En salig röra

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Last chorus: Gunnar Bylin, Rune Hammarbäck och Arne Gadd

När man är i min ålder, läser man dödsannonserna.

Under senare tid har jag i dem hittat tre personer, som jag har känt i olika skeden i mitt liv.

Gunnar Bylin (1940-2012) var skolkamrat till mig, först i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, som senare kom att inkorporeras i Sundsvall, därefter i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Han var yngre än jag, och i skolåldern betyder sådant att man inte umgås, även om man känner varann. Men visst sågs vi och pratade ibland, och jag hade också kontakt med hans föräldrar, eftersom jag var ombud för gamla Folket i Bild; familjen Bylin bodde högt upp i en backe just där Nyland övergick i Döviksjön. Gunnars pappa jobbade på SCAs fabrik i Svartvik, om jag inte minns galet.

Efter studenten, alltså inte samma år, hamnade vi på olika universitetsorter: Jag i Uppsala och Gunnar i Stockholm, men jag minns från ett juluppehåll då jag var hemma i Juniskär och hälsade på att vi stötte på varann och att han följde med mig hem, ivrig att diskutera med mig om politik. Jag hade under det tidiga sextiotalet blivit en av de ledande krafterna i Laboremus i Uppsala och i Socialdemokratiska studentförbundet, och Gunnar var vid det laget, tror jag, med i Clarté. Jag är osäker på vilket år det här var, men det bör ha varit under tidigt sextiotal.

Det här samtalet fördes i en anda av intellektuell nyfikenhet, inte animositet, men tonen mellan oss socialdemokratiska – märk väl, mycket radikala – studenter och maoisterna i KFML, det som sedan blev SKP – Gunnar var under en period ordförande – hårdnade. Den här röda tiden var för övrigt full av bokstavskombinationer, organisationer som tävlade med varann om att vara mest revolutionära. Jag minns att vid ett tillfälle Expressen samlade företrädare för alla konkurrerande vänsterorganisationer till ett samtal – jag företrädde socialdemokratin och Gunnar SKP – och sen publicerde ett referat över ett helt uppslag. Det vore kul att plocka fram det här och läsa, men den här artikeln förvaras i Uppsala och jag själv befinner mig i Öregrund.

1976-1977 skedde en häftig inre uppgörelse inom SKP, vilket bidrog till partiets nedgång och fall. Till dem som uteslöts då hörde Gunnar Bylin.

Han satsade då på att bli färdig med sina läkarstudier och valde också, enligt vad jag har hört – vi träffades faktiskt aldrig mer – att gå med i Folkpartiet.

Underliga äro Herrens vägar, som man väl säger vid dödsfall.

* * *

Rune Hammarbäck var under ett antal av mina många år på 68an organisationssekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Under mina tidiga år där – jag anställdes 1968 – var många av de anställda på partiexpeditionen – Rune var en av dem – långvägare utan den formella utbildning nästan alla på den arbetsplatsen har numera. Till det positiva med detta hörde att många på vår dåtida arbetsplats hade egna erfarenheter av arbetsliv och fackligt arbete.

Själv kom jag direkt från universitetet i Uppsala, och det var väl inte alla på min nya arbetsplats som uppskattade en del studentikosa hyss jag hade för mig: När jag vid ett tillfälle till exempel spelade ett band med rockmusik på en volym normalt avsedd för att dränka dammsugaren där hemma och jag gjorde det i samtliga snabbtelefoner på partikontoret – det fanns en funktion ”allanrop” – hörde jag att Rune hade försökt slita snabbtelefonsladden ur vägganslutningen, men det gick inte.

Men faktum är att han ändå fick förtroende för mig, och det uppstod ett tyst, vänligt samförstånd mellan oss. Jag fick hjälpa organisationsavdelningen med att skriva studiematerial, och jag jobbade hårt med att bygga upp lokala informationsgrupper i arbetarekommunerna och lära ut intressanta knep – jag var till och med med om att producera en handbok om lokal information.

