Med Kerstins hjälp kan du få se sommar-Öregrund när det är som vackrast

När midsommaraftonen går in med sol från klar himmel är vår trädgård och det Öregrund den ligger i så vackra att det gör ont i hjärtat.

Medan jag hämtar morgontidningrna i brevlådan, tänker jag, att det här skulle jag gärna vilja visa mina många läsare, också i bild. Och när jag sedan, strax därefter, öppnar datorn och som vanligt först tittar in på dotterns, Kerstins, blogg, finns de där, alla bilderna jag behöver. Kerstin har plåtat alltsammans: mitt 75-årsfirande, barnbarnen, trädgården i sin blommande försommarprakt, den idyllisk lilla staden vid havet, badklipporna i tallparksområdet.

Så med Kerstins hjälp inbjuder jag er att gästa mig och mitt Öregrund i midsommartid.

Den första bildsviten, ”I mammas och pappas trädgård i Öregrund”, hittar du här. Det du då får se är bland annat utsikten från inre gårdsplan ut mot trådgården med glasverandan till vänster, trädgårdsbilder bland annat från kryddgården och med till exempel blommande pioner, bilder av Viggo och Klara, Klara bland annat blåsande såpbubblor, Klara på gräsmattan framför bergknallen med flaggstången, Klara i mitt stenparti bredvid gången upp mot huset och vårt hus sett från Håkanssonsgatan.

Den andra bildsviten, ”Vi firar pappas 75-årsdag”, hittar du här. Här syns Klara iförd nattlinne plocka blommor åt morfar på födelsedagen, jag njutningsfullt mumsa på en macka gjord på Kerstins estniska surbröd och så födelsedagslunchen: rökta läckerheter från havet åt en estnisk fiskarpojke.

Den tredje bildsviten, ”Vi badade – i alla fall jag”, finns här. Här får du se några av Öregrudns vackraste vyer, Tallparken och Öregrundsgrepen.

Den fjärde bildsviten, ”Min bror Matti och Karin och lilla Ella var också med”, finns här. Fina bilder på Ella i Mattis famn och av Ella på Birgittas säng och Viggo på min i vårt sovrum.

Den femte bildsviten, ”Vi fikade och spelade Finns i sjön en massa”, hittar du här: ett parti ”Finns i sjön” – lägg märke till de ryska spelkorten – runt vårt köksbord och så kvällsfika med Kerstins nybakta bullar – lägg märke till muggen, Arabias Flora; vi har Flora som vårt främsta porslin i sommarhuset i Öregrund.

Den sjätte bildsviten, ”Vi gick kvällspromenad”, här, tar er med runt i vår lilla sommaridyll med dess många vackra hus och miljöer, till exempel fyrskeppet Västra banken och hamnen. Matti, Karin och Ella syns också på bild.

Den sjunde bildsviten, ”Vi tog en sista promenad innan vi åkte hem”, här, ger ännu fler vyer från vår lilla sommarstad.

* * *

Birgitta har gått till Konsum för att handla – snart vankas det en sen midsommaraftonslunch med snaps. Efter en stunds eftermiddagsvila går vi vid femtiden till Hembygdsgården för att titta på dansen kring midsommarstången. Därefter brukar vi ta en krokigt promenad genom hamnen och runt delar av vår lilla stad, den som ni nyss har sett på Kerstins bilder.

Hur länge den här dagen varar, vet man inte – juni natt blir aldrig av som Harry Martinson säger:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

Rent, utan att bli ett rent helvete

Ålder och vacklande krafter på grund av hjärtproblem hos både mig och Birgitta har gjort att vi helt enkelt inte orkar med allt det där vi gjorde själva, också under våra mest jobbintensiva år, dessutom med små barn i dagis- och skolåldrarna.

Jag tycker fortfarande att rutavdraget är felkonstruerat, men det är det som står till buds för två 75-åringar, som ogärna vill sälja det älskade sommarhuset med jättestor trädgård, vilka båda fordrar fysiska insatser som ingendera av dem längre orkar med. Alltså lejer vi hjälp med det tyngsta trädgårdsarbetet: grävning av land, gräsklippning (vår kuperade tomt med träd och buskar är på drygt 2.000 kvadratmeter) och liknande – just nu har Birgitta fått hjälp med att rensa och luckra sin stora kryddgård.

Och i morse kom en städpatrull, fyra kvinnor från Tierp – det handlar om ett litet familjeföretag i städbranschen. Tre av dem har varit här förr, så de vet vad som ska göras, och det går undan och blir fint och rent. Alla fönstren är putsade, golven torkade, möblerna dammtorkade, mattorna har varit ute på vädring.

