Last chorus: Kjell Nordin

För större delen av världen säger namnet Kjell Nordin (född 22 april 1923, död 26 april 2007) ingenting. För mig var han en av huvudvägarna in i det svenska samhället och, framför allt, in i den svenska socialdemokratin.

Familjen Kokk, pappa Edgar, mamma Edla, mina två yngre bröder Matti och Mikko och så jag, då sju år fyllda, kom till Sverige hösten 1944. Vi kom närmast från Finland, men vi var estniska flyktingar, en handfull av de närmare 30.000 som kom hit under krigsslutet. Vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar till fiskeläget Löran eller Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänviselse i flickskolans aula i Härnösand placerades vi tillfälligt på övervåningen i familjen Halléns (Valter och Helga) bondgård i den lilla byn Nyland (fortfarande i Njurunda; det finns ett större Nyland i Ångermanland), för övrigt ganska nära Nylands skola, där jag tillbringade mina småskole- och folkskoleår.

De estniska flyktingarna behandlades väl och utan dalt: ut med karlarna i arbetslivet så snart som möjligt! Min pappa och min ingifte morbror Riks (Richard Urb) sattes till exempel i skogsarbete den första vintern. Men båda längtade tillbaka till sitt ursprungliga yrke, fiskarens – de hade ju också båtar och nät med sig. Pappa började fiska ute i Löran (tillsammans med en svensk fiskare, Otto Sillman), periodvis också ute på Brämön.

Samtidigt hade familjen börjat söka efter en mer permanent bostad.

En sådan kom vi att hitta fram mot sommaren 1945, i nedervåningen till ett hus beläget på stranden till den vackra havsvik kring vilken Juniskär ligger.

Den bostad vi fick tillgång till var mycket liten för en fempersonersfamilj: ett litet kök plus ett rum. Men så var det ju på den tiden. Värmekällorna var vedspisen i köket och en kamin inne i rummet. Vatten fick man hämta i hink ur brunnen ute på gården. Jag minns fortfarande att det ibland under vinternätterna hann bildas en isskorpa på vattenhinken i köket där jag sov i kökssoffan. Jag gnäller inte. De flesta människor i den här fattiga utkantsbyn hade det ungefär likadant. (Långt senare fick vi naturligtvis renoverat, också två ytterligare rum, elspis och vatten indraget. Men det är en annan historia.)

Vår hyresvärd blev Kjell Nordin, då en mycket ung man, nyss återkommen från lumpen och inkallelsen under kriget. Vi kunde inte mycket svenska och kunde inte kommunicera så värst mycket. Men vi förstod ganska snart, att Kjell hade det minst lika knackigt som vi, behövde de där kronorna i hyra han fick från oss. Det var ojämnt med jobb. Periodvis klarade han maten genom att isfiska. Han sålde fisk för någon liten slant och tvingades också själv, dag efter dag, att äta fisk. Senare har han berättat hur han nästan kräktes vid tanken på ännu mera fisk.

Nå, så småningom fick han det, liksom alla andra, gradvis bättre. Han blev en mycket duktig och eftersökt murare (efter pensioneringen så eftersökt att han försökte värja sig mot fler uppdrag). Han var en mycket praktiskt lagd människa, kunnig också i snickeri, eldragning och annat. Till underverken i hans liv hör att han efter fyllda 80, då värkbruten och krum, ändå lyckades byta ytterpanel på sitt hus – han kröp på knäna på rätt så svajiga egenbyggda ställningar. Ingen dag var en bra dag utan att han hade fått tillfälle att, oberoende av väder och vind, arbeta utomhus: på tomten, med båten, med fiske.

Av betydelse för att Kjells liv blev som det blev var säkert det faktum, att föräldrarnas äktenskap var långt ifrån lyckligt. (Mamman dog tidigt, och pappan flyttade till annan ort.) Jag är övertygad om att det är huvudskälet till att varken Kjell eller hans yngre bröder någonsin själva gifte sig och bildade familj.

I stället kom vår familj att bli också Kjells familj. Snart nog kom vi att umgås dagligen. Inte så att Kjell lärde sig tala vårt familjespråk, estniska, men han förstod åtskilligt av vad vi sa: När någon frågade på estniska hur mycket klockan var, kunde han svara på svenska.

På helgkvällarna var han alltid nere hos oss, bidrog till kvällskaffet framför Hyland i radion med något bakverk, oftast en stubbe eller en rulltårta. När TVn blev mer allmän, var det ganska naturligt för honom och mina föräldrar att köpa en apparat tillsammans – den stod hos pappa och mamma på nedervåningen, och dit kom Kjell varje kväll för att också se programmen.

Och när min pappa sen dog, alltför tidigt, kände jag och mina bröder ingen som helst oro för vår åldrande mammas väl och ve: hon hade ju Kjell, som hjälpte henne med allt hon behövde hjälp med. Hon å sin sida tog över matlagningen – de började äta alla dagens måltider tillsammans. De levde tillsammans som ett rart äldre par.

Ändå fanns det en åldersskillnad. I ålder låg han ju mellan oss pojkar och våra föräldrar. Under uppväxttiden söker man sig ju gärna fästpunkter i tillvaron, vilka är yngre än ens egna föräldrar, och Kjell kom att ha den här funktionen för oss.

När våra föräldrar kom till Sverige hyste de, liksom de flesta andra estniska flyktingar med deras färska erfarenheter av Stalins terrorvälde, en ganska begriplig skräck för allt som luktade allt för mycket vänster. Inte så att de i någon rimlig mening av ordet heller var höger; hemma i Estland hade de klassröstat på ett småjordbrukarparti. Men Kjell tog diskussionen med dem, lärde dem var skavankerna fanns i det svenska samhället och vem som gjorde något åt dem. Dessutom försåg han oss dagligen med sitt husorgan, socialdemokratiska Nya Samhället, senare omdöpt till det betydligt mesigare Dagbladet.

