Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Jan Hammarlund sjunger på Millesgården

Jan Hammarlund sjunger i Millesgårdens musikrum lördagen den 21 april klockan 15.00. Programmet kallas Röda Linjen, precis som den nya CDn, som jag har skrivit uppskattande om. Adressen är Carl Milles väg 2. Dit kommer man med buss från Ropsten eller från inre Lidingö – hållplats Torsviks Torg.

Jan har hört av sig igen med följande korrigering om kommunikationerna: Tunnelbanan är avstängd mellan Gärdet och Ropsten, så från Gärdet får man ta buss till Ropsten och sedan vidare över bron till Torsviks torg. SL rekommenderar att man tar det tåg som går klockan 13.56 från Centralen (från Skussen 13.48) till Gärdet, därifrån buss till Ropsten och därifrån buss 202 eller 205. Millesgårdens adress är Carl Milles väg 2, och man stiger alltså av vid Torsviks torg. Konserten börjar 15.00.

Själv är jag på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress på lördag, i Heby. Som inbjuden gäst. Men ni andra i Stockholm och Stockholms närhet, särskilt ni som ännu inte har upplevt Jan live, tycker jag ska bekanta er med honom och sångerna på nya skivan.

Om frihetlig socialism, egenmakt, kooperativ, medbestämmande, brukarinflytande – och privatisering

Den 13 april skrev jag under rubriken ”Vart har Mona Sahlin tagit vägen?” en kommentar till en intervju hon hade gett till DN.

Min kommentar var i långa stycken positiv, men den rymde också kritik och frågetecken:

”Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan `att utnämna småföretagarna till hjältar´ om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen `egenmakt´ och `frihet´ väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.”

***

I söndags, den 15 april 2007, publicerade Johan Sjölander – länk finns här intill – en så intressant kommentar, att jag tar mig friheten att återge den här in extenso:

Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek

Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).

Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.

Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.

Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.

Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.

Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.

Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)

Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård – då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.

Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.

***

Svensk socialdemokrati bygger idémässigt
både på marxism och på frihetlig socialism

Ett av de tydligaste exemplen ryms inom en och samma persons, Ernst Wigforss’, tänkande. Han har både gett ut en inkännande och välskriven skrift om materialistisk historieuppfattning och i sina skrifter kämpat med frågeställningen, hur man bäst ska kunna göra löntagarna, på riktigt, delaktiga i produktionslivet.

Också hos mig fanns, tidigt, de här båda tankeströmningarna. Jag läste Marx redan i tonåren. Men jag kände också ett starkt sug från syndikalismen: läste regelbundet SACs tidning Arbetaren, för kulturens skull – men jag attraherades också av den frihetliga socialismen. Med min personbakgrund, kommen som jag är från ett litet land, våldtaget av det kommunistiska Sovjetunionen, föll det sig naturligt att söka efter socialistiska alternativ, som byggde på demokrati, frihet och, om vi ska använda en modernare terminologi, egenmakt.

Jag brukar för övrigt själv datera mitt medvetna anammande av socialismen till när jag som tonåring läste en bok i Folket i Bilds folkbokserie, Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. I den fanns både klassperspektivet och ett frihetligt uppror mot den rådande samhällsordningen. Folke Fridell blev sedan, med böcker som ”Död mans hand”, under åratal en ständig litterär och politisk följeslagare. Ett av mina favorituttryck under den här perioden var (och är fortfarande) Rivar-Bohms ”att vara med att dela och bestämma”.

Kooperativ och arbetarägda företag

Jag läste begärligt allt jag kom över om arbetarägda företag. Det fanns i 1950-talets Sverige till och med lantarbetare som tillsammans köpte en gård och bildade en kolchos.

Men så småningom kom också insikten, att mycket få av de här experimenten överlevde. Experimenten initierades oftast av en eller flera driftiga eldsjälar. När de föll ifrån eller de andra ledsnade, blev det arbetarägda företaget eller kooperativet ett vanligt privat företag.

