Mot ett nytt veckoslut

Det är fredag, och jag och Birgitta har som vanligt klippt gräset respektive städat huset; den här veckan var det min tur att klippa gräset.

Gräsklipparen jävlades lite till en början. Birgitta, som skötte gräsklippningen förra veckan, klagade då över att gräsklipparen hade något högt, obekant ljud, och så fort jag hade satt i gång den, hörde också jag att något inte var som det skulle. En närmare inspektion visade, att en mutter på undersidan hade lossnat och två var lösa – de aktuella skruvarna håller motorn på plats på plåtchassiet, och eftersom det nu var glappt emellan, skramlade det alldeles förbannat, när man satte i gång motorn. Det blev till att gå till järnhandeln och handla ny mutter (plus några i reserv).

När jag hade skruvat fast alla tre muttrarna, lät gräsklipparen som vanligt, och efter ytterligare ett annat hyss klippte den snällt gräsmattan jämn och slät. Men alltsammans tog en stor del av dagen.

Under tiden städade Birgitta huset. Hon har också satt på bastun och förberett middagen.

Jag har tidigare citerat den här dagsversen av Alf Henrikson:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Det skedde då i ett jämställdhetssammanhang.

Efter den här veckans debatt här på bloggen om pigavdragen är jag beredd att se Alf Henriksons vers också som min slutreplik i pigdebatten.

***

I veckan har jag vidare fortsatt med trädgårdsarbetet.

Från Helga Henschens Vänner, vars styrelse jag har tillhört, fick jag i 70-årspresent ett presentkort till Fyrislunds trädgård i Uppsala. På väg hem från födelsedagsfirandet i Rinkeby (Saras och Amandas, inte mitt) stannade vi till i den här handelsträdgården, och jag köpte fler nya perenner.

Jag köpte två gulorange rudbeckior (Rudbeckia fulgida, Goldsturm), en blå italiensk oxtunga (Lodden Royalist), en vit stormhatt, en mörkt orange solbrud (Helenium, Moarheim Beauty), en blå Agastache-hybrid (Blue Fortune) – Agastache heter på svenska indianmynta eller anisört – och så en gul (OBS!) höstvädd (Scabiosa ochrolenica).

Alla de här växterna är nu i jord i min nyrestaurerade rabatt.

Den ena rudbeckian står dock i en annan rabatt som jag också sliter med, bredvid en blå veronika.

***

Nu ropar hustrun: Det är dags att gå till bastun.

Ha en bra fredagskväll!

Om livet på landet

Normalt städar vi huset och klipper gräset på fredagarna, men i fredags var vi – via Uppsala – på väg hem från Rinkeby efter konserten med Mavis Staples på Berns i torsdags kväll.

Så det blev till att klippa gräs och städa på lördag eftermiddag i stället. Birgitta klippte gräs och jag städade; vi turas om med det. Båda sakerna tar flera timmar att göra. På min lott föll alltså att plocka undan saker, dammtorka, dammsuga och knäskura furugolven, också att göra rent i bastun inför veckobastun, som vi alltid avslutar städ- och gräsklippningsdagarna med. Sen plockade jag in fyra buketter med blommor ur trädgården och förberedde middagen.

Som läsarna av den här bloggen vet, hör jag till dem som avskyr tanken på skattesubventionerade pigjobb. Det här handlar för min del om klassbaserad ryggmärgskänsla. Städar och klipper gräset gör man själv!

Visst kan det komma en tid, då jag på grund av bristande fysisk ork kan komma att behöva hjälp med sådant. Men så länge jag har hälsan sätter jag en ära i att för egen maskin hålla helt och rent omkring mig. Hjälp är jag beredd att betala för, när det rör sig om något jag inte själv behärskar: snickeri, elmontering och annat sådant. Och vi har aldrig köpt sådana tjänster svart!

