Melodikrysset nummer 19 2010

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Sista frågan kunde jag egentligen inte, men svaret skulle uppenbarligen bli amen. Det som här hade fått ett för mig okänt musikaliskt beledsagande måste följaktligen ha varit en bön, förslagsvis ”Fader vår” eller ”Herrens bön”. Men jag har alltså aldrig själv hört den med den här musikaliska inramningen.

Inte heller hade jag tidigare någonsin hört Johan Palm med ”Emma-Lee” – jag håller mig alltid borta från Idol i TV, där han tydligen tävlade. Men Google ske pris, för att knyta an till förra frågan.

Anna Bergendahl, som vann årets melodifestival, har jag vid det här laget hört sjunga vinnarmelodin ”This Is My Life” inte bara i tävlingen utan också i andra sammanhang.

Däremot fick jag gräva djupt i minnets gömslen för att, även med hjälp av Google, komma på att 2009 års ganska märkliga tvåa i Britain’s Got Talent var skotskan Susan Boyle.

Resten av krysset vållade mig inte några större problem, och då syftar jag inte bara på gamla godingar som Carl Jularbos ”Drömmen om Elin” – som vi i dag dess bättre slapp höra med Peter Himmelstrands sockersliskiga text.

Vi fick höra fler svenska schlager och svensktoppshits av olika årgångar.

Vikingarnas och Christer Sjögrens ”Räck mig din hand” fick vi visserligen höra på tyska – ”Reich mir die Hand” – men visst gjordes originalet på svenska.

Och om Gösta Stevens’ och Jules Sylvains ”Aj-aj-aj, vilken röd liten ros” kan jag berätta att den ingick i filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 och att den där sjöngs av Tutta Rolf.

Schlager blev ju också ”Pappa, jag vill ha en italienare”, som ingick i Galenskaparnas och After Shaves scenföreställning, senare också film, ”Stinsen brinner” (1988). De tre som sjöng var Per Fritzell, Knut Agnred och Kerstin Granlund.

Vi fortsätter på scenlinjen. ”Tea For Two” ingick i musikalen ”No, No, Nanette” (1925) av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Och så hörde vi musik ur ”Orfeus i underjorden” av Jacques Offenbach.

Ännu äldre, fast i hög grad levande, är Bellmans epistlar. I dag hörde vi nummer nio, ”Käraste bröder”, här fint tolkad av Fred Åkerström. Honom har jag allt av på skiva. Han var för övrigt också med vid introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”.

Men som mina läsare vet, har jag inget emot rockmusik heller. Jerry Lee Lewis, i dag med ”You Belong To Me”, hör jag till exempel gärna på.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en favorit allt ifrån ungdomsåren i Juniskär – Povel Ramel såg jag till exempel i sitt Knäpp upp-tält, då uppställt på läroverksplan i Sundsvall. Så visst minns jag hans ”Siskorna i björken”.

Och dess sammanfattning stämmer på vår trädgård här i Öregrund i dag: ”Och över alltihopa lyser moder sol”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Kristi himmelfärdsdag

Går ner till brevlådan för att hämta tidningarna – har glömt att det är Kristi himmelfärdsdag.

Det är regndropp på gången och på brevlådan. Himlen är molning, luften disig. Kan det vara det isländska askmolnet igen?

Jesus kan nog inte lyfta förrän fram mot eftermiddagen.

Tvättisdag

I morse, när jag var ner till brevlådan och hämtade tidningarna, sken solen från en blå himmel med små, små molntussar ute över havet. Blåsten kändes fortfarande kylig, men det jag genast kom att tänka på var att det är perfekt tvättväder, eller snarare torkväder.

Så innan jag ens hade hunnit äta frukost var jag nere i tvättstugan – förrummet till bastun – och satte i gång en maskin med tvätt. Vita kläder.

Det var en fröjd att sen hänga upp det här på tork på klädstrecken vi har spänt upp mellan krikonträden.

När jag på eftermiddagen skulle hänga upp nästa maskin tvätt, fann jag att antalet strumpor, trosor och kalsonger hotade att överstiga antalet klädnypor som fanns kvar. Dock uppstod aldrig något sådant problem: Den vita tvätten från morgonen, till exempel ett par av de skjortor jag använde på begravningarna i förra veckan, var redan torr. Så jag tog in den och fick så tillräckligt med både plats och klädnypor.

