Annonser som erbjuder kärlek

Jag delar domän med min dotter, Kerstin Kokk. Det var hon och hennes man, Bo Strömberg, som inregistrerade domänen. De hade, när jag sen kom in i bilden, också accepterat Google-annonser, eftersom de tydligen kan ge pengar och därmed också finansiera bloggarna.

Jag störs inte särskilt av de här annonserna, men jag läser dem heller inte. Ibland kan jag ju ändå inte undgå att se, vad de handlar om. Jag anar att urvalet av annonser på just min blogg kan tänkas ha ett samband med innehållet i de texter jag skriver: skriver jag om trädgård, får jag annonser för handelsträdgårdar och liknande.

När jag senast publicerade en text, den om Musikens hus, dök det upp annonser med rubriker som ”Inte hittat kärleken än?”, ”Hitta kärlek” och ”Söker du en tjej”. Eftersom jag för länge sedan har hittat min kärlek i livet och inte heller har skrivit om att jag behöver fler tjejer, grunnade jag länge på vad som kunde tänkas ha utlöst det här annonsurvalet.

Jag läste igenom texten och kom plötsligt på det: där nämns en körhyllning till avgående universitetsrektorn – och den går till melodin av ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”!

Globala infektionssjukdomar de fattigastes största gissel

Rubriken är hämtad från en artikel, publicerad på dagens DN.debatt (16 juli 2006). Bland undertecknarna finns ordföranden i den nybildade Världsinfektionsfonen, Birgitta Dahl, och övriga ledamöter i styrelsen, vidare också hedersledamöterna Lars Olof Kallings och Henning Mankell.

Utgångspunkten för artikeln och för fonden är det faktum, att huvuddelen av forskningspengarna för att bekämpa infektionssjukdomar – för några år sen beskrivet som ”the 10/90 gap”, nu snarare ”the 5/95 gap” – går till målgrupper, som kan betala för sig. Smulorna går till de 90 à 95 procent, som är för fattiga för att läkemedelsindustrin ska vilja satsa på dem.

Läs och ta till dig det här: ”Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag.”

Vilka sjukdomar är det vi talar om?

Malaria, som dödar mer än en miljon människor årligen. De vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla, och malariaparasiten i allt större utsträckning resistent mot dem.

Tuberkulos, som dödar ett par miljoner per år.

Hiv/Aids, som dödar tre miljoner per år. (Att utvecklingen här ändå går i rätt riktning torde, påpekar artikelförfattarna, främst bero på att den här epidemin drabbar också oss i den rika västvärlden.)

Diarrésjukdomar och lunginflammationer – med svenska mått tämligen banala åkommor – dödar omkring sex miljoner barn per år.

Totalt räknar man med att ungefär 15 miljoner varje år dör i infektionssjukdomar. Många fler är, utan att dö, ändå utslagna på grund av de här sjukdomarna.

Ska man komma till rätta med det här, behövs forskning för att få fram mer effektiva läkemedel men också en satsning på diagnostik- och behandlingsmetoder, som är så pass enkla och billiga, att de kan fungera, där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal, menar artikelförfattarna.

De drar också den helt korrekta slutsatsen, att en bättre hälsa i de delar av världen, som drabbas värst av de här infektionssjukdomarna, också skulle vara en verkningsfull hävarm i arbetet att åstadkomma nödvändig ekonomisk utveckling.

Artikelns slutkläm lyder: ”Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling.”

Din insats – stor eller liten – kan du göra genom att sätta in en slant på Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

Carl-Adam Nycop igen

Jag skrev här om dagen en nekrolog över Carl-Adam Nycop.

I dagens Svenska Dagbladet gör presshistorikern med mera Mats Ekdahl detsamma. Det är en kunnig och erkännande genomgång av Nycops tidningsmannagärning.

Bildtexten, som jag antar att Ekdahl inte är skyldig till, lyder:

”Carl-Adam Nycop med kulturminister Leif Pagrotsky på den senaste s-kongressen där de tittar på bilder från 1973 då Olof Palme besökte Malmö. Fotouppdraget var för tidningen Se.”

