Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

När maj blir juni

Det är söndag morgon och första dagen i juni. Juni, framför allt till och med midsommar, är den vackraste tiden av året, tycker jag – och jag tror inte att det beror bara på att jag är ett junibarn, född den 19 juni.

När jag i morse slog upp dörren mot trädgården för att ta min vanliga promenad ner till tidningarna i brevlådan, slog värmen redan emot mig. Och syrendoften! Den inre gårdsplanen är omgärdad av stora blommande bondsyrener. Deras blomningstid är alltför kort men helt underbar.

Jag lät dörren stå öppen ut mot trädgården, medan jag kokade mitt kaffe och sen åt frukost vid köksbordet. Även doften av nykokt kaffe hör till livets härligheter.

Av kaffet njöt jag sen länge. Läste i sakta mak våra tre morgontidningar. Lyssnade på först ”Godmorgon världen” i P1, sen ”Klingan” i P2.

Sen var jag ute och klippte gräs en stund, en löjligt liten bit, det som vår elektriska gräsklippare klarar av när gräset är högt – vår miljöbensindrivna har pajat. Jag får ta ytterligare en vända i kväll.

Därefter satte jag mig en stund i min stol under krikonträden: mediterade, andades in dofterna från trädgården, såg dess skönhet. De flesta äppelträden blommar just nu i vitt och ibland en aning skärt. Och nu ser man och hör också humlorna, dessa trägna arbetare, nödvändiga för att fruktträden ska ge frukt. Men jag är fortsatt orolig för vad som hände med de tidigblommande fruktträden – i den kyla som rådde då såg man inte till några humlor.

Jag är ensam och kommer att vara så i ytterligare en vecka. Det går, men jag känner saknad efter den tvåsamhet Birgittas närvaro skapar.

Birgitta åkte in till Uppsala redan i onsdags kväll. På torsdag hade hon Nordiska museets nämnd; hon är styrelseordförande. Fredag-söndag var hon på hemslöjdens gård Sätergläntan i Dalarna – hon är ordförande också där – för att leda en hemslöjdstämma. Och i morgon flyger hon till New York – hon är ordförande i svenska UNICEF, och svenska UNICEF leder just nu internationella UNICEFs arbete.

Själv har jag också åkt bort från Öregrund två gånger den gångna veckan. I onsdags lämnade jag över bokföringen i uppsalaavdelningen av Ordfront till min efterträdare som kassör, Jenny Afvander. Jag hade valt dag med hänsyn till att jag hade gruppsammanträde (s + v + mp) i kulturnämnden. Där emellan åt jag middag på restaurang Santorini, en trevlig restaurang med uteservering mot Fyrisån.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka in till Uppsala igen, detta för att hinna lösa Melodikrysset på lördag morgon och sen åka och fira två sextioåringar – mer om detta nedan. Tyvärr måste jag åka in till stan på tok för tidigt, detta för att hinna in till banken (SEB) före klockan 15.00; jag hade en traderaräkning att betala (för en bunt Folket i Bild från 1941).

Jag var inne på Musikörat också och kollade. Och si, nu hade mina beställda skivor från Smithsonian Folkways kommit: Pete Seegers ”American Favorite Ballads Vol 5”, Tony Trischkas ”Territory” och så ”Classic Railroad Songs” med The New Lost City Ramblers, Pete Seeger, Leadbelly, Elizabeth Cotten, Doc Watson, Rosalie Sorrels, Woody Guthrie, Cisco Houston, Brownie McGhee och många andra.

Vid besöket i Uppsala tidigare i veckan hade jag också varit inne på Musikörat och då köpt två CD med musik av min landsman Arvo Pärt. Jag har dem tidigare själv; en av dem användes förresten vid min bror Mattis begravning i höstas. Men de här båda Pärt-CDna skaffades för ett betydligt gladare ändamål, ett dubbelt 60-årsfirande.

Det var förre ordföranden (s) i kulturnämnden Kees Geurtsen och hans hustru Kerstin, som tillsammans firade, att båda nu är 60. Festen hölls i deras sommarstuga i Ängsnäs, inte så långt från Gysinge och Österfärnebo. Jag hade kommit överens om att åka dit tillsammans med min kollega (s) i kulturnämnden Bo Östen Svensson, men eftersom han är blind och hans hustru tillfälligt justerad i foten, hade han tagit med sig en musikerkollega som chaufför. Med mig som ganska värdelös kartläsare tog vi oss så småningom fram till Ängsnäs, där vi till slut identifierade Kees’ och Kerstins hus med hjälp av den holländska flaggan på knuten – Kees är holländare.

