Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

Last chorus: Hans Elmgren

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik Blombergs ”Var inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms’ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano Glucks ”Dans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

På 70-årskalas i Vallentuna

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.

Livets mening? Kan vara barnbarn

Jag söker inte livets mening i någon religion, varken den jag kulturellt är uppvuxen i eller någon annan, ej heller i någon hemmagjord variant.

När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.

Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer.

Fast ta nu inte det här alltför bokstavligt. Viktigare än den här arvsaspekten är att barnbarnen – så som de nu är, givetvis mycket mer präglade av sina föräldrar – är ljusglimtar, glädjeämnen, i en åldrande människas, mitt liv.

Jag och Birgitta har tre barn. Två av dem, Kerstin och Matti, är våra gemensamma, och så har Birgitta ytterligare ett barn, Anna, från ett ungdomsäktenskap, men också Anna har till stor del vuxit upp även i vårt hem, med mig som extrapappa.

Jag kommer väl överens med Annas biologiska pappa, Bengt, och det faktum att han och hans andra hustru, Inger, bor helt nära oss, har säkert gjort livet lättare för Anna, när hon var liten och ambulerade mellan sina båda hem. Vi vuxna har kunnat samarbeta och vi har träffats, inte bara inom ramen för sosseföreningen. När Anna var liten, bjöd vi över Bengt och Inger till exempel på julafton, och även efter det att Anna, så att säga av åldersskäl, försvann som en länk av det slaget, har vi vuxna i hennes föräldrafamiljer varit hemma hos varann på middag.

I går kväll var Birgitta och jag åter igen på middag hemma hos Bengt och Inger, fast den här gången handlade det om födelsedagsfirande: Annas yngsta (av tre döttrar), Ella, fyllde 17 i fredags, och eftersom hon ska tillbringa början av sitt höstlov hos Bengt och Inger, ville hon bli födelsedagsfirad hos morfar och hans fru, och mormor och jag samt mamma Anna skulle också vara med.

Så Ella fick blommor och presenter, av Birgitta en egenhändigt stickad tröja av alpackagarn, inköpt under en resa i Latinamerika för åratal sen.

Och sen åt vi en god middag under mycket prat, till dess att Anna skulle åka hem till Rinkeby och också vi gick hem till oss. Eftersom vi bor så nära hann vi sedan se både ”Babel” om ett antal mycket intressanta författare, vars böcker nog kommer att hamna i våra bokhyllor, och sen också den i en del avseenden mycket särpräglade Sherlock Holmes-filmen.

Hemma väntade oss Kerstin, Viggo och Klara, men eftersom vi redan hade ätit middag hos Bengt och Inger, åt vi inte söndagsmiddag med dem. (Fast det luktade frestande gott från köket.)

Kerstin bor, sedan vi blev skröpliga, permanent hos oss, och så gör också hennes barn varannan vecka – varannan vecka bor de med sin pappa, Bo, i huset där också Kerstin tidigare bodde. Det ligger i samma del av stan som vår lägenhet, så barnen har efter föräldrarnas separation kunnat gå kvar i Domarringens skola.

Eftersom Kerstin numera arbetar i ett bageri och därför har tidiga morgnar, blir det morfar och mormor som väcker Viggo och Klara, ser till att de får frukost – Viggo äter frukost i köket, medan Klara fixar sin frukost själv – och säger till när det är dags att gå till skolan. Till skolan går de, på kända vägar, för egen maskin.

Också i morse gick de till Domarringen, men inte för att få undervisning – det är ju höstlov. I stället deltar de i fritidsaktiviteter, och eftersom det är där också kompisarna finns, känns det helt naturligt för dem att gå till skolan även under en lovvecka.

Vårt allra yngsta barnbarn, med vår son Matti och hans Karin som föräldrar, heter också Ella. Henne träffar vi inte lika ofta, eftersom hon och hennes föräldrar bor på Söder i Stockholm, men i lördags kom Matti och Ella och hälsade på oss i Uppsala – Karin var på en kompis’ möhippa.

Ella är nu ett och ett halvt år och har nyligen börjat på dagis, vilket verkar ha gått bra; hon är en trygg unge och demonstrerar också sådant som hon har lärt på dagis. ”Bajsat” säger hon till exempel när det är dags att byta blöja.

Hon verkar äta i stort sett vadhelst det bjuds, och hon åt följaktligen – med god aptit – en av de lammkalvfärsbiffar Birgitta hade lagat till lunch i lördags.

