Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Hjärtkontroll på Akademiska

I går fick jag åka in till Uppsala – jag hade fått en kallelse till kontroll på hjärtkliniken. Varken EKG eller något annat visade på något nytt och oroande – det är inte på den här fronten mina aktuella propblem finns. Samtalet med läkaren slutade med att vi nästan föll i varandras armar i fråga om apoteksväsendets utveckling,

Nej, det är i stället vänstra ögats gradvis allt sämre funktion som oroar mig. Den ständiga dimma jag numera går omkring i är särskilt påtaglig när det är solsken – men i går, när jag gick från Ackis, var det mulet och regnigt, så eftersom jag inte hade hunnit få någon lunch, skyndade jag mig till Fågelsången vid Svandammen för att få något i magen. En stor köttbullsmacka plus kaffe mättade ordentligt.

Jag gick också en sväng till Apoteket, bara för att finna att en av de mediciner jag hade slut på inte längre fanns på min receptlista. Jag ska ha den – det hade senast bekräftats av läkaren på Akademiska – så i dag har jag försökt ringa till min vårdcentral för att få receptförnyelse. Bara för att flera gånger bli avsnoppad av en automatisk telefonsvarare som hävdar att det inte går att ta emot fler samtal nu. För mig är det helt obegripligt att det kan finnas några tekniska hinder för att ta emot och banda enkla samtal om receptförnyelse – jag kan proceduren: personnamn, personnummer, medicin – och jag brukar också ange namnet på min husläkare. Det här borde ju kunna funka dygnet runt, men jag ringde alltså under kontorstid. Och det här borde ju också kunna göras per mejl, en banalt vanlig kommunikationsväg för de flesta av oss.

Man kan få hjärtinfarkt för mindre!

Märk väl: den här vårdcentralen är inte längre en del av den så kallade offentliga byråkratin.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.

Den balkaniserade skolan

I dag är det skolavslutningsdag. Viggo är sjuk, men Birgitta och jag följer Kerstin och Klara i spåren till Domarringens skola. en gång i världen också Kerstins och hennes syskons skola.

Domarringen är en fin gammal skola, gradvis både utbyggd och upprustad – bättre skolmiljö kan barn inte få. Vi samlas tillsammans med föräldrar oh andra anförvanter i den väldiga skålformade grässlänt som vetter mot skolans baksida. Solen gassar, och eftersom avslutningsceremonin med alla sina sånger drar ut på tiden, drar vi gamlingar oss periodvis in under skuggan av de träd som finns bakom oss.

Mitt problem, var jag än befinner mig, är att jag inte ser mer än de människor som står närmast mig alldeles tydligt. Högtalarnivån är heller inte så stark, men då och då hör jag tonerna av de sommarsånger och sommarpsalmer som barnen sjunger.

Den här avslutningen gör mig vemodig, dock inte av sentimentala skäl, snarare då politiska.

Jag upplever ju dagligen hur ambitiös lilla Klara, som vi senare gör sällskp hem med, är. Hur det kommer att gå för henne och för brorsan Viggo vet dock ingen, hur ambitiösa de än är. Morfar får försöka trösta sig med att det är rätt långt kvar till jobb och att stå på egna ben för lilla Klara, som just har avslutat första årskursen.

När jag kommer hem, dricker jag en kopp kaffe och läser en väldig, en både klok och rasande debattartikel av professor Svetker Sörlin i Dagens Nyheters kulturdel, ”Den svenska skolans ödesväg” (DN 12 juni 2013).

Varför gjorde ingen något när katastrofen för den svenska skolan blev allt mer uppenbar? frågar Sörlin och svarar själv: ”Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.”

Sörlins slutsats är att det har gått som det har gått därför att ”för samhället som helhet har ingen längre något ansvar”.

Skolan har balkaniserats. Och nu skenar utvecklingen: ”Stora koncerner avvecklar skolor som om de vore skofabriker. Riskkapitalbolag säljer sina ’produkter’ vidare för hundratals miljoner till nästa ägare, som måste få tillbaka satsade pengar och mer till.”

Sörlin är så outspoken att han i en jätteartikel i DN också passar på att tvåla till Dagens Nyheters ledarsida för att den deltog i den kampanj som förstörde den mycket mer jämlika skola vi hade i Sverige innan den här utvecklingen kampanjades i gång.

