Sommar i P1 med Leo Razzak

Med tanke på att Leo Razzaks liv har varit så olikt mitt – detta sagt framför allt mot bakgrund av att även jag kommer från en invandrarfamilj och mot bakgrund av det han gradvis berättar om sitt liv – noterar jag lite häpet att förbluffande mycket av den musik han spelar ändå är så välbekant för mig, och då tänker jag inte bara på att han spelar Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan och ”Saint James Infirmary”. Nej, också Tracy Chapman, The Latin Kings, Van Morrison och Bob Marley är välbekanta för mina öron.

Annars är hans liv mycket annorlunda mitt. Hans arv på faderns – från Bangladesh – sida stämplade honom som invandrarunge på ett helt annat sätt än det som gällde för blonda och blåögda estniska flyktingbarn årtionden längre tillbaka. Dock var det aldrig den hårt arbetande fadern som var den här familjens problem. Med smärtsam tydlighet vittnade Leo Razzak om hur hans mor levde ett destruktivt liv där sprit och droger och ett vidlyftigt sexliv välte den här familjen – pappan, från en helt annan kultur, höll ändå ihop den här familjen förbluffande länge, och det var naturligtvis en självklar skyddsreaktion från sonens sida, att han vid separationen valde pappan framför mamman.

Leo Razzak berättade, även här utan krusiduller och undanflykter, om det hårda och delvis destruktiva liv han levde i några stockholmsförorter och i skolorna där. För honom blev till slut verksamheten i Anders Carlbergs Fryshuset en räddning och ett nytt liv. Och när det såg som mörkast ut för den här lilla familjen – farsan fick en cancertumör och kunde inte längre jobba, därmed inte heller betala lägenheten de bodde i – kom räddningen genom en fryshuskompis vid namn af Jochnich, som ordnade ett lån till justa villkor.

Och farsan överlevde, kanske för att han fick nytt levnadsmod. Numera driver han, delvis med ekonomiskt stöd av sonen, men de har hittat kreativa lösningar att inte bara klara utan också utöka verksamheten, socialt arbete på bynivå i Bangladesh.

Allting måste inte gå åt helvete, även om det länge ser bottenlöst mörkt ut.

Östersjökryssning 1 juli 2013: Helsinki

Vädret är soligt och fint när vi anländer till Helsinki. Från hamnen, där Vision of the Seas har lagt till, går det bussar in till centrum, och de stannar nära ett för mig välkänt landmärke, Svensaka teatern.. Vi är nästan inne på de båda avenyerna, längs vilka en del av våra aktuella mål finns.

Vi besöker Iitalas butik i ett ärende jag inte kan avslöja, eftersom en som är berörd av vad vi handlade där kan tänkas läsa den här texten. Marimekkos affär har flyttat sen jag besökte den sist, men den finns fortfarande vid Esplananden. Birgitta har lovat köpa mig två marimekkoskjortor i födelsedagspresent – dock är butikens XL-sortiment ganska uttunnat, visar det sig- Men jag hittar en långärmad skjorta i en mycket snygg färg, och så väljer jag, för första gången någonsin, en kortärmad sommarskjorta från Marimekko. Hustrun köper också ett nytt Marimekko-nattlinne åt sig själv – hon älskar att sova i masrimekkonattlinnen, och de hon har börjar bli slitna.

Dess förinnan hade vi, ner mot hamnområdet, kollat in Sundmans krog – ett mycket bra ställe – för lunch, men Sundmans har semesterstängt.

Så när det blir lunchdags, går vi i stället till Fazers kafé och köper oss där var sin läcker räksallad. Vid det här laget har jag noterat, att min syn numera är så skraltig, att jag snarast måste orientera mig med hjälp av gamla kunskaper om en för mig välkänd miljö.

Därifrån är det inte lång väg till Stockmans stora varuhus Vi strosade runt lite, och Birgitta köpte en ny hårborste.