Eftersom vädret var det allra vackraste tänkbara, gick firandet av stapeln utomhus. Vi satt i solen och njöt av den goda maten och, i mitt fall, av en flaska iskall Grolsch. Det blev dessutom mycket sång och musik. Gitarr och keyboard fanns på plats; någon hade tagit med flöjt. De båda döttrarna, av vilka jag tidigare känner den i USA teaterutbildade Andrea, sjöng solo, och det blev mycket allsång. Kees (som inom parentes sagt brukar sjunga Cornelis Vreeswijk på holländska och det bra) anförde oss i ”Tulpen uit Amsterdam” / ”Tulpaner från Amsterdam”, men vi sjöng också cornelistexten ”Jag hade en gång en båt”, många beatleslåtar (givetsvis ”When I’m Sixty-Four”), Povel Ramels ”Underbart är kort”, ”As Time Goes By” och så ”Visa till Fårö” av Elisabet Hermodsson, som jag antar att Kees känner – även han är bildkonstnär. Men där sjöngs också sånger som jag aldrig hade hört förut; några av dem delades ut med noter, vilket förutsätter festdeltagare som kan läsa sådana. Och sådana fanns där. Kerstin sjunger sedan länge i Allmänna sången i Uppsala.

* * *

Tillbaka igen i trädgården i Öregrund funderar jag lite över varför hustrun och jag ständigt lämnar detta jordiska paradis, där det också finns så mycket att göra, om det ska fortsätta att vara ett paradis.

Men jag besinnar mig genast. Människan, som vill vara just människa, lever inte för sig själv allena.

Det finns andra som behöver oss och våra insatser, även vårt intresse och vår närvaro.

Och vi behöver själva impulser från och kontakt med andra.

Att detta sedan leder till att vi aldrig någonsin kommer att hinna med allt det vi skulle vilja hinna med är en annan femma.

Att ta farväl av en död – och att prisa ett liv tillsammans

Medan jag har allt färre släktingar (åtminstone här i Sverige), kryllar det av släktingar till Birgitta, några av dem med efternamnet Dahl, andra med förvärvade giftasnamn. Av de äldre i Dahl-familjen återstår i dag bara två, Karin och Olle, faster respektive farbror till Birgitta. Tyngdpunkten i släkten ligger nu på ett myller av kusiner med barn och barnbarn.

En av de här kusinerna, Elisabeth Schneider-Dahl (född 1 mars 1943), dog den 24 januari i år. Av giftasnamnet kan man ana, att hon bodde i Tyskland, där också begravningen ägde rum. Men hennes band till Sverige var starka, och i lördags gravsattes urnan på Norra kyrkogården i Stockholm.

Inom familjen Dahl är det kutym att, allt sedan barndomens familjeträffar, upprätthålla kontakterna. Alltså var vi inbjudna av Elisabeths döttrar, Birgit och Ann-Kathrin, att delta i urnnedsättningen, detta trots att vi – på grund av Elisabeths boende i Tyskland – inte har träffat henne särskilt ofta. Så i lördags morse tog vi därför tåget från Uppsala till Märsta och blev där upphämtade av Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hans för vidare befordran i bil.

Norra kyrkogården är en mycket vidsträckt begravningsplats, dessutom väldigt vacker så här i försommartid. Den är inte så där flackt ödslig som många kyrkogårdar är: den är indelad i kvarter omgärdade av häckar och buskar och inte minst höga lövträd i vars kronor man hör fåglarna kvittra; det blommar och det grönskar överallt.

Ett fyrtiotal människor hade samlats för att ta ett sista farväl av Elisabeth, och ceremonin genomfördes helt och hållet som en familjeangelägenhet. Det religiösa ceremonielet utfördes av Kjell Petersson, en präst gift med Elisabeths syster Marianne. De båda döttrarna sänkte ned urnan i graven. Musiken kring detta, bland annat ”Jag vet en dejlig rosa”, utfördes av Ylva Magnusson, för närvarande violinist i Stockholmsfilharmonikerna; Ylva är dotter till Birgittas kusin Kjell. Sen la vi blommor på graven, för vår del en bukett med bland annat förgätmigej och liljekonvaljer, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund.