Skulle alltså Carl-Adam Nycop ha plåtat socialdemokraternas valupptakt för tidningen Se? Tekniskt skulle det ha varit möjligt; 1973 var bildtidningen Se, som Nycop skapade, ännu inte nedlagd, och det låter ju som en kul idé.

Om det vet jag ingenting, men jag vet desto mer om det som bilden som bildtexten hör till faktiskt föreställer: Carl-Adam Nycop står och talar i en mikrofon. I bakgrunden syns en jättestor skylt med loggan med säkerhetsnålen för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars ordförande Nycop var. Han var, tillsammans med Olof Palme, i själva verket en av de huvudagerande på socialdemokraternas valupptakt i Malmö 1973.

Det kunde Svenska Dagbladet gärna också påminna om!

Språktest

Bo Strömberg, gift med min dotter Kerstin Kokk, har gjort ett språktest, undersökt vad för slags information riksdagspartierna erbjuder på andra språk än svenska: både våra egna nationella minoritetsspråk och andra språk, så väl vanliga invandrarspråk som de stora europeiska språken.

Resultatet är ganska nedslående för socialdemokraterna.

Läs själva på Bos blogg!

Nationsflagga på varorna, tack!

På DN.debatt publicerar i dag (27 juni 2006) konsumentminister Ann-Christin Nykvist en artikel, som tar upp ett viktigt ämne: ”Varannan livsmedelsprodukt saknar ursprungsmärkning”.

I artikeln presenteras en undersökning av över 300 produkter hos ICA, Coop och Axfood samt ett mindre antal produkter hos Lidl och Netto.

Undersökningen visar till exempel, att fyra av tio kött- och charkprodukter saknar entydig märkning om varifrån råvaran kommer.

Varför ska man då få veta, varifrån en köttråvara kommer? Priset är verkligen inte den enda faktorn, som medvetna konsumenter tar ställning till, när de väljer, vilken vara de ska köpa. Vi vill inte köpa kött från länder med en klandervärd djurhållning! Och det händer, som konsumentministern (s) påpekar, ”att maten transporteras runt halva jordklotet utan att vi konsumenter får veta att den kan vara åksjuk”.

Som Ann-Christin Nykvist visar, fördunklas också informationen av glidningar mellan varans tillverkningsland och dess ursprungsland, vilket verkligen inte alltid är samma sak.

Jag har länge själv tyckt, att man tydligt borde signalera en varas tillverkningsland plus dess – eller åtminstone dess viktigaste råvaras – ursprungsland, gärna i båda fallen med landets namn plus en bild av nationsflaggan, det sista för att den här sortens information, om den alls finns, så ofta är så finstilt, att den är svår att upptäcka.

Men det finns ett slags information till, som jag som konsument skulle vilja ha, och det kravet finns inte med i Ann-Christin Nykvists DN-artikel:

Jag vill veta, vilket företag som har tillverkat den produkt jag köper. När det gäller leverantörernas egna märkesvaror (LEV), är det här i allmänhet inget problem (men kan vara det, om man använder sig av legotillverkare).

När det gäller handelns egna märkesvaror (EMV) är det här ett mycket stort problem; de egna märkesvarorna ökar stort i samtliga stora detaljhandelskedjors sortiment – jag handlar i Konsum, och det är alltså de varor som kallas Coop, Coop X-tra med flera som avses.

Förr var Konsums egna varumärken – Cirkel, Skandia, Gubbens, Goman, Juvel, Björnekulla, Tend, Luma och allt vad de hette – tillverkade i egna fabriker (vilket gladde en socialist: mina pengar gick alltså inte till några privatkapitalister). Nu är alla de här kooperativa fabrikerna sålda. De fina gamla varumärkerna är ersatta med de enhetliga ovan. Om dem får man bara information av typen ”tillverkas för Coop i Belgien”.

Men jag bryr mig också om vad det är för företag som tillverkar varorna: om de suger ut sina arbetare, är miljöbovar, utnyttjar postkoloniala produktionsanläggningar i u-länder eller för en fackföreningsfientlig politik, vill jag inte ha deras varor, ens om det står Coop på dem och de är billiga.