Det är i det här perspektivet jag ovan bedömde begreppet egenmakt (som jag alltså i grunden känner sympati för). Idealister och eldsjälar från SSU drev fram kooperativa eller föreningsstyrda alternativ till kommunal verksamhet – men vad hände när de här idealisterna vände blicken mot någon annan morgonröd horisont? Man måste också konstatera, att genomslaget för alternativa driftsformer i kommunerna ofta hade en annan bakgrund än ideologisk: Ekonomiskt pressade kommunalpolitiker inbillade sig, att det blev billigare att släppa fram alternativ, som genom inslaget av ideellt arbete, kanske kunde bli billigare. Snart vidgades kommunalpoltikernas perspektiv till att, på samma ekonomiska grund, också välkomna privata initiativ: de påstods vara både mer kostnadseffektiva och ge samma eller rent av bättre kvalitet i verksamheten.

Och nu sitter vi där med alla dessa friskolor. Som ökar klassklyftorna. Som försätter kommunalpolitikerna i en ekonomisk tvångssituation. Som till slut, ekonomiskt så väl som kvalitativt, drar undan benen för de kvarvarande kommunala skolorna.

Medbestämmande – att dela och bestämma

Jag håller med Johan Sjölander om att egenmakt har en meningsfull betydelse i produktionslivet. Jag vågar också påstå, att det i rapporten ”Jämlikhet”, utarbetad av en SAP-LO-grupp med Alva Myrdal som ordförande och med bland andra mig i sekretariatet, finns ett Folke Fridellskt synsätt; jag har i huvudsak skrivit rapportens avsnitt om företagsdemokrati.

Där finns ett perspektiv på den lilla gruppens och individens rätt att vara med att dela och bestämma. Det går sedan en rak linje från rapporten till Olof Palmes arbetslivsreformer på 1970-talet. De här reformerna har sedan urholkats, och de anställda har, i en tid då jobben inte längre kändes säkra, blivit allt mer tysta och allt mer försiktiga, när det gäller att hävda sin rätt. En arbetarrörelse värd namnet borde gå till bred och hård motoffensiv.

***

Valfrihet

Jag är inte mot en rimlig valfrihet i den gemensamma verksamheten, men det finns rimligen andra sätt att förverkliga den i den gemensamma, skattefinansierade verksamheten än avknoppningar, entreprenader och, framför allt, privatisering.

Låt oss ta skolan som exempel. Inget hindrar oss att släppa eldsjälarna för någon alternativ pedagogik fria inom ramen för den kommunala skolan. Jag känner stor sympati för tanken att den kommunala skolan ska erbjuda utbildning för elever som vill lägga tyngdpunkten på något de brinner för – alltså ska vi tillhandahålla till exempel musik- och eller kulturklasser.

En uppenbar vinst med att göra det här inom ramen för den kommunala skolan är att man då slipper för ett demokratiskt samhälle obehagliga profilskolor som Livets Ords skola i Uppsala och vissa muslimska skolor. I demokratin ingår att inte särskilja elever utan att ständigt konfrontera dem med andras erfarenheter och andras synsätt.

En annan, och i slutändan kanske ännu viktigare, vinst är att kommunerna då kan återta bestämmanderätten över hur våra skattepengar används på mest möjligt rationella sätt.

En tredje är att valfrihetsrevolutionen inte får drivas så långt, att det uppstår klyftor mellan de elever (och föräldrar!) som förmår att välja strategiskt (inklusive att välja bort) och de elever med mindre förutseende föräldrar, som efter det här väljandet från de andras sida, blir kvar i den kommunala skolan.

Brukarinflytande

Socialdemokratin borde, som ett led i den antiprivatiseringsoffensiv som jag hoppas kommer, lyfta fram brukarinflytandet som ett viktigt inslag i den gemensamma verksamheten, den kommunala skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, den landstingskommunala vården och omsorgen och annat liknande. Och då handlar det inte om prat utan om verkligt inflytande åt föräldrar, elever och andra brukare. Det ska gå att påverka utformningen av verksamheten – brukarna ska inte gå till mötet för kaffets utan för inflytandets skull.