Ett slags kvitto på att Rune, trots mina vidlyftigheter, hade förtroende för mig fick jag under en stor konferens med alla ombudsmän från hela landet, där vi skulle planera något av de tidiga sjuttiotalsvalen. Kursgården, någonstans i Skåne, var i princip knökfull av socialdemokratiska ombudsmän, men där vistades också en konferens med företrädare för näringslivet. När de här herrarna hade fått korn på vad vi var för ena och gjorde där, kontaktade de vår organisatoriske boss, det vill säga Rune, och ville ha medverkan från vår sida: Någon var välkommen att berätta för dem hur vi såg på läget och politiken.

Rune tyckte att jag skulle vara lämplig för det jobbet, och jag ställde upp. Det måste ha gått ganska hyfsat, för när jag var klar kom Rune – som hade varit med och hört på – med vänlig min och buffade på mig och sa ”Kom nu, Kokken, ska vi ta en whisky”.

Och var sin rejäl sån tog vi tillsammans på Runes rum.

När vi var klara, bestämde jag mig för att i samma svep klara av det konditionstest på motionscykel alla ombudsmännen var ålagda att genomgå under vistelsen på den här konferensanläggningen.

Han som summerade resultatet av den fysiska kollen när jag var klar såg inte precis glad ut.

Den förtoendefulla attityden till mig behöll Rune också efter pensioneringen. Det fanns perioder i politiken, då den gamle organisationssekreteraren Rune Hammarbäck, han som på sitt sätt hade bidragit till att socialdemokratin i val efter val var minst ett 40-procentsparti, ofta mycket större än så, tvivlade på det sunda förståndet hos dem som nu styrde och ställde i partiet. Då brukade han ringa eller skriva till Enn Kokk.

Det är jag jävligt stolt över.

* * *

På en annan kursgård i Skåne var jag på konferens betydligt tidigare, under studentförbundstiden – jag talar om tidigt sextiotal. Laboremus i Uppsala sände en liten grupp av deltagare, och jag var en av dem. För att spara pengar samåkte vi – Arne Gadd, en annan av deltagarna, hade nämligen en liten bil.

Arne, född 1932, var lite äldre än vi andra, men han hade sin mest aktiva tid i Laboremus under detta tidiga sextiotal och tycktes trivas med det: Laboremus blev, med mig som ordförande 1960-1961, inte bara större och fick en bredare verksamhet – ideologiskt blev föreningen samtidigt klart rödare. Arne fann sig väl till rätta med radikaliseringen av föreningen – den här till synes lite sävlige dalmasen visade sig ha mycket gemensamt med oss unga hetsporrar. Kanske spelade det också en viss roll att han hade gift sig med Karin, som var mycket aktiv i AMSA, Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen.

Eftersom jag bodde relativt nära paret Gadd, när jag fortfarande bodde i min första bostad i Uppsala, hyresrummet på Jumkilsgatan, kom vi att umgås då och då. Arne hade till exempel bandat en del obetalbart rolig politisk musik, till exempel den komiska kommunistsången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” och Helmut Qualtingers med fleras hårtslående revystycke ”Der dialektische Materialismus Rock”. Men jag ska väl erkänna att jag ibland gick hem till dem även på grund av hunger, förorsakad av pengabrist.

Arne och min hustru Birgitta blev båda invalda i riksdagen i 1968 års val, samma år som jag började jobba på partistyrelsen i Stockholm. De stod båda på valbar plats och förekom tillsammans på bild i en ungdomsvalbroschyr. I riksdagen kom Birgitta att ägna sig åt internationella frågor, utbildning, bostäder, jämställdhet och barns uppväxtvillkor, så småningom även energi. Arne gjorde tidigt en stor insats i sjuttiotalets författningsutredning, den som ändade i den så kallade Torekov-kompromissen 1974 – jag gissar att han fick det här uppdraget bland annat för att han var en mycket skicklig statistiker. Hans jobb på Riksrevisionsverket bidrog säkert till att han 1971 ansågs lämplig att bli ordförande i Finansutskottet i Riksdagen, vilket han var ända till 1988.