Särskilt vi yngre i familjen Kokk tog starka intryck av hans klassbaserade socialdemokratiska utläggningar. Kjell såg med gillande på att jag tidigt värvades som ombud åt Folket i Bild och blev också min allra trognaste lösnummerköpare. Och jag tror att han var riktigt stolt, när jag under realskoletiden för första gången hade tagit mig in till Sundsvall för att gå med i Första maj-demonstrationen.

Våra föräldrar följde, om än i något långsammare takt, efter sönernas gir åt vänster. Till att börja med hade de inte, heller när de hade fått svenskt medborgarskap, röstat i valen: ”Det här är ju svenskarnas land, och där bör de få bestämma”, resonerade de. Men sedan började de också rösta och aldrig någonsin på något annat än socialdemokraterna. Också för pappa, som med tiden blev maskinreparatör på det som i dag heter Gränges Aluminium, blev röstandet väldigt mycket en klassfråga. Framför allt i debatten om ATP upplevde han starkt, vem som stod på deras sida som var som han och hans arbetskamrater. Under slutet av sitt yrkesliv på fabriken bad han mig ständigt att skicka argumentationsmaterial i den ena frågan efter den andra. Av den estniske flyktingen och före detta småbrukaren och fiskaren hade det blivit en klasskämpe, en socialdemokratisk agitator.

Allt detta berättar jag för att belysa vikten av det Kjell Nordin betydde för mig och min familj, när vi rotade oss i det här landet.

Och ändå var han aldrig primärt partiaktiv. Han var i yngre dar fackligt aktiv utan förtroendeuppdrag och genom fackföreningen också kollektivansluten till socialdemokraterna, vilket han fann närmast självklart. Här ute i kommunens utkant fanns det inte ens någon partiorganisation, men det var inget som helst problem, när det blev val: Kjell, Lundkvist och några andra karlar ställde självfallet upp med praktiskt arbete som att spika upp den obligatoriska affischtavlan nere vid ”Svängen” (där vägen förgrenar sig ut mot Skatudden respektive mot Juni och åt vårt håll). Jag minns också att jag tillsammans med Kjell var på Pensionatet i Juniskär och hörde på Bo Martinsson (s) från Sundsvall samt såg valfilm.

Med tiden blev han nog en allt mer besviken socialdemokrat. Han morrade över att samhällsutvecklingen gick i en allt mer ojämlik riktning, och hans förakt mot klassförrädare och brödsocialister var gränslöst.

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över vad han svarade när Sundsvalls Tidning inför publiceringen av min IB-bok, ”Vitbok” gjorde ett flera sidor lång söndagsreportage om mig och då, i Kjells kök (det som en gång var min mammas kök), frågade honom om vad han tyckte det hade blivit av mig:

– Han har inte blivit stor på sig, löd hans korta och kärva omdöme.

Bättre beröm kunde jag inte ha fått från den här mannen.

Medan jag låg på Akademiska för pacemakeroperation, nåddes mina båda bröder (också resten av min egen familj) av budet, att Kjell hade dött. 84 år gammal och i sin egen säng. Jag fick veta det när jag kom hem från sjukhuset.

Kjell har inga nära släktingar; hans båda yngre bröder dog före honom. För mig och mina bröder (liksom för Birgitta och våra tre barn, som har tillbringat så mycket tid i Juniskär hos farmor och farfar och Kjell) var det därför helt självklart att ta ansvaret för begravningen, som ägde rum fredagen den 25 maj i Mjösunds gravkapell i Njurunda. Jag beställde krans och formulerade dödsannonsen över ”vår extra familjemedlem” som jag uttryckte saken.

Begravningen var konventionellt kristen, detta eftersom Kjell hade begravt sina båda bröder på det sättet. Tillsammans med prästen – en mycket öppen och resonabel man, som inte hade några svårigheter med att jag själv deklarerade mig som icke troende – valde jag några psalmer, som Kjell måste ha lärt sig i skolan, och prästens tal över Kjell var – säkert ett resultat av ett långt samtal med mig och Birgitta – träffsäkert i tonen.

I dödsannonsen citerade jag några rader av William Shakespeare:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Efter begravningsakten samlades vi alla (jag och mina bröder med familjer, bybor, vänner) för en minnesstund i församlingshemmet i Njurunda. Jag berättade där en del av den sammanflätade levnadshistoria mellan familjen Kokk och Kjell Nordin, som jag återger ovan.

Vi avslutade besöket i vår barndoms och vår ungdoms trakter med att, förstås, besöka våra föräldrars grav på Mjösunds kyrkogård, där nu också, fast i familjen Nordins familjegrav, Kjell kommer att ligga. Därefter åkte vi på en sentimental journey till Kjells hus, vårt barndomshem, i Juniskär.

Kjell var den sista länken dit.

En katt bland hermelinerna

Jag har fått en förfrågan om text till Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”. På Magnus Ugglas CD ”Ett bedårande barn av sin tid” (Cupol 82876 79026 2, distribution Sony BMG, 2006) finns följande version. Om skivan se mera under Kulturspegeln, Musik.

