Oktober skäller som en raggig hund

I går flyttade vi in till Uppsala. Naturligtvis kommer vi att åka till Öregrund några helger till, men vårt sju månader långa boende i sommarhuset är slut för den här gången.

Den senaste veckan har vi förberett oss för flytten på olika sätt.

Jag har i omgångar klippt det vid det här laget mycket långa gräset och samtidigt pulvriserat alla löv som har fallit ned. (Men det dalar ständigt ner nya, så det blir till att klippa mera under kommande helger.) Vår gamla gräsklippare förstördes i den mordbrand vi utsattes för, när vi var på väg till New York, och vi har köpt en ny, den här gången med elektrisk självstart.

Birgitta har rensat och höstgrävt land, beskurit rosor och eldat upp rosenkvistar och trädgrenar, även några gamla rönnar som behövde tas ner.

Vi har tillsammans lagt presenningar över trädgårdsmöbler och cyklar. Eftersom boden de brukar vinterförvaras i blev nedbränd och den nya blir klar först under november, måste vi göra så.

Jag har plockat äpplen – vi har en del härligt röda vinteräpplen, som fortfarande är så hårda, att de inte har fallit rov för fåglarna. Fast de översta klarade jag inte att nå – trappstegen och en mycket ändamålsenlig, blåmålad trästege gick också åt i mordbranden. En stor papperskasse med vinteräpplen har jag ställt kvar i duschrummet till bastun; de ska få stå där till nyår-trettonhelgen då vi som vanligt åker ut till huset i Öregrund. Resten av äpplena, många kassar fin frukt, står nu i matkällaren i Uppsala.

De här äppelkassarna, alla krukväxterna, kläder och skor, böcker och skivor, barnbarnens inneleksaker (uteleksakerna brann upp i mordbranden) och mycket annat packade vi i söndags in i en stor skåpbil från Öregrunds taxi och fick dem hemskjutsade med oss själva till lägenheten på Idrottsgatan. Vi gör en sån här flytt i betald bil två gånger per år: en gång från Uppsala till Öregrund vid påsktid och en gång tillbaka från Öregrund till Uppsala så här års. Det kostar en slant (det är fast pris) men är värt pengarna, eftersom ingen av oss har körkort eller bil och vi gör hela säsongsflytten på ett rationellt sätt. Annars åker vi buss mellan Uppsala och Öregrund.

Vi hade förberett återflytten genom att för någon vecka sen grundligt städa lägenheten i Uppsala. Ändå är det här en jobbig process: det är mycket arbete innan allt kommer på plats.

På söndag kväll var vi därför rätt slaka, men naturligtvis bänkade vi oss efter middagen framför TVn och såg partiledardebatten. Ingen av oss har förstås något till övers för alliansen och dess politik, men vi kunde – föga förvånade – konstatera, att de borgerliga partiledarna givetvis grep den gratischans de hade fått genom den helt onödiga debatten om vilka som ska få vara med i en röd-grön regering respektive inte. Lars Ohly (V) var både offensiv och på gott humör i den här debatten, och jag har svårt att tro att han förlorade poäng på den. Maria Wetterstrand hanterade mycket skickligt för Miljöpartiet svåra frågor som bensinskatten.

I dag står jag åter igen inför ett uppbrott, om än kort och tillfälligt: Birgitta åker på UNICEF- möte i Vilnius, en av mina älskade städer. Men jag ska inte följa med. Hon kommer tillbaka på onsdag kväll. Under tiden ska jag göra mer tråkigt men nödvändigt papperssorteringsarbete i mitt arbetsrum.

Oktober kan vara vacker, som när vi i går i solsken åkte förbi gulnande lövträd på vägen mot Uppsala.

Hösten har dock helt andra sidor, som jag verkligen inte är någon vän av. Men även det kan man göra poesi av, som Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Obönhörligt mot höst

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Vi har sällan varit bättre än nu

Jag har alltid älskat tidskrifter, och min nioåriga erfarenhet av att vara chefredaktör för en sådan har också övat upp min förmåga att bedöma tidskrifter.

Mot den här bakgrunden törs jag hävda att dagens Vi, med Anneli Rogeman som chefredaktör, är mycket läsvärd. Sällan har detta kooperationens flaggskepp varit bättre än nu.

I det senaste numret, 9 2008, är det särskilt två artiklar med litterärt innehåll, som fångar mitt intresse.

Dels Nina Solomins intervju med Per Olov Enquist, ”Vägen upp ur det svarta hålet”. P O Enquist har jag läst, också träffat då och då, allt sedan studentåren i Uppsala på 1960-talet. Flera av hans romaner anser jag höra till de yppersta nutida på svenska, och jag kommer alldeles självklart att skaffa också den självbiografiska ”Ett annat liv”, som snart kommer ut på Norstedts. Den handlar om de svarta år, då Enquist höll på att gå under av spritmissbruk. Jag hörde talas om det då, men eftersom han då i huvudsak bodde i Danmark, kom jag inte personligen i kontakt med honom på den tiden. Numera har han övervunnit spritbegäret och är åter en produktiv författare, intressantare än någonsin. Men han skrev redan tidigt fullkomligt lysande romaner. ”Musikanternas uttåg”, om arbetarrörelsens segdragna och svåra genombrottsår i hans gamla hemtrakter i Västerbotten är en av dem.