Därefter var vi inbjudna till minnesstund och lunch på Strömma krog på Värmdö. Vädret var vackert och vi hade gott om tid, så vi tog vägen över Vaxholm och stannade en stund för en kopp kaffe. Solen lyste också över Strömma krog, och medan vi väntade på att alla skulle anlända och lunchen serveras, satt vi utomhus och tittade på båttrafiken på Strömma kanal. Buffélunchen var vällagad och varierad, och när vi hade ätit färdigt, berättade flera av de närvarande minnen. Först i raden var Karin Dahl, 86 år gammal och därmed äldst i sällskapet.

De som ville och kunde var sedan välkomna att avsluta med en kopp kaffe eller the i Elisabeths sommarhus på Vindö. Jag har sällan varit i de här trakterna och slogs under bilfärden av hur mycket relativt vild natur det finns i ett så vidsträckt område så pass nära Stockholm; här och var ser man längs vägen dock blommande fruktträd som lämningar efter för länge sedan försvunna torp.

På en vindlande och bitvis ganska brant skogsväg tar man sig fram till Elisabeths sommarhus, beläget högst uppe på ett krön med utsikt över blånande havsytor. Eftersom den allra yngsta generationen i den dahlska familjen finns med, känner jag en krypande oro över att något barn ska komma allt för nära branten ner mot havet. Vid kaffet söker sig prästen, Kjell Petersson, till mig och tar upp flera intressanta politiska teman. Vi kommer också in på musik, och det visar sig att han har hört Pete Seeger live vid Världskyrkomötet i Uppsala 1968 och, i anslutning till detta, på Värmlands källare.

På hemvägen får vi med oss också faster Karin i bilen. Vid 86 års ålder är den här kloka och radikala damen fortfarande aktiv i Kvinnor för fred, demonstrerar också regelbundet på Stora torget i Uppsala. Gissa vad hon tyckte jag borde skriva om på min blogg!

Hasse och Karin ska vidare till sin sommarstuga i Gästrikland och tar oss, på vägen dit, till vårt hus i Öregrund, där Birgitta har förberett middag. Hon bjuder på lammstek gjord som rostbiff med mycket vitlök och örtkryddor från vår egen trädgård. Till det får vi en kall grönsaks- och bönsallad. Det blir också efterrätt: tranbär med vispgrädde. Gudomligt gott alltsammans!

Ända sen förra året har vi haft fortlöpande trassel med vår motorgräsklippare. Den har varit inlämnad på översyn över vintern, och när vi får den tillbaka, har delar av gräsmattan hunnit förvandlas till äng. Den gick att få i gång när vi fick hem den, men nu, när jag vill börja klippa, är det stört omöjligt att få i gång den igen. Jag prövar de vanliga sakerna som att plocka ut och göra rent tändstiftet, men ingenting hjälper. Sen går den plötsligt i gång och går i en kvart – varefter den lika plötsligt tvärdör. Sen hjälper ingenting.

Hasse, van bilist och under många år bussförare, försöker också, först utan att lyckas. Sen klämmer han till kabelfästet runt tändstiftet och si: fanskapet går i gång.

Nästa dag lyckas jag, efter några försök, få i gång den igen, men när jag för en kort stund är tvungen att stanna den för att flytta undan några trädgårdsstolar, blir det stopp igen. Jag försöker och försöker, och efter en stunds vila lyckas jag faktiskt få i gång den igen. Jag har under tiden fyllt på mer bensin och är nu fast besluten att inte stanna den förrän det är dags att fylla på mera.

Jag har hunnit klara större delen av vår väldiga gräsmatta – tomten är på över 2000 kvadratmeter – när den plötsligt, i ett parti med mycket högt gräs, tvärdör igen. Jag fyller på mer bensin och gör rent underredet från gräsgegga, men den här gången går det definitivt inte att få i gång den igen. Nu tar det emot, när jag försöker dra ut startsnöret, så jag befarar det värsta.

Vår reparatör är på utlandssemester.

Vi har också en laddbar elektrisk klippare, men den klarar bara fullkomligt löjligt små ytor, när gräset är så här högt. Så jag får väl klippa en snutt varje dag ett tag fram över. Åtminstone till dess att vi har hunnit skaffa oss en ny fungerande motorgräsklippare, gärna med elstart.