Sen avslutade vi med en vilostund i parken mellan norra och södra Esplanaden. Jag påmindes om – och måste nu för er erkänna – att min kondis i mitt nuvarande synsvaga tillstånd har blivit bottenlöst usel.

När vi tidigare under vår rundvandring i Helsinki, som allt mer gör skäl för sitt finska namn, stärkte oss med var sin kopp espresso ute på en trottoarservering, beställde vi vårt kaffe på svenska och fick genast bekräftat det vi aktualiter har tagit del av genom svenska media: servitrisen konstaterade, att hennes svenska var skraltig – men vi fick ändå vårt kaffe.

Det pågår en delvis hätsk debatt om svenskans ställning i finländska skolor.

Jag förstår det här att det är en krympande skara finska medborgare som har svenska som modersmål. Men ”tvångssvenska” i skolan eller inte, så är det naturligtvis en rikedom att behärska andra språk än sitt modersmål. Svenskan utgör ju en bro över till flera andra och större indoeuropeiska språk, och finskan, ett finsk-ugriskt språk med mycket annorlunda grammatik och ordstammar, är för övrigt – tro mig, jag kan en del finska – full av (ibland lätt förvrängda) svenska lånord, förvärvade under den mycket långa gemensamma svensk-finska historien.

Östersjökryssning 30 juni-7 juli 2013: Vision of the Seas

Birgitta har bjudit mig på en drygt veckolång östersjökryssning. Vi diskuterade tänkbara resmål, och eftersom jag under en ganska lång period var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hade hand om partiets relationer till de socialdemokratiska partierna i våra grannländer och också gjorde ett omfattande arbete för att återuppbygga sådana i Estland, Lettland och Litauen efter Baltikums frigörelse – har jag många fina minnen av de här länderna och deras huvudstäder. Och eftersom jag inte har varit där på länge nu, hittade hon en kryssningsresa till Helsinki, Tallinn oh Riga; dessutom ingick Sankt Petersburg, där jag har varit tillsammans med henne på den tiden hon var talman i Sveriges riksdag. (Och lite senare i sommar ska vi göra en resa till ytterligare ett av mina gamla arbetsfält, Ísland.)

Resan hon hade hittat skulle ske per båt, men vad vi talar om, Vision of the Seas, är ett fullkomligt enormt flytetyg i flera våningar. Det här fartyget är inte bra ett enormt hotell med rymliga hytter och plats för mängder av passagerare. Här finns också en rad restauranger, underhållning från scen, musik av lite olika slag, en jättelik spelhall. auktioner, taxfreebutik.

Alkohol som man handlade där eller vid besök i land togs om hand av personal – man fick ut flaskorna inför hemkomsten, medan vin och öl som man drack till exempel till maten betalades med det kort hustrun hade registrerat som betalmedel. (Själv har jag inga plastkort, eftersom jag är en inbiten kontantanvändare.) Själva maten ingår i priset för resan.

Frukost åt vi alltid ombord. Brödet och flertalet pålägg var kanske inte våldsamt lockande, men både Birgitta och jag hittade snabbt sådant vi ville ha: äggröra och bacon och så bitar av ananas och olika sorters melon. Till det drack vi apelsinjuice (nåja) och svart kaffe.

Vi åt ett par plockluncher ombord, första och sista resdagen, men i det fallet smakade den Heineken-öl vi drack bättre än maten, någon obestämbar stekt fisk.

Däremot hade man lagt ner ganska mycket möda på att presentera en varierad middagsmeny (förrätt, huvudrätt, efterrätt), och det gick alltid att hitta flera lovvärda rätter att välja emellan. Som diabetiker uppskattade jag särskilt att man också hade lagt ned omsorg på att menyn skulle innehålla ett par, ibland flera efterrätter, som inte får blodsockervärdet att rusa i höjden. Vinlistan var likaledes mycket stor.