En katt bland hermelinerna

Text: Karl Gerhard, 1954
Musik: Bob Merrill (Herbert Steen), 1954

Jag har skådat bättre dagar
Född af Losvans, skiljd von Essen
Av den gamla östermalmska ädelaristokratin
Jag är inte den som klagar
Fast jag vet att med noblessen
Är det slut ty nu regerar – Gudik klagat! – Parvenyn

I de slott där idel adel höll taffel för paladinerna
Där sitter nu Reso som proprietör
Så jag vill mena att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Och det är minsann inte bara där

Det är ynkligt att se plebsen
I dyrbaraste chinchinkarna
På Cecil jag tog en kopp te häromdan
Där satt hela Stockholms rävfarm
Och svansade sig för minkarna
I nyrapad utter och astrakan

Förr var vi de nobla
Som skunka och sobla
Nu sveper sig stans parvenussor i sjok
Av gråverki och iller
Förr var det fru Killer
Och jag som har päls och vi gick i snok

Men man genomskådar
Både opossumar och pingvinerna
När nertzarna jamar om en hund skäller till
Ja då vet man att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Uti våran halvdana societet

I den nobla Veck-Journalen
Kommer blott de commilfouta
Medan kungligheten kämpar
För att synas radikal
Har vårt rike börjat verka filial till Coburg Gotha
Kort sagt furstendömet av anno dazumal

Herr von Platen och von Ahlgren
Har näsa för naftalinerna
Dom vädrar furstinnor som tax framför gryt
Så i VJ kommer inte
En katt in bland hermelinerna
Dom motar fru Höök ut med paraply’t

Undantag görs givetvis
För de ofrälse damer
Som har skinn på näsan
Och armbågar vassa som spjut
Och som gett sig fanken på
Att vid hovkoren ska ska dom segla in
Och leka med lillprinsen skälmskt titt-ut

Vid Sandhamnsregattan
var det fint som attan
med Olav och Astrid och ex-prinsen på
Miljard-skepp där stassen
Så flott var att dassen
Var utsmyckade med Vandyke och Corå

Varje gång en simpel folkbåt
Försökte att kasta linerna
Mot klubbhuset bojar så hördes ett rop
KSSS släpper inte
En katt in bland hermelinerna
Ty segling och klasskillnad hör ihop

Karl Gerhard skrev ”En katt bland hermelinerna” för nyårsrevyn 1954 ”Karl Gerhards bönhus” på Cirkus i Göteborg.

Men som alltid hos Karl Gerhard: det kan finns flera versioner av texten.

Nytt liv – Linné Gala Event

I kväll var jag på Vaksala torg och såg ett av linnéjubileets stora publika evenemang, ”Nytt liv – Linné Gala Event”. Regnet hängde i luften. Det kom dropp. Men makterna var på vår sida.

Min vän Peter Gistavsson, vice ordförande (s) i kulturnämnden, höll ett kort introduktionstal – betonade där också att många människor genom sitt arbete bidrog till Carl von Linnés verk: kvinnoirna kring honom, lärjungarna, de som utförde alla de praktiska sysslor, som också behövdes för att Linnés arbete skulle bära frukt.

Den föreställning vi fick se liknade på grund av sin mångsidighet inte mycket annat jag har sett på scen. För ledning, koreografi och idé stod SU-EN, svenskan Susanna Åkerblom som har studerat japansk dans i Tokyo 1986-1994, och den professionella dansgruppen i föreställningen utgjordes av hennes Su-En Butoh Company. Där utöver dansade både en grupp seniorer och en grupp juniorer, de senare från Vaksalaskolan. Juniorernas dans i breda byxor är värt ett särskilt omnämnande. För kostymdesignen stod Viola Germain.

Dräkterna tillsammans med den jättelika blomsterinstallation, som utfördes under föreställningen, var mycket vackra. Blomsterinstallationen, av Junichi Kakizaki med assistenter och utförd av floristelever från Ekebybruks gymnasium, var inte bara vacker utan också i en ovanlig färgskala: gult, orange, rosa och lila.

En stråkensemble ur Uppsala kammarorkester och sångerskan Annika Eliasson Frick, här mest som recitatör, samt Gunnar Jimmei Linder på shakuhachi (en sorts flöjt) stod för den musikaliska uppbackningen. Utöver japansk musik innehöll föreställningen stycken av Peter Tjajkovskij, Gunnar Hahn, Edvard Grieg, Georg Riedel, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Allt detta högkulturella kombinerades med en parad av djur med förare. Där sågs hundar, ponnyhästar samt några betydligt större hästar, en get, lamm, en iller och sannolikt ännu fler kreatur än jag hann registrera.

”Nytt liv” är en hyllning till Carl von Linné – texter av honom framförs i föreställningen – och dess skapare SU-EN ser den som en hyllning också till livet i alla dess former. Så här skriver hon i programbladet:

”Nytt liv-föreställningen är en ritual som hyllar livet. Den är en lovsång till vårens krafter. Den grundar sig på en insikt om att livet alltid fortsätter. Trots att vi vissnar och dör, växer det fram nytt liv. Ritualen vill uppmana till att vi måste värna om vår jord och allt liv.

Människan är natur. Naturen är kanske det mest mänskliga som finns. När vinden viner är det luftens andning som omsveper oss.”

Föreställningen ”Nytt liv. Linné Gala Event” är ett beställningsverk av kulturnämnden i Uppsala kommun och arrangerades av kommunen. Evenemangsansvarig har varit Elise Rhodin på kulturkontoret.

Det här arbetet har hon all heder av!

I Linnés tecken

Tillsammans med cirka 350 andra var jag i går kväll på frackmiddag på Uppsala slott; middagen hölls för att hedra minnet av Carl von Linné, född i Småland för 300 år sedan men sedan mest verksam i Uppsala. Värd var landshövding Anders Björck, också han smålänning men numera landshövding i Uppsala.