Finalen i det gräsklippningsdrama jag skildrar ovan äger rum under söndagen, då det är Mors dag. Men dess förinnan har jag förstås gjort det där som verkligen inte är någon plikt utan en stor glädje: firat mor i huset.

Jag går upp tidigt och gör smörgåsbakelser – det eller smörgåstårta är ett måste på födelsedags- samt mors- och farsdagsmorgnar i vår familj. Jag använder skivor av mörkt osötat fullkornsbröd och gör bakelserna matiga och goda med bland annat rostbiff, spansk skinka, lightmajonnäs, två sorters bredbar ost, paprika, tomat, bostongurka, pepperoni, pepparrotsvisp, rostad lök och rädisor från Birgittas växthus. Smörgåsbakelserna blir så stora att de räcker till två luncher också.

Jag uppvaktar Birgitta med en bunt böcker och en jättebukett som jag har plockat ute i trädgården: blommande kvistar av körsbär och syren, tulpaner i harmonierande färger, narcisser, humleblomster.

Och så lagar jag mat och diskar hela dagen, detta trots att vi annars har en regel som vi ganska strikt följer: man lagar mat varannan dag, och den som inte lagar maten diskar.

För oss är Mors dag och Fars dag ett sätt att visa varann uppskattning, att tacka för ett långt och fint liv tillsammans.

Tids nog kommer det där jag började med i dag: begravningen.

Sakari Oramo intar Konserthuset

Sakari Oramo är blivande chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna. Han kommer närmast från City of Birmingham Symphony Orchestra men är också bland annat chefdirigent för Finska radions symfoniorkester. I lördags eftermiddag fick Birgitta och jag, trägna gäster på olika musikevenemang, bland annat på Konserthuset i Stockholm, möjlighet att med egna öron konstatera, att Oramo är ytterligare en i raden av ytterst skickliga finländska (och estniska, ska man kanske tillägga) dirigenter. Ofta lägger man ju, av naturliga skäl, märke till dirigenters kroppsspråk, men hos den sobre Oramo anar jag mer av analytisk förmåga: det sätt på vilket han förmådde filharmonikerna att, mycket inkännande, tolka verk av ganska olika karaktär tyder på att inte bara känsla utan också intellekt här spelar en betydelsefull roll.

Sakari Oramo har gjort sig känd för att arbeta mycket med ny musik, och den här konserten startade med ett verk från 1995/2005, svensken Jörgen Dafgårds (född 1964) ”Veils”. De slöjor titeln syftar på är de dimslöjor som drar över de ängar och skogsgläntor, där älvorna dansar. Dragningen till saga och magi finns också i Dafgårds musik, och Oramos och filharmonikernas framförande lockar åtminstone mig till att försöka få tillfälle att höra mer av Dafgård.

Magnus Lindbergs ”Violinkonsert” från 2006 hade utgått ur programmet, detta eftersom violinisten Lisa Batiashvili, som Lindberg har tillägnat sin komposition, hade fått förfall.

Solister i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Sinfonia concerante”, Köchel 364, från 1779, var britten Lawrence Power, viola, och norskan Marianne Thorsen på violin. För egen del blev jag särskilt tagen av Thorsens virtuosa spel och detta verkligen inte för att hon hade fått hoppa in på kort varsel. Eftersom även Thorsen har verkat i Storbritannien, kan man förmoda, att Sakari Oramos kännedom därifrån om båda solisterna kan ha bidragit till att de nu hamnade på Konserthusets scen. Dirigentbyten kan ibland ha det goda med sig, att de tillför en orkester nytt blod. God mozartkänsla var det hur som helst i det här framförandet.

Efter pausen blev det programmusik av Nikolai Rimskij-Korsakov (1844-1908): ”Scheherazade”, opus 35, från 1888. Scheherazade var som bekant den persiske vesirens dotter, hon som natt efter natt – i ”Tusen och en natt” – räddade sitt liv genom att ständigt berätta nya, spännande och oavslutade sagor för kung Shahriar, han som annars lät avrätta sina hustrur direkt efter bröllopsnatten. Trots att jag har läst ”Tusen och en natt” och således är bekant med grundhandlingen, hade jag problem med att tillräckligt handfast tolka musiken i termer av det som berättades, om Sindbad Sjöfararen och annat.

