Skulle jag hata Mona?

Mina blogginlägg om Mona Sahlin ledde först till en intervju i radions P1 morgon, därefter till en intervju i Aftonbladet.

Aftonbladet slår upp intervjun med mig med en krigsrubrik:

Hatattack mot Mona

Artikeln hittar du på webben.

Intervjusamtalet fördes i stillsam ton, och Anette Holmqvists text är också alldeles korrekt. Men rubriken har ingen som helst täckning i texten.

Visst har jag redovisat de egenskaper hos henne, som jag tycker diskvalificerar henne för partiledarskapet, men min syn på henne är inte svart-vit. Som jag skrev här på bloggen:

”Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.”

Som gammal chefredaktör vet jag, att det är i det allra närmaste meningslöst att försöka få till stånd en rättelse i en kvällstidning, särskilt när det gäller en rubrik.

Men läsarna av min blogg – även om de är många, är de en bråkdel av Aftonbladets läsare – bör i alla fall notera, hur det förhåller sig.

(S)ahlin som partiledare?

I P1 morgon intervjuades jag om Mona Sahlin som ledare för socialdemokraterna. Intervjun går att lyssna av på webben. Klicka där på (s)partiledare.

Jag noterar, att den mycket erfarne journalisten Anders Johnsson, som i flera avseende var vänligt inställd till Mona Sahlin, kunde intyga att mina kritiska iakttagelser om och erfarenheter av Sahlin inte var strikt personliga utan delas av många inom vårt parti.

Gunilla Banks betygsätter partiledarkandidater

Gunilla Banks heter en gammal arbetskamrat från 68an – vi ses numera mycket sporadiskt. I Dagens Nyheter (15 december 2006) finns en stor födelsedagsintervju med henne – hon fyller 70 år på söndag. Grattis på 70-årsdagen, Gunilla!

Gunilla är en mycket begåvad och engagerad person: Hon har arbetat bland annat på Olof Palmes minnesfond, på Nordens fackliga samorganisation och på UNICEF. Hon har också skrivit ett par barnböcker och ett par skönlitterära böcker.

DNs födelsedagsintervjuare, Rolf Broberg, passar också på att fråga henne, vem hon vill se som ny partiledare och hur hon ser på partiledarkandidaterna.

Hennes favorit som ny partiledare visar sig vara Morgan Johansson:

– Han är lyhörd, har förmågan att se människor, har visioner.

För min egen del har jag pläderat för att Morgan åtminstone borde väljas in i VU, så att partiledningen får den nödvändiga nytändningen.

Margot Wallström avfärdar Gunilla ganska kort:

– Margot Wallström, hon har det bra som hon har det.

Gunilla Banks´ svar i fråga om Carin Jämtin låter nästan som en replik på det jag senast skrev om Carin på min blogg:

– Carin Jämtin har små barn och en bra man; men om hon skulle ta jobbet vore det i realiteten som att säga ”vi ses om fyra år”.

Helt obetalbart är hennes omdöme om Mona Sahlin:

– Mona Sahlin. Om socialdemokratin garanterat vill förlora också nästa val ska man välja henne.

***

Jag ser att några andra sossebloggar nu avfärdar mina negativa omdömen om Mona Sahlin med att jag skulle vara en sur gammal gubbe med irrelevanta åsikter.

Nu ska det bli intressant att se, hur samma personer avfärdar Gunilla Banks, också hon en person med integritet, djupt rotade socialdemokratiska värderingar och mycket lång erfarenhet av arbete inom arbetarrörelsens olika förgreningar.

Partiledarfrågan igen

I morse läste jag Eric Sundströms intervju med Margot Wallström i Aktuellt i Politiken (nummer 48, 11 december 2006), och jag delar Erics slutsats, att det verkligen rör sig om ett nej till partiledarskapet, vilket ytterligare förstärks av att även valberedningens ordförande, Lena Hjelm-Wallén, som också har talat med Margot, är av samma mening.

Som läsare av denna blogg vet, beklagar jag inte det här nejet.

Värre är det då, att Carin Jämtin i dag också har gett samma negativa besked. Min bedömning har varit, att valberedningen, om den vill ha en radikal föryngring på partiledarposten, borde pröva hennes namn. Eftersom jag vet en del om henne, även privat, har jag befarat det här nej-svaret: Hon har relativt små barn och kunde tänkas tycka, att oppositionsledarskapet i Stockholm var tufft nog. Men jag vet också, att hennes man jobbar på partiexpeditionen och således har den mest förstående arbetsgivare man kan tänka sig i en sådan här situation. Så med Margot borta ur leken borde valberedningen, uppbackad av samtliga partidistrikt på samma linje, kunna vädja till henne en gång till.