Jag är uppvuxen på landet, där det var självklart att hänga tvätten på streck utomhus, och jag har alltid tyckt att tvätt som har fått torka ute luktar så gott.

På den tiden var det förstås min mamma som tvättade, till att börja med under mycket primitiva förhållanden. I huset som vi bodde i i Juniskär fanns, när vi flyttade in och ganska långt fram i tiden, inget vatten indraget, och värmekällan var en vedspis. Snett över vägen fanns en tvättstuga hon kunde låna. Där hämtade man vatten från en bäck som flöt bredvid och som sen flöt genom ett hörn av vår, det vill säga Kjell Nordins tomt. Tvätten sköljdes sen i det bräckta vattnet nere vid bryggan.

Nästa steg var att Kjell, som var byggnadsarbetare, byggde ett större uthus, som bland annat inrymde en kombinerad bastu och tvättstuga. Där fanns ett stort bykkar, som man eldade under för att värma upp tvättvattnet.

Först sent på 1950-talet fick vi in rinnande vatten in i huset; tidigare hade vi hämtat vatten från brunnen ute på gården. Ett minimalt rum med WC och badkar tillkom på huset framsida, och i änden på badkaret fick en liten tvättmaskin plats. Mamma fick det lättare, kunde till och med hänga tvätt på tork i en torkställning över badkaret.

Men helst ville hon alltid, så länge hon levde, hänga tvätten på klädstrecken ute på tomten.

En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

Mitt förhållande till sista april är kluvet. Men Första maj tänds en gnista i mig!

Mitt förhållande till sista april har alltid varit kluvet, medan jag allt sedan tonåren hängivet har demonstrerat Första maj.

I unga år var jag dessutom alltid ensam sista april. När jag var i pojkåren och bodde i Juniskär, kunde jag pallra mig i väg till majbrasan på Sågplan ute på Skatudden, men jag minns inte att jag då någonsin hade sällskap med någon, varken någon jämnårig eller någon i familjen. Under skoltiden i Sundsvall tog jag några gånger bussen in till stan och brasan uppe på Norra stadsberget, alltid ensam då också. En gång missade jag sista bussen hem och fick gå till fots hela vägen till Juniskär, en sträcka på ett par mil.

Den här vilsenheten fortsatte, när jag som student kom till Uppsala i slutet av 1950-talet. Jag var intresserad av kultur och politik och mycket främmande för det studentliv som förekom på nationerna och under sista april-firandet. Jag bar visserligen, när jag tog studenten i Sundsvall 1958, studentmössa, men la sedan undan den och har aldrig någonsin burit den sedan dess – jag ville slänga den, men min mamma bevarade den i ett överskåp och vaktade den.

De allra första åren i Uppsala rymde jag från stan sista april. En gång åkte jag, bara för att ha något att göra, till Stockholm och gick, ensam som vanligt, omkring på Skansen. En annan gång tog jag mig till Furuvik och lyckades sen fram mot natten få lift med ett gäng raggare från Stockholm – och hann på så sätt till Uppsala, där jag förstås demonstrerade Första maj.

Den absolut enda gången jag har varit med vid mösspåtagningen i slottsbacken i Uppsala, dock själv utan studentmössa, var under vietnamåren då vi, ett antal radikala studenter, genomförde en demonstration vid Carolina: precis på treslaget vände vi upp plakat med var sin bokstav upp mot skyn, och över alla mössor och huvuden syntes texten USA UT UR VIETNAM. TV filmade det här från en helikopter, och det var vi som fick all uppmärksamhet i nyhetssändningarnas valborgsrapportering den gången.

Den relativa ensamheten den där dagen för hysterisk studentgemenskap bröts, när Laboremus, den socialdemokratiska studentklubben, började anordna ett eget Sista april-firande.

Som allt som Laboremus gjorde på den tiden, blev det här en jättesuccé. Vi möblerade om de största salarna i Folkets hus med inlånade kulisser från närbelägna Stadsteatern, och sen dukade vi långbord i den största salen. Artister som Monica Nielsen och Sven Bertil Taube stod för underhållningen, ett band spelade dansmusik och föreningsmedlemmar skötte, med vederbörligt tillstånd, en bar. Den här sista april-festen var på den där tiden en stor succé: alla biljetter såldes, och det kom ännu fler deltagare till efterinsläppet.