Men trots att jag hyser en viss skepsis till programmusik, fann jag Rimskij-Korsakovs verk i genren intressant, nämligen rent musikaliskt (då alltså bortsett från det tänkta innehållet). Här vill jag också särskilt framhålla konsertmästaren Joakim Svenhedens solospel på violin som starkt bidragande till det njutbara resultatet.

* * *

Från Stockholm tog vi efter konserten tåget till Uppsala, men eftersom vi skulle åka vidare till Öregrund, gjorde vi en paus för att äta middag. Vi gjorde det på Uppsala C, där det – i nordändan av stationshuset – faktiskt finns en utmärkt restaurang, Bistro Hijazz, som serverar mat vars kulinariska rötter finns i östra medelhavsregionen.

Vi valde Kuzu guveç, en het gratäng i stengods: lamm, champinjoner, aubergine, paprika, tomat, vin och bladtimjan. Mycket gott med ris och spanskt vin till!

Därefter tog vi bussen ut till ett kallt och regigt Öregrund.

Det här vädret riskerar att knäcka både humlorna och pollineringen av fruktträden. Må sommaren komma tillbaka!

I hänryckningens tid

Jag brukar ju då och då skriva om vår trädgård här i Öregrund. Eftersom jag inte använder mig av bilder, får jag då måla i ord. Men eftersom dottern, Kerstin, har varit här, på återbesök i sitt barndomsland, har hon förstås tagit en mängd bilder och lagt ut på sin blogg. Så nu kan jag genom att länka plötsligt visa upp narcisser och kungsängsliljor och tulpaner – jo, några har rådjuren missat. Ni kan på det här sättet också ta er en titt in i Birgittas växthus och på hennes kryddland; det är lille Viggo som donar uppe på berget vid kryddlandet. Kerstin bjuder vidare på en vy med glasverandan på vänster sida och stora trädgården i fronten och så, omvänt, en vy nerifrån trädgården upp mot huset, med glasverandan i förgrunden. Du kan se hennes foton här.

Det har varit en helt fantastisk dag också i dag, pingstdagen. Birgitta har anlagt ännu ett land, den här gången mot berget bakom talldungen, där det förr stod en jättetrave gradvis ruttnande rivningsvirke, som Birgitta dock steg för steg har eldat upp. Till en remsa av det frigjorda utrymmet har Birgitta i dag fraktat kärrvis med kompostjord och där satt vita respektive gröna vinbär samt ett par kvittenbuskar. På ett annat ställe, mellan komposten och kryddträdgården, har hon – också här mot berget – planterat björnbär.

Inte heller jag har varit overksam i trädgården. Jag har befriat alla fruktträden från deras harskydd av hönsnät. Det tog större delen av eftermiddagen; vi har en stor fruktträdgård. I höstas, när jag var helt utslagen av ischias, fick vi hjälp med att sätta upp ståltrådsnäten av en lokal bekant, som då och då har gjort insatser av olika slag åt oss. Men nu var det befriande att kunna plocka bort näten själv – även om kondisen fortfarande är usel.

Men jag tog ett par pauser vid trädgårdsbordet, läste Sing Out! och pratade med hustrun som också tog pauser. Och så drack jag kaffe, lika nykokt som i morse tack vare min TV-kanna från 1950-talet. Jag älskar de här gamla TV-kannorna med deras ”bastflätning” av plast. De är både vackra och funktionella, håller kokkaffet hett i timmar.

Min ursprungliga TV-kanna gick åt helvete en gång när våra barn var små. Några av dem plus kusiner eller andra kompisar – jag minns inte längre – hade saft i den och lekte med den uppe på berget utanför tomten – där termosinnanmätet gick i tusen bitar. Den TV-kannan sörjde jag fullkomligt besinningslöst, ända till dess att min yngste bror Mikko löste problemet åt mig. Vid en jämn fördelsedag uppvaktade han mig med ett helt litet förråd av TV-kannor från 1950-talet, i olika former och färger, inköpta på loppisar och auktioner i en vid krets runt Gävle. Nu har jag TV-kannor fram till dess att jag lämnar jordelivet.

Kerstin tog förstås en bild av den av TV-kannorna som har blivit min favorit och som har tjänat mig troget i ett stort antal år. Du kan se TV-kannan här; bilden är tagen på glasverandan.

Birgitta var kvar ute i trädgården en stund längre än jag: spred ut gödning i landen.