Många drar nu slutsatsen, att det då måste bli Mona Sahlin, som har hygglig uppbackning även hon bland partidistrikten. (En del, bland andra tidningen Metro i morgon och några bloggar, framför allt Ulf Gudmundsons mycket lästa och länkade, har då påpassligt citerat det jag har skrivit om Mona. Jag tänker för den skull inte krypa till korset och modifiera mina kritiska omdömen om henne.)

Min slutsats är en annan.

Om även Carin Jämtins nej verkligen är definitivt, inträder en ny situation. Då måste partidistrikten och valberedningen tänka om från dessa nya förutsättningar: Vem vill man verkligen, aktivt, ha som ny partiledare? Då handlar det om att nominera en person. (I själva verket är det valberedningens egendomliga metod att låta partidistrikten nominera var sitt helt startfält som har lett oss in i denna återvändsgränd.)

Och då kan jag inte finna annat än att min ursprungliga linje är aktuell igen: Övertala LOs Wanja Lundby Wedin att ta på sig partiledarskapet och förse henne, under innevarande riksdagsperiod, med en kompletterande parlamentarisk ledare, gärna för mig kallad vice ordförande. Wanja är en av de få diskuterade, som kan samla hela partiet och dessutom har fackföreningsrörelsen bakom sig.

Bo Södersten försöker ärerädda Augusto Pinochet

På Expressens Sidan 4 (11 december 2006) försöker Bo Södersten, för övrigt inte för första gången, ärerädda Chiles förre, just avlidne diktator Augusto Pinochet. Pinochet räddade Chiles ekonomi, lyder rubriken.

Inte så att Södersten direkt försvarar Pinochets mördande. Men han menar, att Pinochet räddade Chile ur en djup ekonomisk kris och att den ekonomiska återhämtningen senare la grunden till återinförandet av demokratin. Det, menar Södersten, är förklaringen till ”att Pinochet för många chilenare framstått – och framstår – som mannen som räddade Chile i en ödesstund”.

Artikeln slutar så här:

”Augusto Pinochet gick bort i stillhet. Hur han kommer att dömas av historien är kanske i dag för tidigt att uttala sig om.”

Hå hå ja ja!

Bo Södersten hyllades en gång i tiden av min generation laboremiter som en radikal nationalekonom ur den något äldre generationen.

I min bokhylla har jag, från en så sen tidpunkt som 1970, den av Södersten redigerade antologin ”Svensk ekonomi” (Rabén & Sjögren), försedd med följande dedikation:

”Till Enn Kokk
med socialistisk hälsn
Bo S”

Feminismen gör framsteg i Uppsala

I dagens UNT (7 december 2006) presenteras de av högeralliansen utsedda nämndordförandena.

Av sammanlagt 18 nämndordförande är inte mindre än tre (3) kvinnor.

Feministiskt Initiativ, som stal röster från det förlorande vänsterblocket, kan nu konstatera, att partiet också i Uppsala har bidragit till dessa fantastiska framsteg för feminismen.

Ideologiskt betingade utförsäljningar

Som socialdemokrat har jag en balanserad inställning till statliga företag. Jag föreställer mig inte ett näringsliv, som är totalsocialiserat. Många företag, särskilt marknadsnära sådana, får gärna för mig vara privata. Men jag ser också poänger med konsumentkooperativa, producentkooperativa, folkrörelseägda, kommunala och statliga företag. Likaså ser jag poänger med att företagsvinster genom delägarskap går till allmännyttiga ändamål genom till exempel pensionsfonder.

Hur det ska vara i det enskilda fallet får man analysera utifrån omständigheterna i just det enskilda fallet.

Men sammantaget är jag alltså positivt inställd till ett (efter omständigheterna växlande) inslag av kollektivt ägda företag i näringslivet.

När det gäller gemensam sektor är jag benägen att, om möjligt, helt hålla dess verksamheter utanför marknadens påverkan. Inte så att jag, inom ramen för detta, har något emot variationer och valfrihet. Men min grundhållning är denna, som jag uttryckte den i 1990 års partiprogram:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt.”

Att Göran Hägglund (kd) nu aviserar ett avskaffande av den så kallade stopplagen och är beredd att släppa in privat kapital i vården kom knappast som en överraskning. (Dessutom lär det glädja sossar som, likt Jan Nygren, aktivt är för en sådan förändring.)

Det Hägglund och högeralliansen nu gör innebär dock, än så länge, inte ett totalt avskaffande av den offentligt drivna vården. Man skulle kunna säga, att de inför ett visst mått av ”blandekonomi” i den gemensamma sektorn.