***

Privatisering

Jag har genom årens lopp lärt känna många småföretagare – hantverkare, trädgårdsmästare, café- och pensionatsägare och andra – som är socialdemokrater. En del av dem är det främst för att de delar partiets värderingar. Många av dem kommer ur arbetarklassen, har kanske på grund av hur arbetsmarknaden fungerar (eller, i kommunerna, på grund av hur politikerna har beslutat), utan att från början själva vilja det, kommit att bli egenföretagare.

På plussidan finns ett ökat inflytande över det egna arbetet och dess uppläggning. På minussidan finns att man ofta, utan att ens få mer betalt, får jobba minst lika mycket, ofta mer, än man gjorde när man var löntagare. Det här senare lockar en, utan att man därför behöver vara amoralisk eller ondsint, att ifrågasätta skatter, lagar, arbetsgivaravgifter och arbetslivsregler – märk att det senare, om man får lagstiftarna med sig, urholkar tryggheten för löntagarna. Den stora och av nästan alla påhejade ökningen av den privata tjänstesektorn har alltså också avigsidor.

Poängen med det här påpekandet är förstås inte, att det inte skulle få lov att finnas privata småföretag. Men frågan är ändå, om dessa småföretag borde finnas i just den skattefinansierade gemensamma sektor, som är till för att ge medborgarna lika (och kvalitetsmässigt lika god) vård, äldreomsorg, skola, förskola.

Eldsjälarna kan i stället beredas armbågsutrymme inom det offentliga systemet.

Alla kommun- och landstingsanställda måste få reellt inflytande över de arbetsplatser där de verkar.

Medborgarna måste, i den gemensamma sektorn, ges möjlighet att välja mellan alternativ och, i egenskap av brukare, direkt påverka inriktningen på verksamheten.

Arbetare i vingården

Jag är en trägen arbetare i vingården.

Den här veckan har jag varit två dar inne i Uppsala; jag har redan berättat om kulturfrukosten i onsdags. Samma dag, fast på kvällen, hade de socialdemokratiska ledamöterna i kulturnämnden respektive styrelsen för Bror Hjorts hus gemensam cirkel på Folkets hus: Vi diskuterade bland annat en socialdemokratisk profilering på kulturområdet inför nästa val. Vi hade många och jag tror goda idéer, men jag avslöjar dem inte här. Bloggen läses ju också av politiska konkurrenter.

På torsdag eftermiddag sammanträdde styrelsen för Folkrörelsearkivet, där jag – trots att vi har ny politisk majoritet i kulturnämnden – får lov att fortsätta som kommunens representant. Under sammanträdet uppstod, utifrån verksamhetsberättelsen men lite vid sidan om dagordningen, en spontan diskussion om vad det kan bero på att Folkrörelsearkivet nu används i lite mindre utsträckning än tidigare för uppsatser och liknande.

Bode Jansson från Landsarkivet har teorier om varför: Studenternas undervisning och uppsatsskrivande har gymnasialiserats. De söker i allt större utsträckning fakta på nätet. Och de klarar inte att läsa handskrift.

På kvällen träffas vi hemma hos Kjell Eriksson för möte med den nyvalda styrelsen i Ordfront, Uppsala. En av de saker vi diskuterar är ett möte med deckarförfattare, Kjell Eriksson med flera, om hur deckargenren utvecklas. Förslag till ämne: Mordfront.

När helgen kommer, svänger vädret: Det blir varmt. Inte sommarvarmt; det blir det inte så här års ute vid kusten. Men vårvarmt. Man kan gå utomhus i jacka, när det är som varmast i skjorta.