Både Björck och den svenske kungen får ursäkta, men det klart mest intressanta talet under middagen hölls av den japanske kejsaren Akihito, som helt uppenbart inte bara hade läst på ytligt om Linné inför sverigeresan utan verkligen var insatt i Linnés vetenskapliga betydelse. Mina egna intryck stämde väl överens med dem som min hustru förmedlade av honom efter sin talmansresa till Japan: kejsaren är en bildad och vetenskapligt skolad man.

Vår egen kung åberopade i sitt tal Uppsala universitet som hans egen Alma mater. Efteråt föreslog jag en vid middagen närvarande professor vid sagda universitet – inga namn – att han i ett tentamensförhör skulle testa vad kungen egentligen lärde sig, när han var inskriven vid universitetet. ”Det gjordes då”, replikerade professorn, ”men det måste snabbt avbrytas. Hade man fortsatt, hade han väl inte blivit kung.”

Den japanske kejsaren avslutade sitt tal med att utbringa en skål för Carl von Linné.

En annan bravad stod ytterligare en japan för – möjligen är han gift med Japans ambassadör i Sverige. Den här mannen, om det nu var han, anförde med tonsäkerhet och på träffsäker svenska hela församlingen i ”Helan går”. Kejsaren lär ha tyckt att det var vansinnigt roligt, berättade någon som satt nära honom.

Middagen gick i helsvensk stil. Förrätten, gravad röding med dill och senapscrèmefraiche, skulle dock i nödfall kunna ha uppfattats som sushi. Till det fick man en skiva upplandskubb med västerbottenost plus starköl och Linnésnaps OP.

Till huvudrätt serverades örtstekt renfilé med kanel och honungssås, gräddkokt gotlandssparris och potatisbakelse plus Fairview Pinotage 2006.

När det gällde efterrätten, mörk chokladtårta med smultronkompott och vaniljsås, smakade jag – åldersdiabetiker som jag är – bara på smultronen. Madeiran (Henriques & Henriques), alltför söt för mig, avstod jag helt ifrån.

Orphei Drängar – verkligen inte bara en liten grupp ur kören – bjöd under middagen på fin sånglig underhållning, även ett japanskt inslag. Senare återkom en mindre grupp ur OD med en serenad från en balkong.

Bland gästerna fanns den vanliga blandningen av kommun- och landstingspolitiker, universitetsfolk och, förstås, inbjudna gäster från övriga Sveriges offentliga liv.

Under middagen gjorde mig en av gästerna – man för under kvällens lopp många slags samtal – uppmärksam på att jag och min ”Vitbok” om IB figurerar också I Anders Isakssons nya bok ”Ebbe. Mannen som blev en affär”. Så i dag var jag på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte den.

När taffeln hade brutits och vi skulle sätta oss vid mindre bord för kaffe och cognac, satte jag och Birgitta oss bland partivänner; pratade bland annat med Lena Hartwig och Peter Gustavsson.

Linnéfirandet i Uppsala fortsätter veckan ut.

Efter lunch i dag invigdes Rosénparken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Där var jättemycket folk i solskenet; bland dem fanns även jag. Under samlingen sjöng och spelade jazzgruppen Labbet (sång, klaviatur, gitarr och bas) – alldeles utmärkt, men man kan ju fråga sig, vad ”Night and Day” och ”Route 66” har med Nils Rosén att göra. Kommunfullmäktiges ordförande Lars Bäcklund berättade sen om Nils Rosén von Rosenstein, om hans epokgörande insatser som barnläkare, om hans vänskap och samarbete med Linné med mera.

Sen fick en av sponsorerna, Stefan Persson från Vattenfall, ordet för ett långt och propagandistiskt anförande om Vattenfalls stora insatser för klimatet och miljön; mycket vindkraft blev det! Försiktigtvis upphöll han sig inte närmare vid de tyska kolgruvorna – nämnde dock den planerade miljövänliga försöksanläggningen. Kärnkraften nämndes över huvud taget inte.

Erik Petersson vid Fiskeriverket berättade, kort och koncentrerat, om Upplands landskapsfisk aspen, av vilken ett stort exemplar fanns att beskåda i ett akvarium.

Efter fotografen Lennart Nilssons rappa invigning av parken släppte Petersson ut aspen i sitt naturliga element, Fyrisån. Den simmade glatt nerströms i den nya asptrappa som togs i bruk samtidigt som den nya parken.

Och i kväll, när Birgitta har sina gamla studentkamrater här hemma på middag, ska jag gå till galaföreställningen på Vaksala torg med Su-en, en kvintett ur Uppsala kammarorkester, barn med flera. Det blir en performanceföreställning med dans, musik och diverse överraskningar, också den ett led i linnéfirandet.

Linnéjubileum

Livet i Uppsala går i Carl von Linnés tecken; vi firar 300-årsminnet av hans födelse.

Sent i går kväll (tisdag) och under natten mot onsdagen rullades gröna mattan – en jättelång gräsmatta – ut över Uppsalas gågata, Svartbäcksgatan. Vid Uppsala C möts resenärerna av en rätt så exotisk plantering i rundel runt Bror Hjorts ”Näcken”; Linnés lärjungar var ju runt hela jordklotet i sitt kartläggningsarbete. Överallt i centrum står det jättekrukor med blommor. På andra håll har man planterat mängder av vårliga lökväxter. Linnéstigarna och linnéminnena har rustats upp.

Och så äger mängder av aktiviteter rum.