Det här betyder naturligtvis inte att vi har slutat att göra saker själva. Vi går till Konsum och handlar och vi lagar mat och diskar, och Eva-Lotta från Eds trädgård i Östhammar var här här om dagen med en massa plantor som Birgitta hade beställt per telefon, så de senaste dagarna har hon – Birgitta alltså – steg för steg, i den takt hon orkar, planterat de här växterna runt om i trädgården.

Men den här inhyrda hjälpen med det allra tyngsta i trädgården och i huset gör, att vi ännu några år kan fortsätta att njuta av att under sommarhalvåret bo i den lustgård vi med vår egen möda och svett skapade under de år då vi fortfarande var unga och starka.

På Mors dag

Plockade blommor till min mamma gjorde jag då och då när jag var pojke, även som tonåring, vilket var ovanligare. Jag hade en blomplockningsrunda från Juniskär där jag bodde, över Juni och till Nyland. Jag visste precis i vilka dikesrenar och hagar man kunde hitta det ena eller det andra slaget av blommor.

Tidigt i morse, långt innan Birgitta hade vaknat, var jag ute på tomten och plockade en morsdagsbukett åt henne: förgätmigej, gullvivor, midsommarblomster och liljekonvaljer, de senare än så länge bara i knopp. Dem ställde jag på köksbordet i ett grönt gotländskt glas.

Det stora företaget varje morsdagsmorgon är att göra en smörgåstårta. Jag använde bland annat fullkornsbröd, potatisssallad, tre sorters köttpålägg, en mix av gräddfil och lättmajonnäs, räkost, skinkost, creme cheese med vitlök och örter, isbergssallad, skivor av tomat och rädisor, bostongurka, gul och grön paprika och persilja. Det blev som vanligt en så väldig skapelse, att den räcker till tre måltider.

Jag bryggde kaffe och dukade, och sen väckte jag mor i huset och överlämnade presenter: ett par DVD-filmer och en hel bunt böcker, både deckare och Göran Rosenbergs prisade senaste bok.

Matti, numera med en nybliven mor i sitt eget hem, ringde också sin mamma, och Kerstin har hyllat samma mamma med en rad barndomsbilder på sin blogg – här.

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I Kristi himmelsfärds-veckan

Vår stora trädgård är till stora delar anlagd under Kristi himmelsfärds-veckorna. På den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen brukade jag, år efter år, ta ledigt den här veckan: Jag behövde då bara ta ut två och en halv semesterdagar för att få en sammanhängande period på nio dagar i Öregrund.

Mycket stora delar av anläggningsarbetet – skapandet av potatisland, nedgrävning av dräneringsrör, anläggning av ständigt nya rabatter, till slut runt hela den drygt 2.000 kvadratmeter stora tomten – gjordes under de här ”grävveckorna”, som jag kallade dem. Varje år beställde jag nya stora lastbilslass med jord som med hjälp av spade och skottkärra skulle fraktas ut från grindhålet till sina nya ändamål. Tyngst var det det året då jag dränerde gräsmattan: grävde först ett dike för dräneringsröret, som jag bäddade in i lager av singel och sand och sen täckte med jord som skulle bli en slät gräsmatta. Men också andra projekt – som anläggning av land i klippskrevor – krävde styrka och balans och en rätt insatt knyck med skottkärran på slutet för att kunna komma till stånd. När jag anlade den blomrabatt som går längs husväggen mot vägen, måste jag fylla en skreva, som går mellan väggen och en bergknalle, med jord: Nästan varje gång jag skulle stjälpa en ny skottkärra jord slog den vänstra skakeln på kärran mot väggen och jag fick handen i kläm, och till slut var jag – trots att jag hade arbetshandskar på mig – alldeles skinnflådd på vänster knoge.

Jag har en del blomrabatter och ett stenparti som är mina egna, men mycket av det här anläggningsarbetet har skett i samråd och under medverkan av Birgitta, och det är hon som har skött köksträdgård och kryddgård. Hon har, i sitt nuvarande fysiska tillstånd, problem med höjdskillnader och överväger på allvar att lägga igen besvärliga (men egentligen mycket spännande) delar av trädgården. Sen jag fick mina egna hjärtproblem är jag fysiskt en skugga av mitt forna jag – orkar fortfarande rensa till exempel stenpartiet men försummar annat. Vi har tvingats ta betald hjälp med till exempel tunga grävjobb och gräsklippning. (Ni ska veta att det tar flera timmar bara att med motorgräsklippare klippa gräset på den här kuperade och busk- och trädrika tomten.)

