Fler fina stenpartiväxter

Matti och Karin uppvaktade mig med ett par kassar fina stenpartiväxter, inköpta hos Brunnsvikens trädgård.

Där fanns till exempel lågväxande (5 cm) vit Bitterrot (Lewisia nevedensis) och rosaröd Högsglim (Silene schafta), 15 cm.

Jag tänker hitta en solig plats åt min nya Axveronika (Veronika spikata), ”Rotfuchs”, rosenröd, 30 cm, liksom åt det nu andra exemplaret av Strandtrift/Gräsnejlika (Armeria maritima), den här gången ”Düsseldorfer Stoltz”, mörkrosa, 15 cm.

I fonden, mot berget, hamnar nog mitt exemplar av Blodfingerört (Potentilla atrosanguinea), röd, eftersom den är hög, 40 cm. Ganska hög, 35 cm, blir också Fjällbrud (Saxifraga cotyledon), ”Southside Seedling”, 35 cm, som redan nu blommar i fina vita rosetter med röda prickar.

En första början på min planerade bergeniabarriär mot invaderande Knölklocka fanns där också, en Hjärtbergenia/Jättebräcka (Bergenia cordifolia), ”Rotblum”, rödviolett, 40 cm.

Både Eds trädgård och Brunnsvikens trädgård är exempel på handelsträdgårdar som inte begränsar sitt utbud till bara det mest utslätade och lättsålda växtsortimentet. Och jag gläder mig åt att sonen, som själv bara har tillgång till balkong, har näsa för fina växter. Han berättade att damen i kassan hade sagt att han hade valt väldigt fina växter. Jag håller med!

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Ett stenparti tar form

I går kom Eva-Lotta med nya växter till mitt renoverade stenparti, och eftersom det var uppehåll i allt regnandet, planterade jag dem. Jag startade med att lägga ut dem i sina krukor över det kala landet för att kunna bedöma avstånd, variationer i höjd och färger och annat sådant. Sedan grävde jag ned dem och omgärdade dem med ett par säckar Änglamarks-mull.

Längst upp mot den bergssida, som stenpartiet utgår från, planterade jag några höga växter: Stjärnflocka (Astrantia major), ”Rosensinfonie”, röd, 60 cm, och så Kantnepeta/Kattmynta (Nepeta faassenii), ljust blåviolett, 30-60 cm.

På den sida som vetter åt ett stånd bondsyrener planterade jag Stäppsalvia (Salvia nemorosa). ”Ostfriesland”, mörkt blåviolett, 40 cm. Där fanns redan tidigare ett stånd rödviolett Fjärilslavendel (Lavendula stoechias), men jag hyser, efter att ha läst på, inga illusioner om att den ska kunna övervintra.

På motsatt sida ska jag lite senare plantera ett tiotal beställda plantor av rosa Bergenia/Jättebräcka (Bergenia cordifolia), 40-50 cm, som med sina stora blad och sin spridningsförmåga ska bilda barriär mot ny invasion av Knölklocka (Campanula rapunculoides), det vackra men outrotliga ogräs som i hög grad bidrog till att stenpartiet i dess förra utformning växte igen. Där finns nu också en avgränsning i form av impregnerat stockvirve plus bindväv.

Under några utskjutande grenar av ett gammalt äppelträd planterade jag Hornviol (Viola cornuta germanica), ”Boughton Blue”, blå, 15 cm, och så Jordnäva /Silkesnäva (Geranium cinereum), ”Ballerina”, rosa, 10 cm.

I en liten ränna i berget längst fram i stenpartiet hittade jag en lämplig plats för Fagertrav (Arabis albida), vit, 15 cm.

I stenpartiets framkant, där berget sticker fram, planterade jag ett par sorters Skäggtaklök (Sempervivum ciliosum), gul, 5-15 cm, på ett annat ställe där Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), ”Schabuner Blut”, röd, 10-15 cm, och Mongoliskt fetblad (Sedum ewersi), rosa, 15 cm.

I mitten av stenpartiet planterade jag in ett nytt stånd av Daglilja, en brandgul Hemerocállis-hybrid, 60 cm.