Det är lätt att säga för dig att säga som är pensionär, hör jag någon invända – har man heltidsjobb och barn, kan man behöva avlastning. Men på den punkten är jag orubblig, också obarmhärtig om ni vill kalla det så. Jag och Birgitta – jag chefredaktör och sen ombudsman, hon i tur och ordning riksdagsledmot, minister och talman, med gemensamt ansvar för tre barn – har klarat det här, vecka efter vecka, år efter år. Och jag garanterar att vi har haft det rent och välvårdat omkring oss. Vilka är nu alla dessa som har haft så mycket mer än vi att göra, att de inte hinner med att städa sitt eget hem och inte klippa gräset på sin egen tomt?

Nåväl, efter det här bestyret, normalt på fredagar, den här veckan alltså på lördag, är man skitig och svettig. Då är det skönt att avsluta med en riktig estnisk bastu.

Efter den sista, avslutande kallduschen sitter vi i morgonrock i trädgårdsstolarna under plommonträden: svalkar kropparna och läppjar på var sin stor dry martini med mycket is.

Inne väntar middagen som jag har förberett.

***

Vädret är åter så där varmt som det kan vara i mitten av juli. I dag har jag i omgångar suttit vid trädgårdsbordet och läst Gunnar Balgårds Helmer Grundström-biografi; jag ska så småningom återkomma till den och till Grundström. Birgitta har ambulerat mellan samma bord och sin örtagård: hon klipper ner kryddörter i plastaskar, som vi ska ta med till frysen inne i stan, när vi passerar lägenheten, åter på väg till Rinkeby. (Vi ska fira Saras och Amandas födelsedagar.)

I var sin ända av bordet växer äppelträd, för närvarande dignande av växande äpplen.

I slänten mot vägen utanför fönstret i rummet där datorn finns rodnar bigarråerna. På solsidan är de redan ätbara: söta, goda.

I bärklyftan nedanför Birgittas kryddträdgård är vinbären på väg att få sin rätta röda färg.

De flesta pionerna har vid det här laget blommat över. I stället blommar riddarsporrarna och ett antal ettåriga snittblommor: blåklint, rosenskära, estnisk malva.

Rosorna tävlar med varann i skönhet. Fullt krig råder mellan Lancasters röda ros (Provinsros, Apoteksros) i Birgittas rabatt nere vid vägen och Yorks vita ros i min rabatt i slänten ner mot vägen. I häcken bredvid trädgårdsbordet blommar en jättelik Rosa Carolina i rosa.

Men allra vackrast just nu, åtminstone för bruk i bukett, är Rosa Alba Maidens Blush, också i Birgittas rabatt nere vid gatan. Jungfruns rodnad!

Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Svarta fingrar

Den senaste veckan har jag jobbat hårt med att restaurera en försummad rabatt: rensat ogräs, glesat ut bestånden av blommor som har en tendens att sprida ut sig för mycket, fortsatt kampen mot åkervindan som, trots upprepade utrotningsförsök, finns kvar i ena ändan av rabatten. (Åkervindan är med sina skära klockblommor rent av vacker. Men den slingrar sig som en lian runt andra växter, förkväver dem.)

Personer som ägnar sig åt sådant sägs ha gröna fingrar. Men det är lögn. Fingrarna blir svarta. Särskilt svart blir man under naglarna.

I går, när grundarbetet var gjort, planterade jag in nya växter i den här rabatten: sådana som jag fick i 70-årspresent av mina barn och sådana som jag tillsammans med Birgitta i lördags köpte i Eds handelsträdgård utanför Östhammar.

Till de senare växterna hör två exemplar av Röd solhatt (Rudbeckia purpurea, Echinaceae), som får rödvioletta blommor och kan bli en meter hög. Jag har tidigare haft två exemplar av den, en som jag har köpt på Julita gård och en som jag fick av Karins föräldrar – Karin är sambo med vår Matti – men båda exemplaren har av någon anledning gått åt fanders.

Av Matti och Karin fick jag på 70-årsdagen en ros och en pion, som nu också finns i jord i den nyrestaurerade rabatten.

Rosen är en Ghirlaine de Féligonde, en gammaldags parkros som blir 1,5-2,5 meter hög och får små koppargula blommor som sitter i klasar. Den finns nu i ett hörn av rabatten, där flera sorters rosor trivs. Dessutom finns där andra blommor i olika gula nyanser: Spirstånds (Ligularia), Gullris (Soldiago) och en fullständigt enastående hög orange lilja, som just nu blommar. I närheten finns också Brinnande kärlek eller Studentnejlika (Lychnis Chacledonica), som blommar i orangerött, samt två på Eds handelsträdgård nyinköpta exemplar av Röd nejlikrot (Geum).