Solgasset har förbytts i molningt väder, även om det fortfarande är ljumt i luften. Det ser ut att bli regn.

Kerstin och Bo också i Öregrund

Jag har ju tidigare berättat, att barnbarnen – Viggo, fem, och Klara, tre – sen i onsdags kväll har varit hos morfar och mormor i Öregrund. I dag kom också deras föräldrar, Kerstin och Bo, på besök över dagen och för att hämta hem ungarna.

Dagen har varit fullständigt ljuvlig, ända sedan barnen väckte mig vid halv åtta-tiden. Redan då kändes värmen. Fåglarna kvittrade. Klarbärsträdet och krikonträden höll på att gå i blom. Dottern, Kerstin, tog när hon anlände en bild av härligheten och gången jag varje morgon vandrar ner och upp för att hämta morgontidningarna i brevlådan vid grinden – du kan se bilden här.

Så här ser dottern ut, när hon sitter på trappan med en kopp te och njuter av eftermiddagssolen och pingstaftonens blomprakt och intensiva grönska.

Hennes pappa stod för dagens matlagning. Till middag blev det grillat, vad annars en sådan dag. Efteråt satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med vispgrädde. Kerstin bjuder på en bild därifrån också.

Sen åkte familjen Kokk-Strömberg hem. Det blev tom i huset – men i sommar kommer barnbarnen tillbaka en hel vecka.

Mormor och morfar har därefter återställt ordningen – det är ju pingstdag i morgon.

Nu går jag ut till hustrun som redan sitter under plommonträden och väntar. Vi ska ta sommarens första glas utomhus.

Hänryckning på er, alla läsare!

Scilla

Det finns säkert nästan inga uppsalabor, inte heller akademiker ur olika generationer runt om i Sverige med studier i Uppsala bakom sig, som inte har minnesbilder av den gamla rektorsvillans trädgård intill Katedralskolan. De här minnesbilderna går alltid i intensivt blått och härstammar från den här årstiden: en gräsmatta fullkomligt översållad av blommande scilla. Min dotter Kerstin tog nyligen en bild av sina två barn, Viggo och Klara, på den här blå gräsmattan; du kan se bilden på hennes blogg. Och så typsikt: hennes storasyster Anna, som liksom Kerstin under gymnasietiden gick på Katte, skriver en fullkomligt hänförd kommentar.

Också jag minns hur jag våren 1960, när jag för första gången såg den här blommande trädgården, höll på att få hjärtsnörp, när jag gick förbi, antingen på väg till institutionen för nordiska språk eller på väg till eller från Delmonico på Sysslomansgatan, restaurangen där jag åt lunch och middag. Något så himmelskt vackert hade jag aldrig sett i mitt liv!

Undra då på att jag, när vi 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, föresatte mig att förr eller senare försöka åstadkomma något lika vackert. Tidigt började jag alltså sätta scillalökar i gräsremsan mot vägen.

Sedan har jag år efter år på höstarna planterat in mer och mer scilla på tomten. Ofta har jag kombinerat detta med renovering av den ena eller den andra delen av gräsmattan. Och när jag till Birgittas 60-årsdag hade låtit anlägga en gång av ojämnt formade skifferplattor från grinden upp till huset, pillade jag förstås också ner scillalökar i fogarna mellan de grå skifferplattorna och bredvid dem; på hela den inre gårdsplan blommar i dag scilla, tätt, tätt.

Förra året, då vi rev bort mossa från och med ny jord förbättrade gräsmattan framför den kombinerade bastun/tvättstugan, var jag förstås en smula ängslig: Skulle mina scillor ta sig upp genom det nya lagret jord?

Men jo, de bryter upp också genom den nyanlagda gräsmattan; de är livskraftiga krabater. Kanske inte lika tätt som tidigare, än så länge – men jag vet ju av erfarenhet, att där scillan väl har fått fäste, sprider den sig snabbt.

Någon inhemsk blomma är den ju inte. Dess officiella svenska namn är Rysk blåstjärna och dess latinska namn Scilla sibirica, vilket väl ger en vink om varifrån den kommer.

Men den trivs här, sprider sig också som ogräs – ungefär som russellupinerna gör längs vägkanterna och alaskalupinerna gör på de isländska lavafälten.