Dels Tjia Torpes artikel om Dan Anderssons långa kärlekshistoria med hennes farmor Märta. Också Tjia Torpe känner jag en smula, och Dan Andersson har jag förstås läst och ofta hört tonsatt, men Tjia berättar här en historia, som har varit okänd för mig: Dan och hennes farmor träffades på Brunnsvik och blev våldsamt kära i varann, men trots att kärleken varade länge, förhindrade Märtas far det giftermål båda hett åstundade. Tjias berättelse blir extra intressant med hjälp av hittills opublicerade brev och dikter från Dan till Märta.

Det litterära materialet i numret omfattar där utöver bland annat en miniintervju med Peter Englund och en recension av Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is” (Norstedts), en bok som jag förvisso också kommer att skaffa och läsa.

I det här numret aviseras också en tidskriftsnyhet: Vi får en avläggare i Vi läser. De som är intresserade av författare och deras böcker får alltså, med start den 31 oktober, en ny tidskrift. Premiärnumret kostar 49 kronor (mot 59:- i ordinarie pris).

För egen del hoppas jag att Vi läser också ska innehålla litterärt material i form av noveller och lyrik, men hur det blir med det framgår inte av förhandsreklamen.

Har jag förstått Vi-redaktionens planer rätt, kan Vi läser sen komma att få efterföljare på områden som resor, mat och trädgård, andra Vi-specialiteter.

Lycka till! säger jag.

Tills vidare vill jag hur som helst uppmana mina läsare att prenumerera på gamla vanliga Vi. Det kostar 625 kronor för helår, 359 kronor för halvår, vilket är väl använda pengar. Kontakt kan du få per telefon, 08-799 63 16, och på e-post, vi@pressdata.se.

Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn

Lilla Öregrunds krogvärld

Duggregn får inte hindra morföräldrar och föräldrar att gå ut med barnen. I eftermiddags gjorde vi Viggo och Klara lyckliga genom att åter igen ta en promenad till lekparken vid klockstapeln. Mamma Kerstin visade förresten barnen också själva klockstapeln, som de tidigare bara har sett på en smula avstånd. Nyss hade klockorna i den ringt. Det hade varit bröllop i den näraliggande kyrkan, och brudparet och bröllopsgästerna var nu på väg ut, kanske på väg till Societetshuset för bröllopsmiddag.

Själva hade vi före besöket i lekparken besökt caféet i Floras trädgård. Vädret tillät inte fika utomhus, så vi slog oss ner vid ett fönsterbord inomhus, och alla utom morfar som är diabetiker valde kakor och andra bakverk till saft, the och kaffe – kaffe utan socker fick morfar i alla fall.

Floras trädgård, också ett pyttelitet hotell, är en oas i Öregrund: pietetsfullt restaurerad och möblerad pensionatsmiljö plus en väl underhållen blommande och lummig trädgård. Har ni vägarna förbi Öregrund är det här ett måste.

Här kan du ta en titt på kakorna och på miljön.

Mitt emot lekparken jag nyss talade om ligger ett annat ställe med rumsuthyrning, Klockargården. Även där har det under några tidigare somrar funnits en restaurang med samma namn, då den här lilla stans kulinariskt bästa. Det var en fröjd att ljumma sommarkvällar sitta vid ett bord i trädgården eller inomhus i det lilla annexet. Tyvärr har restaurangen inte varit öppen de två senaste somrarna. Jag misstänker att detta kan bero på att priserna, i paritet med kvalitén, har känts för höga för båtfolket, som i stället dras till dussinrestaurangerna med pizza och öl runt hamnen.

Jag hyser inget förakt mot dem för det – vi har själva ätit hamburgare med barnbarnen på serveringen på Sunnanö camping. Men Öregrund med omgivande kust- och öbebyggelse är en så stor sommarstad, att det också borde finnas en marknad för några bättre restauranger, och många av dem som är ägare till inte helt billiga sommarställen i de här trakterna borde ju, i likhet med oss, ha lust att några gånger per sommar byta den egna matlagningen – annars en angenäm sysselsättning – mot en kväll på en restaurang som det är någonting med.

Ett annat ställe här i Öregrund som vi förra sommaren hade positiv erfarenhet av är Ankargården. Dit har vi, förgäves, försökt gå i sommar. När vi först försökte i början av sommaren, var restaurangen inte öppen. När vi sen hade sett en annons för stället i det lokala Annonsbladet, beslöt vi oss för att gå dit – men när vi väl hade hittat en lämplig kväll, var restaurangen åter igen stängd, nu för säsongen.

Enda stället i Öregrund som vi har lust att gå på är därmed Köket grill : café. Det ligger på ovansidan av hamnpromenaden men har fin utsikt över hamnen, och maten är vällagad och god. Grillbuffén, omväxlande och med många överraskningar, rekommenderas varmt.