Luktpionen (Paeonia Lactiflora) är rosa, fylld, och heter Edulis Superba. Den har redan sällskap av en hel rad pioner i den rabatten. Runt omkring i trädgården har vi minst 25 olika pioner av alla tänkbara varianter: bondpion, dillpion, luktpion, röda, mörk- och ljusrosa, vita, fyllda, enkla. Pioner hör till det vackraste så här års. En del har redan blommat över, medan andra fortfarande står i knopp. Genom att vi har så många, tar vi ofta in flera buketter att ha i vas.

Stjärnflockan (Astrantia major) hade före den stora rensningsaktionen brett ut sig över stora delar av den högra delen av rabatten, så mycket att jag har fått glesa ut den. Dessutom blir den hög, 40-90 centimeter. Den är en oerhört behagfull gammaldags trädgårdsblomma, som med sina bleka, grönrosa blommor gör sig utmärkt i buketter. Nu fick jag av min dotter Kerstin och hennes familj – Bo, Viggo och Klara – ett fint exemplar av en variant med rödare blommor. Det ska bli oerhört spännande att få se den utvecklas och blomma, där den nu står i närheten av sina grönrosablommande kusiner.

Jag har tidigare inte odlat vivor i den här rabatten, men när jag nu fick en Hyacintviva (Primula vialii) av Kerstin och hennes familj, satte jag den inte långt från min tibetanska jättelilja. Hyacintvivan blommar redan i rött och violett. Med sin toppiga form ser dess blomma nästan obscen ut – men den är verkligen vacker!

Slutligen har Kerstin & co förorsakat mig ett mysterium. Jag fick en Akleja (Aquilegia) av dem, och jag har med framgång tidigare odlat akleja i den aktuella rabatten, så det är inte det som är problemet. Med aklejan i fråga följde nämligen två skyltar: enligt den ena ska den här aklejan vara grön, enligt den andra röd. Visserligen har jag av erfarenheten lärt mig, att olika sorters aklejor – vi har jättemånga i vår trädgård och tycker att de är underbara – korsar sig med varandra hej vilt, men den kan ju knappast blomma i både grönt och rött.

Den som lever får se.

***

I dag på eftermiddagen gick jag till Anna, vår lokala trädgårdsmästare (hon har tagit över efter sin mamma, Inga-Lill) för att köpa säckar med jord att läggas på den restaurerade rabatten; Anna skjutsar hit dem i kväll, när hon har stängt butiken.

Jag passade då på att köpa ytterligare perenner till rabatten.

För det första hade hon Vit solhatt, som jag köpte två exemplar av.

För det andra köpte jag en rosa (Digitalis purpurea) och en gul (Digitalis grandiflora) Fingerborgsblomma. Vi har sådana på andra håll i trädgården, men jag har inga i just den här rabatten.

Kamp mot ogräset

Från Matti och Karin respektive från Kerstin, Bo, Viggo och Klara fick jag i 70-årspresent en ros, en pion och flera fina perenner. Tyvärr är den rabatt, som borde komma i fråga för dem, inte rensad i år; pacemakeroperationen och lunginflammationen har allt för länge uteslutit trädgårdsarbete för min del. En långvarig och ojämn kamp mot åkervinda, som jag tyvärr har fått in i den här rabatten, har väl också bidragit till att jag, alldeles för länge, har tagit lovar på avstånd från den.

Men nu har både lusten och orken kommit tillbaka. Jag rensar den här rabatten hådhänt, meter för meter. Jag tar också bort stora stånd av kungsmynta och gullris; de här blommorna är oerhört expansiva.

Renset bär jag ut genom tallgrinden, till en remsa utanför tomten där redan malva och andra trädgårdsperenner ses blomma. Snart kommer ett stort kungsljus att slå ut. Jag har också medvetet satt rotskott av olika slags rosor där. Ser att ett litet exemplar av Apoteksrosen eller Provinsrosen, även kallad Lancasters röda ros, har börjat blomma där.