Trädgården lockar nu även mig, som vill ha varmt för att arbeta och vistas ute. (Birgitta har varit ute redan under de kallare dagarna. Hon har bland annat rensat kryddträdgården.) Lördag och söndag har jag rensat min rabatt närmast syrenhäcken nere på stora gräsmattan, vår äldsta rabatt. Eftersom den gränsar mot gräsmattan, blir den lätt angripen av gräs – jag gräver med fingrarna upp långa rotrevor. Påskliljorna i den håller just på att slå ut – det är svalare här ute vid kusten.

Birgitta byter jord i växthuset. Glasmästaren har varit här och bytt de trasiga rutorna. Birgitta hinner till och med så. Hoppas alla vindruvorna i växthuset har klarat sig.

Vi är arbetare i vingården.

Funnes det någon gud, skulle jag så här års se mig som hjälpgud.

Före maten – en underbar ungsbakad sik med taggsvamp, smörsopp och purjolök – bjuder Birgitta på dry martini. Vi sätter oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden.

Livet är inte det värsta man har.

Men jag tycker jättesynd om dottern, Kerstin. och henens man, Bo. Deras elände tar aldrig slut. Klara blev ju sjuk, när de var hos oss här i Öregrund i påskas. Därefter blev Kerstin sjuk. Och nu är det Viggos tur att kräkas och ha feber. Kerstin är ledsen för att nog också nästa vecka går åt helvete. Jag känner mig ledsen å hennes och hennes familjs vägnar.

Ändå blir resten av kvällen fin. Först ”Parlamentet” i TV 4. Sen Wallander-filmen i samma kanal, ”Innan frosten”.

”Före frosten” borde den förresten heta, på korrekt svenska.

Carl Bildts internationella engagemang

På ledarsidan i dagens (15 april 2007) finns en teckning av Magnus Bard: ett par framför TVn, där man ser Carl Bildt.

Hon: Vart försvann Bildts engagemang för sin omvärld?

Han: Han överlät den ju till en fondmäklare.

Vart har Mona Sahlin tagit vägen?

Vart har Mona Sahlin tagit vägen? frågar Lotta Gröning på sin blogg – länk finns här intill.

Ett svar finns i Kari Molins intervju med Mona Sahlin i dagens (13 april 2007) Dagens Nyheter, ”Sverigedemokraterna ska inte längre tigas ihjäl”. Du kan ta del av intervjun här.

Intervjun innehåller både sådant som jag finner sympatiskt och sådant som jag ställer mig mer frågande till.

Jag ställer till exempel gärna upp på hennes definition av arbetslinjen: ”Den innebär rätt till stöd och hjälp men också plikten att göra den egna insatsen.” Jag känner sympati för hennes markering av att vi måste uppnå en jämnare delning av föräldraförsäkringen – här återstår dock att se, vad hon i praktiken vill göra. Och jag gillar hennes utsaga om fastighetsskatten:

– Den behöver reformeras men inte helt avskaffas, det är en vansinnig politik. Det är de som är etablerade som gynnas, de unga får det ännu värre.

Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan ”att utnämna småföretagarna till hjältar” om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen ”egenmakt” och ”frihet” väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.

Sofia Karlsson: Visor från vinden

Sofia Karlsson har ingalunda övergett Dan Andersson: På hennes nya CD är han närvarande, om än med några inte så vanliga nummer. En Dan Andersson, ”Hemlängtan”, tonsatt av Gunnar Turesson, hör faktiskt till skivans allra bästa låtar. Tre Dan Andersson-texter är nytonsatta av Sofie Livebrant: Två av dessa, den inledande ”Le Vin des Amants” (”De älskandes vin”) och den avslutande ”Moesta et errabunda”, är dikter av Charles Baudelaire, översatta av Dan Andersson. Den tredje, ”Milrök”, har – genom Esbjörn Hazelius medverkan, gissar jag – fått ett lätt irländskt drag.

På den rent instrumentala och mycket hörvärda låten ”Valsen till dig” blommar sen det irländska ut för fullt. Sofia Karlsson spelar här traversflöjt, Esbjörn Hazelius (som också har skrivit låten) fiol och cittra, Roger Tallroth gitarr och Olle Linder kontrabas och slagverk.