Det norsk-amerikanska rederiet som driver den här verksamheten meddelade i de papper vi fick före avfärd, att man borde vara propert klädd under middagarna ombord – för två av dessa anbefalldes smoking. Sen hustruns talmanstid äger jag en sådan med alla nödvändiga tillbehör, så jag packade alltså ner smoking, gördel, väst, svart fluga och ett par smokingskjortor i bagaget, och i hustruns bagage fanns ett antal passande klänningar. Döm om vår förvåning, när vi upptäckte, att nästan inga andra var klädda på det här sättet. Och det är helt OK för min del – dock fanns det en del middagsgäster som med förlov sagt var ganska slafsigt klädda. Det senare torde knappast ha ekonomiska skäl, eftersom det kostar en slant, om man vill vara med på en sådan här kryssning.

Ganska många av den svenska grupp vi ingick i och som för utflykterna i land hade en svenskspråkig guide, var äldre människor; några hade också handikapp som hindrade dem från att delta i alla exkursioner. Annars var de som fanns med – det gällde både passagerare och besättning – en mycket brokig samling, också i högst varierande åldrar. Många av passagerarna var spansktalande eller nordamerikaner, men där fanns folk från alla jordens hörn, allt från japaner till norrmän. Under en middag hade vi vid bordet bredvid vårt en mor och dotter bosatta i USA – den här pratglada amerikanskan visade sig dock i mycket unga år ha lämnat Lettland, dit hon nu var på väg ör att hälsa på och visa dottern det gamla landet.

Också beättningen var kosmopolitisk. Vi fick träffa chefspersonerna ombord vid en mottagning, och de kom verkligen från alla tänkbara håll. Ännu större spridning kunde man iaktta när det gällde personalen i matsalen, den personal som (exemplariskt och diskret) höll rent och städat i vår hytt och så vidare: vi såg östeuropeiskt klingande namn så väl som personer som i fråga om så väl hår- som hudfärg starkt skilde sig från mig. Jag hoppas att alla de här människorna får någorlunda anständigt betalt. Inför vår landstigning i morse hade vi fått in kuvert att lägga dricks i till fyra olika personer/funktioner – men så vitt jag förstod hade de alla något slags basfunktion. För egen del gillar jag inte den här sortens tip-system, och det beror verkligen inte på snålhet. Och det är klart att jag stoppar pengar i de utlagda kuverten.

Praktiskt var det hur som helst att, huvudsakligen nattetid och sovande, kunna förflytta sig på det här bekväma sättet mellan ett antal östersjöstäder.

Ibland präglade de här visiterna i land också tillvaron i denna flytande värld för sig, Vision of the Seas. En dag, i anslutning till besöket i Ryssland, bjöds det till exempel på rysk scenshow, musik så väl som dans, bland annat kosackdans.

Men framför allt var det här ett praktiskt sätt att förflytta sig, sova. äta med mera för en man som i allt högre grad får sin orienteringsförmåga begränsad av tilltagande synproblem. I det stycket har hustrun varit mig till stor hjälp – utan hennes hjälp skulle jag ha haft avsevärda svårigheter att hitta hissar och matsalar och inte minst till den egna hyttens ro och trygghet.

Men jag får också möjlighet att återgälda. Birgitta hör allt sämre – särskilt i sorl och bullriga miljöer får man lov att upprepa sitt budskap två eller rent av tre gånger.

Så en döv hjälper en blind, och vice versa.

Paussignal

En vecka framåt befinner jag mig på östersjökryssning.

Jag har alltså blogguppehåll.

Sommar i P1 med Carolina Gynning

Dagens sommarpratare, Carolina Gynning, känner jag till namnet, men som programledare, sångerska, skådespelare, konstnär med mera är hon egentligen obekant för mig – kanske är det hennes karriär som bland annat dokusåpadeltagare (”Big Brother”) och deltagande i program som ”Fångarna på fortet” och ”Let’s Dance” som har avhållit mig från att stifta närmare bekantskap med henne.

