Musik med anknytning till Leipzig – och lite Manfred Mann som förrätt

Vi åkte in till Uppsala för att gå på en av våra abonnemangskonserter i Musikens hus och kombinerade detta med att som vanligt äta middag ute. Valet föll den här gången på näraliggande Katalin, där vi åt var sin schnitzel med ansjovis- och kaprissmör samt sallad.

Medan vi väntade på maten och smuttade på vinet, hörde vi från Katalins musiklokal på andra sidan väggen ett band repa för kvällens konsert. Bandet lät inte precis som några amatörer och mitt intresse för musiken väcktes, så jag frågade servitrisen vilka det var som skulle spela. Den unga damen som hade hand om vårt bord verkade inte själv ha något förhållande till den här musiken men visste förstås vilka som spelade: Jo, Manfred Mann’s Earth Band.

Fantastiskt att få Manfred Mann som förrätt till kvällens klassiska konsert!

Dess leipzigtema fann jag möjligen lite sökt, men också kvällens första kompositör, engelskan Ethel Mary Smith (1858-1944), studerade vid konservatoriet i Leipzig under en period. Jag har inte hört något av henne tidigare, och inte heller den åtta minuter långa ouvertyren till hennes opera ”The Boatswain’s Mate”, som för övrigt komponerades i Egypten 1913, gav mig tillräckliga insikter om hennes musik. I programmet läser jag att hon var aktiv i suffragettrörelsen och att detta speglas i den här operan, men här fick vi alltså bara ta del av en kort ouvertyr utan verbalt innehåll.

Jag ska genast erkänna, att jag den här kvällen främst såg fram mot kvällens huvudnummer, Edvard Griegs (1843-1907) ”Pianokonsert i A-moll”, opus 16, 1868. Det beror inte bara på att jag som gammal norgevän har lyssnat en hel del på Grieg. I själva verket har jag också både hört och personligen träffat kvällens blott 19-åriga pianosolist, Maria Verbaite.

Det här musikaliska och personliga mötet ägde rum i regi av norska ambassaden i Stockholm – Birgitta och jag ingick i den inbjudna publiken, och under minglet efteråt träffade vi och samtalade med både Maria Verbaite och hennes mor; en förenande länk var här att jag, i egenskap av Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, upprepade gånger hade besökt deras ursprungliga hemland, Litauen. Familjen Verbaite bodde nu i Uppsala, så det hela ändade i att vi fick skjuts hem i familjens bil, med pappa Verbaite som chaufför.

Maria Verbaite spelade Grieg i fint samspel med orkestern, och det är påfallande hur tekniskt virtuos Verbaite är redan vid så unga år. Jag kan tänka mig att hon gradvis – hon bor just nu i England för vidare pianostudier – kommer att kombinera den tekniska skickligheten med ännu mer av personlig inlevelse och variation, det senare inte menat som kritik av hennes sätt att spela det här verket av Grieg.

Uppsala kammarorkester leddes kvällen till ära av en landsman till Grieg, Eivind Aadland. De största möjligheterna att sätta egna avtryck på utförandet av musiken hade han i kvällens avslutande stycke, Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 1 i B-dur”, opus 38, den så kallade ”Vårsymfonin” (1841). Med den lyckades väl Aadland så där: ibland fick han orkestern att ge sitt bästa, men där emellan blev det ibland känslomässigt tunt.