När jag är klar med den rabatt jag håller på att rensa mig igenom, ska jag fylla på med ny planteringsjord och så plantera de växter jag har fått från barnen och deras familjer där. Där finns redan flera olika sorters rosor och pioner samt även till exempel en tibetansk jättelilja. Och så förstås vanliga perenner som akleja och stjärnflocka.

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Ragnar Jändel: Sommarakvarell

Ragnar Jändel (1895-1935) hör i dag till kretsen av sorgligt bortglömda arbetardiktare. Han gick på Brunnsviks folkhögskola 1915-1917, tillsammans med bland andra Dan Andersson och Harry Blomberg.

Hans diktning hade i början en utpräglat radikal och proletär inriktning, och han publicerade sig gärna i tidningar som Brand och Stormklockan. Med tiden fjärmade han sig från kamplyriken och kom då också i konflikt med de mer utrerade vänstersocialisterna.

Jändel kom att bli allt mer av naturlyriker. Ett mästerstycke i den genren, fast på prosa, är ”Blommor” från 1937. Jag har den i en mycket vacker upplaga från 1958 med omslag och illustrationer av Ulla Sundin-Wickman (Tidens förlag).

Midsommarnumret av Folket i Bild 1944 (nummer 26, 25 juni) inleds med följande, postumt publicerade dikt av Ragnar Jändel:

Sommarakvarell

Nu regnet lättat har,
fast dimman döljer solen.
Ur dunklet blänker klar
daggkåpan och violen.

Hur luften skälver lätt
och allt som är förenar!
Här kisar gårdens vätt
skyggt mellan snår och stenar.

Och gömd bland gröna blad
som förr i ljuva vårar
står hagtornets dryad
och ler igenom tårar.

Och som en luden boll
med svans och klor som riva,
nyss sågs ett litet troll
upp i pionen kliva.

Och ibland våta strån
under en blomsterlyra
kröp tomtens yngste son
omkring på alla fyra.

Nyss blev narcissen kysst
så vänligt av dryaden.
Lupinen skälver tyst
med pärlor djupt i bladen.

Och rosenbusken visst
i dunklet tänker fria
och sträcker taggig kvist
mot knoppande salvia.

Då blänker solen ny
ur alla blommors skålar
och alla älvor fly
på gyllenklädda fålar.

Dikten är i tidningen illustrerad med en etsning av Stig Borglind.

70 år och solen skiner

I dag är det min 70-årsdag. Solen skiner över trädgården, och flaggan, som lille Viggo och hans mormor hissade i morse, fladdrar i vinden.

Alla tre barnen, Anna, Kerstin och Matti, kom i går kväll, och med Kerstin också Bo, Klara och Viggo.

I morse sjöng hela gänget för mig, och jag fick fina presenter: fina växter till trädgården, böcker, filmer, en konsertbiljett, inramade foton av barnbarnen; av Birgitta har jag redan tidigare fått nya fina trädgårdsmöbler. Och så överraskade jag själv Viggo och Klara med att ge också dem var sin present.

Jag har fått urgod smörgåstårta till frukost; bordet och gamla vedspisen i köket var översållade med fina blombuketter, som alla hade plockat ute i trädgården. Sen har jag suttit på en av de nya trädgårdsstolarna och läst morgontidningarna.

Gratulationerna har droppat in per mej och telefon.

Fast det allra första telefonsamtalet kom faktiskt från Akademiska, som ville meddela, att kontrollproverna efter lunginflammationen bara visade bra resultat.

Alltså: jag mår som en 70-årig morfar ska göra.

Bort från trädgården igen

Jag måste in till stan, Uppsala, igen. För en rad uppdrag i eftermiddag och i kväll och så pacemakerkontroll på Akademiska i morgon bitti.

I natt regnade det, och man känner hur väl trädgården mår av det här vattnet.

