I Floras trädgård

Matti och Karin har varit här, alltför kort. Jag hann inte ens ta dem till Floras trädgård.

Så i eftermiddags tog jag med mig Birgitta dit i stället.

Floras tädgård är ett café kombinerat med ett litet hotell, ett ljuvligt ställe, ett måste om ni besöker Öregrund. Adressen är Västergatan 20; om man åker in i Öregrund, ligger det på den vänstra sidan av den lilla öppna plats, där infarten övergår i Rådhusgatan.

Det hette förr Västerport och var ett enkelt och bra pensionat där vi då och då inhyste besökare, som inte gick att härbärgera i våra dåförtiden två små hus. Jag minns förresten, att när Lars Molins film ”Baddjävlar” spelades in här i Öregrund, så träffade jag Finn Zetterholm utanför Västerport; filmteamet bodde där. (Jag kände Finn från vårt samarbete kring Joe Hill.)

Men i dag heter det alltså Floras trädgård.

Ska ni bo där, är rummen pietetsfullt renovrade och möblerna vackra.

Det lilla hotellet, ett gult hus, har inte restaurang men däremot ett utsökt café. Cafégästerna kan, om vädret är sådant, sitta inne i caféet eller i paviljongen som finns längst bort i trädgården.

Men vackra dagar som i dag sitter man gärna ute. Trädgården är stor med många bord, utspridda över en stor yta. Där finns gungor, en större och en mindre, den större upphängd i en väldig lind, och en hängmatta, som gästerna kan användaa. Gissa om barnen gör det!

Caféet serverar goda bakverk, signerade av en dotter i ägarfamiljen. Birgitta väljer en kaka med nötter och kola till kaffet – jag är som vanligt tvungen att hoppa över sånt. (När jag kommer hem, får jag belöningen: blodsockermätaren visar 4,2.)

Vi sitter ute i trädgården, i dess övre del. Vi är omgivna av blommor; caféets namn, Floras trädgård, är inte valt på en slump: fingerborgsblommor i ovanliga färger, riddarsporrar, blommande mynta, funkia, stjärnflocka. I häcken mot gatan blommar jasmin. Vid ingången till nedre trädgården står en paradisbuske. Där nere finns en fin kryddträdgård och mer blommor, bland annat praktlysing.

I ett uthus och i ett skåp i receptionen är det presentförsäljning. Birgitta köper saker till Annas döttrar Sara och Amanda, vars födelsedagar vi ska fira nu i helgen.

Yorks vita ros

Yorks vita ros/Jungfruros/Albaros (Rosa alba sauveolens eller semiplena) är en gammaldags buskros, som blir 150-225 centimeter och har vita blommor.

Alba betyder vit, sauveolens doftande och semiplena halvfylld, vilket är en god karaktäristik av den här rosen. Dess starka doft gör, att den har använts för framställning av rosenolja i Bulgarien och Iran. (Jämför med rosen York och Lancaster.)

Under rosornas krig 1455-1485 var detta ätten Yorks vita ros.

Rosen är mycket härdig – kan odlas upp till zon VII – och mager jord begränsar visserligen växtkraften men befrämjar i gengäld blomningen.

Jag har mina exemplar i en rabatt, som är anlagd i en bergsklyfta och därför relativt grund och ibland torr. Jag odlar York och Lancaster i samma rabatt.

Birgitta odlar Lancasters röda ros en liten bit längre ner, i rosenhäcken längs gatan.

York och Lancaster

York och Lancaster (Rosa damascena variegata ”York and Lancaster”) är en buskros som blir 150-175 centimeter. Av blommorna, som är starkt doftande, blir en del rosa-vita, en del helt vita, en del helt rosa; ibland kan det rosa bli nästan rött; blomfärgen kan också vara renodlad på enskilda grenar. Som man kan förstå, kommer namnet av att den förenar det vita hos Yorks vita ros med det röda hos Lancasters röda ros, som jag tidigare har skrivit om.

Den spanske läkaren och botanisten Monardes namngav den år 1551, berättar Lars-Åke Gustavsson i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998): ”Legenderna om den är många. Alla förknippas på ett eller annat sätt med `rosornas krig´, ett trettioårigt krig (1455-1485) mellan de engelska ätterna York och Lancaster. En av legenderna berättar att `York and Lancaster´ togs som symbol för freden mellan de stridande ätterna!”

