Två små lite större

Jag har hunnit skriva mycket lite den senaste tiden. Programmet har varit fulltecknat av annat; bland annat har vi flyttat ut till sommarhuset i Öregrund.

Men dess förinnan, i lördags, hade vi födelsedagskalas i Uppsala för Klara, som blev åtta år, och Ella, som blev ett. Första kalasmakare var Klaras mamma Kerstin, som utöver på god mat bjöd på läckerheter som morfar/farfar diabetikern måste avstå från, sådant som kanel- och mandelremoncebullar.

I födelsedagstårtan var det nio ljus, åtta för Klara och ett för Ella, och Klara, som fick blåsa, klarade pricksäkert sina åtta med ett enda blås.

Klara är i den där åldern då man samlar på vissa leksaksserier, och hon hade varit i en leksaksaffär och kollat och där listat de figurer hon ville ha, så jag slog till och köpte allt hon hade listat i den minidockserien. Och faktiskt kom det ett tjut, när hon öppnade det mycket stora paket jag hade fått hjälp med att förfärdiga i affären.

Ella fick en stor bunt böcker av farfar, men som man kan förstå av hennes ålder, är det här något hon först så småningom och gradvis kommer att ha full glädje av. Men hon kramade den kanin hon också fick och skrattade högt åt en handdocka, när den rörde sig på pappa Mattis hand.

Med på kalaset var också Klaras bror Viggo, Ellas kusin Ella, och så förstås lill-Ellas mamma Karin.

Till de två födelsedagsflickorna köpte morfar/farfar var sin bukett tulpaner.

Och självfallet hade också mormor/farmor Birgitta köpt jättefina presenter till barnbarnen.

Melodikrysset nummer 12 2013

Mycket filmmusik bjöd Anders Eldeman på i dagens melodikryss.

Den delen började ganska lätt med ”Kalle på Spången”, en film från 1939 där Edvard Persson hade huvudrollen. Persson var skåning, men titelmelodin hade som en av upphovsmännen Lasse Dahlquist, som ju hörde hemma på västkusten.

Jag har visserligen sett filmatiseringen av J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men som så ofta har inte filmmusiken fäst sig i mitt musikminne. Så det tog en stund att komma på svaret, trots att jag hade fyra bokstäver av sex.

I mitt fall är det nog så att filmmusik, för att fästa sig i mitt minne, måste slå så att säga separat, spelas mycket. Så ”Aldrig på en söndag” med Melina Mercouri som förekom i Jules Dassins film med samma namn från 1960 känner jag lätt igen, vet också att miljön i filmen är Grekland. Mercouri var förresten också kulturminister i en socialistisk Pasok-regering.

Lite trist tycker jag det är att Anders Eldeman så pass ofta har upprepningar i sitt program.

Ett exempel i dag är ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”. Den har jag aldrig sett, men jag har ju lärt mig att känna igen melodin, eftersom Eldeman har spelat den flera gånger.

En artist som Eldeman spelar påfallande ofta är Tommy Nilsson. Annars är det väl inget fel på ”Öppna din dörr”.

Svårare för yngre lyssnarfe är det väl att känna igen Trio Me’ Bumba. Men 1968-1969 var deras ”Man ska leva för varandra” en landsplåga, länge på Svensktoppen.

Och sen var det då som vanligt några melodifestivalare.

Själv ger jag inte mycket för ”Skyline” med David Lindgren.

Snäppet bättre är ”Heartbreak Hotel” med Yohio.

Elton John lyssnar jag däremot gärna på, även om han har gjort bättre låtar än ”Sad”.

Men Lou Begas ”Mambo Number 5″ svängde det ordentligt om. Trots namnet är han från Tyskland.

I dag ska vi ha födelsedagsfest för två barnbarn, som fyller år ganska nära varann: Klara blir åtta och Ella ett. Jag har fullgjort mina morfars- respektive farfarsplikter och köpt presenter.

Dessutom har jag packat. I morgon ska Birgitta och jag åtminstone delvis flytta ut till sommarhuset i Öregrund. Men vi åker in till Uppsala varannan vecka för att ta hand om Kerstins barn Viggo och Klara före och efter skolan.

PS Som jag har fått påpekat för mig hade jag helt enkelt glömt bort att redovisa ett svar. Vi hörde Ebbe och Calle Jularbo i Ebbe Jularbos ”Vals i lekstugan” också.

