En bukett till sommarlovets ära

Under mina små- och folkskoleår hörde det till att ta med en bukett blommor på avslutningsdagen. Vi för det mesta fattiga ungar som gick i lilla Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom inte till skolan med köpta blommor på avslutningsdagen. Nej, blommorna hade vi plockat själva, fast några hade väl fått hjälp av sina mammor.

Själv var jag nog en ovanlig pojke: plockade ganska ofta blommor åt min mamma. Vissa vildblommor fanns nära det hus vi bodde i i Juniskär. Mamma fick ofta buketter med styvmorsviol – vi kallade den dock för natt och dag – som växte vilt i dikesrenarna till Perssons åkrar snett över vägen.

Men inför skolavslutningsdagen begav jag mig ofta till hagmarken längs berget mellan Nyland och Juni. Där fanns det hasselsnår och under dem hittade man liljekonvalj, gullviva och smörboll. Av dem kunde det bli en fantastiskt vacker bukett, också med blad av konvalj.

Hela och rena och med våra bästa kläder på oss infann vi oss sedan till skolårets sista samling med sommarpsalmer och utdelning av terminsbetyg. Pirrigt var det, även om mina egna betyg snart sköt i höjden under de här åren.

Inget var givet för en fattig flyktingpojke som jag, men den som såg mig och den kapacitet jag ägde var en lärare som hette Nils-Olof Blom.

Han är för länge sedan död, men honom vill jag sända en bukett av vildblommor till sommarlovets och det goda lärandets ära.

Sommarutflykt till Gräsö

Vi bor ju i Öregrund under en stor del av sommarhalvåret, men till Gräsö, den mycket långsträckta ön utanför Öregrund, kommer vi sällan. Ändå går det bilfärjor över, från uppsalabussens ändhållplats, tätt, tätt under hela dagen.

I år hade vår socialdemokratiska förening i Svartbäcken hemma i Uppsala beslutat sig för att göra en utflykt till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, och eftersom vi ändå befann oss på nära håll, passade vi på att ansluta.

Men eftersom vi dessutom hör till skaran av icke bilburna – ni som inte har varit på Gräsö kan nog inte föreställa er hur stor den här ön är – sa vi tacksamt ja, när Bengt Kettner, som också skulle dit tillsammans med Inger, erbjöd sig att hämta upp oss i Öregrund och sen skjutsa oss.

Vi åkte alltså bilfärja över till Gräsö, och sen tog vi oss på vindlande vägar fram bland Gräsös alla sommarhus – de fastboende är en bråkdel av alla sommarstugeägarna. Så småningom tog Jimmy emot och anvisade parkering.

Där fanns också ett helt gäng barn – alla ville gå och bada.

Via en trätrappa tog vi oss upp till boningshuset, som ligger lite högre upp. Nedanför fanns också en gräsplan med en del planterade träd och buskar, men huset reser sig som en solitär över den kringliggande skogen. Jimmy är byggmästare och har byggt om och till huset flera gånger; bland annat har det uteplats på tre sidor.

Inuti tävlar en ljus och stor yta med många fönster med överraskande avbalkningar och prång i olika höjdläge, de senare en fröjd för de ganska många barn som deltog i utflykten. De spröjsade fönstrens bågar samt en del andra detaljer är målade i en skala från mörkblått över allmogeblått till vitt, och huset har också andra detaljer som det måste ha tagit år att komma fram till respektive att samla ihop. Och så ett jättelikt lackerat trägolv!

Med på utflykten var Bedo Kaplan, dagens grillmästare. De nybadade och följaktligen frusna barnen åt med glupande aptit varm korv, medan vi vuxna högg in på grillbordet med läckra röror och sallader och andra tillbehör.

Birgitta och jag satt på en av altanerna tillsammans med bland annat några gäster från arbetarekommunens ledning, dess ordförande Anita Berger och så våra båda kommunalråd Erik Pelling och Marlene Burvick. Birgitta passade på att ventilera sin oro över några aktuella uppsaliensiska stadsmiljöfrågor.

Det hela avslutades med kaffe och tårta – själv tog jag som är diabetiker bara en smaksked av den frestande goda tårtan.

Och jag fick lön för uppoffringen. Blodsockervärdet var på mycket bra nivå, när jag mätte senare på kvällen.

Fast då var vi redan hemma i Uppsala, skjutsade dit i Bengts bil.