Då ersattes han, vad jag förstår mot sin egen vilja. Vår gemensamma vän från laboremustiden, Anna-Greta Leijon, hade på grund av Ebbe Carlsson-affären tvingats lämna sin statsrådspost och skulle kompenseras med en viktig post i riksdagen, och det råkade bli den som ordförande i Finansutskottet. Arne kände sig förorättad, och den som fick uppdraget att underrätta honom om upplägget var min hustru.

Det låg således ingen personlig rivalitet eller någon illvilja bakom det här – Birgitta var bara budbärare. Men Arnes förhållande till henne, ja även till mig, blev svalt efter det här. Det märktes till exempel när vi under en ganska lång period hade abonnemangsbiljetter nära varann i Musikens hus: Arne och hans andra fru Ingar satt alldeles nära mig och Birgitta, och vi hälsade förstås, men när jag ibland försökte föra vänliga samtal, lyckades det inte riktigt.

Jag tror faktiskt han var bitter – i motsats till många andra veteraner syntes han heller aldrig på arbetarekommunens möten eller partidistriktets kongresser, alltså i sammanhang där han hade valts till ledande uppdrag.

Så här kan partilivet vara. Jag berättar verkligen inte det här för att fläcka Arnes minne utan för att vara ärlig. Och mitt ärliga minne av honom är ändå att han var en man med många gåvor och en god vilja. Frid över hans minne!

Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?

Vår dotter Kerstin, en retrobloggare

Tidskriften Hus & Hem Retro presenterar i nummer 2 2012 fyra retrobloggare, vars bloggande om sin samlarvurm och kunskaper om de ting de samlar på är värda att få fler läsare. Vår dotter Kerstin Kokk – länk till hennes blogg finns här intill – är en av dem som Hus och Hem Retro anser vara värda att nå ännu fler läsare.

Till de saker hon samlar på, bland annat genom att gå på loppisar och auktioner och i specialaffärer, hör porslin och glas från sextio. och sjuttiotalen. Jag kan intyga att hon kan mer än de flesta om det här – hon nämner som ett av sina fynd en Hertha Bengtsson-kanna, och jag kan till detta lägga att hon, när hon pluggade konsthistoria, skrev uppsats om Hertha Bengtsson. En smula influerad av sina föräldrar är hon nog, född 1969 och uppvuxen med Gustavsbergs- och Arabia-porslin från epoken omkring sig, men jag har noterat att hon på senare år har fattat särskilt tycke för porslin från Gefle.

Fast hennes samlande är ingalunda smalt; barnen – Viggo och Klara – får sin beskärda del av mamma Kerstins loppisfynd på lördagarna: hon gillar nämligen också att köpa hem spel från den här epoken.

Och en del av alla faten som har hamnat i hennes hem – bland annat ett som hon förälskade sig i när hon som liten besökte farmor och farfar i Juniskär – rågar hon gärna med småkakor, som hon själv bakar. När storasyster Anna fyllde femti här för leden, uppvaktade Kerstin med 50 sorters egenhändigt bakade kakor!

Bildreportaget i Hus & Hem Retro finns på sidorna 47-49, om ni skaffar tidskriften.

Det går också bra att ta en titt på hennes blogg, där hon har lagt en massa länkar till illustrerade bloggtexter om hennes samlande. Trevlig läsning!

Musik med anknytning till Leipzig – och lite Manfred Mann som förrätt

Vi åkte in till Uppsala för att gå på en av våra abonnemangskonserter i Musikens hus och kombinerade detta med att som vanligt äta middag ute. Valet föll den här gången på näraliggande Katalin, där vi åt var sin schnitzel med ansjovis- och kaprissmör samt sallad.

Medan vi väntade på maten och smuttade på vinet, hörde vi från Katalins musiklokal på andra sidan väggen ett band repa för kvällens konsert. Bandet lät inte precis som några amatörer och mitt intresse för musiken väcktes, så jag frågade servitrisen vilka det var som skulle spela. Den unga damen som hade hand om vårt bord verkade inte själv ha något förhållande till den här musiken men visste förstås vilka som spelade: Jo, Manfred Mann’s Earth Band.