Och så får ytterligarfe en läsarfråga mig att inse, att jag i dag har glömt redovisa ytterligare ett svar: Det Roland Cedermark spelade var ”Två solröda segel”, en stor hit i bland andra Sven Olof Sandbergs och Bertil Boos versioner. I original hette den här låten ”Red Sails In the Sunset”.

Melodikrysset nummer 11 2013

I dag tyckte jag det fanns flera knepigheter i Melodikrysset.

Eftersom jag aldrig ser på TV-såpor, kände jag förstås, i motsats till många andra, inte igen signaturmelodin till ”Skärgårdsdoktorn”, men till slut hamnade jag med hjälp av ledbokstäverna på den här serien eller rättare sagt på den miljö den utspelas i, skärgården.

”Skärgårdsdoktorn” känner jag åtminstone till, men ett par av artisterna i dagens kryss var totalt okända för mig.

En av dessa är den amerikansak sångerskan Gwen Stefani. Hennes namn klarade jag genom att gissa mig fram till förnamnet och sen googla på det plus ”Sound of Music”, som jag hörde sampling ur. På så sätt kom jag fram till att låten vi hörde var ”Wind It Up”.

Katrina and the Wawes hade jag hittills heller aldrig hört talas om, och na-na-na-raddan ledde mig till en början helt fel. Men sen fick vi ju låttiteln, ”Sun Street”.

En dos melodifestival skulle vi förstås som vanligt ha.

Den delen började mycket lätt, med Malena Ernman och vinnarlåten 2009, ”La Voix”. Skönt med vinnarmelodier, som i motsats till årets går att komma ihåg.

En melodi som fastnar i musikminnet är också Jan Johansens ”Se på mig” från 1995.

”Gosa” mindes jag, mest för att den förekom i årets melodifestival, men namnet på den som framförde låten – Mary N’diaye – hade jag redan glömt, så även här fick jag googla.

Jag framhärdar i att schlager, för att få kallas schlager, omedelbart ska fästa sig i musikminnet. Ett par utmärkta exempel förekom i dagens kryss:

Den som en gång har hört Lill-Babs sjunga ”Gröna granna sköna sanna sommar” glömmer den aldrig. Det är förresten inget fel på Nat King Coles original, ”Those Lazy Hazy Crazy Days of Summer”, heller.

Utländskt original, ”Mockin’ Bird Hill”, har också Alica Babs’ succé från 1949, ”Adress Rosenhill”. Fast lika berömd här i Sverige blev väl Povel Ramels parodi på den, ”Småfoglarne”.

Småfåglarna hörs också i trädgården, i dag illustrerat av Dana Dragomir i ”I en klosterträdgård”.

Två filmmelodier fanns det i dagens kryss.

Gamla stan besjöngs i ”Flickorna från Gamla stan” från 1934.

Och så fick vi höra ”As Time Goes By” ur filmklassikern ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som Ilsa Lund) i de båda huvudrollerna.

Till slut återstår då två scenmusikstycken att redovisa.

”Jag är ute när gumman min är inne” är en lätt bedagad text av Ernst Rolf och Gösta Stevens, dock som vanligt med en catchy melodi av Jules Sylvain.

Modernare låter då ”Another Opening, Another Show” ur ”Kiss Me Kate” från 1948. Musiken är av den mästerlige Cole Porter.

Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Melodikrysset nummer 10 2013

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Barnbarnens liv är också vårt liv

I går, när vi just hade satt oss för att se TV-programmet där jag intervjuades, kom Viggo hem från skolan. Ensam för ovanlighetens skull. Han och yngre syrran Klara brukar alltid komma tillsammans.

Det visade sig att Viggo hade mått illa i skolan, ringt mamma och berättat, och så fått gå hem ensam utan Klara, som i stället lite senare hämtades av mamma Kerstin.

Oron fanns ju förstås där, bland annat för att det skulle vara vinterkräksjukan. Så Viggo sjukanmäldes och fick stanna hemma i dag.

Barnen har, när de varannan vecka bor hos oss, hyggligt nära till skolan, men det är ändå en bit att gå – bland annat ska de ta sig över den ganska biltrafikerade Svartbäcksgatan. Men de har tillsammans klarat den här skolvägen bra utan att någon vuxen har behövt följa med dem.

Fast Klara som är yngst, – hon går i ettan – har hittills aldrig gått ensam till skolan. Så hur skulle vi nu göra?