Vore det något med socialdemokratin, skulle den nu i den här frågan medge att den är medskyldig till balkaniseringen av den svenska skolan. På den här punkten gick partikongressen inte tillräckligt långt. Men det är inte för sent än. Tro mig – den som medger sina misstag och är beredd att ändra sig vinner i respekt och tilltro.

Universitetsvärlden är inte alltid så mossig som många föreställer sig

Martin H:son Holmdahl (född 1923) var Uppsala universitets rektor 1978-1989. Han var professor i medicin, men som många av dem som har framstående akademiska meriter har han stor bredd och dessutom ett engagemang som sträcker sig långt utöver hans eget fack. Dessutom är han en förtjusande person, och en människa i detta ords bästa mening.

När Birgitta och jag just har hängt av oss våra ytterkläder utanför universitetets sal X, kommer han gående, lite långsamt – han är ju ändå 90 år. Vi hälsar och han stannar till för en liten pratstund före den samling och ceremoni som har fört oss dit.

För tio år sedan instiftades det stipendium för främjande av mänskliga fri- och rättigheter som bär Martin H:son Holmdahls namn. Stipendiet, instiftat till hans 80-årsdag, är ett vittnesbörd om att den här akademikerns engagemang sträckte sig långt utöver hans eget akademiska fack. Stipendiet ”skall tilldelas en anställd inom universitetet, en grupp av sådana anställda, en student, eller en grupp av studenter, som har gjort insatser för att främja mänskliga rättigheter. Mottagaren av stipendiet skall ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat.”

Bland det som har belönats med det här priset finns arbete för mänskliga fri- och rättigheter i Östeuropa, arbete för att ge människor med funktionshinder bättre tillgänglighet i samhället, främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika och Sydamerika, i ett annat fall i Kirgizistan, arbete mot rasism, upplysning om Förintelsen med flera ändamål. Bredvid oss i sal X sitter Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med inriktning på våld mot kvinnor – också hon hör till dem som har belönats med Martin H:son Holmdahls stipendium.

Prorektor Anders Malmberg hälsar oss välkomna, och sen följer ett långt och intressant föredrag om mänskliga fri- och rättigheter av professor Peter Wallensten, som vad jag förstår nu ska överta ordförandeposten i den holmdahlska stipendiekommittén. Peter har jag och Birgitta för övrigt känt allt sedan hans unga år, då vi först träffades i Laboremus. Och sen är det dags för Martin H:son Holmdahl själv, still going strong.

Det hela avslutas med mottagning i kanslersrummet: ytterligare några tal, musik, några snittar, ett glas därtill och så samtal med gamla bekanta – många av oss är verkligen gamla nu för tiden.

Också jag känner ganska många i den akademiska världen i Uppsala, även om jag, trots mitt utmärkta studentbetyg, valde bort den akademiska banan och satsade på politik och journali8stik i stället.

Jag skulle nog säga att min politiska bana åtminstone under de tidiga åren blev framgångsrik, men det jag och andra generationskamrater åstadkom då har ju till stor del raserats av senare regeringar, märk väl av ganska skiftande politisk kulör. Att den regering som förhoppningsvis blir resultatet av nästa val skulle orka eller ens vilja återställa de radikala reformer vi lyckades genomföra är högst osannolikt, men man hoppas att det inte blir värre i alla fall. Fast jämlikhet och samhälleliga monopol verkar ju inte vara i ropet längre ens bland dem som i dag kallar sig socialdemokrater.

Så kanske har jag förspillt mitt liv.

Men det var roligt att få nära ljuva drömmar och, åtminstone för en tid, också kunna förverkliga dem.

Sommarutflykt till Gräsö

Vi bor ju i Öregrund under en stor del av sommarhalvåret, men till Gräsö, den mycket långsträckta ön utanför Öregrund, kommer vi sällan. Ändå går det bilfärjor över, från uppsalabussens ändhållplats, tätt, tätt under hela dagen.

I år hade vår socialdemokratiska förening i Svartbäcken hemma i Uppsala beslutat sig för att göra en utflykt till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, och eftersom vi ändå befann oss på nära håll, passade vi på att ansluta.