Melodikrysset nummer 23 2013

Solen lyser över vår blommande trädgård i Öregrund, och man frestas att skriva under på GES’ – Anders Glenmarks, Thomas ”Orup” Eikssons och Niklas Strömstedts – budskap i en av dagens låtar i Melodikrysset, ”Stanna världen en stund”.

Nej, i dag var krysset inte särskilt svårt. Det enda jag inte klarade utan att googla var artisten från Melodifesivalen 2010, detta trots att jag lyssnade mig igenom hela uttagningsomgången. Men inte kom jag ihåg Sibel och ”Stop” för det.

Inte för att jag har lyssnat särskilt mycket på Toto heller, men det var ganska lätt att hitta bandets namn när man hade första och sista bokstaven. ”Don’t Change My Heart” hette låten.

Hjärta och smärta är ju välkända ingredienser i all slags populärmusik. I dag fick vi flera exempel.

”Sad Songs Say So Much” sjöng Elton John.

”All You Need Is Love” förkunnade John Lennon och Paul McCartney i en beatleslåt från 1967.

”Ta mig tillbaka nu”, vädjade Arvingarna.

Och till den här kategorin får man väl också föra BAOs ”Vår sista dans”, i dag dock med Monika Bring.

Lars Molin, mycket saknad, gjorde en oförglömlig film om ”Tre kärlekar”- (Jag såg förresten att Ted Ström, som gjorde ledmotivet, framträder i Lars Molins och mina trakter, Södergården i Långalma, den 4 juli klockan 11.00-13.00. Välkomna till Roslagen!)

Men vi byter både miljö och tid.

Ruben Nilson själv sällsynt på skiva – läs mer ovan under Kulturspegeln – bedsjöng ofta det Stockholm han bodde i, så i ”Balladen om Eken”. Många av Rubens visor gjordes kända för en ny generation av Fred Åkerström, och i dag fick vi också höra hans dotter, CaisaStina, sjunga den nämnda sången.

I en annan stad i ett helt annat land, England, verkade länge Georg Friedrich Händel. I dag fick vi höra ett smakprov ur Händels ”Water Music”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet, vatten.

Inte lika gammal, men ändå i dag en del av den svenska revyhistorien, är Ernst Rolf.
Ur hans repertoar hörde vi ”En är för liten och en är för stor”.

Avslutningsvis stannar vi till ännu en stund i den gröna värld där jag startade dagens melodikrysskåseri. ”Grön kväll i Margretelund” är en underbar visa. Undra på att jag har allt med dess skapare, Olle Adolphson.

En dag med solsken och vita mössor – och den student vi firade hade gjort ett imponerande jobb

Annas mellanflicka Amanda är en ganska ovanlig person. Inte för att hon tog studenten i dag – det gör väldigt många. Men den här Amanda är en osedvanligt begåvad och dessutom strävsam tjej. Jag tittade på hennes studentbetyg och häpnade: en hel lång beygssida i stort sett bara med betyget MVG i ämne efter ämne. En gång i världen tog jag själv studenten med skolans bästa betyg det året, men Amandas betyg slår mitt med hästlängder. Man kan i och för sig säga, att hon har haft ovanligt lätt för sig – hon fick hoppa över en årskurs – men fysiska och andra problem, främst reumatism, har sen gjort att hon fick gå om sista gymnasieåret.

Sen finns det en bredd och en intelligens hos henne, som gör det möjligt för henne inte bara att komma in på vilken utbildningslinje hon ville; här om året vann hon till exempel en mycket kvalificerad svensk skoltävling i matematik. Men den här tjejen har i stället växlat in på ett helt annat spår: hon vill gärna bli violinist, och hon tog följaktligen studenten vid Nordiska musikgymnasiet på Liljeholmen.

Vi samlades på skolgården för att ta emot de nybakade studenterna, främst förstås Amanda. Solen brände över väntande anhöriga och vänner, men när de vitmössade unga trädde ut, sjöng de först för oss – givetvis ”Studentsången”, men i det här fallet med professionell bravur.

Men sen var det dags för den här skaran att springa ner för trappan och möta anhöriga, som väntade med skyltar och blommor. Jag och Birgitta hade med oss blommor från vår egen trädgård i Öregrund. Birgitta hade komponerat en bukett med vitblommande körvel, allium, midsommarblomster och akleja. Min bukett gick främst i blått – också akleja, trädgårdsklint, lupin och bondsyren – men också några kvistar vit syren.