Så småningom, när jag hade bildat familj med Birgitta och fått barn, har det blivit en och annan promenad till någon närbelägen valborgsmässoeld, till exempel den i Gamla Uppsala eller den i Öregrund. Vi har väl också, när barnen var små, gått och tittat på forsränningen i Fyrisån.

Men för oss har sista april-firandet aldrig varit någon stor sak. Väder och promenadlust har fått bestämma vad vi skulle göra. För mig och Birgitta har sista april ofta varit liktydigt med en stillsam middag hemma, om inte Birgitta (under sin tid i riksdagen och regeringen) redan den här kvällen har varit tvungen att åka någonstans långt bort för att hinna fram till ett tidigt Första maj-arrangemang. Själv stannade jag hemma med barnen, som förstås gick med sin pappa i Första maj-demonstrationen hemma i Uppsala.

I kväll är det bara hon och jag i huset i Öregrund – som vanligt är det brasa nere vid Societetshuset, men vi får se om vi får lust att gå dit. /PS Jag såg i dag en affisch på affischtavlan vid Konsum av vilken det det framgick att brasan i år, liksom programmet omkring, i själva verket hade flyttats till scenen vid fyrskeppet./

Morgondagen känns viktigare. Birgitta är huvudtalare vid Första maj-mötet i Gimo, och jag följer förstås med och demonstrerar. Ni som finns i de här delarna av Uppland kan väl också komma dit, lyssna och gärna också delta i demonstrationen. Samling sker vid Brandstationen klockan 11.00, och tåget har avmarsch klockan 11.30. Mötet, på torget, börjar klockan 12.00.

I vår nu, äntligen, allt mer vårlika trädgård lyser scillan blå. Det är inte den vi vill åt utan den där blå regeringen!

Klagevisa över en kall vår

När vi veckan före påsk flyttade ut till huset i Öregrund för det närmaste halvåret, fick vi be en hjälpsam bekant att – givetvis mot betalning – skotta fram grinden och sen skotta upp en gång upp till huset.

Långsamt – här ute vid kusten fungerar havet, till en början för övrigt isbelagt, som en kallvattensreservoar – har sedan snön smält. Men trots att krokus och andra lökväxter har börjat blomma, har det ända fram till nu funnits kvar fläckar av snö. Regn då och då, snarare än skolsken, har dock gjort de här fläckarna allt mindre.

I går kväll, rätt tidigt, kom jag med buss från Uppsala till Öregrund – jag hade varit inne i stan för ett eftermiddagssammanträde med kulturnämndens bidragsutskott, det som bereder nämndens bidrag till det fria kulturlivet. Även det drabbas av de isvindar som blåser denna kalla vår.

Bland det vi diskuterade fanns höjt bidrag till Uppsala gitarrfestival i Musikens hus. Bakgrunden är att ett par privata sponsorer har meddelat, att de hoppar av fortsatt sponsring. Den här gitarrfestivalen, med gott renommé även utomlands, är ett av de större musikarrangemang som har satt Uppsala på den internationella kulturkartan och som, märk väl, drar långväga gäster till Uppsala, inte bara till Musikens hus utan också till stans hotell och restauranger. Sponsorernas handlande stärker min övertygelse att ett fritt och kvalitativt högstående kulturliv frodas bäst i hägnet av offentlig, skattefinansierad kulturpolitik.

När jag kom tillbaka till Öregrund, hade Birgitta under tiden hunnit ta en annan buss in till Uppsala, för flera dygns värv inne i stan. Dock kände jag, när jag klev in i köket i sommarhuset, en varm fläkt slå emot mig, en värme som jag genast kopplade till henne. Jo, hon hade gått runt i huset och ökat effekten på elelementen. Förra året installerade vi luftvärmepump, men när det är så kallt som nu, orkar den inte riktigt förse hela huset med tillräcklig värme. Så vi får förlita oss på stöd från elradiatorerna så länge det är så här kallt.

Alltså var det mänsklig värme i sovrummet, när jag gick och la mig i går kväll, för att läsa Hans O Alfredssons samling politiska kåserier ”Erlanders pennor” – tack för den, Hans O; jag ska återkomma till den.

På natten, när jag var uppe en sväng för att gå på toa och på vägen dit såg ut genom köksfönstret, upptäckte jag att kvällens regn nu hade övergått till ett ganska ymnigt snöfall. Marken, nyss grön, var åter igen insvept i ett vitt snötäcke!