Annars associerar jag CDn, som heter ”Visor från vinden” (Amigo AMCD 759, 2007) till sextiotalet (med lite spill in från sent femtiotal och lite spill över på sjuttiotalet), inte bara för att Dan Andersson (liksom Carl Michael Bellman och Evert Taube, som också finns representerade) hade en renässans då, inte ens för att några av den svenska visvågens främsta namn (Alf Hambe, Fred Åkerström) har låtar med på den här skivan.

Det som slår mig starkt är hur mycket av det som finns på ”Visor från vinden” direkt för tankarna till den unga Joan Baez – inte bara Sofia Karlssons röst utan också komp och arrangemang och, trots den här CDns svenska innehåll, även typen av låtar påminner mig om Baez när hon slog igenom. Och Sofia Karlsson är lika bra!

Inslaget av traditionell musik – ”Resan till Österlandet” eller ”Till Österland vill jag fara”, som hon gör en helt underbar à capella-version av tillsammans med Sara Isaksson och Lena Willemark, och förekomsten av samhällstillvända men inte revolutionära sånger – Peps Persson, Mikael Wiehe, Lars Forssell samt Marianne Flodins och Sofie Livebrants ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” – påminner starkt om Baez’ sätt att välja sånger.

Slutligen vill jag berömma Sofia Karlsson för hennes djärvhet att i flera fall välja låtar, där det är omöjligt att lyssna på dem utan att minnas mycket särpräglade och skickliga insjungningar, tidigare gjorda av andra artister. Och Sofia Karlsson klarar det här konststycket, med bravur! Hennes version av Peps Perssons ”Spelar för livet” är både kul och bra. Hon gör ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” så bra, att hon tål att jämföras både med mäster Taube och Joakim Thåström. Hennes ”Märk hur vår skugga” (Fredmans epistel nummer 81) tål en jämförelse både med Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar, för den delen också Joakim Thåströms. Och hennes version av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (Boris Vians ”Le Deserteur”), där hon har opererat bort de Gaulle, vilket gör, att man kan tänka Bush i stället, har faktiskt originalitet även om man jämför den med Ulla Sjöbloms klassiska från slutet av femtitalet.

Mer kunde nämnas, men jag tror att ni redan nu har förstått, att Sofia Karlsson är en sångerska att sluta till sitt hjärta.

Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz (1911-2002) var poet, kritiker och litteraturvetare, som kulturchef och chefredaktör (1960-1975) för Dagens Nyheter också en publicist med betydande inflytande. I dag är han väl mer känd som författare till en rad mycket intressanta och välskrivna författarbiografier än som lyriker och samhällsdebattör.

En nyutkommen bok med texter av Olof Lagercrantz, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (redaktör Niklas Nåsander, dagboksurval Richard Lagercrantz, Karneval förlag), lyfter vad jag förstår fram polemikern och publicisten Lagercrantz i hans fulla bredd; jag har den ännu inte men kommer med all säkerhet att skaffa och läsa den.

En av de intressanta sakerna med Lagercrantz var att han på många områden vågade ifrågasätta sådant som var gängse sanning, också på hans egen tidning; till det får vi kanske anledning att återkomma.

Inför 1976 års val, Olof Palmes ödesval (som socialdemokratin sen förlorade), ställde Olof Lagercrantz upp för en mycket öppenhjärtig intervju i Aktuellt i politiken (s). Artikeln, som publicerades i nummer 12 1976 (12 augusti), fick rubriken
Näringsliv, press, regering…
Överallt kommer
borgarna att regera
om de vinner!

I intervjun, som är gjord av tidningens reporter Ulla Tengling, resonerar Lagercrantz så här:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sådan till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur ska socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Lagercrantz hade rätt då – och har fått ännu mer rätt nu, skulle jag vilja tillägga.