När det gäller andra typer av företag, syns det mycket mer tydligt, att regeringen drivs av ren och skär högerideologi: Det får helt enkelt inte finnas några statliga eller av staten delägda företag, allra minst välskötta och vinstgivande sådana – det senare innebär ju ett för borgerligheten obehagligt vittnesbörd om att även kollektivt ägda företag kan drivas med framgång.

I ekonomidelen av Dagens Nyheter intervjuas i dag (5 december 2006) Mats Odell (kd) om de förestående utförsäljningarna av företag, som ägs av svenska folket.

Bland de företag, som ska säljas ut, finns bostadslåneinstitutet SBAB, som av staten/ägaren har getts en prispressande roll. SBAB har haft detta som ledstjärna och har följaktligen inte haft en lika hög avkastning som storbankerna på det egna kapitalet, dock gått med (måttlig) vinst. När Odell får en fråga om detta, svänger han sig: även andra aktörer har i dag pressat sina priser.

Men vad händer, när SBAB med sin speciella roll och sina annorlunda ägardirektiv har slukats av någon av finansjättarna? Är inte Mats Odell mäktig ens ett litet uns av pragmatism i en fråga, som berör så många svenskar med höga bostadslån?

Samma brist på rimlig pragmatism visar Mats Odell i fallet Nordea.

Nordea är ju en skapelse, som kom till under den tid, då SSU (under ledning av Bosse Ringholm) hårt drev kravet på banksocialisering: på grundval av bland andra dåvarande Postbanken skapades en större statlig bank. Denna kan dock, efter olika fusioner och genom att staten har minskat sin ägarandel, i dag knappast betraktas som en statlig bank, men den har alltså fortfarande ett inslag av statligt ägande.

Jag skulle personligen gärna se, att åtminstone någon av de stora svenska bankerna vore statlig, men jag bortser i det nuvarande beslutsläget från detta.

Det finns nämligen åtminstone två substantiella skäl till att behålla dagens statliga ägarandel i Nordea, skäl som även Mats Odell, om han resonerade pragmatiskt och inte drevs av ideologi, borde kunna ta till sig.

Det ena är att staten genom sin ägarandel kan förhindra, att ett uppköp av Nordea leder till ännu större ägarkoncentration inom banksektorn.

Det andra är att statligt hel- eller delägande i dagens globaliserade ekonomi kan användas till att förhindra uppköp från utländska företags (här bankers) sida. Det borde finnas ett nationellt intresse att förhindra, att allt fler stora svenska företags huvudkontor flyttas till internationella finanscentra, i det här fallet att se till att Nordea bevaras som ett svenskt och nordiskt företag. Enligt DN har också Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg – en förnuftig karl; jag känner honom – ”vädjat om att inte hela Nordea blir utlandsägd”.

Dalborg är inte någon rödglödgad socialist. Men hans ståndpunkter utgår från genomtänkta överväganden.

Här har dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m) redan satt dagordningen: han är öppen för att utländska intressen ska kunna köpa de statliga bolag, som regeringen vill sälja.

Alla förnuftsargument mot en försäljning avvisas kategoriskt. Allt för att den nya högerstaten inte ens kan tänka sig att äga futtiga 19,8 procent i Nordea.

Putin, a male chauvinist pig

På Bodil Malmstens blogg – länk finns här intill – har jag hittat Vladimir Putins kommentar till anklagelserna mot Israels president om sexövergrepp:

”He turns out to be a really powerful guy! He raped 10 women!… We all envy him.”

Enligt en av de vid kommentarens fällande närvarande trodde man inte sina öron.

Kreml skyller på översättningen.

Och den ska bedöma de ryska soldaternas övergrepp i Tjetjenien!

Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person

Det börjar röra på sig i partiledarfrågan. Valberedningen är tillsatt. Till ordförande har den fått Lena Hjelm-Wallén, en milt talat försiktig general.

Vi var aktiva samtidigt i Laboremus, hon mest som klubbmästare. Hans O Sjöström, som ni då och då möter här på bloggen, skriver så här om henne i generationsboken ”Klassens ljus” (Norstedts, 1987): ”Hon var alltid glad, men jag kan inte minnas att hon hade några bestämda åsikter om någonting.” Det senare har hon väl kommit förbi, men jag har svårt att föreställa mig, att just hon skulle vara den som, genom att ta det nödvändiga kraftfulla greppet i partiledarfrågan, löste socialdemokratins aktuella kris.

Vi får väl hoppas på att nomineringarna och inte minst debatten ger henne vägledning.

Valberedningen måste se sanningen i vitögat: Visst handlar valet av partiledare om dennas ledarförmåga och personliga utstrålning men också om vederbörandes politiska inriktning.