I dag när jag gick till och från Konsum här i Öregrund, såg jag blommande scilla inte bara i trädgårdarna utan också i rikliga mängder längs bergssidan på andra sidan gatan, likaså uppe på berget där det fanns ett lager jord.

Likadant är det runt vår tomt. Scillan blommar i grässträngen också utanför staketet mot Håkanssonsgatan. Birgitta berättade, att när hon var ute och tittade efter vitsippor på allmänningen utanför vår tomt, blommade det mest scilla där, också en hel del blåsippor. Tittar man ut över syrengrinden eller tallgrinden, blommar det förstår scilla där utanför, även på båda sidor om stigen som går från tallgrinden ut i Floraparken.

Något av all denna scilla har förstås spritts med trädgårdsavfall från vår och andras trädgårdar. Men scillan har en egen förmåga att sprida sig vidare, allt vidare ut från där man har satt den.

Och den bildar täta, täta mattor.

Som sagt helt underbara, så länge det varar.

Pastischer

Mitt skrivande är just nu inte i kapp med mitt eget liv.

I dag kom vi tillbaka till Öregrund efter en veckas sammanträden, kulturevenemang, tandläkarbesök med mera inne i Uppsala.

I Uppsala var det i morse, när vi väntade på bussen, mild vårvärme. Här ute vid kusten är det inte lika varmt. Solen skiner, men brisen från havet känns kylig.

Tomten är fortfarande vattensjuk efter det plötsliga snötäcket och sen snösmältningen, också efter regn. Det egendomliga vädret har åstadkommit en blomning i en enda röra. Krokusarna blommar fortfarande, men nu kommer också scillan i rask takt: tomten blir fläckvis intensivt blå. Och under den stora asken nere vid vägen, vårdträdet, blommar blåsipporna.

I torsdags kväll var vi åter igen på Konserthuset i Uppsala, på en av abonnemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Det ser ut att bli den sista för säsongen. Den allra sista i serien kommer vi att inte kunna gå på: Vi har lovat Kerstin och Bo att passa barnbarnen då; Viggo och Klara kommer ut till oss i Öregrund ett par dagar, eftersom deras båda föräldrar är borta i jobbet då. Nå, det är också roligt.

I torsdags förlade vi vårt uteätande till Konserthusets kombinerade kafé och restaurang. Sandwicharna med kyckling och bacon var goda, när vi äntligen hade fått dem. Dröjsmålet visade sig bero på att det var fel på det automatiska bongsystemet till köket. Själv ser jag fram mot att det när det blir varmare ska bli uteservering på plattan utanför Konserthuset, också mot att restaurangen får à la carte-meny, vilket ska vara på gång.

Konserten som sedan följde hade intressanta paralleller med en tidigare konsert som jag, inte fullt uppskattande, också har skrivit om: den inrymde musik av både Maurice Ravel (1875-1937) och Richard Strauss (1864-1949).

Den här gången utföll konfrontationen med deras musik bättre. Till det kan det finnas minst tre förklaringar.

En kan vara att samlingsrubriken för kvällens konsert var Pastischer. Begreppet innebär att det i samtliga tre framförda verk fanns stilmässiga inlån från äldre musik.

Richard Strauss’ orkestersvit ”Borgaren som adelsman”, opus 60, som bygger på Molières sceniska verk med samma namn, lånar följaktligen drag från barockmusiken. Kanske är det så att Richard Strauss som kompositör är mer lyhörd och anpasslig än originell?

Maurice Ravel, ofta etiketterad som impressionist, hade i kvällens verk, ”Le tombeau de Couperin”, också lånat drag från barockmusiken.

Den allra tydligaste pastischen tyckte jag dock att kvällens inledande stycke var, Edvard Griegs (1843-1907) ”Från Holbergs tid”, svit opus 40 för stråkorkester. Helt uppenbar var här Griegs ambition att även musikaliskt knyta an till den norsk-danske författaren Ludvig Holbergs tid (1684-1754). Mer barockmusik alltså.

Den här gången var det också helt uppenbart att kammarorkestern hade fått tillräcklig tid att under ledning av Johannes Gustavsson öva in programmet, och alla de särdrag som utmärkte de tre framförda styckena lyftes fint fram.

Själv vill jag särskilt framhålla konsertmästaren Nils-Erik Sparfs (violin) soloinsatser, men där fanns också åtskilligt annat att uppskatta.