I övrigt finns nu i stenpartiet ganska många andra slags växter, till exempel en lågväxande, 5-10 cm, Brudslöja (Gysophila cerastioides), vit/svagt lila, en rad varianter av Alunrot/Klockvippa, 30-60 cm – den gulbladiga ”Lime Rickey”, vit, samt de rödbladiga ”Palace Purple”, vit, och ”Rachel”, rosa -, två sorters Aubretia, 10 cm, – ”Blaumeise”, violett, och ”Red Carpet”, mörkt röd till violett, -nejlikbenämnda växter som Bergnejlika (Dianthus gratianopolitanus), 15-20 cm, ”Badenia”, mörkt purpurrosa, och ”Eydangen”, purpurrosa, Fjädernejlika (Dianthus plumarius), 20 cm, ”Maggie”, lilarosa, Strandtrift/Gräsnejlika (Armeria maritima), 10 cm, vit respektive rosa, samt Såpnejlika (Saponaria osymoides), 10 cm, rosa, två sorters klockor, Dvärgklocka (Campanula cochleariifolia), ”Bavaria Blue”, 10 cm, blåviolett, samt Murklocka (Campanula portenschlagia), 12-15 cm, lila, Ormöga (Omphalodes verna), 15 cm, himmelsblå samt vit, och slutligen Rosenbräcka (Saxifraga ardensii), 20 cm, ”Rosenskimmer”, rosa, samt ”Purpurglöd”, röd.

Till det omplanterade hör rosorna, bland annat den rosa klätterrosen New Dawn. Jag har också bett Eva-Lotta hålla utkik efter ett exemplar av Whiskey, som färgmässigt gör skäl för sitt namn.

Så småningom kommer jag säkert att skaffa ännu mer växter till det här stenpartiet – jag har planterat med stora mellanrum mellan plantorna.

Birgitta, som betalar de växter jag hittills har satt där – tack! – köpte också några rosor åt sig själv, bara för att upptäcka att de rosenknoppar hon just har skyddat med nät mot rådjuren visserligen därmed är fredade men att de här nattliga gästerna nu i stället har gett sig på andra rosor och dessutom på helt andra växter som vänderot.

Birgitta är jätteledsen, på gränsen till depression: Vad är det för mening med att månad för månad lägga ner kroppskrafter och själ på att odla växter och vårda trädgården, när den gradvis betas av av rådjuren?

Vi ska göra försök med blodmjöl och ammoniak, men vi kommer ju aldrig att kunna skydda hela vår väldiga trädgård mot de nattliga rådjursattackerna. För det skulle det krävas ett drygt två meter högt järnstaket och lika höga grindar. Och föra att sätta upp ett sådant runt vår drygt 2.000 kvadratmeter stora tomt skulle vi behöva en riktigt rejäl lotterivinst.

I morgon är det både midsommarafton och min födelsedag, men jag skulle gärna avstå från födelsedagsfirandet, om Birgitta bara blev glad igen.

Men vi får väl försöka resa oss ur vårt mentala rådjursträsk och i stället rikta in oss på det som Holmberg skaldade om på DNs Namn och Nytt i förrgår:

Midsommarkitsch

Doftande ängar, en skimrande natt
och en näktergals jubelskri
kan en smakpurist se som betänkligt platt
men det skiter vi hjärtligt i.

Rådjuren och blåsten härjar i trädgården

Kommunens jägare lyckades skjuta av en del av de rådjur, som tar sig in i vår trädgård och äter upp växter som de tycker är läckra. Det har medfört att det har varit lugnt ett tag nu, men det lugnet varade inte särskilt länge den här gången.

När vi kom tillbaka från födelsedagsutflykten in till Uppsala, upptäckte Birgitta att det åter har varit rådjur inne i trädgården och begärligt mumsat i sig av det som fanns där. Sallad, mangold, bönor och ärtor har blivit rådjursmat, och rådjuren har också försökt komma åt jordgubbsplantorna, som skyddas av nät. Fackelblomster och rosenknoppar smakade uppenbarligen också gott, så även malvorna, bland dem den lilla estniska malvan som vi en gång via min mamma fick frö till från släktingar i Estland.