Själv fick jag följande märkligt formulerade inbjudan till linnéhögtiden i universitetets aula i dag:

”I närvaro av
Deras Majestäter
Konungen och Drottningen
jämte
Deras Majestäter
Kejsar Akihito och Kejsarinnan Michiko av Japan
har Uppsala universitet härmed äran inbjuda
Redaktör Enn Kokk
till…”

Jag riktigt ser framför mig, hur kungen och kejsaren ser på över axeln när indjudan formuleras.

Det blev mycket akademisk pompa och dess förinnan mycket väntande – många akademiska kvartar blev det. Jag är ju inte så förtjust i det slags tillvaro, men jag medger gärna, att jag fick full valuta för mitt tålamod och mitt väntande. Jag vill särskilt nämna två lysande inslag.

Dels ”Cantus adoratorum”, ett nyskrivet musikaliskt verk för kör, orgel och orkester av tonsättaren professor Jan Sandström till texter av Carl von Linné. Den här musiken hade rent ljuvliga partier. För framförandet stod Uppsala Akademiska Kammarkör plus Fyris Kammarkör samt Kungliga Akademiska kapellet under ledning av Stefan Parkman – som dessutom sjöng solo, alldeles fantastiskt bra!

Dels den lärda, inkännande och roliga föreläsningen om Carl von Linné av professor Tore Frängsmyr. Han lyckades ge en bild av personen och vetenskapsmannen Linné i all dennes komplexitet.

På vägen från universitetsaulan passade jag och Birgitta också på att titta på den nya Rosénparken vid Fyrisån, mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Den invigs i morgon. Hinner jag för allt valberedande i Ordfront, ska jag delta.

(När namnet på parken var uppe till diskussion i kulturnämnden – det fanns delade meningar om vem parken skulle få namn efter – föreslog jag som kompromiss, att parken skulle få namnet Vita rosens park och förses med en staty av Kalle Blomkvist.)

I kväll är vi, tillsammans med kungligheterna, bjudna på galamiddag till Linnés ära hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. Under högtiden i universitetsaulan gällde kavaj. I kväll blir det till att skruda sig i frack.

Avslutningsvis en text av Linné; den ingick i det nämnda musikstycket:

Allt är fullt av kraft, allt står i blom
i vårens tid, hela jorden sjuder och
glöder av Venus’ tjusande behag.
Hör hur den sjunger sitt tirile,
tirile, ja sitt tirile.

Mikael Wiehe ringde nyss

Till min stora överraskning och glädje – han är en gammal favorit – ringde Mikael Wiehe nyss.

Han berättade att han via sin hemsida säljer skivor. En sådan skiva, med viss anknytning (ANC-galan) också till honom, är CDn “Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Wiehe hade nästan slut på sin upplaga av den här CDn och hade därför ringt Bonnier Amigo, som dock hade slutat distribuera den; en restupplaga hade returnerats till socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Wiehe fick ett telefonnummer och ett namn av mig – hoppas nu att det finns någon upplaga kvar!

Wiehe och jag fortsatte att prata om Olof Palme och om den radikala sång- och musiktradition vi båda på olika sätt har arbetat med. Bland annat berättade jag för honom om hur jag, när jag gör mina program om vänstermusik, brukar överraska i alla fall den äldre publiken genom att spela Latin Kings.

På Olof Palme-CDn finns bland annat ett radioanförande från 1965 av honom om fördomar mot invandrare, ett aktuellt ämne också här på bloggen. Latin Kings har tagit fasta på Olof Palmes lätt staccatoartade, om man så vill nästan rap-artade, sätt att tala och har satt bakgrundsmusik till det här anförandet. Resultatet finns på CDn “Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Resultatet, Olof Palme som rappare, finns i form av spåret ”Fördomar 2”.

Värda att lyssna på: Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal

I Aftonbladet (18 maj 2007) har Åsa Linderborg, ofta värd att läsa, skrivit en mycket läsvärd artikel om företeelser som Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet.

Formellt är Åsa Linderborgs artikel en recension av Magnus E Marsdals bok ”FRP-koden – Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess” (Manifest, 2007). Men hon drar också utifrån de norska erfarenheter Marsdal redovisar slutsatser, i de flesta fall fullt rimliga sådana, om Sverigedemokraternas framgångar och möjligheter. För min del har jag ett tillägg att göra till Linderborgs resonemang, dessutom också en invändning.

Men låt oss först följa Åsa Linderborgs recension i de stycken jag är helt ense med henne:

”I Sverige var det ’bara’ 4,1 procent av LO:s medlemmar som röstade på sd. I Norge samlar frp en tredjedel av väljarna och är största parti inom arbetarklassen. Varför, frågar Marsdal, röstar arbetarklassen på Norges mest arbetar- och fackföreningsfientliga parti? Medier och statsvetarna vet svaret: oljerikedomarna och välfärdsstaten har gjort norrmännen till egoister.

I själva verket är frp:s väljare de som har det sämst ställt.

Marsdal gav sig ut på en resa i landet, statistiken och sociologin för att knäcka frp:s gåta. Han borrar sig ner i den norska myllan för att snart gildflyga över landet med en registrerande falkblick. Frp:s framgångar, konstaterar han, handlar om elitens klassförakt och arbetarrörelsens klassförräderi.

Marsdal konstaterar att det är den utbildade medelklassen – så kallade ’spännande människor’, såna som tycker att ’personlig utveckling är viktigare än materiella ting’ – som skapar världsbilden. Och enligt den finns det inte längre några arbetare.

– Vad menar du egentligen med arbetarklass? frågar de anklagande.