För att ta det sista först: Alla som känner mig eller som har läst den här bloggen någorlunda regelbundet vet, att jag långt ifrån är någon vänsterextremist men tycker, att socialdemokratin har placerat sig för långt åt höger. Några rejäla graders korrigering av kursen åt vänster är därför helt nödvändig. Sker inte detta, kan vi välja både den ene eller den andra partiledaren och kommer ändå inte att återerövra makten.

Därför är Pär Nuder, många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ”och Pär Nuder”. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.

Vi tar därefter de kvinnliga kandidater, som nämns, i tur och ordning:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.

Ulrica Messing, som nu hissas i en på många sätt intressant genomgång av Henrik Brors i Dagens Nyheter den 23 oktober 2006, känner jag inte så här väl, även om jag förstås har mött henne på möten i partiets beslutsorgan. Brors analys är att hon, efter att ha hört till SSUs förnyarsida, har bytt sida:

”…Ulrica Messing tog ytterligare ett högst okonventionellt steg. Hon klargjorde att partiledarstriden inte bara är en personfråga, utan handlar om vilken politisk väg det socialdemokratiska partiet ska gå.

Messing tog ställning för den traditionalistiska falangen, som vill föra partiet vänsterut för att avgränsa sig tydligare från moderaterna. I den debatt som pågått på DNdebatt de senaste veckorna mellan företrädare för partihögern och partivänstern ställde sig Messing bakom den som gått längst vänsterut av alla, den tidigare socialministern Morgan Johansson.”

(Morgan Johanssons inlägg har jag tidigare kommenterat här på bloggen.)

Det här är onekligen intressant – jag tar gärna emot kommentarer om Ulrika Messings eventuella kandidatur till partiledarposten. Men naturligtvis finns det en minussida också. Ulrika Messing har faktiskt pläderat för skattesubventionerade pigtjänster. Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.

I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

”Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Mot Margot har det vidare anförts att hon inte sitter i den svenska riksdagen.

Samma invändning har gjorts mot den kandidat jag har förordat, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Jag återkommer avslutningsvis till detta.

Om Wanja skrev jag, när jag förordade henne, följande:

“Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag i mitt allra första inlägg i partiledarfrågan om Wanja Lundby-Wedin”:

“Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Jag vill lägga till ytterligare en sak som talar för Wanja. Socialdemokratin behöver, ockå genom personvalet, markera, att partiet har slagit in på en mera klassisk socialdemokratisk kurs. Hela det ovan skärskådade gänget har suttit i regeringen och sitter i partiledningen – och är därmed stämplade som den förlorande Göran Perssons gäng. Wanja sitter visserligen i VU men har inte suttit i regeringen och har dessutom som LO-ordförande en alldeles egen och självständig plattform.

Att socialdemokratin har gjort en självprövning och korrigerat kursen åt vänster kan, utöver att välja Wanja Lundby-Wedin till partiordförande, markeras ytterligare genom att kongressen väljer in ett par nya personer med självständig och klassisk socialdemokratisk profil i VU. Jag har där tidigare föreslagit Carin Jämtin och Morgan Johansson. Den som vill ha argument kan söka på deras namn här på bloggen.

Detta betyder inte, att jag ur VU vill sopa undan alla dem, som jag ovan har underkänt som partiledare; de har sina förtjänster, och socialdemokratin behöver inte fraktionsstrider à la SSU.

En av de nämnda skulle till och med kunna lösa den svårighet, som onekligen uppstår, om Wanja Lundby-Wedin väljs till partiledare, detta att hon under den här mandatperioden inte sitter i riksdagen, där ju onekligen mycket av oppositionens alternativ till regeringens politik formas: Välj Ulrica Messing till parlamentarisk (s)-ledare för perioden. Då får Ulrica ta debatterna i kammaren – men politiken hon företräder utformas under ledning av partiordföranden, det vill säga Wanja Lundby-Wedin.

Gästskribent Daniel Suhonen: De betalar inte, vi betalar inte!

Alliansministarna med kulturminister Cecilia Stegö Chilò i spetsen struntade i att betala TV-licensen. Att nyliberalers frihetstörst gränsar till ren anarki är inget nytt. Det nya är att ego-liberaler av denna kaliber får makt över andra. Kulturministern ansluter sig tydligen till nobelpristagaren Dario Fos anarkistiska devis ”Vi betalar inte, vi betalar inte!”, som ju handlar om hur man misslyckas med att stå emot allmän roffarmentalitet. I en allians där makten korrumperar på tre dagar lever samhällsmoralen farligt. Reinfeldt darrar: bara inte infrastrukturministern har anslutit sig till Planka.nu?

Daniel Suhonen