Men eftersom vi dessutom hör till skaran av icke bilburna – ni som inte har varit på Gräsö kan nog inte föreställa er hur stor den här ön är – sa vi tacksamt ja, när Bengt Kettner, som också skulle dit tillsammans med Inger, erbjöd sig att hämta upp oss i Öregrund och sen skjutsa oss.

Vi åkte alltså bilfärja över till Gräsö, och sen tog vi oss på vindlande vägar fram bland Gräsös alla sommarhus – de fastboende är en bråkdel av alla sommarstugeägarna. Så småningom tog Jimmy emot och anvisade parkering.

Där fanns också ett helt gäng barn – alla ville gå och bada.

Via en trätrappa tog vi oss upp till boningshuset, som ligger lite högre upp. Nedanför fanns också en gräsplan med en del planterade träd och buskar, men huset reser sig som en solitär över den kringliggande skogen. Jimmy är byggmästare och har byggt om och till huset flera gånger; bland annat har det uteplats på tre sidor.

Inuti tävlar en ljus och stor yta med många fönster med överraskande avbalkningar och prång i olika höjdläge, de senare en fröjd för de ganska många barn som deltog i utflykten. De spröjsade fönstrens bågar samt en del andra detaljer är målade i en skala från mörkblått över allmogeblått till vitt, och huset har också andra detaljer som det måste ha tagit år att komma fram till respektive att samla ihop. Och så ett jättelikt lackerat trägolv!

Med på utflykten var Bedo Kaplan, dagens grillmästare. De nybadade och följaktligen frusna barnen åt med glupande aptit varm korv, medan vi vuxna högg in på grillbordet med läckra röror och sallader och andra tillbehör.

Birgitta och jag satt på en av altanerna tillsammans med bland annat några gäster från arbetarekommunens ledning, dess ordförande Anita Berger och så våra båda kommunalråd Erik Pelling och Marlene Burvick. Birgitta passade på att ventilera sin oro över några aktuella uppsaliensiska stadsmiljöfrågor.

Det hela avslutades med kaffe och tårta – själv tog jag som är diabetiker bara en smaksked av den frestande goda tårtan.

Och jag fick lön för uppoffringen. Blodsockervärdet var på mycket bra nivå, när jag mätte senare på kvällen.

Fast då var vi redan hemma i Uppsala, skjutsade dit i Bengts bil.

Melodikrysset nummer 23 2013

Solen lyser över vår blommande trädgård i Öregrund, och man frestas att skriva under på GES’ – Anders Glenmarks, Thomas ”Orup” Eikssons och Niklas Strömstedts – budskap i en av dagens låtar i Melodikrysset, ”Stanna världen en stund”.

Nej, i dag var krysset inte särskilt svårt. Det enda jag inte klarade utan att googla var artisten från Melodifesivalen 2010, detta trots att jag lyssnade mig igenom hela uttagningsomgången. Men inte kom jag ihåg Sibel och ”Stop” för det.

Inte för att jag har lyssnat särskilt mycket på Toto heller, men det var ganska lätt att hitta bandets namn när man hade första och sista bokstaven. ”Don’t Change My Heart” hette låten.

Hjärta och smärta är ju välkända ingredienser i all slags populärmusik. I dag fick vi flera exempel.

”Sad Songs Say So Much” sjöng Elton John.

”All You Need Is Love” förkunnade John Lennon och Paul McCartney i en beatleslåt från 1967.

”Ta mig tillbaka nu”, vädjade Arvingarna.

Och till den här kategorin får man väl också föra BAOs ”Vår sista dans”, i dag dock med Monika Bring.

Lars Molin, mycket saknad, gjorde en oförglömlig film om ”Tre kärlekar”- (Jag såg förresten att Ted Ström, som gjorde ledmotivet, framträder i Lars Molins och mina trakter, Södergården i Långalma, den 4 juli klockan 11.00-13.00. Välkomna till Roslagen!)

Men vi byter både miljö och tid.

Ruben Nilson själv sällsynt på skiva – läs mer ovan under Kulturspegeln – bedsjöng ofta det Stockholm han bodde i, så i ”Balladen om Eken”. Många av Rubens visor gjordes kända för en ny generation av Fred Åkerström, och i dag fick vi också höra hans dotter, CaisaStina, sjunga den nämnda sången.

I en annan stad i ett helt annat land, England, verkade länge Georg Friedrich Händel. I dag fick vi höra ett smakprov ur Händels ”Water Music”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet, vatten.

