Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Om svårt trendberoende unga stockholmare

Stefan Thungrens (text) och Pelle Forsheds (bild) serie ”Stockholmsnatt” är ett av skälen till att envisas med att fortsätta läsa Svenska Dagbladet. Den här serien, till formen en kvadrat med i allmänhet en större teckning till vänster och två mindre till höger, dissekerar satiriskt men faktiskt inte våldsamt överdrivet aktuella trender bland yngre stockholmare.

När den först började publiceras, rörde den sig bland kids, men nu har de agerande nått åtminstone trettioårsåldern, ibland också trettioårskrisen. De har bildat familj och hunnit skaffa egna barn, vilket hindrar dem från att leva samma uteliv som förr, men deras främsta strävan är fortfarande att ligga i frontlinjen när det gäller det senaste nya. Till det skämmigaste de därför kan ta sig till är att tvingas köpa en platta som andra redan har.

Med aningen stigande ålder har de nu också börjat köpa årgångsviner som det är någonting med, beställningsvaror. Men fortfarande gäller det att ha rätt kläder och rätt frisyr. Och mycket surdegsbröd och italiensk olivolja blir det. På somrarna blir det Ship to Sandhamn, inte to Gaza.

Politiskt då? Sjuttiotalets paroll ”Det är rätt att göra uppror” har bytts ut mot ”Det är rätt att göra upprop”. Så jag gissar att ganska många av trendnissarna i den här serien hör till den grupp som gör Miljöpartiet till ett så stort parti i hjärtat av huvudstaden. Cyklar och dinkel stärker den teorin.

Men när de går på loppisar gör de det knappast av ekonomiska skäl – annat i deras livsstil känns säkert mycket utmanande för till exempel den växande gruppen arbetslösa – så fasen vet om inte mycket av den här satiren också utmanar åtskilliga av Svenska Dagbladets kärnläsare i politisk mening.

Forshed och Thungren är två mycket skarpsynta iakttagare av samtidsverkligheten; deras seriesatir har inte karaktären av hammarslag, men den träffar ändå huvudet på spiken. Lästa så här i ett sträck blir deras uddiga samtidsiakttagelser ibland lite för mycket på en gång, men utspridda en gång i veckan i Svenskan fungerar de utmärkt, och även återgivna i bokform kan de ju av en normal läsare utan recensionsplikter avnjutas bit för bit.

Så köp gärna ”Stockholmsnatt 3” (Kartago, 2013).

I eftermiddag intevjuas jag i SvT 2

I eftermiddag intervjuas jag om mitt bloggande i SvT 2. Aina Bergvalls intervju med mig ligger allra sist i blocket SvT Forum, klockan 16.05-16.20.

Programmet ligger redan på webben: http://www.svt.se/nyheter/svtforum/enn-kokk-blev-bloggare-som-pensionaer.

* * *

Och nu har programmet alltså sänts enligt programtablån. Jag tittade själv, ganska noga för att kolla om något viktigt hade klippts bort, men jag tyckte att Aina Bergvall hade gjort ett gott jobb.

Det är andras sak att bedöma om också jag gjorde ett gott jobb.

* * *

Sitemetern är uppe i ovanligt många besök i kväll. Säkert är det ett antal nyfikna som efter TV-inslaget har tittat in här för första gången.

De flesta av mina besökare är dock ganska tysta av sig. Det händer rätt ofta att jag möter folk, som berättar att de då och då brukar läsa min blogg. På Stadsteatern i Uppsala i lördags, träffade jag under mellankten två gamla bekanta från journalisttiden, paret (inte då men nu) Ingemar Odlander och Christina Jutterström och han inte bara berättade att han då och då besöker min blogg utan frågade också hur många läsare jag har, hur det här tekniskt går till och så vidare.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Bokpool i stället för bokbål

I en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.

Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.

Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.

Enn Kokks 115de dröm

I natt vaknade jag och kom tydligt, under vånda, ihåg en dröm jag just hade haft:

Jag befann mig i Stockholm. Det var sen kväll, och jag skulle ta tåget hem till Uppsala men var hungrig och behövde en bit mat. Alltså gick jag till en restaurang alldeles nära Centralen. Jag tror inte att den finns i verkligheten, men jag minns att jag gick upp på andra våningen, där det också satt gäster.