För ordningens skull vill jag påpeka, att det här alls inte riktar sig mot tillverkning i utlandet; det kan visst finnas bra skäl att köpa fransk- eller italiensktillverkade varor. Det finns också svenska företag jag bojkottar. Bröderna Spendrups borgerliga kampanjande, från löntagarfondsstriden och framåt, gör till exempel, att produkter från Spendrups bryggeri aldrig kommer in i mitt hem. Då köper jag mycket hellre öl och läsk från danskägda Carlsberg.

Min poäng är, att jag vill veta vem som är tillverkaren, var varan är tillverkad samt varifrån huvudråvaran kommer, så att jag kan välja själv.

Eurovision Song Contest

Det har varit en lång dag. Jag steg upp fem för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och läsa morgontidningarna, innan jag måste ta en tidig buss in till Uppsala: vi hade sammanträde i kulturnämnden.

Därefter var jag hos tandläkare Åsa på Folktandvården för att få stygnen efter tandborttagningen för en vecka sen avlägsnade.

Sen var jag hemma på Idrottsgatan ett tag för att lämna och hämta papper och böcker – det är inte alldeles enkelt att, om man som jag har många järn i elden, bo på två håll.

Efter återkomsten till Öregrund skrev jag färdigt ett protokoll och en ny dagordning för Helga Henschens Vänner.

Sen slog jag på TVn och befann mig plötsligt mitt i kampen om finalplats i Eurovision Song Contest.

Den här tävlingen intresserar mig inte särskilt mycket; låt oss säga att det kan bero på att jag är intresserad av musik. Men ska man, som jag oftast gör, lösa Melodikrysset, har man ju viss hjälp av att ha lyssnat. Problemet är bara att jag, trots att jag har gott musikminne, sällan kommer i håg de här låtarna minuten efter det att jag har hört dem.

Men till just det här delavsnittet:

När jag hör vilka tio låtar som har gått vidare till finalen, blir jag helt ställd: Inte för att jag föredrar några andra, men varför röstades just de här fram? Inte heller känner jag någon glädje över att den skenheliga Carola gick vidare med den pretentiösa skit hon framförde.

När jag tänker tillbaka på låtarna jag hörde (det lilla jag minns av dem), kommer jag på att jag mest entusiasmerades av låtar med hög töntfaktor – ukrainskan Tina Karols klädsel är ett exempel. Och när jag hörde Litauens bidrag, ”We Are the Winners”, skrattade jag högt framför TVn. Båda dom här låtarna gick vidare till finalen. Men kan det verkligen ha varit på grund av deras musikaliska kvaliteter?

Mitt gamla hemland Estlands favorittippade bidrag gick inte vidare till finalen, och jag nämner det inte för att jag sörjer det. Det jag grunnar över är något annat: Estlands? Med en svensk sångerska, som sjunger på engelska?

Det är så förbannat utslätat alltihop! Jag känner en viss sympati, när något lands artist, som Bosnien-Hercegovinas, sjunger på något avvikande språk. Kunde man inte ha regeln att alla artisterna ska komma från det land de representerar och sjunga på detta lands språk (något av språken i förekommande fall)?

Jag lyssnar mycket på folkmusik och visor på olika tungomål, men jag är på intet sätt någon fanatiker: bland det jag gärna lyssnar till finns allt från amerikansk rockmusik till italiensk opera och till world music.

World music för mig vidare till ytterligare en slutsats: den är musik från en viss nationell musikkultur, ofta blandad med instrument och influenser från andra håll; Ale Möllers användande av bouzouki i ursvenska musiksammanhang kan tjäna som exempel. Det är musikaliskt spännande, inte den utslätade smet vi hör i Eurovision Song Contest.

Naturligtvis påverkas populärmusiken av internet, av TV, av CD-utbudet och av musik-DVD till att bli mer likartad var man än befinner sig. Men jag blir glad i de fall då även populärmusiken har kvar åtminstone ett stråk av nationell eller regional egenart; det k a n i varje fall göra musiken intressantare. (Tänk på brittisk folkrock av typen Steeleye Span, så förstår ni, vad jag menar.)