Men hon gillade också helt uppenbart våra äpplen från trädgården i Öregrund, och när hennes pappa hade ställt undan fatet med öregrundsäpplena, greppade hon i stället och åt med lika god aptit en banan, som låg på ett annat fat.

Det är spännande för en liten tjej att hamna i en miljö, som hon inte i alla detaljer minns från gång till gång, men i barnens och barnbarnens leksakslådor fanns flera roliga saker, och hon gillade, som tidigare, den svarta tygdocka Birgitta hade med hem från en av sina många afrikanska resor.

”Pappa” kan lilla Ella säga, men hon tittar fortfarande fundersamt på oss, när vi säger ”farfar” respektive ”farmor” och pekar på oss själva.

Melodikrysset nummer 43 2013

Ibland kan ett program som Melodikrysset te sig futtigt jämfört med annat man hör i radio eller ser i TV. I gårdagskvällens Skavlan fick vi möta den pakistanska flickan Malala Yousafzai, hon som skottskadades av två talibaner på grund av sin kamp för kvinnors och flickors rättigheter, därefter svävade mellan liv och död och sen ändå återkom med obruten livsvilja och kamplust. Jag är full av beundran och högaktar också hennes pappa, som har fostrat henne till jämställdhet och kamplust.

Men för att övergå till mitt och otaliga andras lördagsnöje Melodikrysset: Dagens kryss var bitvis riktigt svårt. Åtminstone för mig som inte är hemma i stora delar av den musik som spelades som ljudillustrationer.

Amerikanska punkband är till exempel inte min grej – Green Day hade jag inte ens hört talas om, trots att de tydligen har spelat i Norrköping.

Pojkband som Westlife hör inte heller till det jag brukar lyssna på, men dem har jag åtminstone stött på tidigare. I dag hörde vi dem i ”If I Let You Go”.

Lika svalt är mitt förhållande till dansband – jag skulle aldrig komma på idén att gå på dansbandsgala, och dansbandsmusik är inte musik som jag älskar att dansa till. Men Robert Gustafsson gillar jag som komiker, och jag kan alltså stå ut med att se honom som dansbandssångare i Rolandz, i ”Nu är det lördag igen”,

Justin Bieber finns inte i min stora skivsamling, så det tar en stund för mig att identifiera honom i ”I Would”.

Som mina trogna läsare vet, brukar jag varje år ta mig igenom alla deltävlingarna i Melodifestivalen, men ”Första gången” från Melodifestivalen 2007 mindes jag faktiskt inte spontant. Detta trots att jag gillar och har skivor med både Svane Thuresson och Anne-Lie Rydé.

Malena Ernman har jag också hört i, och minns bättre från, Melodifestivalen. Fast sången vi hörde i dag, ”Min plats på jorden”, härstammade ju inte därifrån.

Ibland, när man hör en ljudillustration i Melodikrysset, händer det att man så väl känner igen melodin men först ändå inte kommer på vad den heter. Det hände mig i dag. Den melodi jag här syftar på är ”(Make Me) Sway” med Dean Martin. Fast i original var det här en mexikansk låt från 1953, ”Quién será?”. Fler – åtminstone bland de svenska krysslösarna – kommer ihåg den som ”Äntligen” med Sten & Stanley.

I mina öron är dock ”Four Brothers” ännu mer av höjdare – här har vi ett exempel på musik som stofiler av min sort gillar, och Lars Erstrand gjorde den inte orättvisa. Fast det vi skulle klara här var att översätta till svenska, så svaret blev fyra.

Till det lättare att minnas hörde också ”Memory” ur ”Cats”, signerad Sir Andrew Lloyd Webber.

På ännu högre höjder (än adlade britter) rör sig asagudarna i Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. En av dem vi möter där är Oden.

Därmed – jag tänker mer på Olrog än asagudarna – är vi tillbaka i tider som är musikaliskt välbekanta för mumier som jag.

Sålunda hör jag till en generation som upplevde Snoddas – Gösta Nordgren – i radioprogrammet ”Hylands hörnaKarusellen”. Fast i dag hörde vi inte ”Flottarkärlek” utan ”Skogsflanören”.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ”Rosa på bal”, en skapelse av Evert Taube, en av de stora i svensk viskonst, även på den tiden. I dag hörde vi honom sjunga den här sången tillsammans med Barbro ”Lill Babs” Svensson.

Vill ni ha tillgång till texten, hittar ni den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Melodikrysset nummer 42 2013

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

Riv nu – äntligen – Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset!

