Alltför korta sommarmöten

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Sommar, sommar, sommar…

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

En ljuvlig julikväll i Öregrund – men nu till Rinkeby

Jo, jag hann rensa hela stenpartiet. Mot slutet kom det visserligen några droppar regn, men regnet drog förbi.

Sen blev det en fullkomligt ljuvlig julikväll. Efter väl förrättat värv tog jag en tur runt trädgården, stannade bland annat till vid rabatten längs bastuväggen alldeles intill stenpartiet. Där blommar min bulgariska oljeros.

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Jag sitter ned en stund i den begynnande kvällssvalkan, vid trädgårdsbordet på andra sidan tomten. Nära trädgårdsbordet finns några av Birgittas odlingar, både trädgårdsland med bland annat sockerärter och ett jättehögt stånd med riddarsporre som blommar i olika nyanser av blått, både intensivt mörkblått och ljust mattblått. Eftersom det alldeles bredvid blommar ringblommor i gult och orange, skojar jag lite med Birgitta och säger, att hon har svenska flaggan där, men hon invänder och säger, helt riktigt, att färgskalan inte stämmer.

Och alldeles bakom ståndet med riddarsporrar växer en vacker malva av annan nationalitet, estnisk. Min nu döda mamma fick frön från Estland när landet fortfarande var under sovjetiskt välde, och hon sände en del av dem vidare till oss. Så varje höst tar Birgitta vara på frön från den, och nästa år drar hon upp ny estnisk malva, som blommar med små, lilarosa klockor.

Tyvärr kan man inte sitta ute länge. Även här ute vid kusten anfalls vi av mygg när vi vistas utomhus.

Nu får vi se om det är mygg också i Rinkeby. I dag åker vi dit för att fira att två av Annas flickor med en dags mellanrum fyller år, Amanda 15 och Sara 17.

Solen skiner, och det lutar åt vackert födelsedagsfestväder.

Dagar i juli

Vädret växlar. I går eftermiddag gick jag ut i trädgården för att rensa det nyrenoverade stenpartiet men hann inte så långt innan det började regna.

I dag har vädret varit fint, och jag har rensat större delen av stenpartiet, har bara en liten sträckning kvar åt bastun till. Jag rensar färdigt i morgon – om det inte regnar då.

En intressant iakttagelse: det har inte bara kommit in ogräs i stenpartiet där jag har bytt jord. Jag har hittat ett par vallmoplantor, som jag inte har satt eller sått frö till, en i blom och en i knopp. Och så har jag hittat två pyttesmå aklejor.

Aklejor sprider sig ju ständigt till nya ställen i trädgården, korsar sig också med varann, så att man får ännu fler färger och färgnyanser. Hur vallmofröna har förts dit vet jag inte. Fåglar? Vind?

På kvällarna fortsätter vi att se sommardeckarserierna i TV. I måndags var det ”Kommissarie Montalbanao” igen. I går kväll snöt hyllningsprogrammet till Victoria oss på ”Morden i Midsomer”, men sent på kvällen fick vi ändå se Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”) – den hör väl inte till Hitchcocks bästa filmer, men jag ska försöka skriva om den; jag återkommer. Och i kväll var det dags för en förhållandevis ny version av Agatha Christies ”4.50 från Paddington” (”4.50 From Paddington”). Den var för all del inte i klass med den gamla svart-vita filmatiseringen från 1961 med Margaret Rutherford, den som kallades ”Murder She Said”, men ändå klart sevärd.

Boken, som först kom ut 1957, hör till Christies bättre.

Viggos och Klaras riddarborg har kommit hem

Jag ligger på sängen och lyssnar på ”Sommar” i P1. Plötsligt kommer Birgitta in och säger:

– Kom ut, ska du få se något nere vid grinden!

Jag tar på mig tofflorna och följer efter henne.

Innanför grinden står den där, riddarborgen som blåste bort och som jag spårade till ett par hus snett över den allmänning som kallas Floraparken. Där fanns den dock inte kvar längre. Den verkade ha blåst vidare.

Det här var nu så pass länge sen att jag hade gett upp hoppet, tänkte köpa ett nytt lektält åt barnbarnen nästa gång jag var inne i Uppsala.

Nu vet jag inte ens vem jag ska tacka. Någon har ställt riddarborgen/tältet innanför grinden utan att gå upp till huset och berätta om dess vidare öden.

Tack hur som helst, okände/okända vän! Jag blev glad.

Ännu gladare kommer Viggo och Klara att bli nästa gång de kommer och hälsar på morfar och mormor.

Sitter åter här i min en(n)samhet

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

En ensam vecka

I söndags morse åkte alltså Birgitta till Schweiz för två miljöseminarier tillsammans med många av dem hon hade som kolleger eller av dem som på hennes tid som miljöminister arbetade med de här frågorna inom FN-systemet.