Mot den här bakgrunden och mot bakgrund av hennes bekännelser i dagens ”Sommar” av att hon har missbrukat droger blir jag själv förvånad över att jag, med bibehållet intresse, lyssnar på hela hennes program. Hennes berättelse är verkligen självutlämnande – men det egendomliga är att jag aldrig lyckas se de mekanismer som har styrt hennes liv. Och jag får heller inte något intryck av att hon själv har gjort någon självanalys, som skulle kunna förklara allt det här, till exempel att alltihop började med föräldrarnas skilsmässa – det senare är bara ett arbetsexempel.

Något lugnad blir jag av att hon i och med att hon fick barn och därmed ett nytt slags ansvar delvis tycks ha bytt spår in på lugnare banor.

Åsikter, till exempel politiska, lyser med sin frånvaro i det här programmet – men plötsligt undslipper det Gynning, att skatterna enligt henne tar en alldeles för stor andel av hennes inkomster.

Hennes musik i programmet är inte helt obekant för mig – hon spelar ”Purple Rain” med Prince, Bryan Ferry, Burt Bacharach och en ovanlig version av ”My Favorite Things” – men mer än av det faktum att det mesta är obekant för mig förvånas jag av diskrepensen mellan prat och musik. Fast sen får jag en förklaring: mot slutet av programmet tackar hon plötsligt sin syster för hjälp med musikurvalet.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?

Sommar i P1 med Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer, född 1981 och med brittisk far – jag känner till honom som skribent – och amerikansk mor, tillhör en uppenbart musikalisk familj; jag har sett hennes bror Rennie Mirro på en av Stockholms privatteatrar. Hon har gjort sig bemärkt (på två olika sätt) i den svenska Melodifestivalen, men för egen del har jag inte lyssnat särskilt mycket på det hon har spelat in på skiva. Nästa år får jag chansen att se henne i rollen som Sally Bowles i Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Cabaret”.

I sitt Sommar-program i dag ansträngde sig Sarah Dawn Finer att ge en mer fullständig bild av sig själv: tidiga – alltför tidiga – försök att få bekräftelse med hjälp av killar, svårigheter att greppa när det gällde röstomfånget, tendenser till upphetsning som också håller en vaken – och så enskildheter som kampen mot kroppens protestsignaler i samband med en föreställning och, inte minst, historien om Art Garfunkels katastrofala försök till ett framträdande i Sverige.

Lite spretigt, men ändå ganska intressant.

Hennes musikval var som väntat blandat – Sylvain, Gershwin, Bob Dylan, Eva Dahlgren – men innehöll också egen sång, alltså inte på platta.

Farfar och farmor får besök av en rätt så liten tjej

I förrgår och i går hade vi besök av en mycket liten flicka, som fångade allt mitt, farfars, och Birgittas, farmors, intresse. Hennes pappa, Matti, är barnledig och hade åkt till Uppsala för att hälsa på; han, lilla Ella och Ellas mamma Karin bor annars på Söder i Stockholm.

Vi träffar förstås lilla Ella då och då, men än så länge är hon så pass liten, att hon bara kan säga ”pappa” och ”mamma”, dock utan att alltid tvärsäkert verka veta vem som är vilket. Farfar och farmor känner hon nog igen, men det tar en stund varje gång innan hon vill släppa pappa ur synhåll – höjden av trygghet är det att få hålla armarna om hans ena ben.

Ändå är hon ett mycket tryggt barn. Snart börjar hon stulta omkring i vår lägenhet – hon kan gå – och då gäller det att plocka undan allt ömtåligt och farligt som vi har alltför mycket av i hennes nåhöjd. Men här finns mycket roligt att upptäcka också, till exempel Birgittas afrikanska tygdocka med baby samt ballonger som tillhör hennes lite äldre kusiner, som bor hos oss varannan vecka.

Kusinerna, Viggo och Klara, går på fritids i sin skola, Domarringen, nu när det är sommarlov. Men deras mamma, vår dotter Kerstin, ringer dit och meddelar lov att gå hem lite tidigare, eftersom lillkusin Ella är på besök. Och tro mig, gent emot de här lite större barnen känner Ella ingen rädsla; det är bara roligt att få leka med dem. Och både Klara och Viggo tycker att det är helt underbart att få vara med den här lilla krabaten.