Bland oss som firade Amanda fanns förstås hennes systrar Ella och Sara, samt flickornas numera frånskilda föräldrar, Anna och Cai. I vår familj har vi aldrig låtit skilsmässor övergå i livslång fiendskap; vi själva hade till exempel sällskap från och så småningom tillbaka till Uppsala med Annas far Bengt och hans fru Inger.

Cai skjutsade i sin bil Amanda till Annas hus i Rinkeby, men vi övriga åkte tunnelbana mellan Liljeholmen och Rinkeby. Där anslöt gradvis allt flera, bland annat vår son Matti med sin dotter Ella. Lill-Ella verkade vara mest begeistrad i Annas hund Sudden.

Alla gästerna bjöds på mat, med på grill hemlagade hamburgare som huvudrätt.

Samtalen flöt samtidigt bland oss som satt vid uteborden. Jag och Birgitta hittade sittplatser alldeles bredvid Amanda och hennes pojkvän Fritiof Palm, en studie- och studentkamrat från samma skola. Vi fick omedelbart en bra kontakt med honom, kanske för att också vi är mycket musikintresserade.

Så småningom skulle Fritiof gå hem till sitt eget studentfirande, som hade lagts lite senare, och efter ytterligare en stund åkte också Amanda dit.

För Amanda väntar nu en välförtjänt utlandsresa tillsammans med mamma. Anna har aldrig gjort vanliga charterresor med sina flickor, men hon har lovat var och en av dem en långresa efter studenten. Snart åker Anna och Amanda således till Kina, dit Anna själv gärna länge har velat komma, eftersom hennes bästa vän från hennes egen gymnasietid, också en Anna, arbetade och var gift i Kina – tyvärr dog den här Anna i alldeles för unga år. Jag är samtidigt alldeles säker på att den mycket kloka och nyfikna Amanda kommer att få ut mycket ur mötet med den kinesiska kulturen, mycket att minnas hela livet.

Som i en dimma ser jag försommarträdgårdens fägring

Efter en misslyckad gråstrarroperation för några år sen – jag ser med det opererade högerögat, men jag kan till exempel inte läsa med det – har jag fått förlita mig på mitt vänstra öga. Man vänjer sig, så det funkar.

Men när jag sist var på ögonkliniken för koll, konstaterade man där gråstarrbildning även på mitt vänstra öga, och på kort tid har nu synen på mitt hittills fungerande öga blivit allt sämre. Det började med att jag fick svårare att läsa TV-texter utan att flytta mig närmare TVn. Nu har jag svårt att läsa finstilt text, till exempel i korsord som jag älskar att lösa, och samma problem har jag med serier som inte ges tillräcklig volym i tidningarna – särskilt svårt är det att läsa text i pratbubblor som är färglagda. Det här har också allmänt lett till att jag, sen tidig barndom en läshäst, läser färre böcker.

Också i klart solsken ser jag världen som i dimma. Nyss var jag runt i trädgården och plockade in två fina buketter, en med bondsyrener och en med vita syrener, äppelblom och mörklila tulpaner, även en vit tulpan. Men det var svårt att lokalisera det plockbara, trots att jag är mycket hemma i den här trädgården, och flera gånger höll jag på att ramla – mycket av det jag var ute efter finns i ojämn terräng.

Jag var för kort tid sen hos min husläkare och berättade om det här. Hon lovade skicka en remiss till Ögonkliniken på Akademiska, så jag väntar.

Jag är normalt inte det minsta rädd för läkare, sjukhus och ingrepp, men den här gången är jag orolig: Kan samma sak hända vid en starroperation av vänstra ögat som hände när jag opererade det högra, normalt en bagatellartad operation men med mycket sorgliga konsekvenser i mitt fall?

Men jag har ju egentligen inget val.

En dag med liljekonvalj och förgätmigej, smörgåstårta, deckarpaket och blommande krikonträd i trädgården

Mor i huset är av och till rätt så skraltig men kämpar på så gott hon kan. Så skam vore det, om inte far månade om henne på Mors dag.