Inte lika gammal, men ändå i dag en del av den svenska revyhistorien, är Ernst Rolf.
Ur hans repertoar hörde vi ”En är för liten och en är för stor”.

Avslutningsvis stannar vi till ännu en stund i den gröna värld där jag startade dagens melodikrysskåseri. ”Grön kväll i Margretelund” är en underbar visa. Undra på att jag har allt med dess skapare, Olle Adolphson.

En dag med solsken och vita mössor – och den student vi firade hade gjort ett imponerande jobb

Annas mellanflicka Amanda är en ganska ovanlig person. Inte för att hon tog studenten i dag – det gör väldigt många. Men den här Amanda är en osedvanligt begåvad och dessutom strävsam tjej. Jag tittade på hennes studentbetyg och häpnade: en hel lång beygssida i stort sett bara med betyget MVG i ämne efter ämne. En gång i världen tog jag själv studenten med skolans bästa betyg det året, men Amandas betyg slår mitt med hästlängder. Man kan i och för sig säga, att hon har haft ovanligt lätt för sig – hon fick hoppa över en årskurs – men fysiska och andra problem, främst reumatism, har sen gjort att hon fick gå om sista gymnasieåret.

Sen finns det en bredd och en intelligens hos henne, som gör det möjligt för henne inte bara att komma in på vilken utbildningslinje hon ville; här om året vann hon till exempel en mycket kvalificerad svensk skoltävling i matematik. Men den här tjejen har i stället växlat in på ett helt annat spår: hon vill gärna bli violinist, och hon tog följaktligen studenten vid Nordiska musikgymnasiet på Liljeholmen.

Vi samlades på skolgården för att ta emot de nybakade studenterna, främst förstås Amanda. Solen brände över väntande anhöriga och vänner, men när de vitmössade unga trädde ut, sjöng de först för oss – givetvis ”Studentsången”, men i det här fallet med professionell bravur.

Men sen var det dags för den här skaran att springa ner för trappan och möta anhöriga, som väntade med skyltar och blommor. Jag och Birgitta hade med oss blommor från vår egen trädgård i Öregrund. Birgitta hade komponerat en bukett med vitblommande körvel, allium, midsommarblomster och akleja. Min bukett gick främst i blått – också akleja, trädgårdsklint, lupin och bondsyren – men också några kvistar vit syren.

Bland oss som firade Amanda fanns förstås hennes systrar Ella och Sara, samt flickornas numera frånskilda föräldrar, Anna och Cai. I vår familj har vi aldrig låtit skilsmässor övergå i livslång fiendskap; vi själva hade till exempel sällskap från och så småningom tillbaka till Uppsala med Annas far Bengt och hans fru Inger.

Cai skjutsade i sin bil Amanda till Annas hus i Rinkeby, men vi övriga åkte tunnelbana mellan Liljeholmen och Rinkeby. Där anslöt gradvis allt flera, bland annat vår son Matti med sin dotter Ella. Lill-Ella verkade vara mest begeistrad i Annas hund Sudden.

Alla gästerna bjöds på mat, med på grill hemlagade hamburgare som huvudrätt.

Samtalen flöt samtidigt bland oss som satt vid uteborden. Jag och Birgitta hittade sittplatser alldeles bredvid Amanda och hennes pojkvän Fritiof Palm, en studie- och studentkamrat från samma skola. Vi fick omedelbart en bra kontakt med honom, kanske för att också vi är mycket musikintresserade.

Så småningom skulle Fritiof gå hem till sitt eget studentfirande, som hade lagts lite senare, och efter ytterligare en stund åkte också Amanda dit.

För Amanda väntar nu en välförtjänt utlandsresa tillsammans med mamma. Anna har aldrig gjort vanliga charterresor med sina flickor, men hon har lovat var och en av dem en långresa efter studenten. Snart åker Anna och Amanda således till Kina, dit Anna själv gärna länge har velat komma, eftersom hennes bästa vän från hennes egen gymnasietid, också en Anna, arbetade och var gift i Kina – tyvärr dog den här Anna i alldeles för unga år. Jag är samtidigt alldeles säker på att den mycket kloka och nyfikna Amanda kommer att få ut mycket ur mötet med den kinesiska kulturen, mycket att minnas hela livet.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.