Jag instämde (och instämmer än i dag) också i en annan av hans utsagor i AiP-artikeln: ”Kungabröllopet äcklar mig” – det ”var en skenhändelse men saknar ändå inte politisk betydelse”.

För egen del har jag recenserat hans memoarer, vilket skedde i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1983 (2 juni):

Lagercrantz

Olof Lagercrantz föddes 1911. Memoarboken ”Min första krets” (Wahlström & Widstrand) sträcker sig fram till 1934, och den krets som (utöver allusionen på Dante) åsyftas är i första hand familjen och släkten, i någon mån samhällsklassen som indirekt präglade levnadsvillkor, moral och förhållningssätt till det författaren mötte som ung. (Mycket av den sociala aningslöshet Olof Lagercrantz öppenhjärtigt skildrar hade direkt att göra med detta senare.)

”Min första krets” är en intressant och bitvis mycket utlämnande självbiografi. Olof Lagercrantz skriver till exempel om sin far: ”Carl drev Agnes” – Agnes var hans mor – ”in i sinnessjukdomen”. Och han säger att faderns stränghet drev systern Lottie in i lögnen. ”Lögnen blev ödesdiger för Lottie. Kanske dödade den henne.” (Lottie tog sitt eget liv.) Han skildrar på samma skakande sätt den sjuka modern, den adliga släkten med vad allt av socialt och konventionellt arv den innebar och den begåvning som växte mitt i galenskapen. Längre bakåt i tiden fanns Erik Gustaf Geijer, någon generation tillbaka den snillrike nonsenslyrikern Hugo Hamilton, på tjugo- och trettitalen verkade författarinnan Agnes von Krusenstjerna om vilken Olof Lagercrantz förresten har skrivit en läsvärd bok, och så vidare.

Att Olof Lagercrantz likväl har klarat en sådan uppväxt så pass oskadad är märkligt; att han har kunnat förändra sina egna värderingar i riktning mot radikalism och rationalism är mot samma bakgrund ännu märkligare.

Fast jag undrar om inte något av adelsmärkets förbannelse och släktens och den sociala klassens onda arv lika fullt präglar honom i ett avseende: Han skildrar i ”Min första krets” de hemskaste händelser (systerns död till exempel) på ett så balanserat och distanserat sätt – mången annan skulle skrika, riva och slita i gamla sår – att man ännu den dag som är märker barndomens uppfostran i den Olof Lagercrantz som nu är.

Kring nazismen

När jag kom in på Arne Ruth, påmindes jag också om en bok han var medförfattare till, en från 1983 om den nazistiska epoken. När jag letade upp min recension av den i Aktuellt i politiken (s), närmare bestämt i nummer 4 1984 (23 februari), fann jag, att den ingick i en lång översiktsartikel på temat

Nazism

Måhända är det ett tidens tecken att intresset för nazismen som fenomen åter ökar. Man ska naturligtvis inte hemfalla åt lättköpta paralleller. Framför allt bör man inte anta att historien mekaniskt återupprepar sig. Men onekligen kan massarbetslösheten i den industrialiserade världen, spänningen mellan stormakterna och den ökande krigsrisken, invandrarhatet, moralupplösningen och en del annat liknande bidra till att fästa uppmärksamheten på en tid och en ideologi som inte saknar anknytningar till dagens erfarenheter.