Men det vore ju inte helt fel, om det det under sommarmånaderna fanns ett par ställen till att välja på för den som verkligen är intresserad av god mat och gott vin.

Vi sommaröregrundare, som har så mycket glädje av den fina miljön i den här lilla staden, borde bidra genom att främja ställen, som sätter guldkant på tillvaron här.

Fullt hus

Veckan med Kerstin, Viggo och Klara på besök i Öregrund går vidare. I går var vädret så pass att vi kunde göra en badutflykt till Sunnanö. Barnen grävde kanaler och vadade. Vi vuxna höll oss på land.

I dag är vädret åter regnigt. Stora delar av dagen har barnen hållit sig inomhus; tur att man kan se på DVD-film om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Också i övrigt har huset varit fullt av folk. Elektrikern kom med den nya termostaten till varmvattenberedaren på vinden, så nu hoppas vi – peppar, peppar – att den inte blir överhettad igen. Birgitta har haft besök av en journalist från Allers, som ska göra en insats för den insamling för världens barn, som anordnas av UNICEF, vars sverigeavdelning Birgitta är ordförande för.

Och så kom en av Kerstins gamla kompisar på besök, Malin Vessby, och med henne lille sonen Svante. Liksom Kerstin är Malin intresserad av form och design, är journalist med detta som specialitet. I Dagens Nyheters kulturdel, där hon är medarbetare, skrev hon här om dagen (4 augusti) en artikel om keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, ”Bruksföremål som står sig”.

Under lunchen – två sorters lax – mer peppar – och inlagd strömming samt färskpotatis från ett av Birgittas land – kretsar samtalet i omgångar kring olika kaffe- och theserviser. Ni som läser Kerstins blogg – länk finns här intill – brukar hitta bilder på sånt där; många av de avbildade kopparna kommer från både hennes eget och vårt bestånd.

Efter the med Kerstins nybakta kakor går hon och Malin samt barnen på regnpromenad först i vår trädgård och sen runt Öregrund, lovar barnen att också besöka en lekpark. Mjölkpaketen som de var inne på Konsum och köpte kändes aningen sandiga, så jag tror att barnen har fått sitt, regnet till trots.

Nu har Malin och Svante åkt hem, och både elektrikern och journalisten har redan tidigare gett sig i väg efter förrättat värv.

Barnen ser på film igen, den här gången på ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Regnet fortsätter att falla.

Och så kom regnet – och barnbarnen

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard Scarrys ”Söstormen” och Astrid Lindgrens ”Pippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

Hettan tar nästan kål på en

Här ute på upplandskusten är det hett och torrt. Något riktigt regn har vi inte sett till på veckor. Här om dan hade Upsala Nya Tidning en katastrofartikel om det sorgligt regnbefriade kustbandet och de lika förtorkade öarna i skärgården.

Birgitta vattnar på kvällarna, men överallt ser man nu gulnade rosenblad, hängande syrener och jasminer och gräsmattepartier som är bruna.

I går trodde vi länge att det skulle bli ett rejält åskregn: himlen täcktes av mörka moln, och det mullrade i fjärran. Men fram mot kvällen var himlen blå igen. Inte en droppe regn hade fallit.

Kring förra veckohelgen var vi på släktkalas i Värmland, så vi hann inte med vår vanliga fredagsstädning och gräsklippning. Så i går var Birgitta ute med gräsklipparen, men trots att gräsmattan inte hade klippts på två veckor, gick det jättefort. På stora delar av tomten fanns det helt enkelt inget att klippa. Själv städade jag inne i huset. I mitt anletes svett, bokstavligen (det var så helvetes varmt), dammsög, dammtorkade och skurade jag. Efteråt var jag tvungen att gå ner till bastun för att duscha. Mitt i städningen la varmvattenberedaren i boningshuset av igen. Överhettning, för tredje gången den här sommaren.

Efter ”Emil i Lönneberga” i TV – det är en sommarritual hos oss att se om de här gamla Astrid Lindgren-filmatiseringarna – promenerade vi ner till hamnen för middag. Birgitta hade beställt bord på Köket grill : café. Vilket var tur: det var en lång kö av folk som ville få plats. Så var det förresten hela kvällen.

Jag kan inte nog prisa det här stället, det för närvarande enda i Öregrund som bemödar sig om att servera riktigt god mat. Deras grillbuffé innehåller ett så rikligt utbud att man, även om det är tillåtet att gå ett varv till, aldrig orkar äta av alltihop. Från gårdagens måltid vill jag särskilt nämna vendelgrisen (av Vendel i Uppland) och lammkorven.

När vi kom hem, var det äntligen svalt i trädgården, så vi avslutade med var sin cognac i stolarna under plommonträden.

Men även där påmindes jag om hettan som inte bara hotar att ta kål på mig: under plommonträden och under äppelträden några meter bort låg det nedfallen, inte färdigutvecklad frukt.

Visserligen kommer Kerstin, Viggo och Klara hit på söndag för att stanna en hel vecka, men nu längtar jag (och trädgården) så intensivt efter regn, att regn står överst på önskelistan, alltså före baddagar.