I morse vaknade jag halv sju och mindes genast vad det var för dag. Jag var på Coop Konsum i går och förberedde mig: handlade ingredienser till den väldiga smörgåstårta som hör till våra morsdagstraditioner: ekologiskt fullkornsbröd, potatissallad, gräddfil och lättmajonnäs, rostbiff, hamburgerkött, pepperrotsvisp och riven pepparrot, ett par goda ostmixer, grön och gul paprika att tärna, tomater och rädisor att skiva och kanske något mer som jag har glömt. Av det här byggde jag, lager för lager, upp en väldig smörgåstårta. Jag är rädd att vi inte kommer att göra slut på den ens till lunch, trots att vi åt den till frukost tillsammans med apelsinjuice, hälsofil och två sorters kaffe, bryggkaffe åt mor och kokkaffe åt far.

På frukostbordet hade jag ställt de två buketter jag hade varit och plockat i trädgården: en med tulpaner och en med liljekonvaljer och förgätmigej.

Fast innan jag tog ut mor i huset i köket, uppvaktade jag henne med några deckarpaket. Bland dem fanns tre återutgivna böcker av Maria Lang, ursnyggt formgivna på femtiotalsvis. Innehållsligt har den här nyutgivningen fått ganska sval kritik, och inte heller jag anser Maria Lang – Dagmar Lange – höra till de bästa svenska deckarförfattarna, men kanske kan gamlingar som Birgitta och jag läsa de här böckna med ett nostalgiskt igenkännande, som man inte kan begära att dagens unga recensenter ska ha.

För övrig fanns det bland presenterna också ett skriftligt löfte om att jag, när vi åter kommer in till Uppsala, ska köpa den nyutkomna andra delen av Sigrid Kahles memoarer åt mor i huset.

Mor själv har tagit ett första varv ute i trädgården bland de blommande krikonträden.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

Bengt 80 och Leif 70

Jag är i den åldern då de gamla vänner som fyller jämnt också de har uppnått en aktningsvärd ålder,

I lördags var vi i Storvreta för att fira Bengt Kettners 80-årsdag. Bengt var i unga år gift med Birgitta, och de fick då dottern Anna, som sedan växelvis bodde hos sin mamma respektive hos sin pappa. Det här har lett till att Anna anser sig ha två pappor och två mammor – den andra mamman är Inger Grandell, som blev Bengts andra fru.

Birgitta och Bengt bodde, liksom Inger, då jag lärde känna dem, på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala. På Arken bodde på den tiden – tidigt sextiotal – många medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vars ordförande jag var, och flera av de här arkaborna blev också mina personliga vänner. Senare har både Anna och min och Birgittas dotter Kerstin bott på Arken, så jag har fortsatt haft kontakt med den här miljön genom åren.

Anna var förstås på sin pappas 80-årsdag, tillsammans med döttrarna Sara och Ella plus hunden Sudden – mellansyster Amanda, som är violinist, var upptagen av ett orkesterarrangemang. Kerstin var också där tillsammans med barnen Viggo och Klara, och från Stockholm kom vår son Matti med sambo Karin och dotter Ella. (Jo, det finns två Ellor i vår familj.)

Ganska många av gratulanterna hörde hemma i kretsen av gamla arkabor. Flera av dem – som Lennart Källströmer som skjutsade mig och Birgitta i sin bil – men inte alla fortfarande helnykterister, men det fanns både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker på det här kalaset. Av de gamla arkaborna väljer jag att nämna några jag även senare har haft kontakt med, Käthe Elmgren samt Sigvard och Inger Lindqvist. Vid vårt bord ute i trädgården satte sig också Jimmy och Magareta Mattsson. Jimmy, som har byggfirma, har gjort renoveringsjobb åt Bengt i Storvreta och för övrigt också åt Anna i hennes sommarhus i Ekolsund. Jimmy och Mrgareta är dessuom med i samma sosseförening som både jag och Birgitta samt Bengt och Inger, och det kom förstås också andra partibekanta till det här kalaset, till exempel Anita Berger och Kjell Jernberg.

Bord och stolar hade ställts ut på gräsmattan, som lyste av blommande gullvivor. Bengt behandlar den stora gräsmattan som äng: låter vildblommorna fröa av sig och slår sen både dem och det nu höga gräset med lie.

Det var en härlig försommardag: trevligt att kunna sitta utomhus i solskenet och äta av den goda buffén, levererad av det företag, Trillers, där Kerstin arbetar som bagare. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat en rad bilder från det här kalaset: födelsedagsbarnet, hennes egna barn på tomten, huset och så vidare.