* Gunnar Gunnarson är en av den svenska arbetarrörelsens lärdomsgiganter, dessutom en skarpsinnig marxistisk analytiker. Likväl är jag besviken på hans bok ”Fascism och klassherravälde” (Tiden). (Den handlar företrädesvis om den tyska nazismen, men använder gärna – i enlighet med den östtyska och öststatskommunistiska terminologin – ”fascism” som begrepp för nazismen.) I vissa stycken är ”Fascism och klassherravälde” en lysande bok. Framför allt avsnittet ”Idéer och makter” innehåller många väsentliga iakttagelser. Här finns mycket att inhämta för den som vill lära sig något om vad det var för ingredienser som smältes samman i nazismen; i olika delavsnitt skriver Gunnarson om till exempel den karismatiske ledaren, den politiska manikeismen, övermänniskoidealet, rasbegreppet och socialdarwinismen liksom om enskilda filosofers och teoretikers inflytande. Men i andra avseenden förenklar Gunnarson. Hans infallsvinkel är det som ibland kallas för agentteorin, det vill säga att nazismen är en direkt följd av kapitalismen och att den är finanskapitalets politiska diktatur. Det här är ett betraktelsesätt som är det gängse (på gränsen till det enda) i de kommunistiska öststaterna, och det innehåller naturligtvis sina poänger – i Östtyskland har man också gjort viktiga insatser genom att gräva fram fram fakta om den tyska storfinansens stöd till Hitler och hans anhang och om de profiter denna storfinans gjorde på det hitleristiska systemet. Men kommunisternas (och Gunnarsons) analys är på tok för mekanisk. Gunnarson går till och med så långt att han gör liberalismen (åtminstone indirekt) ansvarig för nazismen. Också i ett annat avseende måste jag kritisera Gunnarson. Hela senare delen av hans bok består av ”Förtryckets historia i årtal 1789-1982″. Den här uppräkningen av årtal och händelser är möjligen intressant för den som äger en egen och omfattande historisk beläsenhet, men den är föga användbar läst rätt upp och ner, bestående av fragmentariska fakta och årtal som den är. Vad uppgifter som att Olof Palme blir statsminister, den svenska valutan devalveras med 16 procent och Maj Britt Theorin blir ambassadör och ordförande i Sveriges nedrustningsdelegation har i den här sammanställningen att göra förstår jag över huvud taget inte.

* En annan bok från Tiden, Alf W Johanssons ”Den nazistiska utmaningen” med undetiteln ”Aspekter på andra världskriget”, har en bredare ansats i analysen av nazismens rötter. Infallsvinkeln att försöka förstå den utifrån dess funktion i det kapitalistiska systemet finns där. En annan ansats som nämns är att försöka beskriva nazismen utifrån dess struktur, i dess egenskap av diktatur, som en totalitärt inriktad rörelse som upprättade en totalitär stat. (Man framhåller då släktskapen med andra totalitära system inklusive de kommunistiska.) Ytterligare en analysmodell som tas upp är att förklara nazismen utifrån dess sociala bas: den hotade småborgerligheten och, som bakgrundsfaktorer, den ekonomiska krisen och den socialpsykologiska situationen. Den fjärde nämnda infallsvinkeln är att se nazismen utifrån sin ideologi, framför allt utfirån nazismens reaktion mot det moderna industrisamhället. Mot Alf Johanssons analys vill man invända att den är alltför kortfattad och onyanserad i de enskilda punkterna. Men hans ansats är över huvud taget en annan. Han analyserar mellankrigstidens (från versaillesfreden och framåt) internationella politik och tar upp både de politiska, militära och ekonomiska övervägandena till granskning.

* Den överlägset bästa boken om den nazistiska epoken är Ingemar Karlssons och Arne Ruths ”Samhället som teater” (Liber) med undertiteln ”Estetik och politik i Tredje riket”. Den tar upp samtliga de förklaringsgrunder man hittar i Gunnar Gunnarsons respektive Alf W Johanssons böcker (och ytterligare några), förkastar dem inte men diskuterar dem med invändningar och nyanseringar. Avsnitten om till exempel underkastelsen som livsform, den konservativa revolutionen, kampen som rus och gemenskap och den ariska myten är utmärkta – inte minst granskningen av det nazistiska rasbegreppet är upplysande. Men bokens huvudansats, den som författarna ägnar mycken och lärd möda, är konsten och kulturen i Tredje riket och nazismens konstnärliga ideal som nyckel till förståelse av hitlertiden. Vad Karlsson och Ruth har att säga om den nazistiska rasmyten som en en estetisk utopi och om moralen som en fråga om stil är fascinerande.