Jag upprepar: förbannade rådjur! Så här års är ju den vildväxande naturen full av mat åt dem – men de är läckergommar och söker delikatesser i trädgårdar som vetter mot skog och annan obebyggd mark.

Birgitta är ledsen, riktigt ledsen. Hon ser sin odlarmöda förspillas.

Vår tomt på drygt 2.000 kvadratmeter innehåller bergknallar och en talldunge men är annars en gammaldags trädgård, med mänsklig möda anlagd för trädgårdsälskande människor.

I går, på väg tillbaka till Öregrund från Uppsala, gick vi av vid Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Målet var framför allt att köpa nya stenpartiväxter till mitt nyrenoverade stenparti. Eva-Lotta Hasselqvist, som driver Eds trädgård, hade tidigare fått min datalista med alla de stenpartiväxter jag har haft i det renoverade stenpartiet eller i något annat stenparti plus stenpartiväxter som jag också gärna hade velat ha men hittills inte har lyckats hitta. På listan hade jag markerat vilka växter jag i första hand skulle vilja köpa.

Det visade sig förstås att hon inte hade allt på min önskelista, men när jag vid det här personliga besöket tittade på hennes ändå mycket breda sortiment av stenpartiväxter, hittade jag genast annat jag kunde tänka mig att köpa i stället. Av många av växterna, till exempel av Alunrot/Klockvippa (Heuchera sanguinea), fanns det också flera olika varianter, de flesta av dem urläckra.

Jag ska berätta mer om vad det blev för växter, när jag har fått dem till Öregrund för plantering. Eva-Lotta lovade nämligen att i sin bil ta med växterna – det blev sammanlagt mycket, och jag tackar Birgitta för att hon vill ge mig allt det här i present – när hon har något ärende åt vårt håll.

Birgitta köpte förresten också rosor till några av sina egna rabatter. Berätta inte det för rådjuren!

I dag, när det äntligen är uppehåll i regnandet, har jag försökt att reparera något som inte var rådjurens utan blåstens fel.

Förra året hade jag köpt ett riddartält åt barnbarnen, Viggo och Klara. De lekte i det under sina öregrundsbesök förra sommaren, men sen brann riddarborgen upp tillsammans med allt annat vi hade i uthuset – vi hade ju mordbrand.

I år köpte jag alltså ett nytt riddarborgstält plus nya svärd och sköldar åt Viggo och Klara, och de har också lekt med de här sakerna när de senast var på besök hos morfar och mormor. Vi har ju dessutom dränerat och nyanlagt gräsmattan, så den här gången har riddartältet stått oförankrat i ett av trädgårdens bortre hörn.

Och eftersom vi vid minst ett tillfälle har haft full storm här ute vid kusten, upptäckte jag vid en rundvandring i trädgården, som förde mig också till det här lite undanskymda hörnet, att Viggos och Klaras riddarborg var borta.

Jag anade genast, att blåsten hade tagit med sig tältet, ungefär som en drake. I dag fick jag äntligen tid att gå och leta efter det på allmänningen utanför vårt staket, den så kallade Floraparken, och jag startade med att leta längs staketen till de tomter, som ligger hyggligt nära hörnet där riddarborgen stod. En bit bort finns en tomt med flera byggnader som håller på att renoveras och där det uppenbarligen, av saker som finns ute på tomten att döma, finns barn i familjen. På tomten såg jag inga barn men väl två unga tjejer som jag hojtade till och sen frågade om mitt tält. Jo, en granne, som bor närmare oss, hade ställt in vår bortblåsta riddarborg på deras tomt i tron att det var deras. Men nu var det försvunnet igen. Tjejerna visste inte om det hade blåst vidare eller getts tillbaka till grannen som hade hittat det. Jag gick förstås till grannen i fråga och ringde på, men det var ingen hemma, så jag får väl gå dit igen i kväll och kolla.

Hur som helst, öregrundsbor som läser min blogg: Ser ni en herrelös riddarborg, är det mitt eller snarare våra barnbarns.