Solen sken så starkt att jag själv fick synproblem, och Birgitta fick, trots lånad solhatt, ansatser till solsting, så vi flyttade hela bordet in i skuggan av träd, och då blev det bättre.

Bland blommorna i gröngräset slog sig också Kerstin och hennes barn samt Matti och Karin och deras lilla Ella ner. Matti försökte placera Ella i mitt knä, men hon ville ner i det spännande gräset med alla blommorna. Ella har också lärt sig gå nu, så hon stultar omkring på egen hand – bara för att strax därefter åter ty sig till pappa eller mamma, som hon nu också kan kalla så.

O, ljuvliga barn i olika åldrar!

* * *

På söndag morgon var det dags att gå upp och sen per buss, tåg, T-bana och till fots ta sig hem till nästa födelsedagsbarn, Leif Karlsson. Leif bor i Enskede, där förr också hans och min gamle chef Sten Andersson bodde. Allt det där var för längesen nu. Sten är död, och Leif, som är något yngre än jag, fyllde 70. Före pensioneringen jobbade han passande nog på PRO.

När jag var ordförande i Laboremus och aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet, umgicks jag mest med vänsterfalangen i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Leif är ju lite yngre, så jag vet inte, hur mycket han berördes av falangstriderna i stockholmsklubben, men när jag mötte honom som assistent åt Sten Andersson, kom vi snart att finna varann: vi hamnade ofta på samma ståndpunkt och hade lätt att samarbeta med varann.

När jag och Birgitta uppvakatade honom i söndags, höll jag visserligen inget formellt tal, men jag påminde honom om gamla tider och strider, och stax föll vi nästan i varandras armar: Jag nämnde vårt gemensamma förakt för manövern att släppa fram folkpartiregeringen – Leif och jag gick inte till riksdagsgruppen vid det där tillfället när den pratades omkull; i stället gick vi till Föreningsfilmo och såg hela raddan av gamla socialdemokratiska valfilmer, några av dem nästan i spelfilmsformat, och valde ur dem avsnitt till en jubileusmkavalkad. Vi gjorde tillsammans också en dubbel-LP med röster och musik ur arbetarrörelsens historia, en skiva som det närmast är en skandal att vårt parti inte har fört över till CD.

Men dagens socialdemokrati verkar inte bry sig om sin historia och sitt kulturarv. Under buffén – mycket god även i det här fallet – satt jag tillsammans med bland andra Bosse Elmgren och hans fru Kerstin Ekberg – Bosse och jag var arbetskamrater, och Kerstin jobbade som redakör på Hotell- och Restaurangs tidning. Bosse drev envist att det skulle behövas en ny, reviderad upplaga av gamla Tidens sångbok.

För övrigt fanns det även andra gamla arbetskamrater från 68an bland födelsedaggratulanterna: Lars Hjalmarsson, sedan länge förläggare, hans fru Lena Josefsson, även hon gammal arbetskamrat från 68an, Lasses mångåriga assistent på förlaget, Maud Björklund, tidigare sekreterare åt Sten Andersson – och jo, Britta, Stens hustru, hade förstås också kommit. Liksom allas vår gamla kollega Inga-Lena Nau.

Bland gamla bekanta som var där vill jag också nämna Bengt Lindqvist, före detta statsråd, blind redan på den tiden, dock inte politiskt. Som alltid på såna här stora samlingar fanns där naturligtvis också människor som vi inte kände, men en av de yngre gästerna, Jytte Guteland, som bor i samma område och är med i samma sosseförening som Leif, kom och hälsade och pratade med oss.

Roligt var det också att få prata med Leifs musikaliska dotter Sofia Karlsson; hon satt en stund bredvid mig, och jag fick bland annat veta att hon åter har en ny skiva på gång.

Att Sofia är en musikalisk talang vet jag ju, men jag hade ingen aning om att hon också har brorsor som, utmärkt, trakterar gitarr respektivfe piano. Den här karlssonska syskonskaran uppvaktade musikaliskt sin pappa med sånger av Jules Sylvain, Evert Taube och Povel Ramel.