Vid ett bord däruppe satt min forne arbetskamrat från 68an-Stefan Stern. Han frågade om jag mindes honom, och det gjorde jag ju, så jag satte mig ner vid hans bord och vi började prata, så där som man brukar göra när man inte har setts på länge. Några detaljer ur samtalet minns jag inte.

Men sen måste Stefan gå, och när jag nu såg mig omkring, hade alla andra gäster också försvunnit.

Eftersom det började bli dags att gå till tåget, ville jag betala notan, också för Stefan som plötsligt bara hade gått. Dock tog det frustrerande lång tid att få notan, och när jag till slut gick in i ett angränsande kontorsrum för att skynda på processen, satt där flera personer och räknade och räknade: delnotorna bildade en hög trave, så Stefan måste tidigare ha ätit middag med en hel drös personer. Druckit också kan man anta, eftersom den sammanlagda notan till slut uppgick till märkligt exakta 30.000 kronor.

Så mycket hade jag förstås inte på mig i kontanter, så jag fumlade i plånboken efter det plastkort jag en gång i världen hade, medan jag fortfarande var i partiets tjänst.

Men så kom jag ihåg att jag inte längre har något plastkort. Och vaknade med drömmen fortfarande kvar i hjärnan.

* * *

Jag lovar på heder och samvete att drömmen var exakt så här.

Men jag kan inte tolka den, ens om jag använder ”Bob Dylan’s Dream” eller ”Bob Dylan’s 115th Dream” som nycklar.

Socialdemokraterna på delad förstaplats i den estniska februarimätningen

Resultatet i TNS Emors februarimätning innehåller inga stora förändringar.

Det nyliberala ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) gör i den här mätningen en liten återhämtning och går från bottennoteringen i januari, 20 proent, nu upp till 23 procent, men det är fortfarande mycket långt från de 39 procent partiet samlade i augustimätningen förra året. Men kanske har ändå till exempel de ministerbyten man har gjort bidragit till att stabilisera läget.

Också dess koalitionspartner, det socialkonservativa och kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) går upp med en procentenhet, från 16 till 17 procent. IRL har därmed parkerat sig på en högre nivå inom den estniska borgerligheten.

Den borgerliga regeringskoalitionen får tillsammans alltså 40 provent, men den parlamentariska oppositionen leder med sammantaget 52 procent.

Oppositionspartierna är i den här mätningen precis jämnstora; båda får 26 procent. Det betyder att båda har gjort ett litet tapp.

Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska centerparti Keskerakond gör i den här mätningen ett tapp på två procent – partiet hade i januarimätningen 28 procent. Partiet backar alltså trots att det både är synligt och har lagt en del populistiska förslag, till exempel om nolltaxa i kollektivtrafiken i huvudstaden Tallinn, där partiet styr.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, backar med en procentenhet, från 27 i januari till alltså nu 26 procent.

TNS Emor redovisar inte regelbundet gallupresultaten för de partier som hamnar under femprocentsspärren, men den här gången får vi veta lite om hur det går för småpartierna.

Närmast spärren av dessa befinner sig Rohelised (De gröna), som i den här mätningen stöds av 4 procent.

Två procent stöder Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa Folkpartiet), där resterna av ett parti som efter det att betydande delar av dess parlamentsgrupp hade gått över till Socialdemokraterna har gått högerut.

En procent av de tillfrågade stöder det bankrutterade och sönderfallande Kristlikud Demokraadid, Kristdemokraterna.

Däremot samlar gruppen ”vet ej” 32 procent av de 885 tillfrågade.

Röd het chili från Norrbotten

Före vårt besök i onsdags kväll på Reginateatern, åt vi middag på närbelägna Oasia på Drottninggatan – äldre uppsalabor vet att det här förr var Stadshotellets lokaler, där det också förstås fanns restaurang. Jag har varit där med partidistriktet och arbetarekommunen för måltider med inbjudna talare men också varit där och dansat med unga damer. (Jag var själv ung på den tiden.)

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.