Födelsedag och familjeträff

Barnen blir äldre och äldre. I går fyllde Anna 48. Det skulle förstås firas, så vi tog bussen in till Uppsala; kalaset skulle hållas i lägenheten på Idrottsgatan. Birgitta hade plockat några fina födelsedagsbuketter i trädgården i Öregrund, också handlat en del av ingredienserna till middagen på Konsum där. Sen var jag uppe på Konsum vid Torbjörnstorg och kompletteringshandlade bland annat läsk till den obligatoriska födelsedagsbålen med skivor av gurka, apelsin och citron.

Birgitta lagade, efter Annas önskemål, Biff Rydberg till hela gänget, tio den här gången. Du kan se bilder av huvudrätten – vi fick också avocado med räkor – samt av vårt Arabia-porslin (Valencia) och inte minst Birgittas nybroderade duk här. Till kaffet fick vi sen äppelkaka och whiskykaka, som Inger Grandell hade bakat och hade med sig.

Inger är Bengts fru; Bengt är pappa till Anna, som heter Kettner efter honom. Fast när Anna föddes, hette också Birgitta Kettner – efter skilsmässan återtog hon sitt flicknamn, Dahl.

Ända sedan Anna var liten har vi umgåtts på det här viset. När Anna fortfarande var barn kom alltid Bengt och Inger till oss på julaftnarna, och genom åren har vi haft många gemensamma födelsedagskalas. För resten har vi äldre i den här storfamiljen också umgåtts utan våra numera vuxna barn; då och då har vi till exempel ätit middag hos varandra. Jag vet ju hur trassliga och såriga förhållandena mellan frånskilda parter kan vara, men det här har vi varit lyckligt förskonade från. Och jag tror nog att Anna i yngre år mådde väl av att hennes båda familjer inte låg i luven på varann.

Anna hade med sig dottern Sara, snart 17. De andra två döttrarna var på kollo.

Och så hade hon med sig hunden, Sudden, som verkligen gör skäl för sitt namn. Kerstins och Bos barn, Viggo och Klara, började efter lite inledande tvekan gulla med den här i deras ögon väldiga hunden.

Matti och Karin kunde tyvärr inte vara med den här gången – tid och plats bestämdes mycket sent.

Före maten hade vi klarat av födelsedagsuppvaktningen. Av mig fick Anna böcker och en försvarlig bunt deckarfilmer.

I det väder som nu råder kan de komma till pass ute i sommarstugan vid Ekoln.

Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.

Pingstafton och så Mors dag

Vädret här i Öregrund är som i övriga landet helt underbart. Solen skiner över en grönska som ännu är försommarfrisk.

Dess värre växer även gräset. I går var det min tur att klippa det, vilket tog en rejäl del av pingstaftonen: Det finns många träd och buskar att ta sig runt, och dessutom är tomten kuperad.

Före middagen satt vi en stund i kvällssolen med var sin drink – gin och tonic – och beskådade härligheten.

Efter middagen tog tröttheten över, och jag somnade djupt, och tidigt, framför TVn. Så kan det vara i hänryckningens tid.

Det bidrog å andra sidan till att jag, pigg och utsövd, vaknade halv sju i morse, och eftersom det var Mors dag, gick jag upp, rakade mig och duschade samt klädde på mig, därmed färdig att ta itu med dagens kära plikter.

I enlighet med vår familjetradition fixade jag till en smörgåstårta, stor som ett berg – den brukar efter morgonuppvaktningen av mor i huset också räcka till en rejäl lunch.

Sen gick jag ut i sommarmorgonen och plockade en morsdagsbukett i trädgården. Det blev en skapelse i blått och vitt: liljekonvaljer, förgätmigej, pärlhyacinter och några få trädgårdsklint.

Slutligen slog jag in presenterna, lite läsning för sommarens lata dagar: några deckare, Ola Larsmo, Jaan Kaplinski och Käbi Laretei.

Och sen in i sovrummet för sänguppvaktning. Där låg mor i huset fortfarande djupt försänkt i sömn.

Under förmiddagens lopp ringde också alla tre barnen.

Det var inte mig de vill prata med i dag.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.