Leifs hustru och barnens mor heter Anne-Marie Wohlin. Jag har genom åren träffat även henne – bland annat har hon och Leif hälsat på oss i Öregrund, där vi som minne av det besöket fortfarande har en ölöppnare, formgiven på ett av de uppländska bruken. När hon pensionerades från sitt uppdrag som ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, skulle hon enligt seden där få sitt porträtt målat och valde då att porträtteras av Stig Claesson, Slas. Uppenbarligen fanns det tidigt skepsis mot det valet, men Leif deklarerade omedelbart, att om föreningen inte var nöjd med porträttet och det måste göras ett nytt, skulle han personligen köpa det claessonska verket, och det hänger nu i det rum på övervåningen där vi vistades under födelsedagsfesten.

Efter födelsedagsfesten blev det en ännu längre tur till vårt slutmål, Öregrund. I skymningen möttes vi av blommande körsbärsträd, narcisser och tulpaner i rabatterna och en nyklippt gräsmatta.

Henrik, som klipper åt oss, hade dock sparat tuvor med tusensköna och förgätmigej. Han är inte bara ett proffs på gräsklippning – han är son till en trädgårdsmästare.

När scillans blå blommor och öarna av vitsippor tar över i gräsmattorna

Kristi himmelfärds-veckan hör erfarfenhetsmässigt till de vackraste i vår trädgård i Öregrund. Nu har också vädret till slut blivit mildare – det känns inte längre obhagligt att i bara skjortärmarna gå runt i trädgården.

I fjol höst fick vi, på grund av Birgittas hjärtoperation, flytta in till Uppsala tidigarfe än vi normalt brukar, och senare blev även jag inlagd. Vi kom helt enkelt inte ut mer till vårt sommarställe, ens för att ta in trädgårdsmöbler och redskap inför vintern.

Birgitta har nu, med sammanbiten energi, dag för dag bidragit till att utplåna tufsigheten och blottlägga gräsmattan och delar av rabatterna. Glasmästaren var här och reparerade några trasiga rutor i hennes växthus, och hon har redan gjort i ordning såbäddarna där och ansat vinrankorna; i gången i mitten står små krukor med luktärter som ska gro inför senare utplantering. En tidig morgon var Eva-Lotta från Eds trädgård här för att leverera sättpotatis och till exempel de nya riddarsporrar som Birgitta redan har planterat i sitt land längst ner i trädgården. I den andra änden av trädgården, i rabatten längs Håkanssonsgatan, har Birgitta också planterat några nya rosor och perenner. Rosorna är gallicarosor, Tuscany respektive Violacea. Och så har hon i den här rabatten, inte bara för deras skönhets skull utan också för att rådjuren inte gillar dem, satt plantor av Violruta och Klockruta, den senare också känd som Skuggviolruta.

Jag har tagit en runda runt trädgården, dels för att beundra det Birgitta har åstadkommit, dels för att fundera över vad jag själv borde göra. Mitt stora stenparti längs gången upp till huset har klarat sig hyggligt trots den långa bortovaron, men mitt äldsta land är fullt av gräs och ogräs, även om det sticker upp blommande narcisser i det.

Det som just nu är vackrast – nästan hjärtskärande vackert – av det jag åstadkom under mina mer rörliga år är gräsmattan längs gången ner till grinden och framför allt gräsmattan ner mot vägen. De här partierna av trädgården lyser blått av scilla, smålökar som jag har satt där, tätt, tätt, och som sen har spridit sig ännu mer. Mitt i allt det där blåa, bland annat i slänten mellan huset och vägen, finns också öar av blommande vitsippor.

O försommar, måtte jag få ynnesten att uppleva dig ett antal gånger till!

Våren i Öregrund

Våren har kommit till Öregrund, även om det ännu inte är särskilt varmt. Snön har smält, men det är inte vattensjukt, eftersom vårt relativt nytillsedda dräneringsrör fungerar. Fjolårsgräset är tovigt gult eller brunt, men Birgitta har börjat kratta och också plocka undan nerfallna kvistar och grenar i området nere vid grinden.

Nyss kom glasmästaren. Han ska byta ut drivhusfönster som snön krossade i vintras.

Vårsolen har fått rabatterna att börja blomma. Nu lyser krokus och snödroppar där, och de allra första scillorna har också slagit ut.

För första gången i år har Birgitta hängt ut tvätt på klädstrecken nere bland krikonträden – jag var tidigare i dag ute och tog in skjortor, kalsonger och strumpor som hade hunnit torka.

Fast nu ska vi göra en tur in till Uppsala. Det är konsertkväll.