* För den som vill förstå nazismen och dess rötter ger samtliga tre böcker viktiga pusselbitar, även Gunnar Gunnarsons vill jag tillägga eftersom jag framför allt har uppehållit mig vid mina invändningar. Till Tredje rikets uppkomst bidrog en rad olika faktorer, utöver dem som är egenskaper hos nazismen och den nazistiska rörelsen själv, sociala och ekonomiska och politiska faktorer som – förhoppningsvis – var unika för det samhälle och den tid där de uppstod. Men säker får man aldrig vara.

* Willy Brandt berättar i memoarboken ”Att ta parti för friheten” (Norstedts, översättning Sven Åhman) med undertiteln ”Min väg 1930-1950″ om hur förundrade han och hans kamrater likväl var över att ”lögnhalsarna” i 1928 års val var på väg att bli ett massparti. Gradvis kom erfarenheterna och insikterna. Vännen och läromästaren Julius Leber fick näsan avslagen av SA-män, socialdemokratiska tidningar förbjöds, partifunktionärer och medlemmar häktades. 1933 flydde Brandt utomlands – memoarboken handlar till stor del om hans exilår i Oslo, Stockholm, Paris, Barcelona.

* Ett av avsnitten i Willy Brandts bok handlar om 9 april 1940. Brandt berättar också om hur han en kväll i slutet av 1940 blir sammanförd i en lägenhet i Oslo med en ledande motståndsman, den avsatte borgmästaren i staden Einar Gerhardsen, ”den långe mannen med de goda ögonen och den varma rösten”. (Brandt medverkade sedermera också till försöken att rädda socialistledare som Gerhardsen – den senare häktades 1941 och sattes i koncentrationsläger men blev sommaren 1944 hemtransporterad till Norge från Sachsenhausen.)

Einar Gerhardsens memoarer finns utgivna på svenska av Tidens förlag men får väl, eftersom de utgavs i början av sjuttiotalet, lånas på bibliotek. Del 1 med undertiteln ”Minnen från sekelskiftet fram till år 1940″ heter ”I unga år” (översättning Kaj och Lena Axelsson). Del 2 med undertiteln ”Minnen 1940-1945″ heter ”Kamrater i krig och fred” (översättning Christina Anjou). Del 3 med undettiteln ”Minnen 1955-1965″ heter ”I medgång och motgång” (översättning Kaj Axelsson). Det är över huvud taget ett intressant memoarverk, men naturligtvis är det del 2 som har det största intresset i det här sammanhanget.

* Trygve Brattelis hållning karaktäriserar Willy Brandt som en ”kurs av lidelsefritt förnuft”. Trygve Bratteli häktades 1 juli 1942 och fördes i september till Grini. I början av maj 1943 transporterades han till Sachsenhausen i Tyskland. Han vistades i olika läger, däribland Dachau. Bratteli överlevde och kom vid krigsslutet över Danmark, Sverige och hem. ”Den 15 maj 1945 var jag tillbaka på Arbeiderpartiets huvudkontor”, konstaterar han lakoniskt i memoarboken ”Fånge i natt och dimma” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman). Brattlis memoarbok är ett skakande dokument just på grund av den sakliga stilen: Hungern, förnedringen och bestialiteten framträder desto vidrigare när de skildras utan övertoner.

* Den andra memoardelen, ”Våren som aldrig kom” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman) ligger i tiden före ”Fånge i natt och dimma”. Den skildrar tiden 9 april-25 september 1940. Den har värde inte minst som ögonvittnesskildring, i bokstavlig bemärkelse. Manuskriptet skrevs nämligen kort efter det att den tyska ockupationsmakten hade upplöst det politiska systemet i Norge den 25 september 1940 – boken var färdig för fyrtio år sedan! På så sätt är den ett ovanligt vittnesbörd om hur den norska arbetarrörelsen mötte ockupationen.