Ja, till exempel människor som bryter malm två kilometer under jord, hanterar dina sopor, städar din arbetsplats, tar hand om dina gamla föräldrar, plockar ihop mobiltelefonen du pratar i, hänger upp plaggen du handlar i affärerna och kör dig hem från krogen.

Samma människor som förnekar arbetarnas existens spyr ut sitt förakt för dem som inte är som de själva. Med avsmak noterar de att hela landet är fullt med folk som lyssnar på dansbandsmusik och inreder sina hem med rosa löpare, plyschsoffor och hötorgskonst! De har porslinskatter i bokhyllan, äter för mycket ketchup och döper sina ungar till Kevin och Robin!

Och de har rösträtt!

Mellan skål och vägg drömmer dessa ’smakriddare’ om det upplysta enväldet. Vanligt folk – ospännande människor – anses vulgära, ointelligenta, okultiverade, nostalgiska och reaktionära.

Denna ’intelligensrasism’ känner arbetarklassen in i märgen, vilket frp utnyttjar. De vädjar framgångsrikt till en underdogidentitet: ’Ta avstånd från dem som tar avstånd från hur folk är mest’. När eliten talar i termer av ’de upplysta mot de oupplysta’ (kom ihåg hur det lät i Sverige när väljarna röstade nej till EMU), plockar frp upp vänsterns gamla motsatspar ’folket mot eliten’. Men när frp:s nya ordförande Siv Jensen talar är eliten inte överklassen, utan de intellektuella, byråkraterna, politikerna. Socialdemokraterna.

De frp-väljare Marsdal träffat anser att socialdemokratin var bra förr, när den hade ledare ur folkdjupet. I dag är partiet ett korrupt gäng ’armanidemokrater’ som tar arbetarnas röster för givna.” – – –

”Den här högerpopulistiska retoriken skulle aldrig gå hem om den inte innehöll ett visst mått av sanning. Men viktigare än arbetarledarnas bakgrund är att de för en politik som inneburit växande klassklyftor. Det var de som gjorde Norge till ett skatteparadis för de rika, som privatiserade oljan, elmarknaden, televerket och trygghetssystemet, och som släppte in marknadskrafterna i den offentliga sektorn. Tvärtemot alla löften genomdrev de en pensionsreform som gör folk fattiga på riktigt.”

Som Åsa Linderborg skriver: ”Man kan nästan tro att det är Sverige Marsdal beskriver.” Hon fortsätter:

”Väljarna ser inte längre skillnad på partierna och orsaken är att demokratin abdikerat för marknadskrafterna, vilket föder en känsla av vanmakt hos dem som har det sämst. Handlingskraft får man visa i frågor som bistånd, abort, kriminalitet, bensinpris, skolungar som inte kan sitta still och ’de som inte gör rätt för sig’ – invandrarna. I brist på en alternativ ekonomisk politik tar väljarna fasta på andra frågor än de ekonomiska.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)”

***

Jag skulle tro att det inte bara är jag som känner igen mig i Åsa Linderborgs och Magnus E Marsdals beskrivning av socialdemokratins intellektuella: vi gillar både feminism och radikal miljöpolitik; dansbandsmusiken hör heller inte till våra kulturella preferenser. Men eftersom jag är vänstersocialdemokrat, omfattar jag för min del också de vänsterkrav i fråga om makt, välfärd och ekonomi, som författaren och hans referent drar fram.

I det senare stycket är deras kritik av den härskande makteliten inom socialdemokratin i alltför hög grad relevant.

Sen finns det en aspekt till. Socialdemokratin har i takt med det våldsamma medlemstappet och den samtidigt växande tendensen att ersätta folkrörelsearbetet med mediautspel också som organisation kommit att i allt för hög grad domineras av människor, som inte hör hemma i den arbetarklass Åsa Linderborg beskriver ovan.

Av detta följer att det som i organisatorisk mening återstår av socialdemokratin saknar känselspröt ut mot denna arbetarklass, vilket är ett dubbelsidigt problem: Partiet kan inte längre avläsa stämningarna i folkdjupet (och inbillar sig till och med att den återstående medlemskadern sådan den ser ut är representativ för hur resonemangen går i detta folkdjup). Den andra sidan av detta är att partiet saknar instrument för att bilda opinion i frågor, där den av Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal beskrivna arbetarklassen har reaktionära värderingar, till exempel i invandrarfrågorna. Arbetarrörelsen har också gett upp nästan alla sina fordom så betydelsefulla folkbildningstraditioner, sådant som att genom tidskriften Folket i Bild och dess folkböcker, lyrikklubb och konstklubb (bra grafik) sprida kultur till breda skikt av befolkningen. Och var finns det i dag kvar en levande A-press?

Slutsatsen av detta är att det, om man vill mota högerpopulismen, är lika viktigt att åter göra socialdemokratin till en folkrörelse med tentakler ut i alla delar av samhället samt att satsa på folkbildning, kultur och egna media. Något sådant låter sig å andra sidan inte göras, om inte partiets politik i fråga om makt, välfärd och ekonomi vrids åt vänster, i riktning mot de värderingar som delas av de mest utsatta i samhället.

Detta var mitt tillägg till Åsa Linderborgs resonemang.

Och här kommer min invändning.

Åsa Linderborg sätter, av kända skäl, sina förhoppningar till Vänsterpartiet. Det må hon göra. Men i ett stycke är hon, när det gäller sitt parti, förblindad av sina egna emotioner. Hon ser Vänsterpartiets samarbete med socialdemokraterna som huvudorsak till partiets kris och tror för sin del inte, att det är ”kommunistordet” som har fått partiet att backa.