Tur att vi har en lägenhet stor nog för att samtidigt kunna härbärgera både Kerstin och Matti med barn. Matti och Ella får sova i gamla barnkammaren, där vi numera har en utdragssoffa, men Ella har lite svårt att somna i den främmande och spännande miljön, så Matti lägger henne helt sonika i barnvagnen och går ut en sväng, och då somnar lilla Ella tryggt.

Ella har kommit in i en period då hon vill ha samma mat som de stora äter- Så första lunchen hos oss äter hon av Birgittas hemlagade pytt i panna, och nästa dag – före hemresan till Stockholm – bjuder jag på fiskpinnar, potatismos och bitar av grönsaker.

De kanelbullar med socker på jag ha köpt på kondis tycker Matti att Ella inte ska äta, så på så sätt får Viggo och Klara kanelbulle två dagar i rad.

Synförrättning

I dag var jag kallad till Ögonmottagningen på Akademiska – min starkt nedsatta syn även på vänster öga behövde granskas inför ett sannolikt nödvändigt ingrepp.

Synkontrollen utfördes av två ögonläkare – ytterligare en tillkallades av den ansvariga – och två sköterskor gjorde i olika omgångar prov.

Resultatet blev för det allt grumligare vänstra ögat det väntade: en gråstarroperation kommer att genomföras. Men också i vänstra ögonvrån i mitt tidigare opererade och med konstgjord lins försedda högra öga har det bildats något grums som man anser måste avlägsnas.

Så i augusti ska jag genomgå två operationer, först en mindre på det högra ögat och sen den sedvanliga gråstarroperationen på vänstra ögat.

Med av alla ögondropparna ännu mer grumlad syn släpptes jag sen ut från Ackis och lyckades också genomföra det jag hade föresatt mig att göra, när jag ändå var nere på stan: Jag var på apoteket och fyllde på medicinförrådet. Jag var på Dressmann och köpte skjortor och kalsingar inför östersjökryssningen nästa vecka. Jag var i en väskaffär och köpte en ny axelväska, där jag genast stoppade ner FiB Kulturfront, kvällstidningar samt några serietidningar och seriealbum, alltsammans nyinköpt det också. Och så var jag inne i en fotobutik och handlade film och batteri till min kamera samt passade på att lämna in en mängd filmrullar för framkallning.

Det gäller att ta bilder i först Helsingfors, S:t Petersburg, Tallinn och Riga, senare – i slutet av juli – också under den tur vi ska göra runt Ísland. Jag menar så länge man säkert ser.

Sommar i P1 med Maja Ivarsson

Jag är inte närmare bekant med Maja Ivarsson och The Sounds – det har kanske att göra med skillnaden i ålder: hon är 33 och jag 76 – men jag lyssnade med stort intresse på hennes Sommar i P1 i dag.

Hon berättade öppenhjärtigt om drogmissbruk och missanpassning och att hon utsattes för våldtäkt, även om att det – trots höga betyg – höll på att gå käpprätt åt helvete med skolgången i gymmnasiet, något också om vad det var som fick henne att komma på fötter. Ändå saknade jag kanske ett försök till sammanhängande analys av vaför livet blev som det blev. Lite abrupt undslapp det henne vid ett tillfälle att hon såg sig som socialist, men i så fall är hon mer av en känslans och intuitionens socialist än jag, som jagar rationalistiska skäl till allt. Det verkade också finnas en stor portion intuition i hennes deklaration i mycket ringa ålder, att hon ville bli något slags rockstjärna.

Hon deklarerade inledningsvis att hon i sitt sommarprogram ville spela musik som låg lite vid sidan av allfarvägarna. Det senare gällde kanske ändå inte Prince, Mauro Scocco, Leonard Cohen och Mick Jaggers och Keith Richards’ ”Beast of Burden”, men jag lyssnade på det så väl som på det för mig mer okända med stor behållning. Ett extra plus för ett intressant och hörvärt och inte minst rytmiskt/gungigt musikurval!