Större delen av den här snön fanns fortfarande kvar, när jag, iförd morgonrock men med ett par grova skor på fötterna, på morgonen gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Några tidningar och ett par koppar rykande hett kokkaffe senare kunde jag notera, att snötäcket med hjälp av annan väta från himlen hade smält, men jag hade fortfarande ingen lust att gå ut igen, till exempel för att handla lunchmat.

Så jag får väl sno ihop något till lunch – kylen och frysen är ju inte helt tomma – och sen göra den där oundvikliga promenaden till Konsum någon gång i eftrmiddag.

Ack, om det snart vore riktig vår!

Äntligen finns det hopp om vår

Jag har tidigare skrivit att min kondition efter hjärtinfarkten i höstas och den långa och stränga vintern är ganska usel. Så när solen äntligen lyser över ett plötsligt nästan vårlikt Öregrund, låter jag mig av Birgitta lockas med på en promenad. Jag behöver många promenader framöver för att komma i bättre form igen.

Vi går en runda runt flerbostadsområdet en bit från vårt hus och viker sen vid Marinas hus ner mot färjeläget och hamnen. I trädgårdarna finns nu plötsligt, efter lördagens regn, snö kvar bara fläckvis i de skuggigare partierna. På flera håll har krokusar börjat blomma i gräsmattorna. Till höger om färjeläget skymtar blått öppet vatten – men inne i hamnen ligger isen fortfarande kvar och ser ut att gå ända ut till Gräsö.

Vi går längs hamnbryggan, viker sen av längs alla hamnrestaurangerna och går därefter upp till det som fordom var Hasselbacken men numera är bostadshus. Därefter går vår promenad förbi tennisbanan och kyrkan, varefter vi viker ner förbi det som en gång i världen var Lundeborgs underbara trädgårdscafé. Sen går vi över det som förr var skolgården, förbi Konsum och hem.

Också i vår trädgård har större delen av snön smält, åtminstone i de solbelysta delarna. I min släntrabatt utanför fönstret till rummet där jag sitter och skriver blommar drivor av vit och lila krokus som besatta. Mot solbelysta husväggar blommar stora tuvor av snödroppar och ännu mer krokus. Men mitt förra året restaurerade stenparti, som delvis ligger i skugga, är fortfarande till stor del snötäckt.

Också i de låglänta delarna av den del av trädgården som finns bakom huset ligger det kvar snö. Den myckna snön har krossat stora delar av taket till Birgittas växthus, också spräckt en av glasrutorna i dess vägg. Birgitta har ringt glasmästaren och meddelat att det finns jobb att göra här hos oss.

På klädstrecket i krikonlunden på hussidan av växthuset hänger i dag för första gången i år tvätt på tork i solen. Äntligen finns det hopp om vår.

”Du är snäll, morfar”

Jag har visserligen varit in till Uppsala en vända, på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet, men annars har jag ägnat den här veckan åt barnbarnen, Viggo och Klara. De har varit hos morfar och mormor på sitt påsklov.

Jag tror att de har haft roligt trots att den kvardröjande vintern – snö över nästan hela trädgården – har hindrat dem från att leka utomhus. Här om dan var de visserligen ute i trädgården, men Klara kom ganska snart in igen och tog av sig stövlar och strumpor, eftersom det hade blivit vått om fötterna.

Vi har försökt kompensera lite genom att ta ut dem på promenader. Barnen har fått följa med till Konsum och handla, och i går, när jag var i Uppsala på sammanträde, tog Birgitta med dem till andra delar av Öregrund – och till lekparken förstås. I dag var de, trots det usla vädret, och tittade på skolan här i Öregrund.

Men mest har det varit läge för innelekar, och barnen har vid besöken på Konsum också fått välja ett par nya leksaker – fast det finns ett ganska stort lager här sen tidigare.

Stor glädje har de också haft av barnböckerna och barnfilmerna.

En av innedagarna fick jag läsa en hel radda böcker för dem – däremellan läser sju och ett halvt-årige Viggo själv, medan lillsyrran Klara, fem, vill att man ska läsa för henne.

