Till det får man lägga ett stort sortiment av viner, som Altia importerar från olika vinländer. För att ta del av det fullständiga utbudet kan du gå in på Altias båda svenska dotterbolag, Philipson & Söderberg – http://www.philipsonsoderberg.se – och Bibendum – http://www.bibendum.se. Här följer ett antal kända viner.
Frankrike/Alsace:
Dopff
Italien:
Amarone
Ruffino
Spanien:
Faustino
Raimat Abadia med flera (finns i box)
Masi (finns i box)
Royal Claret (finns i box)
Sydafrika:
Drosty Hof
Nederburg
Zonnenbloem
USA:
Robert Mondavi

I sortimentet av mousserande viner hittar man
Codorniu och
Raimat Brut,
båda från Spanien.

Också ett antal ölsorter säljs genom Altias dotterbolag,
Grolsch, Holland,
Miller, USA, och
Pilsner Urquell, Tjeckien.

Altias nya svenska dotterbolag hittar du på http://www.altia.se.

Olof Palme-priset 2010 till Eyad El-Sarraj i Gaza

2010 års Olof Palme-pris – 75.000 US-dollar – ”går till den palestinske psykiatrikern, freds- och människorättsaktivisten Eyad El-Sarraj i Gaza för hans uppoffrande och oförtröttliga kamp för förnuft, försoning och fred i en region som präglas av våld, ockupation, förtryck och mänsklig misär.

I sitt professionella och politiska arbete har Eyad El-Sarraj ställt sig på den enskilda människans sida, oavsett nationalitet, kön eller samhällsställning. Han har lyft fram förtryckets destruktiva påverkan på den psykiska hälsan. Han har visat på de samband som uppstår mellan instängdhet, hopplöshet, desperation och våld, samt hur detta negligeras av såväl palestinska som israeliska myndigheter.

Eyad El-Sarraj ger hopp och röst åt ett marterat folk; för en rättvis fred mellan Israel och Palestina, och för försoning inom Palestina självt.” (Prismotiveringen)

Eyad El-Sarraj kunde själv inte närvara vid prisutdelningen i Riksdagens andrakammarsal i fredags, men han kom till tals via en film inspelad i Gaza, och hans verk presenterades också utförligt av ordföranden i Olof Palmes minnesfond, Pierre Schori. Priset till Eyad El Sarraj överlämnades av Lisbet Palme till hans son, Wasseem El-Sarraj.

Eyad El-Sarrajs verk belystes ytterligare genom ett anförande av barnneurologen David Henley och i ett samtal, lett av Victoria Strand, mellan Henley och barnpsykiatern Henrik Pelling.

För musikaliskt mellanspel och avslutning stod sångerskan Sofia Karlsson, som assisterades av Sofie Livebrant. Jag gillar de här båda tjejerna mycket och sa det också till dem, när jag efteråt mötte dem tillsammans med Sofias pappa, min gamle arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson.

Allra bäst tyckte jag om Mikael Wiehes ”…ska nya röster sunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Vid samlingen efteråt, med ett glas vin och lite snittar men ännu mer av glada återseenden, säger jag till en gammal vän att den årliga utdelningen av Olof Palme-priset skiljer sig från många andra stora offentliga tillställningar genom att de många deltagarna (det var fullt ända upp på läktarna) utmärks av att det är något med dem. Hit går man inte av plikt utan av kärlek.

Latinamerikanskt i Musikens hus

Den europeiska konstmusiken – den klassiska så väl som den moderna – dominerar repertoaren i Uppsala kammarorkesters konsertserie. Inget ont i det, men det var spännande att få lyssna på alternativet ”Latinamerikanskt” i går kväll. Den argentinske dirigenten Alejo Pérez hade med orkestern tränat in ett ganska långt program med latinamerikansk musik, åtta verk av lika många tonsättare med rötter i sex olika länder. Det var intressant att också notera att det i det här programmet fanns verk, där tonsättaren flyttade fokus mellan flera olika soloinstrument.

Jag ska genast säga att det mesta av det vi fick höra var helt nytt för mig – det gäller både tonsättarna och deras verk. Heitor Villa-Lobos (1887-1959) från Brasilien känner jag till, fast mera till namnet. Den ende som jag verkligen tidigare har lyssnat en hel del på är Astor Piazzolla (1921-1992), som jag också har på skiva med Gidon Kremer.

Piazzolla förekom under den här konserten med ”La Muerte del Angel” i en tangosvit, som också innehöll verk av argentinaren – således hans landsman – Luis Glenneo (1897-1968), ”Variaciones sobre de tango”, och José Serebrier (född 1938) från Uruguay, ”Tango in Blue”.

Konserten inleddes med en kort introduktion och dans ur balettsviten ”La Madrugada de Panadero” av mexikanaren Rodolfo Halffter (1900-1987).