Det här programmet kunde ju, särskilt med tanke på den sammanbindande tråden, ”Pastischer”, behöva lite extra presentation, och det fick vi också, med besked: Programvärd var Christer Åsberg, och han höll inför varje stycke något som nästan var ett litet föredrag, vilket man verkligen inte ska tolka som att det skulle ha varit för långt eller störande. Nej, hans framställning präglades av både spiritualitet och lärdom.

* * *

Nu har vi alltså, under hösten så väl som våren, gått på en hel, lång konsertserie med Uppsala kammarorkester. (Dessutom har vi gått på en rad konserter i helt andra genrer.) Vi är mer än belåtna och kommer nog att boka oss för ytterligare en serie för säsongen 2008-2009.

Förbannade rådjur!

Jag tar bussen tillbaka till Öregrund. Ju längre ut mot kusten jag kommer, desto mer snö är det längs vägen.

I trädgården ligger det också snö kvar, när jag kommer fram – men inte fullt så mycket som när jag för ett par dar sen åkte in till Uppsala. I gengäld har sjön som täcker stora delar av stora gräsmattan blivit ännu större.

Längs husväggarna har snön smält undan, och man ser åter blommande krokus och snödroppar, nu också scilla. Dess värre har även de tidiga tulpanerna skjutit upp ur jorden.

Dess värre eftersom de genast har blivit rådjursätna.

När jag en liten stund efter lunch tittar ut genom ytterdörren, ser jag ett rådjur på väg upp mot inre gårdsplan. Rådjuret ser inte det minsta skrämt ut, snarare stört eller förnärmat. När jag ryter till och klappar i händerna, masar det sig motvilligt bort mot syrengrinden. Jag får föra mera ljud innan det tar ett makligt skutt över grinden. Sen står det länge kvar uppe på berget innan det försvinner.

Efter en stund har jag ärende ut igen, och då står det två rådjur längst ner i vår stora trädgård. Jag tar på mig stövlarna och kastar snöboll efter dem, tills de försvinner någonstans på allmänningen bortom vårt staket.

Vi får nog tillkalla den kommunale jägaren igen för att skjuta rent. Han har hjälpt oss förr. Vi brukar få köpa rådjurskött av honom. När vi sen bjuder någon på rådjursstek, brukar min hustru säga, att vi bjuder på våra egna tulpaner.

Jag är inte mot alla djur. Nyss såg jag – med glädje – en ekorre pila över slänten utanför fönstret.

Och jag har genom åren satt upp ett stort antal holkar åt småfåglarna.

* * *

Nyss var jag nere i tvättstugan. Det första jag gjorde när jag kom ut till sommarhuset i Öregrund var att sätta i gång en maskin med nästan alla mina marimekkoskjortor. 60 grader ska det vara – då håller marimekkoskjortorna färgen bäst.

Nu hänger de alla på tvättstrecket ute i solen. Det doftar ren tvätt.

Väljer jag april?

Den norske diktaren Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) skrev 1868 en dikt, som gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den:

Jeg velger meg april!

Jeg velger meg april!
i den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter –
i den blir somren til!

När jag nu läser om den, anar jag, att det är april som sinnebilden för förändring som gjorde sådant intryck på mig, när jag först läste den. Det gjorde jag under gymnasietiden i Sundsvall; den fanns i Gunnar Tideströms och Bernhard Tarschys’ litteraturantologi i tre delar för gymansiet, ”Dikt och tanke genom sekler” (C W Gleerup). Mitt exemplar är införskaffat 1956, samma år som jag i början av höstterminen i två veckor var på stipendieresa till just Norge. Men jag har också senare många gånger återvänt till den här dikten.

Dikten väljer jag nog fortfarande, men väljer jag april som årstid?

Det vete fan; det finns andra delar av året som jag är mycket mer förtjust i.

I år känns det särskilt svårt att ta april till sitt hjärta. Efter en i det närmaste snölös vinter har vi fått plötsliga återfall av kyla och snö. När jag här om dagen tog bussen från Öregrund in till Uppsala – åter för sammanträden och kulturevenemang – var trädgården täckt av snö. Men det är ju inte vinter heller. Lågt liggande delar av trädgården liggger under vatten, leriga, omöjliga att promenera på. Och snön som yr i luften blir i nästa stund till ett isande kallt regn.

Det är väl det som kallas aprilväder.