Och som vädret hittills har varit här ute vid upplandskusten, har det inte precis lockat ut en ur stugvärmen. Men för all del: det nu väldiga, en gång av mig planterade bigarråträdet har slagit ut i blom, fast i stort sett på bar kvist.

Och Birgitta säger att det finns tulpaner som är på väg.

Måtte häggen blomma snart, och måtte det komma en blid värma, så att jag snart lockas ut i mitt försommarparadis!

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Varför måste våren tveka?

I morse, när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna, var det sol och milt vårväder, så med tidningarna under armen tog jag, fortfarande klädd bara i morgonrock, en lov runt vår ganska stora tomt.

Jag stannade till vid Birgittas växthus, som just har gjorts i ordning för säsongen; i går hade hon hjälp av en stark ung man som vi känner och som brukar ställa upp mot betalning, så nu var jorden i odlingsbäddarna där inne utbytt mot ny fin jord, som han hade hämtat hem åt oss på Konsum – jorden räckte för övrigt också till att fylla de två stora krukorna på ömse sidor om grinden. Och så hade han tvättat de många fönsterglasen i växthuset både utvändigt och invändigt.

Han hjälpte oss också med att bära ut de tunga utemöblerna ur boden och ställa dem på sin plats, rulla in den ännu tyngre snöslungan i samma bod, befria fruktträden från sina vinterskyddshöljen, nätskydd mot harar och rådjur, hänga upp vattningsslangarna på sina vindor och ytterligare sådant.

En annan, mycket trädgårdskunnig man, som vi också tar hjälp av, har redan tidigare beskurit fruktträden, och han kommer senare att hjälpa oss med gräsklippning och en del tunga grävjobb.

Vi har båda hjärtproblem och är på grund av detta och stigande ålder numera för svaga för att själva orka göra allt det som vi tidigare gjorde själva. Våra vuxna barn bor för långt borta och har fullt upp med sina egna liv, så alternativet till att anlita betald hjälp vore i praktiken att steg för steg lägga ner den älskade trädgård vi själva under årtiondens möda har anlagt.

Men än så länge kan vi alltså leva kvar i det Paradis vi själva har skapat. I min rabatt i slänten mellan arbetsrummet och gatan ser jag narcisserna lysa, och gräsmattan nedanför den är ljuvligt himmelsblå av scilla, som jag tidigare har satt, lök för lök i gräsmattan, i hål gjorda med ett ogräsjärn. Fortsätter bara vårvärmen, kommer snart körsbärsträden att blomma och gräsmattan under dem att se ut som det hade snöat.

Nu är det eftermiddag, och det mulnar på. Senare i veckan ska det visst komma regn, och då brukar det också bli kallare.

Varför måste våren tveka?

Melodikrysset nummer 16 2012

Vädret forsätter att konstra: Med jämna mellanrum har vi fått ett nytt snötäcke, tillräckligt djupt för att dölja de blommande krokusarna och snödropparna. Sen blir det så blött att det blir svårt att utan att få vatten i skorna ta sig ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Det har varit nattliga köldknäppar också, med åtföljande halka. Det har lett till att vårt staket – för hur mångte gången minns jag inte längre – har blivit rammat av en sladdande bil. Den här gången har bilisten inte hört av sig, vilket jag tycker är svagt.

Men oavsett väder och vind ska man ju lösa Melodikrysset när det blir lördag.

Datorn vållade mig inledningsvis mer bekymmer än krysset: Tangentbordet vägrade att lyda order. Men eftersom det har hänt tidigare, gjorde jag det erfarenheten har lärt mig, stängde av datorn en stund. Och se: nu gick det till exempel att googla, och det går att skriva igen. Så här är jag!

Det var mycket filmfrågor i dag.

”9 (nio) millimeter” från 1997 har jag inte sett, men de namn Eldeman gav oss – Reuben Salmander och Paolo Roberto – gjorde det ju möjligt att söka svaret på nätet.

En av väldigt många Robin Hood-filmatiseringar heter ”Robin Hood. Prince of Thieves”, 1991. I den sjunger Bryan Adams ”(Everyting I Do) I Do It for You”.

Och sen hörde vi, för hur mångte gången minns jag inte längre, filmmusik av Nino Rota, ur ”Gudfadern”.

Melodifestivalbidrag spelades också som vanligt.

Dagens första musikillustration var Sean Banan med Sean Den Förste Banan. Den här bananen heter Sina Samadi har jag inhämtat på nätet.

Själv föredrog jag vida ”Beatrice” med Kalle Moraeus.

För min del föredrar jag nog också Kalle framför Benny Hill, som vi i dag hörde i ”Star Names”.