Till slut: lite mer kvalitet vore inte helt fel. Men hur ska man åstadkomma det, när både låtarna och de som röstar är som de är? Man kan bli misantrop för mindre.

Jämlikhet!

DN.Debatt publicerar i dag en viktig artikel, ”Den svenska fattigdomen syns i hudfärg, språk och var du bor”, skriven av Christin Johansson och Ursula Berge, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR.

De konstaterar inledningsvis, att inkomstklyftorna har minskat något sedan år 2000, vilket är bra. Tyvärr är det, menar de, alldeles för tidigt för att våga säga, att den långa trenden i riktning mot ökad ojämlikhet nu har brutits. Klyftorna i vårt samhälle har ökat dramatiskt och har gjort det i 25 år: ”Klyftorna har ökat med 15 procent sedan 1991, och har man ett längre perspektiv har de ökat med i runda tal 50 procent sedan 1981.”

Lite längre fram i artikeln skriver de:

”Statsminister Göran Persson har bland annat sagt `det ska inte synas i munnen att du är fattig´. Med en enda mening förstår vi det sociala stigma som ligger i att peka ut en fattig, till och med kroppsligt. Förbättrad tandvård har fått en ideologisk legitimitet de flesta kan ta till sig.

Men vad som hänt är att fattigdomen i Sverige i dag är allt mer utpekande. Det blir allt tydligare att din fattigdom kanske inte syns i munnen men väl i din hudfärg, hårfärg, kultur, ditt modersmål eller var du bor. Frågan är hur mycket mindre stigmatiserande det är?”

Johansson och Berge har oförsyntheten att påpeka, att socialdemokratin har styrt Sverige under 21 av deras 25 år. Självfallet finns det förklaringar som arvet efter borgerliga regeringar, internationella kriser och annat sådant. Men socialdemokratin får aldrig, aldrig försumma arbetet att steg för steg ö k a jämlikheten i vårt samhälle.

Även en ursocialdemokrat som jag måste konstatera, att mycket kunde ha gjorts annorlunda. I den kritik jag i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) riktar mot det senaste partiprogrammet konstaterar jag också en teoretisk förskjutning, från klassiska jämlikhetsståndpunkter till andra som ofta leder till just ökad ojämlikhet:

”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens (frihet, jämlikhet, solidaritet. EK) relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemokratins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet på lika villkor.”

1968-1969 arbetade jag i sekretariatet till LOs och socialdemokraternas gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Vårt uppdrag var inget mindre än att genomlysa hela samhället och politiken utifrån jämlikhetsperspektivet och föreslå åtgärder, som skulle öka jämlikheten i Sverige. I den första rapporten, ”Jämlikhet”, som redovisades för och godkändes av partikongressen hösten 1969, fanns handlingsprogram på områdena löner och skatter, arbetsmarknad, utbildning, bostäder och bostadsmiljö, familjepolitik och jämställdhet, socialpolitik, rättsfrågor, arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati samt internationella frågor.

Det här var år som präglades av ett historiskt lyft för socialdemokratin, ideologiskt och praktisk-politiskt så väl som medlems- och väljarmässigt.

Den som tror att jämlikheten i Sverige skulle öka med en borgerlig regering är sannolikt korkad i huvudet. Det finns därför ingen anledning att, heller genom röstskolk, straffa den socialdemokratiska regeringen för att den inte har gjort tillräckligt för att öka jämlikheten i samhället.

Men socialdemokratin skulle kunna mobilisera åtskilliga tveksamma genom att snarast, redan före valet, tillmötesgå ett krav, som jag förde fram i mitt kapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”:

”Ett tredje mål bör vara att som på det sena sextiotalet tillsätta en jämlikhetsgrupp med uppdrag att genomlysa dagens svenska samhälle från ett konsekvent jämlikhetsperspektiv och att föreslå åtgärder, som på nytt ökar jämlikheten i samhället. En av de viktigaste deluppgiferna ska då vara att äntligen åstadkomma full jämlikhet mellan män och kvinnor. En annan viktig uppgift måste vara att föreslå åtgärder, som kan häva den segregation flyktingar och invandrare är drabbade av.”