Fantastiskt att få Manfred Mann som förrätt till kvällens klassiska konsert!

Dess leipzigtema fann jag möjligen lite sökt, men också kvällens första kompositör, engelskan Ethel Mary Smith (1858-1944), studerade vid konservatoriet i Leipzig under en period. Jag har inte hört något av henne tidigare, och inte heller den åtta minuter långa ouvertyren till hennes opera ”The Boatswain’s Mate”, som för övrigt komponerades i Egypten 1913, gav mig tillräckliga insikter om hennes musik. I programmet läser jag att hon var aktiv i suffragettrörelsen och att detta speglas i den här operan, men här fick vi alltså bara ta del av en kort ouvertyr utan verbalt innehåll.

Jag ska genast erkänna, att jag den här kvällen främst såg fram mot kvällens huvudnummer, Edvard Griegs (1843-1907) ”Pianokonsert i A-moll”, opus 16, 1868. Det beror inte bara på att jag som gammal norgevän har lyssnat en hel del på Grieg. I själva verket har jag också både hört och personligen träffat kvällens blott 19-åriga pianosolist, Maria Verbaite.

Det här musikaliska och personliga mötet ägde rum i regi av norska ambassaden i Stockholm – Birgitta och jag ingick i den inbjudna publiken, och under minglet efteråt träffade vi och samtalade med både Maria Verbaite och hennes mor; en förenande länk var här att jag, i egenskap av Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, upprepade gånger hade besökt deras ursprungliga hemland, Litauen. Familjen Verbaite bodde nu i Uppsala, så det hela ändade i att vi fick skjuts hem i familjens bil, med pappa Verbaite som chaufför.

Maria Verbaite spelade Grieg i fint samspel med orkestern, och det är påfallande hur tekniskt virtuos Verbaite är redan vid så unga år. Jag kan tänka mig att hon gradvis – hon bor just nu i England för vidare pianostudier – kommer att kombinera den tekniska skickligheten med ännu mer av personlig inlevelse och variation, det senare inte menat som kritik av hennes sätt att spela det här verket av Grieg.

Uppsala kammarorkester leddes kvällen till ära av en landsman till Grieg, Eivind Aadland. De största möjligheterna att sätta egna avtryck på utförandet av musiken hade han i kvällens avslutande stycke, Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 1 i B-dur”, opus 38, den så kallade ”Vårsymfonin” (1841). Med den lyckades väl Aadland så där: ibland fick han orkestern att ge sitt bästa, men där emellan blev det ibland känslomässigt tunt.

Statliga finska Altia köper Xanté

När den borgerliga regeringen beslöt sig för att privatisera den mycket framgångsrika och ständigt växande statliga spritjätten Vin & Sprit, vann franska Pernod Ricard budgivningen. Men uppenbarligen var köparen mest intresserad av att förvärva V&S’ framgångsrika vodkamärke Absolut vodka plus ett antal stora märken. Så stora delar av Vin & Sprits sortiment har sålts av till andra tillverkare. Framför allt har Altia, med finska staten som ägare en motsvarighet till forna V&S, till exempel köpt tillverkningsrätten till de klassiska svenska snapsarna, som alltså numera är finska.

Altia, med tillverkning och försäljning i Finland, Sverige, Norge, Danmark, Estland och Lettland, har uppenbarligen ambitionen att överta V&S’ forna plats som åtminstone Nordens ledande företag för vin och sprit. Bolaget fick till exempel möjlighet att separat förvärva även Grönstedts utmärkta cognac, som man senare har kompletterat med ytterligare ett cognacsmärke, franska Renault.

Till den här dryckesgruppen får man väl även räkna Altias allra senaste förvärv, Xanté, vars innehåll betecknas som Poire au Cognac, päroncocnac, men med sina 18 volymprocent och 17 procent socker hör väl Xanté snarast hemma bland likörerna.