På kvällarna har Klara efter sagoläsningen somnat lugnt och förnöjt bredvid morfar eller mormor och sen sovit i sin säng till nästa morgon. Viggo är en lite känsligare liten typ och har vid ett par tillfällen funnit sovro först hos mormor i hennes säng.

Båda har tittat på DVD-filmer och lite äldre VHS-filmer för barn – vi har en hygglig och ganska varierad kollektion. I eftermiddags, när först bara Klara ville titta på film och jag hade satt i gång den, tittade hon bedjande på mig och bad mig att se filmen tillsammans med henne. Så det gjorde jag – eller snarare fungerade som ryggstöd eller kudde åt henne på sängen i TV-rummet.

När filmen var slut och jag klev upp för att ta ut den ur videon, fick jag en kärleksförklaring:

– Du är snäll, morfar.

Då smälte förstås hjärtat på morfar, och när han ombads att hämta ytterligare en film, argumenterade han inte emot.

Nu är öregrundsvistelsen slut för den här gången. Pappa Bo kommer strax för att skjutsa hem barnen till Uppsala, och i morgon bitti åker morfar och mormor till socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Den här veckan är jag mest morfar

Barnbarnen, Viggo, sju och ett halvt, och Klara, fem, har påsklov och kom på annandagen ut till morfar och mormor i Öregrund för att stanna ända till på fredag kväll.

Bo och Kerstin kom hit med dem i bil, stannade också till på vägen för att gå på loppisar. Mormor hade laddat upp med kyckling, ris och curry och så fruktsallad till efterrätt. Brytbönorna till kycklingen kom från egen skörd, förra årets förstås.

Anrättningen kan ses på en av Kerstins bilder, här. På hennes bilder finns också vår fortfarande snötäckta trädgård, dock med blommande snödroppar, vårlök och krokus i de skyddade och solbelysta rabatterna längs husväggarna. På en bild finns också Klara med sin morfar.

Vi har laddat upp för besök av barnbarnen under den drygt halvårslånga vistelsen här i Öregrund, så här finns både böcker för godnattsagoläsande och filmer för barn.

När mamma och pappa hade åkt hem till Uppsala, valde barnen – som känner sig hemma här hos oss i Öregrund och inte upplever den här tillfälliga skilsmässan som något traumatiskt – att se på tecknade disneyklassiker med Pluto.

Men efter en stund blev Klara trött och ville att mormor skulle läsa godnattsaga för henne. Viggo som är lite äldre fortsatte att se film ett tag till men ville sen gå och lägga sig även han, och nu var det jag som skulle läsa.

Det roliga var att båda barnen, helt oberoende av varann, som godnattsaga valde Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” med illustrationer av Eva Eriksson. Sen somnade femåringen tryggt i sin mors gamla rum, medan sju- och ett halvtåringen efter en stunds ytterligare filmtittande och sen alltså samma godnattsaga därefter fortsatte på samma spår: Han är trots sin ringa ålder redan en tränad läsare och har följaktligen gett sig på att själv läsa J K Rowlings tegelsten ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”.

Birgitta och jag såg under tiden en Poirot-film, men när jag kollade hur Viggo hade det, såg jag att han hade somnat – han disponerar, när han är här, vår Mattis gamla rum.

Det var lugnt och fridfullt i huset fram till halv nio, men sen visade det sig att Viggo hade varit uppe tidigare på morgonen, dock utan att väcka morfar och mormor. Han hade vaknat med svår huvudvärk, vilket har hänt honom tidigare, och när morfar hade dukat fram frukost i köket åt Viggo och Klara, störtade Viggo plötsligt i väg till toaletten och kräktes. När detta hade upprepats, gav Birgitta honom ett stolpiller och han somnade om och sov djupt.

Lillasyster Klara var pigg på att gå med morfar till Konsum och handla, så vi gjorde det tillsammans, Klara med en liten kundvagn och morfar med en stor. Klara hjälpte morfar att hitta varumärken som också Viggo gillar, och som avslutning köpte vi två glass-strutar att ätas efter lunch. Jag presenterade Annika i kassan för Klara, och Klara berättade vad hon hette.

När vi kom hem. var Viggo pigg och alert igen – huvudvärken och illamåendet hade gått över. Så han åt faktiskt hyggligt av mormors lunch, pytt i panna med stekt ägg.