Bollhusmötet än en gång

Jag har tidigare skrivit om det så kallade bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet, skändligt, avvisade tanken att låta 10-12 judiska läkare lämna det nazistiska Tyskland för att bo och arbeta här i Sverige. (Se mina inlägg ”De bruna åren” den 11 mars och ”Israel och Palestina” den 11 april.)

Ola Larsmo har gjort ett beundransvärt jobb med att gräva fram fakta, också för föreningen Heimdal obehagliga fakta: att styrelseledamöterna i Heimdal Arvid Fredborg, Åke Leissner och Igor Holmstedt spelade rollen av pådrivare för det här skamliga beslutet.

Heimdal vägrar att öppna sitt arkiv, som finns på Carolina, för fri och förutsättningslös forskning, men har låtit historikern Erik Lindberg läsa handlingarna från perioden och skriva en rapport; resultatet sammanfattades i en artikel av Lindberg och Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist i UNT den 5 maj. Argumentationen är häpnadsväckande: De nämnda personerna agerade som privatpersoner, inte som heimdaliter. ”Inom Heimdal finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs som problem”, skriver Lindberg i den så kallade vitboken.

Ola Larsmo sågar i sin replik i dagens UNT de båda herrarna jäms med fotknölarna.

Så här sa Arvid Fredborg vid bollhusmötet:

”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser.”

Det här säger den här ”privatpersonen” efter kristallnatten i Tyskland 1938, påpekar Larsmo och citerar därefter följande ur Lindbergs och Lagerkvists artikel:

”De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning.”

Till detta ger Larsmo en kommentar, som förtjänar att bli klassisk: ”Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.”

Och Larsmo har mer ammunition:

”Den `Vitbok´ man ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932-1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. (`Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.´ Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som flyr för sina liv.)”

Heimdal tillsätter nu ett ”vetenskapligt råd”, som ska avgöra, vilka som ska få ta del av arkivet och vilka inte. Larsmos konklusion är given:

”Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.”

Måla inte in Hamas i ett hörn

Om konflikten mellan Israel och Palestina har jag tidigare skrivit. I dagens Upsala Nya Tidning finns en klok artikel av min gamle laboremuskamrat Bernt Jonsson, ”Måla inte in Hamas i ett hörn”. Just detta, att inte måla in Hamas i ett hörn, borde vara vägledande för till exempel diskussionen om den palestinske flyktingministern Atef Adwans besök i Sverige – men är det inte för oppositionen och dess press; märkligt nog verkar det inte vara vägledande heller för regeringen, som bara fegar med att hänvisa till att viseringen har genomförts på ett oantastligt byråkratiskt sätt.

Bernt Jonsson skriver om den bantustanisering av de palestinska områdena som också jag har skrivit om:

”Muren/barriären (till 75 procent på palestinskt område) är numera inte ens Israels östligaste gräns, som enligt vallöftena ska inkludera de stora bosättningarna Gush Etzion, Ariel och Ma´ale Adumim. Dessa kommer att effektivt dela upp det palestinska området i kantoner/bantustans.”

Jonsson påminner om att vissa också vill göra jordandalen israelisk.

Jonsson gör sedan en klok analys av den situation Hamas i och med valsegern har hamnat i:

”Hamas har som revolutionär opposition hamnat i en svår sits. Att bara kasta det gamla överbord – till exempel genom ett uttalat erkännande av Israel – skulle lätt kunna leda till utbrytningar och grupper svåra att kontrollera.

Att bli kvar vid det gamla och fortsätta att kräva `hela Palestina´, det vill säga allt mellan Medelhavet och Jordan (som på sin kant de religiösa bosättarna) skulle vara ett effektivt sätt att marginalisera sig i den internationella opinionens ögon.

För att skaffa sig politiskt manöverutrymme har Hamas därför – om än förgäves – sökt bilda en koalitionsregering. Av uppenbart samma skäl har premiärminister Haniya förklarat, att de inte har några invändningar mot att Abbas förhandlar med Israel. Om resultatet tjänar folkets intressen, kommer Hamas att ändra sin hållning.”