Den vita bondrosen eller jungfrurosen (Rosa alba maxima) blommar som besatt, doftar också starkt. Vi har den över hela tomten, till stor del också som en snårig, oklippt häck längs staketet. Dess blomningstid är tyvärr kort, men jag hoppas att den ännu blommar på min 70-årsdag den 19 juni. Då kommer ju barnen och barnbarnen på besök.

Min Hurdalsros, en present från en tidigare jämn födelsedag, är också i färd att slå ut: snart kommer den att vara översållad av rosa rosor. Bredvid den slår, ungefär samtidigt, paradisbusken ut. Också den har skära blommor.

Utanför fönstret till rummet där datorn står har en pion slagit ut sina mörkröda blommor. I långa rabatten från grinden upp mot huset blommar en annan pion i vitt. I samma rabatt flammar också den första stora vallmon i orange.

Sommaren är här.

Det blev en sommar till!

Förspillda dagar

Jag sitter utomhus i en av de nya fina trädgårdsstolarna som Birgitta har köpt till min stundande 70-årsdag den 19 juni; jag har börjat läsa Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson.

Jag är inte mitt vanliga aktiva jag. Magen är i olag – den starka medicineringen har också denna effekt. Jag konstaterar en smula sorgset att jag saknar gnista och ork, tycker också synd om Birgitta som just nu ensam sliter med att städa huset fint inför midsommar och min födelsedag: skåp efter skåp rengörs, frysen frostas av, mattor tvättas och hängs på tork i solskenet.

Och hon har också, åter igen, klippt hela vår stora gräsmatta.

En dryg vecka av mitt liv, en tid då försommaren var som allra vackrast, förvandlades när jag låg i sjuksängen till förspillda dagar. Bondsyrenerna blommade ut. Äppelträden likaså.

Nu ligger trädgården i lummig grönska. De många fruktträden, de flesta planterade av mig, ger solskugga. Jag flyr den alltför starka solen, sitter först i en av stolarna under plommonträden, sen på en som skuggas av ett äppelträd och av rosenhäcken mot Floraparken.

De vårliga lökväxerna har, bortsett från olika sorters Allium, blommat ut. Men nu lyser rabatterna av perenner. Trädgårdsklint och lupiner i olika blå nyanser. Aklejor, mest blå, och löjtnantshjärtan, skära. Jättegetrams i vitt. I min rabatt i slänten ner mot vägen prunkar en jättelik bondpion med överdådiga rosa blommor.

På husgaveln mot gången upp från vägen är kaprifolen översållad av blommor. Den har ett par gånger, i samband med ommålning och reparation, skurits ner, och de kapade delarna har, livskraftiga som de är, slagit rot också på de ställen utanför staketet där de har kastats. Alltså finns det numera en stor blommande kaprifol utanför stakethörnet vid talldungen. Ytterligare en klättrar som en blommande lian i ett äppelträd, som står utanför vårt staket på det som under vår första tid här i Öregrund ännu var en sommarstugetomt. (Huset är sedan länge rivet och har nyligen ersatts av en modern villa, vars tomt dock inte sträcker sig ända fram till det här äppelträdet.)

På båda sidor om staketet just där växer liljkonvaljerna tätt, tätt; de blommar just nu. Ytterligare ett stort bestånd av liljekonvalj finns under den jättelika asken, vårt vårdträd, nere vid grinden. Under asken frodas mängder av vackra vildblommor: midsommarblomster, gökärt, getrams – tidigare under säsongen har där också blommat vitsippor och gullvivor.

Där, och på många ställen i gräsmattan, finns även tuvor av förgätmigej – vi undviker att köra över de här himmelsblå och underbart vackra blommorna med gräsklipparen. I några rabattkanter finns också tjärblomster. Och naturligtvis finns det också bestånd av hundkäx. Så länge de blommar har ingen av oss hjärta att rycka upp dem, även om de är ett ogräs i rabatterna.

Våra vita bondrosor – Rosa alba maxima – har sprickfärdiga knoppar. Enligt familjemyten ska de slå ut på själva min födelsedag, den 19 juni. Men i de mest soliga lägena har de redan börjat slå ut; Birgitta har redan tagit in en bukett av den här ljuvligt doftande jungfrurosen.