Vi hade lovat barnen att ta dem på promenad runt Öregrund efter lunch, och vi höll förstås ord. Promenaden, med barnen på var sin sparkcykel, gick först ner till fyrskeppet nere vid färjeläget och sen i en runda längs hamnen och runt vår lilla stad. I muren nära fyrskeppet pekade morfar ut det hål där han en gång i världen för barnens mor hävdade, att häxan Pomperipossa bodde. Jodå, den historien hade de redan hört. Ändstationen var den relativt nyligen restaurerade lekparken vid klockstapeln, där det finns mängder av spännande saker, däribland ett väldigt klätterskepp. Hit får vi nog lov att gå tillbaka, innan den här veckan är till ända.

Väl hemma ville barnen, särskilt Viggo, för andra gången i dag gå på upptäcktsfärd uppe på vår stora och vindlande vind. Då måste man öppna en lucka i taket på glasverandan och fälla ner en stege – bara det! Men det finns elektriskt ljus där uppe, så så hemskt är det inte.

Sen kom Klara, som tröttnade först på vinden, till morfar och ville se DVD-film, och efter att ha fått besiktiga förrådet, valde hon en Scooby Doo-film. Brorsan anslöt sig, och framför den sitter de nu klistrade.

Det är därför jag har en stund över för att skriva.

Melodikrysset nummer 13 2010

Vi flyttade som vanligt ut till sommarhuset i Öregrund strax före påsk. Här ute vid kusten är det fortfarande rätt vintrigt, så där att det inte kändes helt fel att i dagens melodikryss få höra ”Ser du stjärnan i det blå”, som vi ju normalt förknippar med disneykavalkaden på julafton.

Vi har haft påskbesök av sonen, Matti, och hans Karin, och eftersom sonen är mycket musikkunnig, försökte han hjälpa till lite med Melodikrysset. Nirvana, som han ville bidra med, hade jag dock redan klarat själv, men han kunde också låttitelen, ”Come As You Are”. Men sen sa ju Eldeman den också.

Längst bort från det jag normalt lyssnar på och följaktligen kan låg i dag Britney Spears. Men med hjälp av lite googlande lokaliserade jag både henne och ”Out From Under”.

Lite osäker var jag också på titeln till låten om elefanter, men så vitt jag förstår, heter den låt vi i dag fick höra med Simons dansband ”The Elephant Song”.

Annars hade jag inga större svårigheter med det som spelades i dag. Patrik Isaksson finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”Under mitt tunna skinn”.

”Vår sista dans” hörde vi i dag i en engelskspråkig version, men de flesta av oss minns den väl på svenska med Helen Sjöholm och BAO. Den har väl förresten varit med i krysset tidigare? Hur som helst: den låg på Svensktoppen i 30 veckor 2001-2002.

Långkörare – 12 veckor 2002 – på Svensktoppen blev också ”Varför ska man leva för varandra?” med Östen med resten.

”Där rosor aldrig dör”, som i dag skulle ge singularen ros, finns med Vikingarna och förekommer också i filmen ”Änglagård – andra sommaren”. Jag har visserligen aldrig hört den i såna sammanhang, men vad jag har förstått, förekommer den då och då på begravningar.

För egen del är jag mycket mer förtjust i Alf Hambes ”Kajsas udde”, som vi i dag hörde med en av mina favoriter, Fred Åkerström, för övrigt död och begraven även han.

Ännu längre tillbaka i tiden hittar man Karl Gerhard, som jag faktiskt har hört live en gång, på en Folket i Bild-turné. Ett av hans slagnummer var ”Jag är ett bedårande barn av min tid”, som förresten har förts vidare till nya generationer av Magnus Uggla.

Min generation av radioter minns väl också Carl-Gustaf Lindstedts ständiga parhäst på scen Gösta Bernhard. Honom hörde vi i dag i par med Siv Ericks i ”Dagens bankrån”.

Paul Anka, som jag vida föredrar framför en annan Anka, fick 1957 en dunderhit med sin ”Diana”. Den minns jag var jättepopulär ännu 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå. En rockande lumparkompis gjorde bland annat en cover på en kompaniafton.

På slänten utanför fönstret här i Öregrund lyser fortfarande snön vit. Jag längtar efter våren. I dagens melodikryss fick jag i alla fall höra ett stycke ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna”.

Och påsk är det hur som helst.

Glad påsk, kära melodikryssvänner!

Nu ska här målas ägg på estniskt vis, med lökskal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.