Den här argumentationen stärks av det uttalande från den sverigegästande Atef Adwan, som UNT på ledarplats samma dag visserligen ställer sig frågande till, men dock: ”Kanske finns det utrymme för en judisk stat”.

Är, i det här läget, den isolering av hamasregimen USA och EU (inklusive Sverige!) bekänner sig till ett verkningsfullt verktyg för att åstadkomma bestående fred och en tvåstatslösning i området?

USA-EU-fronten och Sveriges vacklande hållning väcker den gamle EU-motståndaren i mig till liv: Hur var det nu, skulle inte vår andes stämma i världen höras ännu tydligare, bara vårt land gick med i EU?

Nu sitter vi där.

Det minsta regeringen borde göra vore att inte bara ge visum åt Hamas-representanter utan att också föra samtal med dem. Ett fritt och respektfullt meningsutbyte har aldrig skadat.

Ebba Witt-Brattström och svenskan

I kulturdelen av dagens DN porträtteras Ebba Witt-Brattström. I artikeln återges också hennes uttalande nyligen, att regeringens skolpolitik är rasistisk eftersom den signalerar, att det räcker att nya svenskar ”lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård”.

Witt-Brattström medger själv, att hon uttryckte sig medvetet provocerande. Orättvist också, skulle jag vilja tillägga, även om jag håller med henne i grundfrågan att det är livsviktigt, att invandrarna – om de ska kunna integreras – lär sig korrekt svenska.

Jag har inte sett att någon kommentator har kopplat ihop det här med Ebbas egen bakgrund – hennes mor kom hit som flykting från Estland under andra världskriget. (Det finns en djup symbolik i att den stora porträttbild, som illustrerar artikeln, är tagen i bastun.) Pappan var tysk, antinazist är det bäst att tillägga.

Jag kan bidra med en egen erfarenhet. När jag hösten 1944 kom till Sverige, sju år gammal, kunde jag inte ett ord svenska. Under mitt andra skolår (i Nylands skola, Njurunda, nu en del av Sundsvall) var jag bäst i klassen i svenska.

Men du är inte irakier eller somalier, hör jag någon invända. Det kan ha sin betydelse i sammanhanget – jag är blond och blåögd – men inte på det område vi nu diskuterar, språkkunnighet.

Man måste här ha i minnet, hur olika svenska och estniska är som språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk; till gruppen hör också finska, ingermanländska, mordvinska, mari, komi, udmurtiska, khanti, mansi, ungerska och samiska. De flesta språken i Europa – svenska, ryska, tyska, engelska, franska, italienska, spanska, polska, lettiska, litauiska och så vidare – hör till gruppen indoeuropeiska språk och är alltså släkt med varandra – och därmed också, i varierande grad, någorlunda lätta att lära sig, om man behärskar ett av de här språken. Med estniskan och de andra finsk-ugriska språken står i en särklass. Naturligtvis finns där indoeuropeiska lånord, men en mycket stor andel av ordstammarna skiljer sig helt från de indoeuropeiska språkens. Dessutom är grammatiken i de finsk-ugriska språken starkt avvikande: estniskan använder sig till exempel inte av prepositioner utan markerar det vi i svenskan anger med en preposition plus ett substantiv med en ändelse på substantivet. Exempel: på bordet heter på estniska laual (av substantivet laud, bord).

Så min, på erfarenhet grundade, slutsats är, att man – för att komma någon vart i ett nytt land – måste lära sig att behärska det språk som talas där. Betydelsen av språkbehärskning kan inte nog understrykas!

***

Ebba Witt-Brattström har jag lärt känna en smula genom att jag (som ett bihang till min hustru, den före detta talmannen) under en följd av år har varit med på Svenska akademiens olika arrangemang, inte bara nobelfesterna. En sorts ömsesidig sympati uppstod, delvis på grund av mitt och även Birgittas starka kulturintresse, delvis kanske också på grund av bådas estniska rötter. Vi stannar fortfarande till och pratar, när vi av någon anledning stöter ihop.

Jag gillar också hennes man, Horace Engdahl. Blandningen av nästan snobbistisk kunskap på det område som Svenska akademiens ständige sekreterare bör behärska paras i hans fall med pojkaktig charm och mänsklig bredd.