Jag hade föresatt mig att uträtta storverk både med min del av årets storstädning och med trädgårdsarbetet, men det gick trögt åtminstone till att börja med. Skälet till det senare var att jag var dunderförkyld: en långvarig hosta övergick i snuva och feber – nej, inte övergick förresten, kompletterades med. Saken blev inte bättre av värmeböljan. Det var ibland oklart om det var den häftiga utomhusvärmen eller febern som fick mig att somna, så fort jag la mig ner på sängen för att till exempel läsa tidningen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett: snuvan och febern är borta, men jag hostar, framför allt när jag byter sysselsättning och tempo: när jag lägger mig ner på eller i sängen, när jag sätter mig framför TVn, när jag pustar ut vid trädgårdsbordet efter att ha klippt gräset.

Klippt gräset har jag gjort i två omgångar, i går och i dag. Nu ser gräsmattan, också de restaurerade och nysådda delarna, riktigt fina ut.

Dessutom har jag putsat fönster, blankat den gamla vedspisen samt diskat alla pryttlar som som står på den och på spiselkransen, dragit fram elspisen samt gjort rent under och bakom den och i ugnen, storstädat sovrummet och datorrummet samt, sent i går kväll, gjort en vanlig veckostädning av resten av huset.

I förmiddags hann jag också, innan Birgitta kom ut hit med bussen från Uppsala, plocka in tre buketter, två av dem med pioner och rosor som bas, den tredje med en kärna av blå blommor och så kvistar av blommande fläder, obeständiga men ack så vackra så länge det varar.

Det är skönt att ha sällskap igen. Jag klarar mig utmärkt också på egen hand, men efter så många årtionden tillsammans är det ännu roligare att ha Birgitta här att prata med och göra saker tillsammans med.

I kväll ska vi basta.

Efter bastun svalkar vi av oss i stolarna under plommonträden, medan vi läppjar på var sin Dry Martini.

Senare i kväll vill jag också smaka på den calvados hon hade med sig från Genève.

Men dess förinnan ska jag bjuda henne på middag.

På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Så kom sommaren ändå

Vädret på midsommarafton var si så där. Vid femtiden tog vi oss i alla fall till Hembygdsgården och den sedvanliga resningen av midsommarstången. Först såg det glest ut, men sen – plötsligt när stången skulle resas – kom det i alla fall fullt med folk, också många barn som ville dansa runt stången.

Vi gick hem ganska snart, åt middag och såg sen tillsammans Alfred Hitchcocks ”Repet”.

I går, när Matti och Karin hade rest hem till Stockholm, fortsatte jag och Birgitta med mer film: från den DVD med Agatha Christie-filmatiseringar jag fick av henne på födelsedagen, valde vi att börja med ”Liket i biblioteket” (”The Body In the Library”, som i engelskt bokoriginal kom ut 1942). På svenska kom den ut 1944, men jag har den i en pocketupplaga från Delfin 1964 och läste den då. Det här var en filmversion med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple, och jag tycker nog att filmen som helhet är riktigt bra, inte minst som tidsbild. Miljöer, människor och dräkter återges som man föreställer sig dem när man läser Christie.

Det regnade när Matti och Karin skulle gå till stockholmsbussen, men i dag kom så sommaren ändå till slut. En blid värme och solsken lockade ut oss i trädgården. Birgitta har rensat land samt satt upp mängder av stinkpinnar med blodmjöl och ammoniak i alla de land som hittills har lockat rådjuren – plus några land till. Själv har jag planterat de stenpartiväxter jag fick av Matti och Karin på födelsedagen. Mitt nyrenoverade stenparti börjar se riktigt fint ut.

Trädgården går just nu, utöver förstås i friskt grönt, i de finska färgerna blått och vitt. För det blåa står lupiner, klint och akleja. För det vita står bondrosorna, Rosa alba maxima, som är översållade av ljuvliga, doftande vita rosor.

Efter väl förrättat värv i trädgårdslanden sätter vi oss vid trädgårdsbordet och njuter av sommaren som till slut ändå kom. Birgitta dricker kaffe, men jag väljer ett par glas Trocadero, som ju utöver fruktsaft också innehåller koffein. Som diabetiker är jag glad över att Vasa-bryggeriet i Kvissleby (nära min gamla hemby Juniskär) tillhandahåller en variant utan tillsatt socker och att Konsum här i Öregrund säljer de gammaldags läsksorterna det här sundsvallsbryggeriet tillverkar. Nu sprider sig Vasa-läskarna här i Uppland. Dottern, Kerstin, rapporterade här om dagen på sin blogg, att de nu också finns på Konsum vid Torbjörnstorg i Uppsala.

Den här junidagen har sommarens ljusaste natt.

Det här är den tid då Sverige är som vackrast.

Undra på att svenskarna ser midsommarafton som den riktiga svenska nationaldagen.

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.