Kerstin litar på sin flicka, och det gör hon rätt i. Så i morse var det bara Klara vi fick att gå upp och dricka morgonchoklad, och så småningom gick hon kavat – och lite stolt, tror jag – ensam till skolan. Och det gick bra!

Viggo låg kvar hemma och vaknade så småningom till liv även han. Medan han låg och tittade på TV, fick han mjukt tunnbröd och mineralvatten, och till lunch åt han lite ungsbakad lax men framför allt bitar av färsk paprika. Hinken som hade stått bredvid hans tillfälliga bädd på golve bredvid mammas säng hade inte behövt användas på natten och kom inte heller till användning under den påföljande dagen.

Det ser inte ut att vara vinterkräksjukan, tack och lov!

När vi åt middag, hade Viggo riktigt god aptit igen. Kerstin hade lagat strömmingsflundra, och det tyckte han om. Och det var väldigt gott tillsammans med hemmalagat potatismos, skirat smör, inlagd gurka och minitomater.

I morgon får han nog gå till skolan igen.

Jag säger det bara för att det ju är hans ”jobb” att gå i skolan, inte för att jag vill bli av med honom. Det är bara roligt för en gammal morfar att ha barnbarn hemma att tala med.

Melodikrysset nummer 9 2013

Ni som vill veta mer om personen bakom melodikrysskåserierna på lördagarna, också se hur han ser ut på gamla dar, får en chans på måndag (4 mars) klockan 16.05-16.20 i TV. Programmet heter SVT Forum och går i SVT 2.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.

Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.

Melodikysset nummer 8 2013

På det hela taget tyckte jag att dagens kryss var lätt, med ett undantag – och här måste jag avslöja en lucka i mitt musikkunnande: Alina Devecerski har jag nog aldrig ens hört talas om, och hennes singeletta ”Flytta på dig” hade jag aldrig hört förut.

Deltävlingarna i Melodifestivalen följer jag, men jag kan inte säga att ”Begging” med Anton Ewald för den skull har fäst sig i mitt musikminne.

Jag vill inte påstå att Kikki Danielssons ”Bra vibrationer” – i dag framförd på engelska – som kom trea i Eurovision Song Contest 1985 är världens höjdarlåt, men den har den uppenbara fördelen att ha en refräng som är oerhört lätt att ta till sig och komma i håg.

Och genredriften i ”Värsta schlagern” med Markoolio och Linda Bengtzing är ju så utstuderad, att man därför kommer ihåg den.

Schlager ska vara just schlager, något som slår, så hårt att melodi och/eller text för evigt fäster sig i minnet. En mästare på att leverera sådant var Siw Malmkvist, som vi i dag hörde i ett potpurri, som bland annat innehöll ”Jazzbacillen”, ”Tunna skivor” och ”Mamma är lik sin mamma”.

Dagens kryss sändes från Vasaloppets Mora, och Anders Eldeman ansträngde sig för att knyta an också till sportvärlden.

Idrott hör inte till mina intressen, men Pernilla Wiberg känner jag i alla fall till, mer dock som skidåkare än som skivartist (”Privilege” från 1991).

ABBA-låten ”The Winner Takes It All” med Agnetha Fältskog som soloartist var dock knappast tänkt för skidlopp.

Björn Ulvaeus, som senare kom att bli en av de fyra abborna, fanns ju också med i Hootenanny Singers. De gjorde bland annat en annan av dagens låtar, ”Till min syster”, som genom sin upphovsman, Dan Andersson, hade anknytning till det Dalarna krysset i dag sändes från.

Dagens sändningslandskap till ära fick vi också höra Ludvika dragspelsklubb spela ”Den gamla dansbanan”, som vi i dag dock skulle nämna i pluralis, dansbanor.

Från mina egna gamla hemtrakter, Sundsvall, kommer Ingeborg Nyberg, som vi i dag hörde sjunga ”Barndomshemmet” (”Där som sädesfälten böja sig för vinden”).

När jag på femtiotalet lärde mig dansa, stod Glenn Miller och hans musik högt i kurs. Och jag har förstås skaffat hans klassiska inspelningar på skiva, bland annat ”In the Mood” som vi hörde i dag.

Och då går vi i mål med en annan gammal favorit, ”Over the Rainbow”. Den förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz”. Den är en riktig filmhöjdare – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Film.