York och Lancaster kan odlas upp till zon V.

Jag har York och Lancaster i en rabatt, anlagd i en bergsklyfta mellan huset och gatan (zon IV). I samma rabatt hittar man Yorks vita ros. Lancasters röda ros finns i Birgittas rosenhäck nedanför, mot gatan.

Bulgarisk oljeros / Kazanlik

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Sortens existens är belagd från 1850, men den är sannolikt mycket äldre. En inte helt orimlig teori är, att turkarna förde in den i Bulgarien, när man på 1600-talet anlade rosenodlingar där.

Den bulgariska oljerosen är påtagligt lik York and Lancaster men med framför allt en viktig skillnad: den är enfärgat rosa, medan blommorna på York and Lancaster är ömsom rosa, ömsom vita, ömsom tvåfärgade. Kazanlik har också något fler kronblad och är lite fluffigare i blomningen.

Vi har våra exemplar i en rabatt framför bastun. Rabatten var i början lite grund och ligger en del av dagen i skugga. (Vår trädgård finns i zon IV, men den bulgariska oljerosen går att odla upp till zon V.) Efter flera års rabattförbättring och vattning (bastutaket går en bit ut över rabatten) tog den sig så småningom bra. I år, i början av juli med dess starka värme, blommar den ymningt.

Söndagsmorgon med Kjell Eriksson

Birgitta sover. Matti och Karin sover.

Jag är nyrakad och nyduschad. Genom det öppna fönstret fläktar en smula av morgonens svalka ute i trädgården in i rummet. Strax ska jag börja laga frukost och lyssna på Godmorgon världen i P1.

Jag har just läst den första av våra morgontidningar, UNT. I dess bostadsbilaga medverkar då och då – så i dag – min genom Ordfront i Uppsala nyförvärvade kompis Kjell Eriksson. Han skriver om trädgård; han är ju inte bara deckarförfattare utan också trädgårdsmästare.

I dag förbannar han sin dumhet att ha bokat en resa till Entrevaux, en by i Sydfrankrike – han måste ju åka ifrån Charles de Mills, Hippolyte och Leda, som blommar i den egna trädgården.

Kjell Eriksson har i en tidigare krönika skällt på ytligheten i TVs trädgårdsprogram, vilket bildar bakgrund till avslutningen i dagens krönika, som i ton och inställning mycket liknar det tal Birgitta höll vid midsommarstångsresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund; jag talar här om två trädgårdsodlare, som förenar sinne för skönhet och odling med engagemang för världen utanför. Så här skriver Kjell Eriksson:

”Men nu ska jag inte klaga! Sommaren är ju som vackrast. För att uthärda tiden, och då talar jag inte bara om trädgårdsprogram, behöver jag stillheten i trädgården.

Det slog mig härom kvällen, efter att ha lyssnat på nyheterna från Gaza, hur många odlare som blir offer för övervåld.

Jag erinrade mig paprikaodlaren utanför Jeriko, eller jordgubbsmannen, eller olivodlaren utanför Nablus, alla skickliga yrkesmän, alla med en enda brinnande önskan: att få så och skörda i fred och frihet.

Jag riskerar ingen stridsvagn på tomten, jag kan pumpa vatten fritt och ingen röjer mina träd och vinstockar för att bereda plats för en mur. Det enda anfall från luften jag råkar ut för är myggens ihärdiga inande.

I det sammanhanget framstår urusel tv som en petitess och mitt eget påtande med rosor som en nästan oanständigt privat och privilegierad verksamhet.

Perspektiven växlar. Solen skiner. Stidslarmet ljuder i världen. Louise Odier doftar i sommarkvällen. Från cykelvägen hörs skratt från förbipasserande ungdomar. En trollslända svischar från dammen. Det är sommar och jag önskar alla odlare välgång.”

Livet är inte det värsta man har

I lördags hade vi Anna-Karin Hammar och hennes hustru Ninna Edgardh Beckman på middag; de har ett sommarhus ett stenkast från vårt här i Öregrund.

Vi har varit hembjudna till dem ett par gånger, och nu var det vår tur att bjuda hem dem för första gången. Vi besiktigar huset och promenerar genom trädgården med dess olika rum. Före middagen sitter vi länge vid trädgårdsbordet: dricker vitt sydafrikanskt vin, äter rostade brödstycken med ungersk paprika och vitlök och pratar.