Tyngdpunkten i konserten låg sedan på tre lite längre stycken, kubanskan Tania Leóns (född 1943) ”Batá”, argentinaren Alberto Ginasteras (1916-1983) ”Variaciones Concertantes”, opus 23, och så, efter pausen, brasilianaren Heitor Villa -Lobos’ ”Sinfonietta No 1”. De här tre representerar ganska olika stilar. Ginasteras är, i motsats till den ganska egensinnige Villa-Lobos, starkt påverkad av europeisk konstmusik, medan Léon är påverkad inte bara av afro-kubansk musik utan också av amerikansk musik som jazz.

Mest spännande, rent musikaliskt, lät i mina öron det avslutande stycket, mexikanaren José Pablo Moncayos (1912-1958) ”Huapango”, ett seriöst orkesterverk med tydliga klanger av traditionell mexikansk folkmusik.

* * *

Den latinamerikanska inriktningen på konserten gjorde att vi hade bjudit med oss också Anna och inte minst hennes nye sambo Enver, som inte bara är musiklärare utan också peruan.

När de kom med tåget från Stockholm, startade vi kvällen med att äta en gemensam middag i restaurangen på Musikens hus. Vi hittade något riktigt gott att äta: kalvfilé Oscar med citronsås, hummer, tryffel och rostad gotlandspotatis.

Uppiggade efter en kopp kaffé – i mitt fall espresso – begav vi oss sen till konsertsalen.

Peter Englund ny hedersupplänning

Hustrun har, för sina insatser som riksdagsledamot för Uppsala län, som minister och som talman, upptagits i kretsen av hedersupplänningar. Hedersupplänningarna inbjuds tillsammans med make/maka till en årlig middag hos landshövdingen på Uppsala slott. De här middagarna inleds med att landshövdingen välkomnar årets nya hedersupplänning.

I år upptogs Peter Englund, som knappast behöver någon presentation, i den här kretsen, och denne norrbottning gav nu mycket riktigt uttryck för sin kärlek också till Uppsala och Uppland.

Jag känner förstås alla de här hedersupplänningarna, flera av dem på annat sätt än genom de årliga tillställningarna på slottet. Elsie Johansson har jag till exempel publicerat. Hans Dalborg hade jag ett gott förhållande till redan när vi båda var pendlare på stockholmståget. Sigrid Kahle har jag ofta suttit bredvid och talat med i samband med utdelningen av LundeQ-priset. Hans Alsén känner jag ända sedan hans partiombudsmannatid; innan vi skildes åt för kvällen, bjöd han och hans hustru Karin oss för övrigt på middag hem till sig, och jag anar att det bakom den här inbjudningen också finns en lust att med likasinnade få dryfta det milt talat eländiga tillståndet i vårt gemensamma parti.

Under samlingen inför middagen ställdes jag inför ett litet mysterium. Bland dem som anlände fanns Carl-Göran Ekerwald. Hade jag missat någon middag och därmed ett inval? Men så kom Sigrid Kahle och löste mysteriet: Carl-Göran är sedan ett halvår hennes man. Sigrid, 83 i år, såg nykär ut, och Carl-Göran, som blir 88, berättade hur de hade träffats.

Under middagen fick jag tillfälle att tala både med Carl-Göran och med Charlotte Widenfeldt, som är hustru till en annan av hedersupplänningarna, auktionsexperten Knut Knutsson. Själva middagen lockade förstås också: västerbottenspaj toppad med löjrom, laxtarte och en kopp jordärtskockssoppa som förrätt, rådjursfilé med rösti, kantarellsås och sallad som huvudrätt. De övriga fick chokladmousse med hemkokt mullbärssylt som eferrätt, men värdinnan, Lena Egardt, hade under samlingen fått klart för sig att jag är diabetiker, så köket hade i all hast ordnat en speciell efterrätt åt mig: apelisinkorg med frukt, en gammaldags efterrätt jag faktiskt själv har lagat åt mina barn.

Vid kaffet och cognacen kom vi att sitta tillsammans med bland andra värden/landshövdingen och hedersgästen, Peter Englund. Det här utvecklades till en bitvis riktigt hård politisk diskussion. Landshövdingen, Peter Egardt, visade sig vara snudd på hök i den inflammerade frågan om civilflyg på Ärna och hamnade i hård polemik om detta med förra miljöministern Birgitta Dahl, som fick visst eldunderstöd både av Peter Englund och Knut Knutsson. Själv bidrog jag till den debatten genom att berätta hur enkelt det i själva verket är att flyga via Arlanda, till och med när man, som jag under mina mest aktiva år, hade mer än 50 utlandsresedagar i tjänsten.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis Magnussons ”Elake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.