Vänsterpartiet samarbetade, även när det leddes av Gudrun Schyman, med socialdemokratin och lyckades då, vad vi än i övrigt tycker om Schyman, bli förhållandevis stort, bland annat genom att locka till sig allmänt vänstersinnade och missnöjda socialdemokrater.

Lars Ohly har misslyckats med att göra om samma konststycke.

Kanske har detta ändå att göra med just ”kommunistordet”?

Och för att fördela skuldbördan: Jag tror inte att Lars Ohly är ensam ansvarig för att det blev så här

IOGT-rörelsen har vind i seglen

Dagens Upsala Nya Tidning (16 maj 2007) har rubriken IOGT-rörelsen har vind i seglen. Underrubrik: Medlemsökning. Juniorförbundet ökar mest.

På tre år har IOGT-familjen i Uppsala län mer än fördubblat sitt medlemstal och ökat från drygt 2.000 till nästan 4.500 medlemmar. Juniorförbundet för ungdomar upp till 14 år har ökat mest, från 636 till 1.209 medlemmar, framgår det av artikeln.

Vad jag känner till, är det här inte unikt för just Uppsala län. IOGT har vind i seglen över hela landet, inte minst bland ungdomarna.

Jag är, även om jag var oorganiserad helnykterist ganska långt upp i mina unga år, i dag alkoholkonsument: dricker vin till maten på helgerna, tar tillsammans med hustrun en kall Dry Martini efter fredagsbastun, säger inte nej till cognac.

Ändå gläds jag uppriktigt över nykterhetsrörelsens framgångar, och den som tror att jag skriver det därför att vår dotter Kerstin arbetar inom IOGT/NTO drar fel slutsats.

Jag tror att det är värdefullt att det finns en stark och växande motkraft mot den mycket expansiva drogkultur, som präglar vårt samhälle. En särskilt viktig insats är det att åtminstone fördröja alkoholdebuten för ungdomar mitt i den galopperande puberteten; de hormonstormar som präglar ens liv i den åldern kan vara svåra nog att hantera redan utan sprit. UNF bidrar till detta genom att tillhandahålla ett alternativ.

Det ligger säkert aktningsvärda arbetsinsatser bakom trendbrottet för medlemsutvecklingen inom nykterhetsrörelsen och då särskilt för dess ungdomsgren. Men jag tror också, att just ungdomar gärna söker sig till sådant som alternativa sätt att leva och äkta engagemang.

UNF har allt detta, erbjuder inte ens karriärmöjligheter med hög lön i slutändan.

Kanske något för SSU att lära av – om målet är att åter bli en riktig folkrörelse för unga människor?

Med hjärtat till vänster

När jag för en tid sen var på distriktskongress med socialdemokraterna i Uppsala län, fick jag och alla andra deltagare var sitt exemplar av LOs Första maj-CD, ”Med hjärtat till vänster” (LO / Red Voices SAT 041, 2007). Skivan är ett piggt initiativ, som jag hoppas får efterföljare.

Att Stefan Sundström har hjärtat till vänster vet vi sen tidigare. Den låt han har skrivit för den här CDn, ”Nog fan finns det pengar”, är uttalat politisk, dessutom så bra när det gäller både text och musik, att den har utsikter att bli en klassiker i sitt slag. Sundström sjunger låten tillsammans med Fjodor Eriksson, och de kompas och köras av ett gäng mycket kompetenta musiker; Johan Johansson, ofta förekommande tillsammans med Sundström, är ett exempel.

För mig är vissångerskan och singern-songwritern Sanna Carlstedt en ny bekantskap, en intressant ny sådan. Hon bidrar med tre låtar, ”Den ovissa framtiden”, ”Vandringsvisa” och ”Hallelujah – en schlagerpsalm för kapitalismen”. Mitt intryck av texterna när jag lyssnar på dem – jag har inte haft tillgång till utskrifter – är att de bitvis kunde ha behövt lite mer finslipning, men de är tillräckligt bra för att väcka intresse för en fortsättning.

För den här mini-CDns avslutning, ”Det nya arbetarpartiet”, står Roland Jansson. Hans text är hårtslående, bitvis brutal, även med blasfemiska inslag. Den framför han som ett slags märklig, rimmad och en smula långsam rap utan beledsagande musik.

”Med hjärtat till vänster” finns tillgänglig bara genom LO.

Sing Out # 1 2007

Till det som gläder mig varje gång jag får dem är nya nummer av den radikala amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!. Det senaste numret, 1 / 2007, utgör inget undantag. Där finns till exempel artiklar om Earl Scruggs och om svenska Väsen. Där finns, som vanligt, en av de största och mest kompetent skrivna recensionsavdelningarna om folkmusik och näraliggande genrer i USA och övriga världen. Och där finns text, noter och ackord plus introduktioner till 20 gamla och, mest, nya sånger.

Om man som jag väljer prenumeration i form av basic membership, får man också med varje nummer en CD, som innehåller inspelningar av de låtar, som publiceras i numret. Inspelningarna är hämtade från original-CD, och Sing Out!-urvalet funkar således som en kick att skaffa original-CDna, ofta med artister som man tidigare inte har lyssnat på. Jag har fått oerhört många värdefulla impulser den här vägen.

Det här numrets låturval hör till de bästa på länge. Fan, vad mycket bra musik det finns!