Och bättre versioner av ”Cadillac” har jag hört än den finska med Eero ja Jussi & the Boys. Här skulle låttiteln ge svarsordet bil.

Och på tal om amerikanare: Frank och Nancy Sinatra hörde vi i en klassisk duett, ”Something Stupid”.

Born in the USA är också Bruce Springsteen, som vi i dag hörde i den vassa ”We Take Care of Our Own”. Jag hör till Springsteens fans och har allt av honom på skiva.

Min kollektion av Eric Clapton-skivor är också mycket stor, och hans ”San Franscisco Bay Blues”, som vi i dag hörde, gillar jag mycket.

Owe Thörnkvist har jag lyssnat på sen unga år, så småningom också blivit bekant med honom – både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar, så vi ses på landshövdingens middagar för sådana; Birgitta och jag fick också fribiljetter till hans senaste scenshow. Så det är klart att jag känner igen en av hans klassiker, ”Albin och Pia”.

Povel Ramel har jag också följt sen unga år, även hört och sett live många gånger. Povel har ju varit ganska återhållsam med att ta ställning i sina texter, men det finns ett antal lysande undantag. Ett av dem är ett inlägg i miljödebatten, till sitt musikaliska ursprung ”Nidälven”, i Povels version kallad ”Grisälven”:

Grisälven
Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø (”Nidelven”)

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då i stället med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 15 2012

Det är ett förfärligt väder här i Öregrund: snöblandat regn. Marken är vit, och när jag i morse gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna, blev jag våt om fötterna.

Passande nog spelade Eldeman Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, men inte fasen tänker jag ta fram skidorna. Jag har inte ens några.

Hellre vandrade jag då bland ”Frösöblomster”. Men på Frösön, som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger till det här stycket, är det väl ännu mer vinter just nu.

Fast Eldeman har ju sina besvärjelser: I dag spelade han också Ted Gärdestads trevliga ”Klöversnoa”, som här skulle ge oss dansen snoa.

Mest huvudbry vållade mig i dag märkligt nog en för mig känd och av mig mycket gillad låt, ”Living Next Door to Alice”. Men vad var det för svensk version Eldeman frågade efter? Först mot slutet av krysset, när jag hade ungefär varannan bokstav ifylld, kom jag fram till att det tredje, efterlysta ordet i den svenska titeln måste vara längre. Sen kombinerade jag detta ord med den engelska titeln och googlade och fick fram en låttitel och ett band jag aldrig hade hört talas om: ”Är ej längre nära Alice”. Bandets namn har jag redan glömt igen.

De båda låtar Eldeman spelade ur årets melodifestival hade jag också lyckligt glömt bort, men i det fallet är det ju lättare att googla.

På så vis hittade jag dels ”Goosebumps” med Hanna Lindblad, dels ”Shout It Out” med David Lindegren.

”About a Girl” är väl inte direkt min musik det heller, men Nirvana känner jag åtminstone till en smula.

I dagens kryss förekom också en låt från 1932, ”Kan du vissla, Johanna?” (med text av Åke Söderblom), vilket är ett exempel på vilka kontraster det finns i det här programmet. Har ni förresten sett Ulf Starks fina film med samma titel någon julafton?

Av lite färskare årgång är Siw Malmkvists insjungning av ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”. Där nämns hennes födelsestad, Landskrona – men i det tyska originalet figurerar förstås inte Landskrona utan Düsseldorf, och för säkerhets skull spelade Eldeman den i dag i en dansk version.

Ett snäpp vassare ändå är Benny Anderssons hyllning till sin hustru, ”Födelsedagsvals till Mona”.

Till två av dagens artister har jag haft ett personligt förhållande.

Cornelis Vreeswijk finns representerad i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Han var en gång i världen med i juryn för den valvisetävling min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) anordnade, och han har valturnerat med min hustru. I dag hörde vi hans ”Turistens klagan”, där man bland annat rör sig på Karl Johann, huvudgatan i Oslo. Där fick jag många vänner under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Också till Fred Åkerström har jag ett personligt förhållande: När min ovan nämnda sångbok 1970 presenterades inför en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus, var Fred Åkerström en av dem som medverkade på scenen. Det vi hörde i dag var dock inget politiskt utan Alf Hambes fina ”Kajsas udde”.

Återstår då att redovisa svaret på en fråga till: Vi hörde Jan Malmsjö som Danilo i Franz Lehárs ”Glada änkan”, i det här fallet i paradnumret ”Så går jag till Maxim”.

Själv måste jag, trots vädret, gå till Konsum. Det är min tur att laga mat i dag.