När vi är på väg in till middagen – Birgitta har lagat fläskfilé med örter ur den egna trädgården – utbrister Anna-Karin:

– Vilken underbar kväll!

Och jag replikerar med ett danskt citat: ”Livet är inte det värsta man har.”

Anna-Karin skrattar.

Citatet kommer från Benny Andersen, född 1929.

Sången har jag lärt mig (och lärt mig att älska) på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark:

SVANTES LYKKELIGE DAG

Av Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Vi avslutar kvällen på glasverandan, ett inglasat skepp ut i trädgårdens grönska. Dörren står vidöppen ut mot den varma kvällen. På bordet de första jordgubbarna från vår egen trädgård. I skivspelaren Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Och så låter vi samtalet handla om det som tankarna och associationerna för oss till.

Anna-Karin och Ninna vet att vi inte är troende; Anna-Karin frågade mig vid vårt första möte, och jag sa, att jag är ateist.

Men vi har många andra förbindelselänkar, intellektuella och politiska, som gör umgänge och samtal meningsfullt.

Maiden´s Blush

Rosa alba Maiden´s Blush – en gammaldags ros, vars existens är belagd från 1629 men som av allt att döma har funnits sen 1400-talet – odlar Birgitta som häckros (den blir 140-180 centimeter) mot Håkanssonsgatan, tyvärr just på den sträckning som har drabbats mest av inhalkande bilar. Men hon har fyllt på med nya plantor i de skadade partierna.

Maiden´s Blush håller just nu, i början av juli, på att slå ut; den blommar alltså senare än andra albarosor, till exempel den vita bondrosen (Rosa alba maxima).

Blommorna är så ljuvliga som namnet (Jungfruns rodnad) antyder: krämvita med en antydan till mörkare rodnad. De är medelstora till stora, tätt fyllda och flata till svagt välvda. De doftar mycket starkt och sött.

I Frankrike kallas den för det snarlika ”La Virginale” – men också för ”Cuisse de Nymphe” (nymflår).

Den är härdig (upp till zon VI), skuggtålig, lättodlad.

Maiden´s Blush är jättefin i buketter.

Apoteksros / Provinsros / Lancasters röda ros

De levande rosorna i bloggvinjetten ovan finns i den del av häcken runt vårt hus i Öregrund, som vetter mot Håkanssonsgatan. Den här karminröda rosen – Rosa gallica officinalis – kallas oftast för Apoteksros eller Provinsros, men från historien är den också känd från rosornas krig som Lancasters röda ros. Den blir minst 150 cm hög och bildar en tät, ogenomtränglig häck. Birgitta sliter just nu med att rensa den här rabatten, vilket verkligen inte är lätt.

Den här rosen fördes av korsriddare från det som på den tiden i Europa benämndes som Det heliga landet. Den ska ha planterats i staden Provins sydost om Paris år 1240. Dess namnbestämning ”officinalis” har att göra med att den har använts medicinskt, därav benämningen Apoteksros. ”Den användes till salvor, parfymer, oljor, ättika, doftpåsar, marmelad, sylt, konfektyrer och en pasta gjord på färska kronblad, socker och honung”, berättar Lars-Åke Gustavsson i sin ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998). Av det här kan man förstå, att den är starkt doftande.

Benämningen Lancasters röda ros fick den under rosornas krig (1455-1485) i England.

Den blommar slösande rikt från slutet av juni och under juli. Blommorna är karminröda med en mitt av guldgula ståndare och mycket vackra; det finns ingen annan av våra många rosor som har fått så många att stanna på gatan i andlös beundran; några har också frågat, vad rosen heter – ofta, som Anna som bor längs vår väg till Konsum, i avsikt att skaffa den till sin egen trädgård. (Anna jobbar förresten nu under sommaren extra två dar i veckan i vår vän Inga-Lills trädgårdsmästeri).

Rosen kan odlas ända upp till zon VI.

Min enda invändning mot de exemplar vi har är att vi har fått rotskott av nyponros i häcken. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att den ”bör säljas rotäkta” – vilket tydligen inte har varit fallet när vi köpte våra exemplar.

Men jag har också lyckats flytta några (delade) exemplar till mitt land vid högra stakethörnet längst bort på tomten. Där gör sig de karminröda blommorna bra mot gråberget utanför staketet.