Den första låten på CDn är en kär gammal bekanting, Pete Seegers ”Waist Deep in the Big Muddy”, skriven under vietnamkriget. Att den återpubliceras nu har förstås att göra med att dess skildring av militär stupiditet har fått ny aktualitet under det pågående irakkriget:

Waist Deep In the Big Muddy

Text och musik: Pete Seeger, 1967

It was back in nineteen forty-two,
I was a member of a good platoon.
We were on maneuvers in Louisiana
One night by the light of the moon.
The captain told us to ford a river,
That’s how it all begun.
We were — knee deep in the Big Muddy,
But the big fool says to push on.

The Sergeant said, ”Sir, are you sure,
This is the best way back to the base?”
”Sergeant, go on! I forded this river
About a mile above this place.
It’ll be a little soggy but just keep slogging.
We’ll soon be on dry ground.”
We were — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Well, the Sergeant said, ”Sir, with all this equipment
No man will be able to swim.”
”Sergeant, don’t be a Nervous Nellie,”
The Captain said to him.
”All we need is a little determination;
Men, follow me, I’ll lead on.”
We were — neck deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

All at once, the moon clouded over,
We heard a gurgling cry.
A few seconds later, the captain’s helmet
Was all that floated by.
The Sergeant said, ”Turn around men!
I’m in charge from now on.”
And we just made it out of the Big Muddy
With the captain dead and gone.

We stripped and dived and found his body
Stuck in the old quicksand.
I guess he didn’t know that the water was deeper
Than the place he’d once before been.
Another stream had joined the Big Muddy
About a half mile from where we’d gone.
We were lucky to escape from the Big Muddy
When the big fool said to push on.

Well, I’m not going to point any moral;
I’ll leave that for yourself
Maybe you’re still walking, you’re still talking
You’d like to keep your health.
But every time I read the paper
Them old feeling come on;
We’re — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep! Neck deep!
Soon even a tall man’ll be over his head,
We’re waist deep in the Big Muddy
The big fool says to push on!

Den som vill skaffa den här sången med Pete Seeger själv kan skaffa originalinspelningen, som finns på ”Waist Deep in the Big Muddy” (Columbia LP 57311, 1967, på CD 1994.) Den finns också på urvals-CDn ”The Essential Pete Seeger” (Columbia Sony 92835).

Men tillbaka till Sing Out!.

Ett slags koppling till Pete Seegers låt finns det väl i att som spår två på den medföljande CDn lägga Tim O’Briens apokalyptiska ”When This World Comes to an End”, också musikaliskt snygg och suggestiv.

Odettas – Odetta Gordons – gospel ”Keep On Movin’ It On” har jag tidigare, på CDn ”Gonna Let It Shine”; recension hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik. Det finns så mycket hoppfull kampanda hos henne:

If you can’t fly, run
If you can’t run, walk
And if you can’t walk, crawl

På det följer två slags blues.

För det första ”It Calls Me” med Wade Schuman, som praktiserar tuvansk strupsång på blues.

För det andra David Brombergs vädjan ”Try Me One More Time”, en blues i Mississippi John Hurts anda, särskilt hörvärd genom sin härliga blandning av slidegitarr och fingerpicking.

En av mina gamla favoriter, Alice Gerrard, åstadkommer tillsammans med Tom Stauber och Brad Leftwich underbar stämsång i en traditionell låt, ”O & K Train”.

Mer hörvärd traditionell musik bjuder Ernest Stoneman på i ”Sweet Sunny South”, hämtad från Smithsonian Folkways-CDn ”Masters of the Old-Time Country Autoharp”.

Sara Greys ”Old Smokey” är en ganska annorlunda variant av den gamla sången; hon har hämtat den från Roscoe Holcomb, en Folkways-legendar som numera också finns på CD från Smithsonian Folkways.

Sångerna i Sing Out! är ingalunda hämtade bara från USA.

Ett exempel är ”Alinum” med Daniel Jatta, gambian men bosatt i Sverige. Han spelar akonting, en senegalesisk föregångare till den amerikanska banjon.

Ett annat är den fransk-kanadensiska gruppen Madrigala med ”Tourdion”. Madrigala bjuder på helt underbar stämsång, och den traditionella musiken kryddas med hetsande moderna jazzrytmer.

Väsen från Sverige bidrar med ”Hasse A’s”, en polska med walesiska rötter. Underrubriken på Bill Snyders stora presentationsartikel om Väsen lyder: It Don’t Mean a Thing if It Ain’t Got That Swäng. ”Hasse A’s” har i hög grad ”that swäng”.

Från Sverige vänder vi oss därefter mot Iran. Gruppen Niyaz framför på persiska en låt, som på engelska kallas ”The Hunt”.

Back to the US!

Äkta paret Jenny Whiteley och Joe Wright exekverar på banjo och mandolin den aprittande smittsamma melodin ”Banjo Girl”.

Och vilken fröjd att lyssna på Earl Scruggs’ på banjo, assisterad av Lester Flatts, i ”Cripple Creek”!

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av texterna vore politiska.

I min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade jag med den amerikanska sången ”Passing Through”, i min egen svenska version ”Och livet drar förbi”. En bearbetning eller kanske snarare en avlägsen släkting finns nu i Sing Out! – även den kallas ”Passing Through”. Den har en viss grundstruktur och delar av refrängen gemensamma med föregångaren men låter musikaliskt annorlunda. I det här fallet handlar texten om framtiden och barnen.

En intressant text om ett kapitel i amerikansk krigshistoria är George Wirths långa och tänkvärda låt om koreakriget, ”Eisenhower Summer, 1952”.

Ännu fler sånger, till exempel Claudia Schmidts ”Quiet Way”, vore värda några uppskattande rader, men det kan väl räcka med smakproven ovan.

Mer om nya och gamla nummer samt information om prenumeration hittar du här.