Jag kom till Uppsala hösten 1959 och blev vid årsmötet våren 1960 vald till ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Vi engagerade oss i frågor som enprocentsmål för det svenska biståndet och ekonomisk demokrati – en av våra Första maj-paroller löd ”Ja till planhushållning – nej till slumphushållning”.

Och så utmanade vi till och med folk i Uppsala arbetarekommun med Första maj-parollen ”Riv Tempo-huset!”, ett ganska uppkäftigt krav eftersom Tempo-huset, det nuvarande Åhléns-huset, invigdes i april 1961, alltså precis före Första maj.

Hur om helst, den här parollen var provokativt formulerad, men det fanns ett djupt allvar bakom: Tempo-huset med sin tårtpappersfasad utgjorde förvisso det blickfång dess ägare ville att det skulle vara, men vi som inte styrdes av kommersiella ledstjärnor såg också hur illa det, estetiskt så väl som miljömässigt, passade in i den äldre arkitektoniska miljön runt Stora torget.

Och på den tiden fanns det också en betydande opinion mot den förfulning av stadsmiljön i centrum som Tempo-huset innebar.

Sen dess har den här fasaden steg för steg åldrats och fordrat underhåll, och under senare år har ägarna börjat diskutera en ändring av fasaden på huset, som sedan 1985 har hetat Åhléns-huset. 2009 diskuterades en ny typ av fasad med böjda glaspartier, vilket väckte en ny storm av ilska – men Byggnadsnämnden tillstyrkte förslaget. Husets ägare har därefter modifierat förslaget. främst av hänsyn till inomhusklimatet.

Det intressanta – och sorgliga – är att en stor andel av uppsalaborna vid det här laget har vant sig vid husets milt talat avvikande utseende. Enligt en opinionsundersökning gjord för Upsala Nya Tidning 2010 vill 54 procent av de tillfrågade bevara den nuvarande fasadens utseende, medan 37 procent antingen vill göra om den eller att man ska bygga ett helt nytt varuhus.

För min del är jag mot alla förslag, som inte passar in i den omkringliggande äldre centrumbebyggelsen.

Riv, äntligen, Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset! Bygg gärna modernt, men i en stil som inte bjärt avviker från stadsmiljön runt Stora torget.

En ny TV där man till exempel kan läsa texten

Vi har två TV-apparater i lägenheten i Uppsala. En i vardagsrummet, den apparat som vi oftast har använt. Och så en i den förutvarande barnkammaren, senare använd av främst barnbarnen.

Mina (nu övervunna) synproblem har gjort att jag under en lång period har haft allt svårare att läsa TV-text. Därför har jag heller inte brytt mig särskilt mycket om att det har varit problem med de här TV-apparaterna.

Båda de här apparaterna är gammaldags apparater, den i vardagsrummet också ganska ålderstigen. De har funkat, men plötsligt la fjärrkontrollen på den äldsta TVn helt av med att fungera, och man kunde bara få in TV 1 i den. Så om vi ville se tvåan eller fyran fick vi flytta in till den något yngre TVn i biblioteket, det som förr var barnkammare. Där kunde man å andra sidan plötsligt inte se ettan – men den kunde vi ju fortfarande se inne i vardagsrummet.

När därför hustrun nyligen föreslog, att vi skulle köpa en ny TV åtminstone till vardagsrummet, få hjälp med att få den installerad och samtidigt kolla om vi också måste byta den lite modernare TVn i biblioteket, blev jag – stärkt därtill av min återerövrade syn – rent av entusiastisk. Så hustrun var och kollade in en TV-firma med en servicenivå lämplig för oss gamlingar/tekniska idioter, och i dag åkte vi tillsammans dit för att välja ut en ny TV, få den levererad hem – vi har inte bil – och installerad.

Lite senare i eftermiddags kom mannen vi hade handlat av med vår nya TV, vår första platt-TV, och installerade den. Samtidigt blev vi av med vår gamla TV och två förbrukade videoapparater.

TVn i biblioteket/barnkammaren fick han också att funka som den skulle: Nu kan man åter se även TV 1 i den.

Den nya TVn i vardagsrummet har inte bara en så stor skärm, att man med vår åldrade synförmåga kan läsa text och få en bildkvalitet som vi tidigare inte har haft. Fastän vi håller oss till basutbudet i vår bostadsrättsförening, har vi plötsligt även fått tillgång till en rad kanaler – somliga digitala, andra analoga – som vi aldrig har sett på tidigare.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.