Nevada

Jag har tidigare skrivit om det exemplar av rosen Nevada, som blommar utanför vårt köksfönster. Den finns på flera håll på tomten, till exempel i slänten mellan bergknallen huset står på och körsbärsträdgården. (Birgitta har köpt tre av Nevada-rosorna från Ulva handelsträdgård, på den tiden då den ägdes av Kjell Eriksson.)

Att jag nu tar upp den på nytt beror på att det också finns ett exemplar i min rabatt vid grinden. Där står Nevada delvis skuggad av Mandarinrosens utspärrade grenar. Nevada-rosens gräddvita blommor med sina gyllene ståndare syns genom och ovanför det gröna gunnebostängslet och utgör en slående färgkontrast mot Mandarinrosens blodröda blommor.

Fast egentligen är de här rosorna släkt, halvsläkt i alla fall. Nevada, döpt efter Sierra Nevada i Spanien, är en läcker hybrid, vars ena halva är känd: Mandarinros (Rosa moyesii) – vilket man verkligen inte skulle kunna tro; den är så olik Mandarinrosen, bland annat i färg.

Jag beskriver färgen som gräddvit, men färgen skiftar: först är den blekt rosa, sedan gräddvit och under varma dagar åter rosenskiftande. Nevada blommar i slutet av juni och nu i juli. Blomningen är mycket riklig, blommorna enkla till dubbla och svagt skålformade, hela 8 till 12 centimeter i diameter och med mycket framträdande gyllengula ståndare.

Vad som, tillsammans med Mandarinrosen, är upphovet till Nevada är inte helt solklart. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att det är en tehybrid. Mycket riktigt har den svag men terosartad doft. Lars-Åke Gustavsson skriver i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998) , att ”den uppstod ur hybriden ”La Giralda” x Rosa moyesii som moderplanta och en pimpinellros som frögivare”.

Den här rosen blir 3 x 2,5 meter. Den har bågböjda grenar, som växer kraftigt och tätt. Den är mycket vinterhärdig, kan odlas upp till zon VI.

Mandarinros

Mandarinros (Rosa moyesii) är en kinesisk vildros, som år 1890 fördes hem av den brittiske missionären J Moyes. Av honom fick den franske botanisten Louis L Vilmorin frön, och han började saluföra den fyra år senare, 1894. Mandarinrosen är en sommarblommande buskros, som blir 300-400 centimeter hög. Dess långa stänglar är taggiga och växer kraftigt uppåt som en utfälld strut. De fem till sju centimeter breda blommorna är djupt blodröda, flata och påfallande vackra med sina lysande ståndare.

Vi har mandarinrosor på var sin sida om den svartlackerade grinden, bakom vilken det också står en svartlackerad, hög brevlåda. Mitt exemplar, på brevlådesidan av grinden, blommar ymningt just nu (början av juli) och är över tre meter högt.

Birgittas exemplar, på andra sidan om grinden, är tyvärr bara någon meter högt och blommar inte. Den har tidigare varit lika ståtlig, men under förr-förra vintern körde Stora Ristens fiskbil in i vårt staket: tog med sig ena halvan av grinden, bröt grindstolpen, kvaddade en lång bit staket (grönt gunnebostängsel) och, inte minst, knäckte Birgittas mandarinros och flera andra rosor jämns med marken. Vi har naturligtvis fått försäkringspengar; grinden, grindstolpen och staketet är återställda, men det tar lång tid för rosen att återhämta sig och bli så där ståtlig igen.

Stora Ristens fisk ringde omedelbart upp oss och anmälde olyckan samt lovade, att deras försäkringsbolag skulle stå för kostnaderna. Tyvärr är alla inte lika ärliga och tillmötesgående. Vi har genom åren haft rader av halkolyckor in i vårt staket – Håkanssonsgatan gör en böj just vid vår grind, och alltför många bilar håller för hög fart, när det är halt – och en del av de här bilisterna har vi inte hört ett ljud ifrån. Senast hände det samma vinter, då Stora Ristens fiskbil dammade in i grinden: några meter längre fram blev det ytterligare ett stort stakethål, förorsakat av en smitare. Om ni passerar förbi vårt staket och observerar, att rosenhäcken mot gatan är något ojämnt växt, vet ni nu varför.

För egen del klarar mandarinrosen öregrundsvintrarna (zon IV) bra. Den klarar också zon V.