Xanté, med ursprung i Belgien, hör också till de V&S-produkter Pernod Ricard gjorde sig av med – The Xanté Company såldes till en entreprenör, verksam i flera branscher, Jörgen Thilander, och det är nu hans son, Fredrik Thilander, som har beslutat sig för att sälja det här företaget till Altia.

Kvar i hans ägo finns däremot fortfarande den utmärkta danska körsbärslikören Cherry Heering, samtidigt förvärvad från V&S’ danska dotterbolag. För egen del tycker jag att Cherry Heering vore något ännu mer attraktivt att äga för Altia, om nu Thilander möjligen vore berredd att sälja även den här goda likören med sin både söta och aningen bittra smak.

Blåbär vid färgning av estniska påskägg

I min svenska familj lever en påsktradition från min estniska barndom vidare: att färga påskägg med lökskal och växtdelar.

För det här behöver man mycket skal av gul lök – man kan vittja den ask som finns under löklådan i affären. (De trevliga damerna på Konsum här i Öregrund hjälper oss att ta undan mängder av lökskal, som ju annars slängs bort; de har för övrigt börjat färga ägg på estniskt vis de också, efter att först ha frågat vad jag skulle ha lökskalen till och sen undrat hur man gör.)

Vi talar här om naturfärgning av ägg: Man lägger varje ägg på en tygtrasa, till exempel från ett uttjänt lakan, och sveper in ägget i ett tjockt lager skal av gula lökskal och annat som kan naturfärga. Albark ger brun färg. Andra växter färgar inte direkt men kan utnyttjas genom att läggas närmast äggskalet, och så får man ljusare konturer av krokusblad, stensöta och så vidare mot den lite brunare lökskalsfärgade ytan runt omkring. Trasan försluts till ett litet paket runt ägget, och runt om virar man försiktigt björntråd, så att växtdelarna hålls kvar mot äggskalet.

Är man flera om att dela en stor kokgryta, kan man hålla reda på sina egna ägg genom att knyta ihop trådändarna.

Ska färgningen ta, måste man koka äggen åtminstone dubbelt så länge som vanligt, och de blir alltså hårdkokta. Det underlättar alltså om man har en eller ett par stora grytor med redan kokande vatten på spisen, när äggen ska läggas i.

När kokningen är klar, tar man upp äggen med en hålslev och spolar dem under kallvattenskranen. Där klipper man också upp tråden, öppnar tygpaketet och spolar rent ägget. Fram träder då de mest underbara påskägg man kan få se!

Hur man gör och hur äggen blir kan du med instruktiva bilder se på vår dotter Kerstin Kokks blogg. Länk finns här intill.

Fast nu vill jag komplettera med att lära Kerstin och andra intresserade ett också för mig helt nytt estniskt äggfärgningsknep. I en av de estniska dagstidningar jag dagligen läser på nätet hittade jag en stor, färgbildsillustrerad artikel om estnisk påskäggsfärgning, i huvudsak det jag lärde mig i min egen estniska barndom och som jag skriver om ovan.

Men där fanns också ett för mig nytt tips: Man kan få intensivt blå färg på påskäggen genom att använda blåbär.

Så under påskaftonens äggfärgning i år gjorde jag ett experiment. Jag hade inte blåbär men blåbärssylt hemma, så jag svepte in två av äggen med de vanliga färgingredienserna ovan men klickade dessutom också på en tesked blåbärssylt. Den fuktade förstås igenom tygtrasan runt ägget, så jag kokade upp vatten i en särskilt liten kastrull och la de här båda äggen där.

Det visade sig, när jag sen öppnade de här båda paketen, att de lökskals- och växtfärgade delarna av äggskalet hade blivit mörkare, men blåbärssylten hade också satt ett blåfärgat avtryck och, under över alla under: på det det ena äggets skal såg man bokstavligen bilden av tre blåbär!

Nästa år ska jag prova att också använda djupfrysta blåbär.

Ett tips till: Kasta inte trasorna du använder. Skölj av dem och maskintvätta dem sedan – de kan åter användas nästa påsk.